Senaste kommentarerna i forumet

Men det kommer du över. Bara att dra lärdom. Gå vidare. Själv har jag det rätt bra. Känner dock att campingsemester innebär många tillfällen man gärna dämpar med en öl eller stril ur bibben. Irriterad till och från här, men står ut. Vad skulle jag annars göra? Extra nöjd med min nykterhet då jag vaknar på natten och går upp och kissar. Njuter av av vara klar i knoppen. Ingen begynnande baksmälla eller ångest över vad man sagt till tältgrannen. Nu mat!

Usch, jag är så trött och längtar efter en stund för mig själv i hängmattan. I princip 3 veckor ensam med knoddarna, det skall aktiveras, matas och redas ut tvister.

Jag dricker alkoholfri öl från Coop. Och en 3 1/2:a som jag så vänligt köpte åt maken. Jag blir varm i fingrarna. Och trött. Och ännu mer irriterad. Nä, jag ska dricka fräscht vatten bara. Inte ens mataffärens alkoholfria. Hade det funnits annat hemma nu hade jag nog druckit det.

Men nu till mina vapen. Har köpt på mig ett gäng böcker. Det är därför jag är lite grinig, jag har inte ro att bara sätta mig med dem i lugn och ro, fast jag vill.

Nu läste jag förordet till en av dem. På slutet står det såhär: "var inte rädd om denna Bok (ja, med stor bokstav!, min anm. ). Slit ut den. Läs sönder den. den är ämnad att användas. Ge bort den om du känner att någon annan behöver den. Dela med dig av den. Dela med dig av alla lärdomar du får när du läser. Skratta med den. Gråt med den. Skrik åt den. Förbanna den. Gör vad som behövs för att du ska fortsätta vandra i nykterhet. Oavsett hur du behandlar den, kommer den enbart att möta dig med kärlek, en fast hand, och tron på att du är så mycket mer än du själv känner till." Boken heter Hopp - en handbok för nynyktra

Jag vill verkligen sätta tänderna i denna och de andra böckerna! Nu går jag upp och matar ungarna, skickar hem kompisar, slänger min egen unge i säng (maken och unge nr:o 2 är på vift resten av dagen/natten) och sen sätter jag mig någonstans bland alla myggor.

...det ska gå det här. Jag tror på dig. Faktiskt. Puss.

som jag lärt mig är att man inte skall dricka om man är på dåligt humör eller oroar sig för det ena eller det andra. Skall man överhuvudtaget dricka så skall man vara på gott humör innan och inte ha några konstiga grubells i bak huvudet och då brukar det faktiskt bli ganska trevligt i slutändan.

Ha det Gött

..för att bli en aktiv nykterist...?

Skillnaden mellan att vara en passiv nykteriskt och en aktiv alkoholist är det "förbjudna" tänket.
Jag SKA inte, hela tiden...

En aktivt nykterist tänker som oftast jag vill inte, vill inte fölora mig själv igen..

Finns inga hemliga piller, inga övertygande psykologer som trycker på "knappen".
Inga genvägar där något annat utifrån hjälper en att enkelt bli fri...

Viljan finns i tanken, inte i "får inte", "ska inte", "kan inte"..."bör inte.."
Så länge det finns en liten öppning för en liten liten möjlighet att dricka, så kommer den...

I minnet kommer flasharna över hur jäkla trevligt och kul det kan vara, hur mysigt det kan bli...
Man glömmer helt det där tråkiga som nästan alltid händer också, när man passerar gränsen för när det trevliga blir otrevligt, det blir som bortblåst varje gång...
Men det brukar komma, smygandes och krypande, man blir lätt överkänslig och överreagerar...
Man säger och gör saker mot personer som man normalt sätt älskar,
man vet att det fel, men man står på sig av någon konstig anledning..
Allting blir bara fel och man tycker att folk har missuppfattad hela saken...

