Senaste kommentarerna i forumet

Vet inte hur jag skall göra med jobbet, blir att fundera under helgen. Har varit inne på att detta året skulle jag inte göra några stora förändringar utan bara se till att hålla mig nykter. Känns som allt är så skört, är så rädd att man skall trilla dit igen.
Kanske är jag en fegis eller så kanske jag för första gången sätter mitt eget mående först och prioriterar mycket annat än jobbet.

Många tankar i Kallas huvud idag :-) Kramar,styrka och stolthet

är ju liksom lite så att det är meningen att man ska lära sig uppskatta sin kropp ! I dagsljus !!
Och du som är gravid Viktoria har ju vackraste kroppen :-))

Ps Jag som INTE är gravid har ju lite andra bortförklaringar :-) Ds

Mmmm, tänkte också så! Måste man va naken?! Är det ok om man dimmrar ner belysningen?

Näck framför spegeln, herregud!
Men jag fattar! SÅ viktigt för att acceptera sig själv, tycka man är ok...

Jag ska försöka ikväll men då fasen ska jag ha dimbelysning!!

Kramar för härligt inlägg Adde!

Ja visst fasen var det menat till er båda men så var jag stressad och skulle iväg och hivade bara iväg det utan att kolla, och dyslexi har jag ibland, tappar ord och bokstäver..

Det var tänkt adresserat till DIG Annelie60 OCH STigsdotter!!!(och alla andra förståsss)

Kramar!!

...eller snarare tro att man gör det, är ett klassiskt exempel på dålig självkänsla. Jag känner igen det så väl, tänk när folk runtomkring mig upptäcker vilken usel person jag egentligen är!!??

En tanke dök upp när jag läste om vännen i frågeprogrammet som Annelie beskrev. Jag har alltid avskytt att prata inför folk, ska jag hålla ett föredrag är jag så nervös så jag skulle hellre lyfta upp en stol, slå sönder ett fönster och springa ylande därifrån än att ställa mig där framme och prata. Därför tog jag mod till mig och fick möjlighet att gå en kurs i framställningsteknik. Det var heljobbigt, man skulle hitta på något, prata om det och så skulle de andra i gruppen ge feedback.

Där jag själv tyckte att jag speedar igenom det jag ska säga, skakar som ett asplöv etc fick jag omdömen som "lugn och saklig" "ger ett professionellt och trovärdigt intryck" mm. Visst hade det synts att jag var nervös men inte så mycket som jag trodde. En tankeställare!

så det kan bli !!

Jag skrev på annan plats lite om hur det är jobba med sig själv som nynykter och finna vägen till sig själv. Just när jag skrivit färdigt så plingar det till i inboxen och där ligger Marie's fantastisk nyhetsbrev som jag prenumerar på. Jag vet att Marie kan vara som en tankeläsare men nu blev det nästan skrämmande :-))

Läs och lär av kunskapsdrottningen !!

http://www.klarblacoaching.se/personlig-utveckling/vad-vill-du-sluta-me…

Surfa gärna runt på hennes sida och sug åt er av det hon bjuder på !

kliver ut från den aktiva tiden in i nykterheten är vi väldigt sårbara och slår gärna på oss själva. Vi har ofta ett självförtroende som är på topp och som fungerar som ett försvar för de som vi tycker hackar på oss fastän de vill oss väl.

Däremot är vår självkänsla i absoluta botten och ibland tom på minus. Vår egen syn på oss själva är förskräckande usel och vi värdesätter inte något av det vi trots allt åstadkommer, vi tycker inte vi duger till nåt. Vi är så dåliga på att sätta oss själva i första rummet och inse att vi är den viktigaste personen i vårt liv. En klassisk fråga som Mia Törnblom skickar ut i publiken är " Vem är den viktigaste personen i ditt liv ?" Svaret är nästan undantagslöst : Barnen, barnbarnen, mamma, ibland pappa......men nästan ingen (om det inte sitter en nykter alkis i publiken !) säger : Jag själv !!

Jag hade klara problem med att hitta mig själv och lära mig att tycka om mig själv, det var en lång process på över ett år. Jag var ju tvungen att se mig själv som en person och inte som ett nersupet fyllo som skämdes över allt som var gjort i ett tidigare liv. Jag var länge vilsen och utan mål och hade inga vyer om vad som skulle ske i min framtid. Jag var tvungen att vända blicken inåt och fokusera på mig själv. Det är inte lätt när man aldrig någonsin gjort så, att uppskatta sig själv, huuuu !

En övning som lärs ut är att stå framför en stor spegel utan en tråd kroppen och tala om för spegelbilden : Jag tycker om vad jag ser och jag älskar den personen. Känns så djävla fånigt i början men det finns ett vetenskapligt namn på det : Affirmera. Toppidrottsmän gör på liknande sätt inför tävlingar när de ser framför sig hur de vinner just den tävlingen.

