Senaste kommentarerna i forumet

Hej Paron!
Vaknade jättetidigt och sitter i soffan och tycker synd om mig själv, så läser jag ditt inlägg i Dompas tråd och ler stort över hela ansiktet åt det du skriver! Det är ju precis det jag gör, dricker dyngstarkt java i svinottan och är nykter och klar i knoppen så varför tycka synd om mig själv? Du fick mig att nynnandes gå och göra mig en ostmacka och återvända leendes med den till soffan. Tänder några ljus och ska såklart njuta av den här stunden och se fram emot en ledig dag som inte ska genomlidas tills det är dax att ta första glaset. Tack för det Paron

Igår var det en riktigt jobbig kväll. Mannen var borta och jag hade köpt pizza, glass och godis till mig och ungarna. Så på vägen hem kände jag den där "stackars mig känslan som inte ens kan ta ett glas vin och varva ner efter jobbveckan". Men jag höll hårt i ratten och svängde inte av vid bolaget. Kände mig nöjd med det och försökte rikta in mig på en mysig kväll i soffan med stickningen. Men när jag kom hem var det full fart hos alla grannar. Den ena stod med champagnen redo och skulle ha tjejfest, den andra stod och sippade på ett glas rödvin vid grillen och njöt av solen och den tredje kom kånkades på ett flak öl för här skulle det njutas av det härliga vädret på altanen! Och där stod jag med 1.5 liter cola, övervikt och inga vänner.... Ringde mannen som var på firma fest och grät i luren.... Torkade tårarna och började slipa frenetiskt på vår gamla trapp som ska renoveras. Vräkte sedan i mig allt som fanns i skafferiet när ungarna lagt sig (antagligen för att slippa tänka) och gick och la mig. Nu är jag ju glad över att vara pigg och redo för att slipa vidare, men den där kära gamla ångesten är här igen bara det att nu är det inte vinet utan fett och sockermängden som får mig att känna mig som en riktig förlorare. Att det ska vara så svårt? Det måste ju fattas något i mig som gör att jag behöver dricka/äta för mycket?

...som sagt, skriv av dig för din egen skull. Vi finns här och stöttar när du vill. Kram

Kul att du är på plats!
Kan se där du sitter med kaffet i soluppgången och mår bra!
Det är sådana stunder man vill ha i livet! Här får vi nöja oss med tidig morgon och kaffe.
Nu är det kallt och mörkt när jag drar till jobbet!

Ledsen att jag svek et tag trodde att jag klarade mig själv och att jag inte hörde hit.
jag saknar er alla.

I morgon ska jag gå upp i svinottan och dra en Kopp Dyngstark Java och känna på hur det är att vara Nykter klar i knoppen och vara ledig.

Ha det bra! //Paron//

Litemolnigt, kul att du hittat hit. Ja, för mig var det också precis när jag kom hem som det var mest kritiskt. Jag gick ofta direkt från jobbet till bolaget så jag visste att det fanns vin hemma. För så härligt att varva ner med ett glas vin direkt när jag kom hem.
Men inte blev det ett glas, nej, det blev oftast 5-7 glas. Stod jag inte ut med familjen nykter??
Jättebra att du hittat egna strategier för att stoppa suget, jag gjorde lite olika saker, vissa dagar stod jag bara ut suget, jag började gå ut och gå direkt efter jobbet numera springer jag och det tog inte så länge tills det där suget när man kommer hem försvann.
Mina barn är helhärliga att vara med och maken är inte så tokig han heller, varför ville jag hellre supa mig full varje kväll istället för att umgås med dem?? Jag vet inte, men det är väl sjukdomen som gör att vi agerar så.
Jag har också alltid haft bra värden men allt vin gjorde att jag drog på mig en ordentlig övervikt och högt blodtryck. Nu har jag sedan 1 januari gått ner 16 kilo och är snart helt normalviktig samt att jag fått dra ner på mina blodtrycksmediciner. Det är också en jättevinst som kommer när man slutar.
Fortsätt hänga här, det är ett härligt gäng som blivit nya kompisar och de enda som verkligen förstår. Kram!