Man kan hoppas att de andra tänker att han/hon bara var full, och lägger sedan inte mer energi där...
Men gör de det?, hur förändras förhållandet av sanningar sagda på fyllan???

Själv brukar jag tänka på morgondagen, hur jag redan idag kan styra den, bort från ångesten...

Det är inte alls tråkigt, det är att få ta lite mera kontroll över sitt egna liv...
Allt hänger inte på att få det "roligt" med ett berusningsmedel där man inte får kontrollen,
det brukar bli mera o-roligt i två olika bemärkelser...

Man vet vad man vill, men inte alltid vad man får...
Om presenterna innehåller huggormar, spindlar och skorpioner om vartannat,
så ska man kanske inte till slut ta emot gåvorna, utan stå över...

Livet är inte alltid så lätt att leva, men man behöver inte självmant göra det svårare.

/Berra

Nu hittar vi styrkan igen att fortsätta
göra våra liv till ett mästerverk.
Du föll, men reste dig igen!
Du hade modet att berätta, du har reflekterat och
insett. Du skyddade de viktigaste från att se dig
berusad och förförd av den jävliga!

Jag behöver dig vid min sida för att orka, för att
kunna dela med mig av kampen inom mig.
Behöver dina kloka svar, behöver skrattet
som du ger!

Saknar dig min vän!

TP

Att spöket är borta nu, trist att det är tungt på jobbet, så typiskt när det blir sommar när man jobbar inom vården. Hoppas ni blir fler snart. Kram!

Man blir faktiskt lite avskräckt och suget ger starkt med sig efter din målande beskrivning av fredagskvällen.
Hur vi blir, jag blir också gapig, högljudd, ska vara med i varje diskussion fast jag är för full för att begripa vad de talar om. Jag blir även discoqueen och så blir jag så förbannat snygg!!
Nej, fy för det. Du har rätt, Vi får hitta vårat eget mys för det som alkoholen gör med oss är inte mysigt det är bara att inse.
Kram

Att vi kan se att det var av godo. Mitt återfall vecka 9 var ett sådant, upptäckte då (igen) att jag inte kan dricka som andra, det blir all-in.
Jag tror du kommer göra samma slutsats av detta. Jag tänkte mycket på dig igår efter att jag läst om ditt återfall, så fort det kan gå tills man skiter i allt. Har själv en svacka nu sedan en vecka drygt och inser att 2 små glas vin skulle få mig också att gå all-in. Det är skrämmande men jag är glad att jag inser det innan jag provar.
På det igen, det kanske bara blir detta återfallet och inget mer. Stor kram till dig, njut av värmen och ongarna, här regnar det bara!

Det kan vara av godo. Ett återfall alltså. Om man väljer att se det som en lärdom. Att få svart på vitt vad som händer när vi dricker.
Mitt återfall var just sånt. En rejäl käftsmäll så att jag verkligen kunde förstå vad det är som gäller. Noll, zipp zero. (kanske som din systers örfilar)

Det står väl till och med i AA:s Stora boken. "Tror du att du kan dricka igen, prova. Så kommer du inse att det inte går"
Kanske inte ordagrant så, men nått i den stilen.
Killen som ledde vår eftervård frågade alltid dom som tagit återfall "Hade du kul?" (som du också frågar dig själv)
Ingen sa ja.

Jag föreställde mig det som en dörr. En dörr som inte riktigt var stängd när jag for från hemmet. En liten glipa fanns där. Kanske skulle jag ändå kunna...

Men efter återfallet sparkade jag igen den där jäkla dörren, och sen dess har jag inte druckit. Dörren mellan mig och alkoholen var stängd. Den är inte låst, så jag kan när som helst öppna den igen. Men än så länge så är den ordentligt tilltryckt.

Nu är det kantareller som gäller, så djuren i skogen är nog rätt trötta på mig :-) Nej, Dompa jag väntar ett tag till med en hund till, vi är så lite folk på jobbet att det känns som jag bor där.