Och det hjälper upp min syn på mig själv, enkelt och smärtfritt :-))

Ge er själva en klapp på axeln när ni gjort något ni tycker är bra och tänk fina tankar om er själva så blir livet lite ljusare !

Fast du skriver till Stigsdotter så tar jag ändå också åt mig ;-)Så sant det där med att lura, "de skulle bara veta". Ni förklarar så bra både du och Kalla och när jag får min nästa dipp så ska jag tänka på era ord. De kommer att ge mig styrka och förtröstan.

Nu traskar vi vidare. Kram!

Tänker på det du skriver om beröm och som jag känner igen...varför så svårt ta emot?

I mitt fall har jag insett att det stämmer så dåligt med min egen självbild...om folk tycker jag är bra eller gör nåt bra så är det för att jag kan "lura" dom med mitt yttre beteende, dom "vet" inte att jag innerst är totalt usel..att sen dricka gör inte saken bättre precis...

Jag har jobbat SÅ mycket med att försöka ändra min självbild,men hu så svårt!
När man sen dricker med denna dåliga självbild blir det ju än värre!

Men en dålig självbild ger sån slags "grund-deppighet" tror jag, som bjuder in queen alcohol.

Kan bara säga Stigsdotter, att efter 6 kritvita veckor är grund-deppigheten INTE lika stark.

Det känns som EVIGHETER sen jag var full trots att det bara är 6 veckor!

Jag är INTE lika skör nu! Psyket är INTE som papp och jag dippar inte enormt när jag dippar, bara så där vanligt "är-jag-inte-en-rätt-trist-figur?" typ men inte så jag måste ränna till systemet.

klaga på Stigsdotter! det är så vi bearbetar våra känslor och så vi kommer ur träsket!!

Du är klart med på banan!

Kram, Lilja

En dag vänder det plötsligt känner man en stund av lycka och då börjar nästa steg. För jag tror att man får göra lite andra förändringar i livet också för att det skall bli riktigt bra. Men det kan bara bli bättre utan alkohol, för livet innan var ju ingen höjdare.
Men du får låta dig själv känna och ta ett steg i taget, för det är ju både en fysisk och psykisk process som håller på.
Så kämpa Annelie, kramar, styrka och stolthet Kalla

...kalla. Du kommer inte att bli tanten som får hjärtklappning för allt. Du kommer att bli kvinnan som fixar det mesta. Lycka till med jobberbjudandet. Ska du ta det? Kram/R

När jag tog beslutet att sluta dricka...ja, det var då mitt äktenskap gick åt helv.... Nu hade ju min fru alkoholproblem själv...men ändå. Jag tror att man "vänjer" sig vid hur det ska vara och när det förändrats så blir man rädd, arg, ledsen etc. Även om förändringen blir till det bättre så är det likväl en förändring...och det kan skrämma som fan. Speciellt när man själv inte tagit beslutet utan bara fått ngn annans beslut kastat i ansiktet på sig...men jag kan ha helt fel. Parholk? Haha...in my dreams. Just nu är din holk den där du hittade ifjol på din bakgård Stigsdotter, men tillsammans ska vi bygga en ny. Du i verkligheten, jag på hemmet. Har en föraning om att den kommer att bli en av de mysigaste i skogen... Men först SEMESTER! Ensam, nu!!! Kram/R

Godmorgon Babes!
Jag har bjudit in VD att "bo" här om du/hon vill. Så ni får gärna ha era diskutioner här när ni ska nå VD - om du/hon själv vill. Att jag har mobiltelefonrestriktioner passar ju bra. Nu finns det en "VD" tråd att hänga i. Har själv inte hunnit läsa artikeln som VD hänvisade till, har ju bara två timmars mobil per dygn. Jag måste erkänna att mycket ni skriver om går högt över huvudet på mig. Men man behöver inte förstå allt.
Själv tycker jag bara att det är bra att ni hittat "likasinnade". Morgonkram/R

Varför måste jag var en sådan komplicerad och knepig varelse? Jag klarar inte av att få beröm. Beröm betyder krav, krav att leva upp till. Rädd att inte motsvara förväntningarna. Varför kan jag inte vara normal? Det gjorde mig deppig.

Fick en länk till ett frågesportprogram på TV där en bekant var med. Hon såg så cool och lugn ut. Påmindes återigen om att jag aldrig skulle kunna vara med i ett sånt sammanhang, jag skulle vara alldeles för nervös. Det gjorde mig deppig.

