av NyMan

Tisdagskväll... Imorgon har jag varit nykter i en vecka (om jag inte kladdar till det inatt vill säga) och har faktiskt inget direkt sug alls idag. Lite darrig och nervig, magen krånglar (ågren kanske?), makalösa svettningar ett par nätter och en rastlöshet som en galopphäst i boxen innan start...MEN OCKSÅ:

Jag har träffat mig själv de här senaste dagarna - Goddag, goddag, trevligt att se dig igen! Trodde du hade emigrerat till okänt land?! Surrealistiskt och intressant, minst sagt. Tycker faktiskt ändå rätt mycket bättre om den här versionen av mig själv, nervig och svettig, men ändå: Nykter!

Jag har följt så många av Er andra härinne så länge nu; Berra (of course), Dompa, Mulletanten, Adde, för att nu nämna några, vars berättelser ur den brutala alkoholverkligheten har hjälpt mig att sakta, ja jag e väl lite korkad, men ändå säkert inse att -Fortsätter du så här så har du snart supit bort allting och du kommer inte ens att fatta varför förrän det är "long gone", pal.

Så nu sitter jag här alltså och lyssnar på min minste pågs hostningar i rummet intill, ackompanjerade av Lilla Spöket Laban som snurrar på i spelaren. Den andre har jag krammat hårt och länge när jag bar in vatten till honom och jag har talat om för båda att jag älskar dem så mycket att det inte är klokt. Det har jag även bedyrat för min alldeles bästa fru som tjattrar på med bästa kompisen i telefon i TV-soffan.

Och jag tänker givetvis: Så nära det var, och ÄR, att allt detta vardagsliv, som jag nu undan för undan för varje dag upptäcker är så viktigt för mig, hade/kan försvinna för att aldrig mer återvända.

Men allting finns kvar här för mig, än så länge, allt beroende av hur jag klarar av att hantera nykterheten, som ju verkligen är NY-kterhet! En vecka är bara ett andetag men ändå en evighet.

Jag vet vad jag vill och jag kommer att kämpa för mig själv och för de mina och jag hoppas att jag kan få lite hjälp härinne på forumet att jaga fram lite extra styrka när min egen inte riktigt räcker till. God afton alla medmänniskor! NyMan har hoppat upp på vagnen och jag hoppas vi får en spännande resa tillsammans!

Stigsdotter
ons, 2012-10-24 - 13:38

Tittar in här för första gången, har läst i kapp i din tråd. Jag tror att det kommer att gå bra för detta, dina inlägg andas beslutsamhet och styrka. Vi växer varje gång vi gör någonting "nytt": första festen, första julen osv. När vi ser att det går alldeles utmärkt att tacka nej, att det till och med främjar intressanta diskussioner, samt att folk i allmänhet inte bryr sig så mycket som vi tror om vad vi har i glaset blir vi stärkta i våra föresatser.

NyMan
ons, 2012-10-24 - 15:48

Ja, det är väl blandat för mig som för de flesta andra härinne. En närmast euforisk glädje över att man står stark UTAN alkohol vissa stunder, för att i nästa ögonblick känna ett obehagligt sug i maggropen av oro att man inte ska klara av att efterleva de beslut kring sig själv och sitt liv, som man har fattat i de där stunderna av styrka. Jag har, som någon påpekade i min tråd tidigare, alltför mycket att förlora på att förlora mig själv. Därför tänker jag göra allt jag kan för att INTE göra just detta. Det kommer säkert gupp i vägen, så jag gör mig inga illusioner om att jag kommer att ha en problemfri resa, men det är hela tiden en fråga om att finna kraft att ta sig upp på banan igen... Och det hjälper FORUMET mig oerhört mycket med! Snacka om kraftkälla!

Så, Stigsdotter, jag gör dig gärna sällskap på vandringen mot den stigande solen. Vi har nog mycket intressant och roligt att prata om på färden! Kom igen, nu går vi!

Dompa
ons, 2012-10-24 - 19:28

Läser dina inlägg. Även jag imponeras av den beslutsamhet som du utstrålar. Så jag har inget annat att tillägga...mer än; Bra kämpat! Den kan du suga på när obehagligt sug av oro sätter in i maggropen. Visualisera även mannen som stod ensam i köket och halsade... Den mannen vill du inte vara...då är det bättre att vara killen med lite sug i maggropen. /R

sorgsenmedberoende
tors, 2012-10-25 - 10:57

Om du visste hur mina tårar rinner när jag läser här, åh, vad jag är så fruktasnvärt lycklig för dig och din familjs skull, och samtidigt så jävla avundsjuk att jag inte har ord - tänk om min man hade varit i ditt läge.

Jag hoppas att allt går bra för dig, att du kan motstå alkoholen och att du känner dig lycklig, liksom din familj!