Hoppas ni alla har det bra där ute//Kram Kalla

Heja din syster, arg är bra ;-) Klart vi alla kommer falla någon gång, men huvudsaken är att vi lär oss av våra och andras misstag.
Så nu borstar vi av oss och halkar vidare på vår stig//Kramar Kalla

"Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt."

Ja, det gör man. Man ruttnar totalt.

Men, precis som med beroendet så kan man arbeta bort sitt medberoende. Jag vet att jag och mt är lika när det gäller kunskapstörst. För mig, och henne, är det en väg mot tillfrisknande att lära mig så mycket som möjligt om både beroende och medberoende.

Och vi vinner ingenting alls på att fortsätta skuldbelägga och misstänka. Det drabbar faktiskt oss själva lika mycket som alkoholisten.

Var rädd om dig, vännen, och njut av vattnet och juicen! :-)
/H.

Tänkaren förresten, vad härligt att du hade kul med dina kollegor! Har också slagits av den insikten att de flesta inte blir så fulla som jag tidigare trott, man märker knappt att dom dricker. Till skillnad från mig. Det är skönt att inse att det inte är så illa att vara nykter, det är faktiskt helt okej. Riktigt kul om man är med rätt människor. Och så slapp du ångesten dagen efter, inga luckor eller minnesglimtar av pinsamheter. Bra jobbat!

Men va fasen, jag skrev ett inlägg igår som verkar ha försvunnit? Ville bara säga till dig Mjau att oftast är det vi själva som tyckte vi var värst, bakfylleångesten bleknar ju med tiden. Och det är väl tyvärr därför man gör samma jäkla misstag om och om igen, på fredagen är allt glömt och man korkar upp vinet igen. Hoppas du mår bättre idag, kanske var det skönt att komma till jobbet och se att allt var som vanligt?

Trots att jag skrivit om att stanna upp och andas inser jag att jag gjort helt tvärtom under min första semesterdag igår. Har tusen projekt, det ska målas om och lagas cyklar och möbleras om och handlas inredning TROTS att jag lovade mig själv en helt tom första vecka. Känns det igen, att säga en sak och göra en annan? Så idag får jag bara ligga på soffan och läsa, eventuellt cykla ut på en kort utflykt. Igår höll jag på tills jag gick i spinn och fattade inte varför jag mådde dåligt, var så trött och grinig. Tur iallafall att jag kommer på det till slut och inte fortsätter köra på. Har så svårt att sitta still när det finns att göra, det svindlade i huvudet när jag bestämde mig för att sätta gör-förbud på mig själv. För det tar ju aldrig slut, i min värld kan det alltid bli lite bättre, lite snyggare. Gick omkring i lägenheten och tänkte; tänk om jag bara låter kökstapeten vara ful då? Om antennkabeln bara får ligga där på golvet utan att spikas fast, om dammet på byrån får vara kvar, om kläderna ligger kvar i resväskan en dag till och om fönstret står utan blommor, vad händer då? Det kränger lite oroligt i perfektionistmagen, men jag inser ju att ingenting händer.

Jag har iallafall börjat förstå hur jag funkar, nu när jag börjat lyssna på vad min kropp säger. Det har jag struntat i förut eftersom jag hade en bild av hur man skulle vara och var upptagen med att pressa in mig själv i den mallen. Nu vet jag att jag har marginaler som ett spädbarn vad gäller mat och sömn, slarvar jag med maten blir jag rastlös och sur, sover jag inte tillräckligt blir jag paniktrött. Min kloke fine pojkvän lever så, han vilar gärna mitt på dagen om han kan. Det kan provocera ihjäl mig! Varför? Hur kan man bli provocerad av en vila? Gissar att det är någon slags avundsjuka, för att jag inte har tillräckligt med ro i kroppen för att göra det själv. Och när jag väl gör det är det jätteskönt! Börjar inse hur mycket roligare livet blir om kroppen är nöjd. Men det är lätt att glömma bort som sagt, invanda mönster är svåra att bryta. Men inte omöjliga, så idag blir det soffa och bok och VILA på schemat.

