Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Dompa

.. Är denna historia. Jag ser dem också...de hundratals tiggarbarn och tjuvar som finns här. Fångade en tjuv häromdagen. Hon hade handen i min rockficka... Jag reagerar och vill slå...jag tittar och ser en flicka i kanske 10-års åldern. Inte vill jag slå...inte vill jag hämnas genom att ta ett nacktag på ungen och föra henne till polisen. Jag vill bara tömma mina fickor och säga; "Nej...så här ska du inte ha det". Jag gör inget...bara vandrar vidare och jag skäms...för jag orkar inte. Så fult kan livet te sig.

Dompa

I ditt paket ligger det en snorig, vindögd surgubbe... Det kan du öppna när du vill. Behöver inte ske just på julafton! Hauskaa Jouloa ja pussu, pussu! /Sinun oma joulopukki Dompapompa

Stigsdotter

Å ett paket har jag fått också. Det tror jag att jag sparar lite, orkar inte med snoriga surgubbar just nu (har en bakfull, sur en här hemma). Kanske har han i paketet blivit lite gladare när jag känner för att öppna fler klappar ;-)

Idag har jag lovat mig en dag i läsfåtöljen. Klockan är snart lunch och jag har hittills inte lyckats ta mig dit utan håller på med en massa "ska bara". Nu ska jag bara vika tvätten, sen måste väl barnen med vänner matas (pizzarester från igår tack o lov). SEN då??!!

Det har varit en bra jul. Bästa på länge faktiskt. Vi var hemma hos svägerskan och det var flera familjer från makens sida av släkten så det var fullt med vuxna, ungar, hund och katter. Lugnt och fint, mycket slappartid, lagom att dricka för alla (inget för mig). Jag kände mig så närvarande hela tiden och min äldsta dotter var så kramig. Det gladde mig så otroligt mycket att vara där och att delta på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare jular.

Det enda sorgliga var att min make började visa på saker som han vill köpa till hemmet. Vi har gått två ggr i familjeterapi men det gör nog varken till eller ifrån. När det nu är som det är - jag tror vi måste skiljas - vill jag inte investera mer i prylar osv. Jag säger bara till honom att "nej jag vill inte köpa mer saker tull hemmet" förstår han på en gång och säger "men varför skiljer vi oss inte då?". Det är julafton och jag låtsas inte höra. Men för första gången känner jag mig ledsen, jag känner att han är ledsen. Det känns så sorgligt. Jag tror (men vet inte eftersom vi inte pratar om "sådant", att det där är hans sätt att visa att han vill att det ska vara bra. Vi har varit trevliga mot varandra och på vägen hem i bilen pratade vi mycket istället för att tiga. Men, jag känner att jag inte kan fortsätta i ett förhållande där det saknas kärlek, åtrå och ömhet. "Trevligt" räcker liksom inte för mig, jag måste få vara kvinna också. Men, jag är så otroligt tacksam för att jag inte dricker. Hade jag varit berusad där och hade jag huggit på en gång och vi hade grälat. Nu försökte jag istället njuta av denna, kanske den sista julen med dessa älskade människor :-( Sorgsenheten dröjer sig kvar och jag tänker att jag kanske kommit in i en ny fas.

När vi vaknade igår morse funderade han över vad som skulle göras under dagen. Vi behöver köpa ny säng. "Fast med din inställning är det väl lika bra att låta bli" säger han.

Så fort helgerna är över ska jag boka ny tid hos familjeterapeuten. Min sponsor säger att man inte ska göra stora förändringar det första året och det är väl vettigt, fast samtidigt känns det fel att dra ut på det. Fast å andra sidan vet jag inte.... förvirringen är värre än någonsin. Nå, jag har i alla fall avstyrt vintersemester som svägerskan planerat. Jag följer inte med. Dels kan jag inte åka skidor, det blir inte roligt när jag får så ont i fötterna, dels tycker jag gott att han kan göra något själv med äldsta dottern. Så får det bli!