En stor styrkekram

NyMan
tors, 2012-10-25 - 12:34

Jag blir ledsen av det du skriver, för jag förstår att du lever i ett kaos eller iallafall har en levnadssituation som inte alls är bra. När man har ett beroende är man tyvärr destinerad att utsätta sin omgivning, främst den närmsta, för stora prövningar och påfrestningar. Det är inte något jag önskar att någon ska behöva genomleva och uthärda, speciellt inte barn.

Jag skapade nog aldrig något riktigt kaos runtom mig, drack mestadels väldigt disciplinerat. Att jag sedan själv insåg att allt hade gått över styr, drog i handbromsen och fattade mitt eget beslut, utan att någon annan sa till mig eller påverkade mig, gjorde att jag kände mig färdig att stå till mitt beslut och försöka att efterleva det. Det är, för mig, helt avgörande att jag har fattat mitt eget beslut: Jag bestämmer om jag VILL dricka och jag bestämmer om jag INTE VILL dricka. Ingen kan hindra mig om jag vill och ingen kan hindra mig om jag inte vill. Jag antar att samma gäller för de flesta och dit får man nog räkna din man också. Det måste vara hans eget beslut att INTE dricka alkohol. Ingen kan bestämma det åt honom, det är det som är det sorgliga.

Jag hoppas att han väldigt snart kommer till den insikten, för annars kommer han med säkerhet att förlora det mesta av det som är hans riktiga liv, alltså inte den i den där låtsasvärlden som skapas i alkoholskimret, utan det riktiga livet i den riktiga världen.

Man måste upp över backkrönet för att se den härliga utsikten, men först måste man ta sig upp ur den djupa grop som man har trampat ner sig i och det är rätt jobbigt i många fall, MEN DET GÅR!

Jag önskar allt det bästa för dig, dina barn (om de finns?) och även din man! Livet kan vara sååå mycket bättre, om man väljer att leva det på riktigt.

Många innerliga björnkrammar från mig och min familj!/NM

sorgsenmedberoende
tors, 2012-10-25 - 20:11

Ja, det är j-a skit helt enkelt. min man dricker på kvällar i perioder, ibland inte alls och ibland ganska mycket. Delvis beroende på vad som finns hemma - jag dricker så gott som aldrig, jag köper aldrig alkohol, men min man ser alltid till att det finns när vi ska ha gäster och då gärna "lite extra - man vet ju aldrig vad gästerna vill ha"...

Nu har jag försökt sätta hårt mot hårt: han har lovat så många gånger (både pga mina krav och på egna initiativ, när det riktigt gått åt skogen och han skäms) att han ska sluta dricka, men denna gång räcker inte det: jag vill att han söker hjälp, annars vill jag inte ha detta liv. Han svarar med att jag borde söka hjälp. Han har kallat mig så mycket hemskt, beskyllt mig för så mycket hemskt att jag knappt vet hru jag ska kunna komma över det, även om han vore nykter.

Vi har liksom inte kaos, han dricker inte och gapar och skriker eller är våldsam (jag sover ju), men det blir väl ändå kaos antar jag; det är ju inte för inte som jag nu gåter över detta varje dag, ringer socialen, AA, Al-Anon, familjerådgivning osv.

Men oj, vad jag önskar att vi hade en situation mer lik din! Du är stark!!

Nummer9
fre, 2012-10-26 - 00:36

Anar att det är du, min fru, som skrivit under pseudonymen "sorgsenmedberoende". Om det inte är du som skrivit det så kanske du, min fru, läser det ändå och förhoppningsvis vaknar upp ur din villfarelse. Villfarelsen om att det är bara du som lider och bara jag som är skyldig. Kanske andra medberoende läser detta och frågar sig om det verkligen är ok att i medberoendets namn häfta fast all möjlig skuld och skit på den missbrukande för han/hon är ju onekligen en som ska stå till svars.

Jag förstår att du, min fru, fått lida för mitt missbruk. Jag har gjort dig och många nära och kära illa. Det är jag mer än ledsen för och önskar att jag kunde ändra på. Vad synd att du inte sagt till mig att du tror att jag inte varit våldsam för att du sover. Hade du vågat visa omtanke och kärlek alla gånger jag mått under isen nykter då? Vad synd att du inte hållt om mig när jag gråtit mig till söms och tröstat mig med alkohol som napp för att jag får mer varma ord från kollegor och kunder på jobbet än från dig. Vad synd att du inte visade glädje när jag för en timme sen berättade för dig att jag ska kämpa för att inte dricka mer alls. Vad synd att du i samma stund berättade att du ska söka hjälp för att du är medberoende men förnekade bestämt att du har någon som helst del i att vi haft det så jobbigt bitvis i vårt förhållande. Vad synd att du inte velat försöka prata med mig när vi varit ovänner. Vad synd att du vill att jag ska jobba bort att jag visar ilska i konflikter men att ditt sätt att nonchalera folk fullständigt då du är arg eller ledsen är en del av dig och inte går att ändra på. Vad synd att du inte ser det fina i mig som vill fram istället för det spriten missfärgat. Vad synd att du inte torkar mina tårar nu när jag skriver detta och hoppas att min nykterhet från i måndags ska hålla i sig. Vad synd att du inte delar min tro på att människan inte är ens ord, inte är ens handlingar utan ens ambitioner och att det är nu jag behöver dig som mest.