Ja du Mjao, vi är nog inte de enda som har gjort bort oss på jobbfester...men det spelar ingen roll när det är vi som drabbas.
Jag var hemma hos några kollegor igår som bjöd på en spontan middag. Vi har alla semster nu och det var jättekul att de bjöd hem mig. Jag var lite nervös eftersom jag inte träffat någon av dem sen sommarfesten för lite mer än en vecka sedan. Men åh så trevligt vi hade! Skrattade massor och hade intressanta diskussioner. En tjej jag inte känner lika väl som de andra (också en kollega) tyckte att jag hade en stark guard uppe och att jag inte släppte in folk så lätt. Jag blev lite förvånad över detta men samtidigt skönt att jag trots allt visar lite integritet. Upplever att jag berättar för mycket om mig själv för snabbt för nya bekanta. Och vi ska inte prata om när jag är full. Då kommer alldeles för många sanningar när filtret suddas ut. När jag gick därifrån var jag stolt, nöjd & tillfreds att jag hade en jättetrevlig kväll som den nyktra sanna jag. Och det var inte svårt - tvärtom. Jag kommer ihåg allt jag har sagt och allt de har sagt, närvarande och uppmärksam. De satt ju själva och drack lådvin, det ena glaset efter de andra, men blev bara glada och pratsamma. Jag vet några ggr då jag har varit nykter att jag har reagerat på att de allra flesta har trevligt och blir inte så fulla eller förändras särskilt mycket. De blir inte som jag! Detta märker jag inte då jag dricker eftersom jag själv oftast är för berusad. Ibland blir jag uppriktigt ledsen när jag inser hur mycket jag har missat - konversationer och möten med människor - eftersom jag har varit så upptagen av mig själv och spriten.

Adde - tack för det! Tycker också att MissH är en klok tjej! ;-) Det där med egentid är jätteviktigt för mig också. Har läst en del om mindfullness och även pratat med en livscoach jag gick hos ett tag, hur viktigt det är att vara närvarande. Hon påpekade bara en sån enkel sak som att dricka ur ett vattenglas. Jag skjälpte i mig vattnet på bara några sekunder och hon tittade på mig och frågade. "känner du ens vad det smakar"? Vad var det för fråga tänkte jag? Efter ett tag förstod jag vad hon menade, att göra saker medvetet och långsamt. Detta har jag hört från många med missbruksproblem, hur viktigt det är att göra saker långsamt. Att hinna känna efter. Likt MissH så går mitt liv i 180 och prestationer avlöser varandra. Bäst i företaget, nya arbetsuppgifter, sprang 2 mil den här veckan, har städat hela lägenheten från topp till tå - sen när det vankas lördag ska jag minsann ha lite roligt med kompisarna när vi är ute och dricker vin. Min kropp springer före mitt huvud och själen hinns inte med. Vet att jag har uppskattat bakfyllorna ibland för då stängs huvudet av för min kropp mår så dåligt av att reparera sig. Det är ju det jag använder alkoholen till ibland - att rätt & slätt säga nu orkar jag inte mer, nu vill jag in i dimman!

Efter igår så känner jag att jag är på rätt väg och att ge mig ett andningshål från alkoholen, det känns bara skönt. Ska bli spännande att se vad kroppen har att säga och att få lite lign & ro ett tag framöver. Så pass uppmärksam har jag varit att hade jag fortsatt som jag gjortde senaste månaderna - jobbat, stressat & druckit för mkt - så hade jag gått sönder. Det bor en liten martyr i mig som gillar att säga till andra hur mycket jag har att göra. Som om det skulle vara en merit?