Vilket kom först, hönan eller ägget? Blir man deppig för att man dricker för mycket eller börjar man dricka för att man är deppig? Det måste vara så att deppet beror på drickat, är det tvärtom så ger jag upp. Nej, jag måste tro att det går över om jag bara klarar att låta bli att dricka. Jag får mina dippar med jämna mellanrum och de håller i sig bara någon dag. Ska kanske inte klaga, det finns de som har det värre.

Hur länge ska man behöva vänta innan man märker någon effekt på psyket? Ja jösses, nu känner jag mig som ungarna när vi skulle iväg på en lång bilresa. Vi hade knappt hunnit ur stan innan de började tjata "är vi inte framme snart" Lite drygt två och en halv vecka och jag vill redan se resultat ;-)

Tack för att ni finns och sov gott alla!

Hej vindåren! Nu skrev vi om varandra. Det var först för något år sedan som jag först hörde talas om hyperkänslighet och för mig blev det en stor Aha-upplevelse. Jag har alltid haft en känsla av att det är något fel på mig, att jag är FÖR känslig, bryr mig FÖR mycket. När jag läste om HSP fick jag en förklaring och började känna att jag är helt OK. Fick också en förklaring till varför jag mådde så dåligt på mitt förra jobb där jag hamnade i en väldigt sjuk grupp som hade väl utvecklade mobbningsmönster. Väldigt många mådde dåligtbdär, men det var få som pratade om det. Jag KÄNDE det hela tiden.

För mig har det här funnits hela tiden och inte ändrats. Jag har som sagt bara försökt döva känsligheten genom att dricka. Fast det fungerar dåligt. När man dricker blir man ju spattig och ryckig och kanske ännu mer känslig. Dessutom har jag på grund av alkoholen tvivlat på mina känslor och reaktioner. Det är så himla skönt att kunna se nyktert på allt! Ta ett steg tillbaka och fundera. Hmmmm, varför känner jag så här. Jag har också börjat bli mycket mer medveten om min överdrivet ansvarstagande sida. Väldigt bra det med. Jag kan ligga på soffan och läsa böcker istället för att oombedd rycka in och "rädda" någon annan.

Det här blev kanske lite osammanhängande, men på nåt sätt hänger det ihop tror jag. Medberoende och känslighet.

Godnattkram!

Intressant det du skriver Viktoria. Hyperkänslihghet har verkligen två sidor där baksidan kan vara instabilitet. Jag tror som du att vi som känner igen oss i HSP-kriterierna måste lära oss att förhålla oss till känslor och intryck, inte regeras av dem. För egen del tror jag att mitt vinpimplande var en strategi för att orka med de jobbiga intrycken och känslorna. Men som nykter märker jag att allt blir mycket enklare. Jag har börjat märka att jag blir modigare och törs säga precis vad jag känner och tänker. Konstigt nog har jorden trots det inte gått under :-)
Ja Dompa, ursäkta att jag och Viktoria sitter här och snackar medan du har mobiltelefonsrestriktion. Jag kanske kvistar över till Viktorias tråd någon annan dag och fortsätter diskussionen där.
Gonattt alla fantastiska kämpande människor!

Nynykter jag snackar inte med rävar och sådant jag snackar mest med vinpavor. Och får ganska dåliga svar..... :)

Nu blir det väldigt personligt men för mig är det som att jag liksom finns för att det behövdes någon som skulle tillfredsställa min mammas alla känslomässiga behov. Vi pratade om det häromdagen faktiskt (vi har gjort en otrolig resa under livet till min stora stora glädje) att det hände aldrig inte någon gång att någon bekräftade mina negativa känslor eller frågade hur jag mådde eller såg att jag hade det svårt ibland, som barn har med kompisar och annat.

Jag var inte en egen person. Sedan när jag var 20 fick jag struma. Vaknade en morgon och KUNDE INTE svälja mer. Då bestämde jag mig för att bryta med mamma och gick i terapi i några år. Som inte lyckades radera ut alkogenen tyvärr.

Min upplevelse är att jag i rätt stor utsträckning lärde mig att stänga av den där förmågan. Jag hade ett jobb i massa år efter på en sådan känslomässig arbetsplats där alla min kollegor gick i terapi på företagets bekostnad och alla beslut fattades känslomässigt. Shit vad mycket stryk jag tog när jag ville att ordning skulle råda. Men det var nyttigt för jag är mycket bättre på att hantera kollegor och konflikter nu.

Ok långt inlägg men det som jag ska komma till är att jag inte är i det där inkännandet på samma extrema sätt idag. Det jag känner nu är när någon är så riktigt fasansfullt förtvivlad att magen ramlat ner och ut. Det kan vara okända i kassakön.

Det är otroligt intressant att det här kommer upp för jag stod på en bro i förra veckan och funderade på om det var dags att försöka öppna den där dörren till den där känsligheten igen.