Tack Paron, kommer nog att behöva många att luta mig emot under överskådlig tid! Tog en snabb titt in på F. Saker är fortfarande lite gungiga hemma...? Nyktert än så länge, men helgen har ju precis börjat..
Hörs! kram på er alla som hänger här. Återkommer när jag kan./ "trollet"

Hej höst trollet!
Det kan du räkna med att du får på detta forum!
Först och främst kommer du märka att det finns många med samma problem! Detta har du säkert förstått innan men det blir mer påtagligt och i bland en glimt i ögat, tråtts tragedierna.

Jag var dum nog att tycka att jag inte hörde hit ett par veckor men jag insåg snart att jag visst hörde hit. här finns det riktiga kompisar.
Häng kvar så hjälps vi åt.

Hörs //Paron//

Känner mig sur och uttråkad det har känts så hela denna vecka!
Vet inte vad det beror på men det känns inte bra!
Det finns massor med alkohol i skåpet 1 meter bort men den får vara! Jag vet att det inte ger någon längre effekt, tvärt om!

Hur får man upp tempot igen?

//Paron// (Surgubben)

Om du verkligen känner att du inte har lust att träffa väninnan eller hänga med på kick-off då ska du strunta i det. Vid andra senare tillfällen kan du hänga med och säga något i stil med att du mår bra av att inte dricka (om du nu måste säga något överhuvudtaget). "Jag dricker inte alkohol just nu". Det räcker så.

Du ska vara rädd om dig själv nu, det är mycket som händer i knopp och kropp. Och som sagt, det kommer tillbaka, till slut vill man träffa andra tror jag.

Själv har jag bokat en resa till Sicilien den första veckan i oktober. Då ska jag umgås bara med mig själv och ni kan inte ana vad jag längtar dit!

Sköt om er!

som började nyss och Jonas gör en introduktion här :
http://www.svtplay.se/klipp/274255/jonas-inde-nykterheten-ar-viktigare-…

Ps Hrrmm ?? Hittar inte dokumentären "Jonas löfte" på SVT Play ? Borde inte den, om någon, rulla där ? För evigt ? Ds

Välkommen hit säger jag också. Konstigt är det inte att du dricker ensam. Det är vi många som gör. Ibland har det hänt att jag låtit bli en hel fest och sedan måste jag belöna mig själv riktigt ordentligt. Mitt i natten. När alla andra gått hem eller gått och lagt sig. Helt sjukt.

Det där med att dricka vatten och äta något som du beskriver tyder på att det fungerar att tänka på HALT. Det rör sig om situationer där man skall se upp: Hungrig, Arg, Ledsen, Trött.

Även om man inte är jättehungrig på väg hem från jobbet kan man ju vara lite småsugen (efterosm vi vuxna inte är lika duktiga på det där med mellis som barnen ;-)

Tack nynyktert. Att inte ha det hemma är precis det som gäller för mig också. Det var lätt att stanna vid på vägen hem men när jag väl är hemma är det mera chance att man stannar hemma. Underligt nog är fester inte svårt för mig för jag drack mera när jag var ensam. Lagade mat, städade, tittade på tv...vet inte vad det betyder men det var en ensam sak för mig. Bra att ha hittat denna fina tråd. Inspirerande. Hej till alla.

Så härligt att läsa om rutiner som håller i sig. Tidiga morgnar, forum, kaffe...
Jag har gjort bilder i huvudet av huset i byhåla. Hängmattan, ån, bastun... Men hur är det nu? Katt förstås. Balkong? Utsikt över Brunelleschis kupol?
Tycker att du gör helt rätt som följer din intuition när det gäller vägen till Rom. Vi är alla olika. Det finns inget rätt och fel och jag blir bara ledsen och förbannad när jag möter tvärsäkra uttalanden om hur "man" måste göra för att bli nykter. Ett tag övervägde jag att helt sluta skriva här på forumet. Jag upplevde att det inte fanns plats för mig, att mina problem var för små och att jag inte hade blivit nykter på "rätt" sätt. Lite överkänsligt säkert. I alla fall gillar jag att läsa om att det finns fler som gör "fel" :-). I ditt fall i form av drastiska förändringar.