Det kommer en liten lust att dricka lite då och då. Men jag tar hjälp av att spela hela filmen till slut. Ska jag dricka så vill jag dricka "allt" och jag vet att jag då kommer att må så himla dåligt, det är verkligen inte värt det. Tror att jag kommer att bli rejält sugen på ett glas bubbel på nyårsafton men det klarar jag mig helt säkert utan, så de så!

vill.sluta

Om nu gubben är så sugen på nytt, får du väl vänligt förklara att även du vill hanytt.
Fast det är nog inte så du tänker.......
Tråkigt måste det vara, känslan i bröstet?
Men du kämpar och är duktig, vad är det han vill då? Verkar som han gett upp och inte överraskar dig på ett bra sätt längre?
Känna den där längtan efter sin blomma...........
Det skall ju vara du som får honom att vilja vara världens bästa. Han skall ju göra allt för att du skall vilja ha honom.
Annars är du nog inne på rätt spår, tyvärr.
Men så är det.
/A

är säkert hans desperata sätt att försöka lura sej själv att allt är bra. Jag kan förstå hans sätt att tänka. Lite att gömma huvudet i sanden. Visst är det sorgligt för er alla. Förhasta dej inte, slänger jag bara ur mej utan att ha hela bilden förstås. Att gå i terapi är säkert bra.

Lite lust att dricka har jag också haft i julhelgen. Fortfarande. Vi har en flaska vin hemma+ 1 flaska 15% glögg så det skulle räcka till en fylla:-). Nej jag SKA inte men tanken finns där långt inne. Jag kan också se slutet på den här filmen och det är ingen rolig film. Usch vad besviken jag skulle vara.Ska bli skönt när nyårsafton är över. Det är vår tur att ha festen så jag blir tvungen att köpa hem dricka. Tror inte det kommer att fresta men vill inte att det blir så mycket över. Får väl ge bort det!

Jag önskar dej lite lugn och ro. Kan inte förstå hur Dompa kan tro att nån skulle vilja ha en snorig grinig gubbe i paket:-). Sån kan man nog få utan att be om det!

vill.sluta

Trots hans och socialtantens intentioner om att slippa GUD på behandlingshemmet så är gud nog rätt närvarande efter vad jag förstått?
Men bara den underbara våren kommer till Italien så blir det bra skall du se.
Har fått ännu mera respekt för mulleTantens alla vinklingar och funderingar.

Lelas. Snacka om underbar.......
För att inte nämna Maria, denna underbara lilla duva.
För att inte missa några så gillar jag ALLA!
/A

Dompa

Ja du Andreas...där "fick" du mig. Men kanske inte. GUD och jag är fortfarande på okant med varandra...men under devisen "Lär känna din fiende" så släpper jag in h.n. Förstår dock Santorinis tanke om att ingen vill ha en snorig surgubbe. Men man kan inte ta tillbaka en present. Så Stigsdotter får väl bära fanskapet till tippen! ...eller öppna senare.

Stigsdotter; Det gör mig ont att du har kommit till dessa slutsatser om ditt äktenskap...men samtidigt blir jag glad på ett konstigt sätt. Missförstå mig rätt. Jag tänker att den dagen man ställer sig frågan "Är detta rätt för mig" typ. Den dagen har man redan svaret. Ingen terapi i världen kan rädda det...förhala? Absolut....men varför? Livet är kort och du har all rätt att få känna dig som ngt mer än en maka och en mor. Du är en vuxen kvinna...där är du! Dessutom borde du ju fråga dig vad han vill...och varför. Fortsätta med dig för att kunna fortsätta att ha en bra fasad men ändå kunna surfa? Varför vill han köpa nytt? För att bevara kärleken? Gör 2013 till ditt år (Tilde). Några surgubbar behövs inte i ngn stark kvinnas liv!