Vad tänker ni Nynykter och Viktoria, har det förändrats över tid för er, hur ni är och hur ni hanterar er själva?

VD

...en tanke till kring detta med att vara hypersensibel person. Att vara extra känslig kan betyda att man är extra sensibel för andras behov och önskningar, har stor empatisk förmåga och stark intuition. Men det kan också betyda att man är lättpåverkad, lättgråten, lättkränkt och alltför hudlös (dvs egentligen det som kännetecknar instabilitet)
Att ha nära till sina känslor och sin känsla är bra, våga ha tillit. Men att vara styrd av sina känslor är något helt annat - mindre bra. Inget påstående alls utan en lite yvig tanke. Kanske inte heller helt färdigtänkt. F´låt att jag kluddar i din tråd Dompa.

Ja, samma färg på båda. Och det blir ju jättefint med pianotak! :-)

Här hemma i verkligheten skall vårt hundraåriga palats få nytt tak i sommar, det kommer göra gott.

Kram!
/H.

Även jag kan svara "ja" på de flesta påståenden som stämmer överens med HSP. Och även jag ser dubbla sidor av myntet - att vi som har dessa personliga egenskaper absolut existerar - vi är sensibla för intryck och hudlösa på ett annat sätt. Men jag måste också noga akta mig för att skriva mig fri från ansvaret att behöva ta hand om alla jobbiga känslor som "andra bär skuld" till, jag har ett ansvar att lära mig förhålla mig till denna känslighet och se att jag själv kan göra val, att allt inte alltid bara "drabbar" mig. Det finns en risk att hamna i offerkoftan för sådana som oss - och det är sällan ett charmigt personlighetsdrag. Mycket intressant reflektion du gör där, ang dysfunktionella familjer och den magkänsla/intuition dessa barn utvecklar för att skydda sig själva. Måste fundera ett par varv till kring detta.

Idag, Anneli, är du mer än nånsin värd lite glada tillrop. Man måste inte vara glad jämt.
Så heja,heja dig! Du fixar det här!
Kram från Nynykter

Jag har tidigare kommit i kontakt med begreppet högkänslighet. Stämmer klockrent på mig. Samtidigt vill jag gärna undvika denna "etikett" eftersom begreppet verkar locka rätt många hyper-hyper-sensitive persons som i och med att de är HSP betraktar sig som "utvalda", som "hör" vad andra tänker, talar med djur ( och får svar tror jag?), ser spöken och mycket annat. Jag har lite svårt för det där att det skulle vara något övernaturligt eller märkvärdigt med att vara HSP. Kanske beror det på att en släkting till mig säger sig vara HSP och det är såååååå jobbigt för den personen att alltid höra andras tankar. Samma människa är helt oförmögen att lyssna på mig och ge mig respons om vi har ett samtal bara vi två! Men det är kanske fullt upp med rösterna inuti huvudet...

En reflektion som jag själv har gjort är att highly sensitive persons i många avseenden liknar barn som vuxit upp i dysfunktionella familjer, till exempel alkoholistbarn som lär sig att blixtsnabbt läsa av omgivningen och reagera på den. De BLIR hyperkänsliga.
Någon annan kanske har erfarenhet av eller synpunkter på detta intressanta ämne?

Nynykter

Åh! Kollo! Långa lata dagar. Bad och genvägen till sjön med skräckblandad förtjusning genom kohagen. Luftmadrasser i gympsalen, kortspelet uno. Så mycket kramar kan jag dock inte minnas, enda kroppskontakten jag kommer ihåg var att jag fick mina framtänder (mjölkisar som tur var) utslagna av en pojke som hette Christos på kollot. Smärtsamt, men lite kul ändå med all uppståndelse. Och vad står man inte ut med för lite uppmärksamhet?! Jag var för ung då för att ens ha en tanke på alkoholkonsumtion, annat var det på skolresan till Hamburg efter nian, huvaligen! Har fortfarande skräck-ångest-tankar kring den resan. Kram alla kämpar! Ni gör ett fantastiskt jobb.

Jag tycker efter 16 veckor att jag börjar märka en förändring av min man, han kämpar faktiskt lite för mig nu och jag tror han börjar lita på mig igen. Kanske är det så att man har förbrukat en stor del av deras förtroende, knuffat bort dom för att få vara i fred med sitt missbruk. Sen vet jag inte hur du känner men jag har känt mig sviken och ganska förbannad över att han bara har tigit. Men har förstått att inte vetat hur han skall ta tag i det och att han tycker att jag är så stark.
Ibland tycker han nog att det var lättare när jag drack och att man är lite besvärlig nu, men precis som jag själv vill ha tid, så skall han få tid att anpassa sig till detta livet.

Men köp dig en resa och åk och få lite distans, brukar vara skönt att se allt på lite håll.Kram Kalla