Inatt fick jag åka och hämta min dotter på stan. Hon var blöt och cykeln hade gått sönder. Det var exet som ringde och väckte mig och frågade om jag kunde hämta henne. I mitt omtöcknade tillstånd frågade jag inte efter varför han inte gjorde det själv, men när jag lämnade av dotran förstod jag varför. Han luktade alkohol! En vanlig sketen torsdagskväll... Det kunde ha varit jag... Men usch vad känslig jag har blivit för folk som dricker. Jag blir stel i kroppen och registrerar minsta klumpighet, minsta okänslighet.

En god nykter dag under Italiens sol önskar jag dig!
(glöm inte att avlusa kattskrället. Jag hade en gång det tvivelaktiga nöjet att dela lägenhet med två lusiga katter och de där jäkla lopporna bet MIG!)

Inatt fick jag åka och hämta min dotter som hade råkat lite illa ut (inget allvarligt, men hon var genomblöt av regn och behövde en mors ömma omsorg).
Just nu pågår en massa insparker till både gymnasier och universitet och det drällde av mer eller mindre berusade ungdomar överallt. Det kändes fantastiskt bra att utan vidare bara sätta sig i bilen och åka för att hämta upp dottern utan att fundera på antal vinglas och promille hit och dit. ! Jag kände mig så innerligt tacksam och glad över min nykterhet.

Mina tonåringar dricker inte ännu. Vi talar mycket om alkohol hemma. De är väldigt stolta över mitt beslut att inte dricka alkohol. Jag vill så gärna hjälpa dem att avstå från alkohol så länge som möjligt, att låta kroppen växa färdigt innan de börjar förgifta den. Det gör mig rädd att se och höra om hur unga dricker och jag känner en särskild oro för flickorna. Deras kroppar är känsligare. Det känns inte som någon vinst att flickor och kvinnor tar efter mäns dryckesvanor. Kommer det att bli en förlorad generation? Kommer framtidens historieböcker att ta upp 1900-talets andra hälft som en period när kvinnor började dricka allt mer vilket ledde till mer utbredd alkoholism och alkoholrelaterade sjukdomar..? Det tar ju tid innan konsekvenserna visar sig... Nu tycker ni kanske att jag låter som en bakåtsträvare som vill tillbaka till den tid då kvinnor tog hela ansvaret för hemmet och barnen och höll sig nyktra. Så är det inte. Jag är bara orolig för vad alkoholen gör med unga kvinnors kroppar. En glädjande sak är att många unga idag verkar ta avstånd från alkohol. De har väl sina föräldrar som avskräckande exempel...

Det är sensommar i filosofiska rummet. Jag hör på lövens rasslande att de snart kommer att falla av. Några av dem har gulnat. Mig gör det inget. Jag längtar efter den befriande kylan som gör tanken skärpt och sinnet klart. Sommarens rosépimplartvång och hysteriska sommaren-är-kort-desperation kommer jag inte att sakna. Jag önskar er alla mycket mys i denna tidiga höst. Och Ewazebra, virka dig en fågelholken! :-)

Kram från Nynykter

Kul att min tanke om att bryta mönster var rätt, Maria, och att du fick njuta lite sjukdomsvinster :-)
Och välkommen hit, litemolnigt.(Är det ofint att välkomna i någon annans tråd? Som att gå och öppna när det ringer på dörren hemma hos någon? :-))
Jag tror att det är väldigt bra att ha strategier för att undvika det där första glaset. Även för mig var stunden när jag precis kommit hem från jobbet kritisk. Min strategi var att dricka något annat gott men alkoholfritt samt att inte ha någon alkohol hemma. Sedan kan man behöva olika strategier för olika situationer, men jag tror det är bra att i förväg tänka ut hur man ska hantera fester och annat.
Nynykter

Fattar det känns jobbigt! SKriv här ofta, det hjälper.

Du är inte ensam! Denna sida erbjuder värme och omtanke.

Hur mår du idag?