Nä, det som har varit kan vi inte göra någonting åt. Det svåra i sammanhanget är att förlåta sig själv, bära på sitt dåliga samvete och självhat (starkt ord, jag vet). Detta beror mycket på alkoholens inverkan, det är jag säker på! Som du säger MissH, jag är inte så naiv som förväntar mig att allt kommer lösa sig per automatik för att jag slutar dricka men att ta bort alkoholen ger mig utrymme att utforska de bitar som behöver få plats och lyssnas på. Att ge mig själv den chansen, på riktigt ;-)

Ge er alla en stor kram, klappa er själva på kinden och var kärleksfulla mot er själva. Det tänker jag försöka göra alla dar från och med nu!

Hur går semestern? Hoppas du fixar det. Om inte så betänk att varje morgon är en ny djävla chans att börja om. Själv torskade jag rejält...men nu försöker jag borsta av mig skiten. Upp igen! Vinglig är bara förnamnet...inser att jag inte på långa vägar är klar som fyllo. Men jag ska kämpa emot. Läsa här varje dag igen...jag valde att glömma det under semestern. Big misstake.

Men nu vill jag veta hur du har det? Ok? Bra? Hör av dig när du vill/kan/orkar. Nyfiken /R

Ja du Maria! I fredags när jag umgicks på det normala sättet med folk....då var jag nog en vacker syn. Gapig, överego, luktade som den alkie jag är. Tjatade...berättade långa haranger för folk som ingen orkade höra på eftersom hela sällskapet var mer intresserade av nästa glas. Sen skulle det dansas. Jo, jo en 43-årig snubbe på ett diskotekgolv. Var säkert jättefint ;-). Rökte även lite cigg...en ovana jag hade i tjugoårsåldern. Feströka! Får en att må ännu sämre nästa dag. Stötte även på kvinnor. Efter 15 år med samma tjej var jag väl värd det? Undrar vad jag hade gjort om ngn nappat? Tagit med henne ner till stranden som den gentleman jag var?

Förstår att du/jag/vi alla blir livströtta ibland. Man ser på reklamen/filmer/tv/fejjan hur "mysigt" det är med en drink i den vita bostaden med örtkryddorna i fönstret. Jo,jo. Mysigt är ngt helt annat. Vi får bara lista ut exakt vad vårat mys är.
Tror dock inte du behöver sitta hemma. Ut i världen och upplev den nykter. Kanske blir det nya vänner...kanske upptäcker du en alldeles speciell vän? Den bästa? Maria på nykter kaluv?

Jag säger det Maria! Försök att förbli onormal!!!
Kramar/R

Maria: Du varnade ju mig för detta redan innan jag åkte...vin i utlandet! Du hade så rätt. Tyvärr ;-). Men du är stor nog att inte skriva; " Vad var det jag sa". Tack Bella! Tänkte mkt på din varning i lördags när jag satt och kurerade mig själv med några vinglas.

Villervalle: Förstår precis hur du tänker. På många sätt tänker jag exakt som du. Jag har iof. valt att tala om för alla att jag är en alkie...men samtidigt gjort klart för folk att ngn nykter alkoholist är jag INTE!!! Återfallen kan komma när som helst...och blir väl antagligen många :(. Det känns ok...inte att falla, men att låta bli att predika min nya "tro" och att vara rak. Ingen blir förvånad när jag faller...förutom jag själv.

Så där är jag nog på rätt väg: Jag må lura mig själv...men vill inte lura familj och vänner. Jag är och förblir sjuk...antagligen för resten av mitt liv. Brukade dock säga att jag fick ta återfallen när barnen blev vuxna. Nu blev det inte så. Men hjärnan är lurig, inser själv att jag "passade" på när syrran var nere. För inte lämnar man tre krävande ongar till en 80+farmor. Ska köra Sis och familjen hennes till flyget nu på morgonen...så mina "resor" får vara över för denna säsong.

Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt. Som att leva med en landmina vid sin sida. När som helst...fy Fan!