Förstår dina tankar om att "mista" familj. Jag tänkte samma sak en gång...att vid skilsmässan skulle jag mista min underbara svåger och hans nästan ännu bättre fru. Det blev inte så...det behöver inte bli så. Inte om man verkligen gillar varandra...så tänker jag. Bacio/R

Stigsdotter

Vet inte varför jag börjar tänka på Frödings gamla gråberg, kanske för att jag känner mig sådan "stååå, grååå". Så fast med fötterna i marken, kommer ingenstans och så grå och tråkig. Känner mig så nere. Fast jag fått shoppa idag. Har köpt en ny pryttel. Jag gillar pryttlar. Dessutom ska jag ut ikväll och träffa ett gäng tjejer ikväll, det var länge sedan jag träffade flera av dem. Visserligen är detta en typ av träff som jag vanligtvis tycker är lite jobbig. Ett glas i magen så brukar det kännas bättre. Men. Jag ska ju inte känna så längre, jag hade ju blivit glad?

Inte idag, känner mig bara sorgsen.

Jag känner mig så himla förvirrad. Ensam. Är det rädsla för ensamheten? Jag kommer inte att vara ensam om jag inte vill. Kanske är det en del i sorgeprocessen, den man ska igenom?

Min dåliga självkänsla tar sig uttryck i oro för att han ska klara sig bättre utan mig. Men det är väl bra om han gör det? Vi kanske kommer att klara oss bättre och bli lyckligare utan varandra?!

Det känns som om jag sjunker ned dit där jag var förut. Jag vill inte dit igen. Kanske har jag slarvat med den egna själavården? Måste jag gå på möten oftare? Kanske är det för att det är nyårsafton snart, jag blir alltid melankolisk då och så dricker jag för mycket då. Så kanske det är, det är nyårsafton som spökar.

Nej nu måste jag gå sätta på mig ansiktet och stålsätta mig inför kvällens barrundor, bara en i gänget vet att jag slutat. Fast, hon som är "huvudvännen", anledningen till att vi träffas är att hon är på besök i Sverige, hon är amerikan och jag läste någonstans att genomgå ett 12-stegsprogram räknas som någonting positivt, som en merit nästan, i USA så hon kanske blir impad om jag berättar :-)

Nä, ansikte på, kanske till och med blir en svängom på dansgolvet ikväll! (fast det har jag VERKLIGEN ingen lust med... bläh)

Jag har ingen kraft att skriva och heja på er andra, men jag tänker på er!

Maria42

Klart du måste få känna dig ledsen/sorgsen, det är en sorg att inse att äktenskapet är över. Även om du själv önskar det så gör det ont, kanske maken på sitt sätt försöker visa att han vill fortsätta men vill du leva med en man som du inte kan kommunicera på ett sätt som du förstår?
Hoppas du fick en kul kväll och kunde glömma allt en stund och kanske fick dansa en del.
Kram!

till gråbergets väsen. Det förde mig på en lång vindlande utflykt i Filosofiska rummet i sällskap med fullmånen.

Visst är det naturligt att sörja en reltion som är på väg mot sitt slut. Jag tror till och med att det är nödvändigt. Ett stycke av livet (Livstycken, skriver Ylva Eggehorn) som inte blev det man en gångt hoppats, drömt och tänkt... Jag skickar dig en virtuell livboj som du kan hugga tag i om det känns som du sjunker... Jag vet inte vad mötena ger dig men det är knappast fel att gå lite oftare... jag ser hur gott de gör för mullegubben och de verkar ha gett bra saker till dig också. Jag har ett minne av hur du beskrev särskilt kvinnomötena.

Jag citerar ett stycke Eeva Kilpi (hon närmar sig det nedanförmänskliga - nära naturen)

Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

För övrigt hoppas jag kvällen igår var trevlig på alla sätt och vis.
Nyårsafton är en tämligen jobbig kväll tycker jag också. Och lååång. Vi gör så gott vi kan.

Kram, kram / mt

Stigsdotter

Tack vänner. Tack Mulletant för fin dikt, den tyckte jag om!