Liljakram

Hej, har läst om din -resa- här och skulle hoppa på det tåget lite om det går...jag har inte ett livslångt förhållande med A men jag inser att saker har blivit värre över en lång tid. Så för mig verkar det som om det är kritiskt när jobb och personlig tid möts...när man kör hem från jobbet och just kommer hem. Om man tar ett glas är det sen säkert att det blir mer. Jag har inte haft problem med att sluta fysiskt men den mentala biten med stark övertygning att en dag till gör inget efter att ha helt varit säker på att detta är ju illa kvällen innan är cruxet. Varför är det det undrar man ju men så är det. Jag har en ide som faktiskt fungerar som jag provar just nu. Jag dricker en iskall flaska vatten innan jag kör hem och en hemma plus jag äter något i bilen på vägen hem. Konstigt nog håller sig suget borta just då. Jag har alltid haft perfect blodtryck osv men har gått upp 35 kilo och har nu högt blodtryck, mycket tror jag pga A. Jag har aldrig tyckt om att ta medecin eller dricka och till och med kaffe har jag tyckt varit dålig vana men ändå har detta blivit så här de senaste åren...underligt värre tycker man ju...hur blir det så...ångest bygger för det är ju hemskt att man inte kan hålla detta ifrån hem och barn tycker man. Jag skulle vilja komma in lite ibland och prata om det går bra : )

Vet du, jag gjorde faktiskt det, jag var hemma även onsdagen och ringde chefen före 8. Det hade jag aldrig gjort på vinotiden och det hjälpte, all ångest försvann. Den dagen kunde jag njuta av, bara vila, läsa en bok och var ute och sprang.
Att det var så enkelt att bara göra något annat än vad jag gjort tidigare.
Nu jobbar jag igen och mår bra. Kram till er alla därute!

Ögat kan finnas här. Men det är bara vad jag tror.
Som sagt den dagen ögat erkänner att denne har samma problem som oss. Då behöver inte någon i min omgivning och jag själv, vara rädd för att få det vi berättar här i forumet vänt i mot oss.
Ögat kan vara den person jag har stöttat och hjälpt när det gäller alkoholproblem och droger på jobbet.

Dendär fyllekärringen känner jag till även fyllegubbar. Känner att som du Stigsdotter att det.är det sista man vil bli!
Men jag lider med dom. Jag träffade en sådan i går på jobbet jag lider med dessa personer. Jag kan inte säga hur illa dåligt dom mår,men min erfarenhet så vet jag att dom inte mår bra i alla fall och jag kanske inte är i närheten av hur länge dom haft problem. Så jag kan bara ana.
Ingen vill dit!

Jag känner mig så usel när jag bara loggar in här och skriver när jag är onykter. Det är bara nu jag vågar. Jag blir så nedslagen när jag läser alla olyckliga historier så jag har svårt att ta till mig de som är lyckliga. Okej, jag begär inte att ni ska förstå för det gör jag inte själv. Jag är nog inte som andra.

Nu vill jag inte att ni ska svara för det skulle bara få mig att må dåligt när jag tjuvkikar imorgon i min bakfylleångest. Jag vill bara få det ur mig. För tre veckor sedan hade jag äntligen tid på på hudkliniken för min hudförändring. En ganska ung läkare tittade och undersökte och tittade igen, ursäktade sig och gick ut och hämtade en äldre kollega som tittade och undersökte. Sen en massa prat som jag inte förstod och så fick jag göra en biopsi. Tack och adjö och provsvar om fyra veckor, "försök att inte oroa dig nu under den här tiden". Jaha, hur bär man sig åt då? Om en vecka får jag min dom.

Under den här tiden som jag inte skulle oroa mig har jag läst och kollat på nätet. "Området runt näsa och ögon är högriskområde", "basalcellscancer kan vara malignt, kan sprida sig till lever och njurar" "patienten kan mista synen" etc, etc. Och nu har min fläck börjat växa, den är dubbelt så stor helt plötsligt. En stor vitnande fläck med röda knutor i kanten.

Jag ville bara skriva av mig, snälla, kom inte med en massa tröstande ord för då kommer jag bara att gråta ännu mer. Jag försöker hela tiden tänka på vad Stigsdotter en gång skrev, om jag är sjuk så behöver jag verkligen vara giftfri för att bekämpa sjukdomen, det tänker jag ofta på. Nu måste jag sluta för maken kom hem. Kram till er alla!

Säg nej! Man måste inte vara med på allt, och man blir inte bortglömd. Vill du vara själv tycker jag du ska vara själv. Har varit halvt isolerad i fyra månader och började fundera över om jag utvecklat social fobi:-) umgicks nästan bara med pojkvännen och ett par nära vänner. Men jag behövde bara vara ensam med mina tankar, det tar tid och energi att förändra livet. Och nu, äntligen, känner jag att jag vill börja umgås med folk igen! Känner mig piggare, mer energisk och mer stabil på nåt sätt. Har kanske börjar lära känna mitt riktiga jag en smula? Som sagt, känn efter i magen och skit i alla borde'n. Det blir bäst så.