Har jag lärt mig ngt? JA! Att vakna upp på stranden efter att ha festat med femton/tjugo år yngre främlingar...var ingen höjdare. Eller festat? Supit!!! Har tänkt mkt på det...i lördags med mitt ensamvin och ända sen dess. Hade jag kul? Kanske ett par timmar...men sen blev det bara ett jagande efter nästa glas och nästa, nästa, nästa.

En spark i baken Kalla. Tack! Fick även några örfilar av min syster. I Italien kallas det inte misshandel inom familjen utan temperament. Rätt åt mig.

Stigsdotter: Nu fick jag det verkligen bekräftat...igen. Jag fattar vad du menar. Bra att jag gick "all-in". Fulare än min resa kan det inte bli. Hoppas jag kan suga på den karamellen länge. Känna hur sur den är. Nu räcker det. Basta!

En smula ödmjukhet var nog vad som fattades. Inse att jag INTE KAN DRICKA!!! Sen om jag måste checka in här varje dag och läsa horrorstories trots mitt it-förbud. Ja, då får det bli så.

Nu lyder jag Kallas råd och tar ett steg till. Jag må vara som Bambi på hal is. Men is är vatten...inte vodka. Lärde mig förresten en ny sak: Jag har aldrig fattat tjusningen med vin. Men båda mina senaste återfall berodde på/började med vin...jag har alltid sett vinet som en "ofarlig" dryck. Nu vet jag bättre.

Kämpar på. Idag ska jag dricka vatten och juice. Sköt om er vänner. Tack för att ni finns! Drick med förstånd!
Dag 3/R

..kallas det hos mig, semester...

Ja det blir verkligen som bomull runt hela ens medvetande, MIN tid...
Jag blir inte fistad av livets all jävelskap längre, jag är...jag finns...

Hade verkligen behov av årets semester, fiolsträngen var spänd långt över sin förmåga.
En vecka med massor av fysiska jobb hemma, och likaledes vid stugan har fått min hjärna att slappna av, lämnat allt det där gråjolmiga på jobbet, och ser livet genom mina egna ögon...
Jag ser den gröna naturen, känner blåsten, det kalla havet, hur småkrypen kittlar min hud osv,
alla mina sinnen kommer till sin prövning och det kommer nya inputs och det kittlar mig...
Allt är väl inte positivt, kliande myggbett och svidande flagnade solbrända axlar,
men det är SOMMAR, svensk sommar....

Vi har fiskat strömming under ficklampssken, checkat av kantarellställena som är under tillväxt,
jagat iväg grävlingen som rotar i våra sopor under sina nattliga räder, lyssnat på fasantuppen som hade sin utmaning med den vanliga hönstuppen en morgon, svurit över svartmyrorna som byggt bo i torrfiggan och kliver runt på våra skinkor när vi nyttjar dess faciliteter...
Ungdomarna sitter och kollar filmer på mediaspearen tills det ljusnar, och är omöjliga att få att äta frukost före eftermiddagens inträdande...

Allt är precis som det ska, och frågan dök återigen upp senast idag om min alkoholförtäring,
grabben passade på att fråga i bilen så att hans kusse skulle få höra med min egna stämma VARFÖR jag har valt att inte dricka längre....

Det känns inte ens besvärligt längre, bara ett faktum...
Kul ett par timmar, ångest i dagar, och för den som inte har fått uppleva det, bara att testa...
För det kommer, var så säker, inte frågan OM det kommer, utan NÄR man i livet ska kunna göra en omvärdering över vad som är värt och viktigt för just mig, ingen annan...

Jag skiter i om alla av mina vänner dricker, eller inte, alltid eller aldrig, för mycket eller för litet, oansvarigt eller inte, mitt beslut är mitt beslut...jag dricker för tillfället INTE...
Och kommer att fortsätta med det så länge det känns bekvämt och jag inte behöver omvärdera det....
NÄR det kommer att ske spelar för tillfället ingen roll, jag välkommnar det lika mycket som ett benbrott, man vet aldrig om det kommer, eller kanske aldrig....
Men när det har kommit så är det ett faktum, den dagen, den sorgen, inget jag ska behöva oroa mig för just nu, eller sen...