Det blev trevligt igår. Man kan peppa sig själv med lite smink och dansmusik i lurarna. Jättetrevliga tjejer, god mat och lite dans. Det var jag och en ammande mamma som inte drack, ingen undrade. Det enda är att det blir lite knepigt när man ska dela notan, vi som inte dricker vill inte betala alkoholen och då blir det sådär att alla ska räkna sitt. "mycket svenskt och jättetrist" tycker den amerikanska vännen. Tycker jag med, men det är ju alltid lätt när man har gott om pengar och inte behöver fundera heller. För mig är det lite en principsak, får jag inte dricka tänker jag banne mig inte betala för det heller.

Under kvällen drack jag flera alkoholfria öl. Tittade till på den sista och såg att det inte var helt fritt utan 0,5. Det blev sent och idag kände jag mig lite dagen efter plus att jag utan att tänka efter stjälpte i mig makens sista gömda starköl. Jag ska nog inte dricka öl överhuvudtaget, tror att den där lilla styrkan igår triggade något. Förmodligen har det ju varit på g med tanke på min nedstämdhet tidigare. Påverkas snabbt av starkölen och går igenom alla jobbiga stadier inklusive skälla på barnen. Nu har de lagt sig och jag känner mig som vanligt igen. Dricker gott te och äter toffifee. Undrar vad jag ska säga när maken märker att ölen är borta. "vad! Gömmer DU öl?" får jag prova med...

Vet inte om jag ska kalla detta ett återfall. Jag har ju inte sprungit ned till kinakrogen för att hämta mer i alla fall.

Kastar ett öga på Stjärnor på slottet. Såg att Ewa Fröling ska vara med, har alltid gillat henne. Jaha, så hon har slutat dricka. och Örjan Ramberg som hon var ihop med. Och Claes Malmberg har visst knarkat. Ja, vi är ju uppenbarligen inte de enda som har problem.

Nynykter

Nä, inte var det något återfall...
Jag delar din inställning att inte betala för alkohol. Men, ärligt talat, hur fasen hade man råd egentligen? Det är ju så fruktansvärt dyrt med alkohol! Jag tycker att jag borde ha en massa pengar över nu, men det har jag inte. Konstigt. Kan det bero på att jag roar mig med att byta ut garderoben? Det blir många besök på Tradera. Först bestämde jag mig för att ha en väldigt klassisk garderob i sobra färger, du vet en sån där där alla plagg kan kombineras med varandra?
"men mamma, blir inte det väldigt trist? Du älskar ju färger" sa barnen.
Tror du jag lyssnade?
Nä, när jag satt där med mina perfekta ensembler tyckte jag det var inte trist men -APTRIST!
Så nu säljer jag det svart-vitt-beiga och budar på kläder i vackra höstfärger.

Det är en jobbig process du går igenom just nu. Jag slås av att din man vill köpa saker medan du jobbar på din andliga utveckling. Lite diskrepans där..?
Jag hejar på dig i din personliga utveckling!

Kram från Nynykter

kalla

skickar nyårs och stryrkekramar till dig, nu tar vi ett år till//Kramar Kalla

kalla

skickar nyårs och styrkekramar till dig, nu tar vi ett år till//Kramar Kalla

Stigsdotter

En dag jag skulle vilja hoppa över. Känner för att sitta kvar här i läsfåtöljen, längtar efter tystnad. Är lite rädd för vad nästa år kommer att innebära. Vi har varit gifta i 10 år nästa sommar. Det känns som om beslutet ligger på mina axlar. Vi har inte pratat ett vettigt ord under helgerna och efter nyår börjar jag jobba igen. Vi måste prata! Nu fick jag ut barnen i snön. Han är och tränar. Jag borde också träna, kommer inte i någon nyårsklänning. Läser en bok istället.

Trots mitt dysterkvistiga humör vill jag tillönska alla forumvänner ett gott slut på året. Låt oss göra nästa till året då vi tog bättre hand om oss själva!!

Maria42

Det verkar mörkt nu men jag tror att 2013 kommer att till slut bli ditt bästa år hittills.
Året när du är helt sann mot dig själv.
Kram!