Kul att någon läser det jag skriver. Har ibland undrat om någon läser det jag skriver, men samtidigt är det ju viktigast att jag skriver även om jag inte vet om någon läser eller ej. Har hittat tillbaks till mycket av det jag tyckt om förut och känner att jag kommer lite och lite närmare mitt innersta jag och faktiskt ett lite nytt jag. Men jag inser oxå att även om det gått en månad och jag inte känner något sug nu så kommer det alltid nya utmaningar. Bara idag så kom inbjudan med kick-off på jobbet och en liten "vi kan väl ses över lite vin i helgen - min man är ju oxå bortrest"-fråga. Det är ju jättetrevliga grejer men jag svarar lite svävande och så börjar funderingarna hemma. Vad ska jag hitta på för att inte vara med, eller ska jag vara med och säga något annat eller hur ska jag göra. Vill ju helst bara vara hemma med mina tända ljus och min stickning och tekopp. Helst ensam!! Har för lite tid för mig själv, folk och barn överallt på jobbet och när jag kommer hem. Tvätt, disk, städ och handla mat.... Förstår att det var den här känslan jag flydde ifrån med vinet. Men nu vill jag inte fly till vinet utan jag vill resa iväg, vandra eller något liknande... Får inte vara ifred nu heller så det får räcka för idag.

Jag har snöat in lite på det här med att göra som jag vill, och inte bara vad andra förväntar sig av en. Jag skulle aldrig dricka igen för andras skull, för att passa in.
En enkel övning jag brukar göra i stan är att bestämma själv när jag går över vägen. Då det slår om till grön gubbe så står jag kvar, tar ett par andetag. Sedan bestämmer jag mig. Nu går jag. Bestämma själv jämfört med att bara agera på en signal. Banalt, men jäkligt centralt. Testa!

går det Vinter? Vi tänker på dig.

Ja den där vardagen alltså, den driver mig till vansinne just nu. Det är SÅ förbannat TRÅKIGT allting. Fast jag antar att det är det som gör att normalt folk längtar till helgen, för att då blir det liksom lite mysigare (och då menar jag inte bara att herr och fru Svensson får fyllna till lite)och rutinerna får ruckas på.
Jag har ju tyckt mig förtjänt av lite mer fest liksom mest hela tiden. Varje dag en fest, för det tyckte jag minsann att jag var värd när jag var så understimulerad och ensam och hemma och tog hand om barn hela tiden. Jodå.

Jag har inte kommit fram till så mycket nytt när jag tänker på det här, slirar mest runt. Kommer inte vidare i arbetet med mig själv.
Vad jag aktivt försöker göra är att sluta stressa mellan olika saker. När jag går till bussen på morgonen så går jag en raksträcka som avslutas med en korsning och där stannar bussen. Tidigare har jag liksom alltid småsprungit och tittat helt manisk framåt på vägen för att se om bussen bara glider förbi där framme. Och om den kört förbi så har jag blivit arg och stressad. På busshållplatsen står jag och vankar och kollar klockan och suckar och har mig. HELT meningslös stress. Så nu jobbar jag på att inte bry mig om jag ser bussen för jag kan ju ändå inte göra något åt det, när jag ser bussen har den redan passerat hållplatsen. Jag tror jag håller på med flera såna här grejer, stressar som fan över saker jag absolut inte kan påverka eller förändra och som definitivt inte blir bättre av att jag släpper ut mängder av kortisol i hela kroppen.
Jag försöker identifiera dem en efter en och lära mig att strunta i dem. Tänker faktiskt lite likadant som angående första glaset, tänker hela tanken. Spelar upp hela filmen. Så vad gör det om jag någon endaste gång är fem minuter sen till ett möte? Vad som händer är att jag kommer fem minuter sent. Det är inte mer än det. Ingen katastrof, inga underliggande betydelser, inga arga miner. Det vill säga ingen fara och inte värt det.
Ja, det där var kanske 500 tråkiga ord om att komma i tid till bussen, alla som orkat läsa hela får nu gå och hämta lite godis i skafferiet som tack. ;)