Men är jag rädd för benbrott, så utsätter jag mig heller inte för några risker...
Jag förknippar inte livets härligheter med alkoholhaltiga samband längre,
och visst fanns det ett liv innan alkoholdebuten, eller hur...

Allt är inte detsamma, men jag har lärt mig en annan sak, sluta jämföra...

En nötallegiker försöker inte hänga upp&ner i ett snöre i ett träd efter att ha druckigt 2 liter sur grädde för att försöka lura sin allergi...kanske kanske det funkar den här gången...?
Men på något sätt försöker en alkoholallergiker göra det gång efter annan, och det är på något sätt socialt accepterat, döva spritsmaken, dämpa baksmällan osv..

Slutar aldrig förvånas över hur starkt alkoholen förvrider vårat normalt så logiska tänkande,
till något som verkar så absurt, både i nykter och i ett onyktert tillstånd...

Ibland och till och med ofta, så känner jag mig som..."the lonely walker"...

Berra

Alkodjävulen är lurig, slår till när man minst anar det. Håller med Kalla och Stigsdotter, gör om och gör rätt, jag tror på dig.
Stor kram!!

Är just nu i samma sits som du var i för två månader sedan. Efter en AW som spårat ur ordentligt. Har minnesluckor och vet inte ens hur jag tog mig hem. Insåg att detta går inte längre. Jag har problem. Sitter nu med världens ångest och väntar på att gå till jobbet. Vet inte vilka jag träffat eller vad jag kan ha sagt. Vill be hela världen om ursäkt känns som att alla hatar mig lika mycket som jag hatar mig själv. Men det är ju främst mig själv jag har gjort illa. Skulle lätt offra 5 år av mitt liv om jag bara slapp denna ångest och kunde spola fram tiden.. From nu är det jag som är nykter.

...och så får man inte glömma hur många det är som är hjälpta av SSRI-preparat.

Jag är också väldigt beroende av att få mina egna stunder då jag i princip inte gör någonting alls. Bilkörning är en sån sak som jag njuter av. Att få sitta själv och låta tankarna komma och gå som dom vill utan att något stör.

Får jag inte egentiden blir jag irriterad och småsur. Det är inga långa stunder som behövs. En halvtimma då och då räcker gott.
Så det är väl som du säger Adde, vi hittar vår meditation i vardagen utan att egentligen märka det själva. Eller kalla det någonting.

finns rekommendationen att meditera och jag har/hade väldigt svårt för det. Just det där som jag trodde att man skulle göra, sitta på en stol, sluta ögon och tänka inget !

Jag levde i den tron tills det var en som lite stillsamt påpekade att jag var väldigt tyst när vi käkade och den person var också lite kunnig i meditationsteknik. Vi pratade lite om det där och vi kom gemensamt fram till att jag helt omedvetet stängde av omgivningen under min lunchpaus och lät tankarna bara fara omkring utan mål. Jag hade själv upptäckt tidigare att jag blev okoncentrerad och retlig om jag inte fick den stunden för mig själv så jag drog mig alltid undan så mycket jag kunde från andra när jag åt för att få ha min stund i fred.

Arbetskamraten påpekade att vad jag gjorde var just en lite meditationsstund på mitt sätt och det fungerade hur bra som helst. Så enkelt kan man göra det bra för sig själv :-) Numera kan jag även sjunka undan en stund sittandes i en stol med båda fötterna på golvet och rak i ryggen och ta mig en liten uppfriskande "tupplur" eller "powernap" eller "meditationsstund" ! Struntsamma vad det kallas, jag gör det på det sättet som passar mig bäst ! Krångla inte till det :-))