Jag tänker på Winston Churchill. Han sa till en kvinna som påpekade hans onyktra tillstånd: Visst, jag är full. Men du är ful och i morgon är jag nykter!
Missförstå mig rätt! Churchill beter sig illa. Ens utseende kan man inte hjälpa, men ens alkoholhalt kan man styra. Men om den fulle kan bli nykter och bibehålla det tillståndet så bör endast den utan synd kasta första stenen. I vilket fall, jag älskar dig min fru. Du har all rätt spy galla över mig, även om det sårar mig att du gör det med andra, men döma mig för alltid och rentvå dig själv har du inte rätt till eller fog för!

Villervalle
fre, 2012-10-26 - 06:12

av dig, (Nummer9), som är en av alla de som beskrivs i avdelningen "Hjälpa någon som står nära". Livet är inte alltid enkelt och bakom varje alkoholistfasad finns en människa. Jag dricker fortfarande alkohol emellanåt, men tror inte att jag är direkt fysiskt beroende utan har använt alkoholen mer som en ventil för att klara av livet, (arbete, relation, ekonomi etc.), vilket kanske du också har gjort.

Jag har tidigare skrivet att jag successivt har lättat på mina bördor genom att byta jobb, förändra min ekonomiska situation, sluta umgås med jobbiga personer osv. Kanske vore det skäl också för dig att se över din egen situation. Sätta dig själv i första rummet. Ja, jag älskar också min fru men har ändå kommit till insikt om att vårt förhållande har kommit till vägs ände, men jag har inte jätte bråttom att bryta upp eftersom jag ändå mestadels bor ensam långa perioder ändå på grund av mitt arbete och jag har heller inga småbarn längre.

I mitt första äktenskap gled jag ofta in i alkoholdimmorna för att härda ut just på grund av det du beskriver. Att leva i ett känslolöst förhållande när man är en person som behöver närhet och värme kan vara förödande. Förhoppningsvis var ert förhållande bättre i början, men med småbarn med i bilden och kanske hårdare krav på sig själv så sker sådana här förändringar så sakta att man kanske inte märker det, inte ens när man står där på natten och drar i sig ett par öl bara för att kunna sova ytterligare några timmar.

Jag kan se att det låst sig fullständigt i kommunikationen mellan dig och din fru och så länge du dricker så kommer du inte ha en chans i en diskussion med henne. Låt bli spriten ett tag om du kan, och sedan kan du rak i ryggen ta vilken diskussion som helst. Att se dig resa sig från att ha varit en alkoholdoftande eller bakisskakis person till en person med egen styrka kan vara förvirrande för henne i början men kommer att gynna både dig och henne. Ni kan båda analysera ert förhållande på ett förnuftigt sätt och kanske också hitta tillbaka till varandra.

VV

höst trollet
fre, 2012-10-26 - 07:41

Hej nummer 9. Jag hoppas att du kan ta till dig av det VillerValle skriver!
Det sägs att det inte är ens fel, att två träter, men att "träta"/prata med någon som är påverkad, funkar inte!!
Därför måste ni prata, när ni är nyktra.. Vilket inte är lätt, speciellt inte när man glidit ifrån varandra.. Och där käre nummer 9, kan du inte ge din fru hela skulden!
Vad har du gjort själv, för att försöka prata med henne? För att förstå?

Gjort är gjort, och ska ni ha en förändring till stånd, bör ni faktiskt ta hjälp av utomstående!(för ni är båda parter i målet och det kommer förmodligen att sluta med pajkastning)

Det hjälper inte att spela "underdog", utan du måste ta ansvar för dig själv och ditt drickande, innan din fru ser dig som seriös.. Tyvärr, för du kanske har planer på att fortsätta dricka..
Om DET inte ingår i hennes planer, så kanske ert äktenskap är över?
Så jag ger dig samma råd som VV, prata med varandra, i nyktert tillstånd, gärna med någon objektiv part (typ familjerådgivnin, terapeut ) eller liknande med..
Lycka till / trollis

Nummer9
fre, 2012-10-26 - 07:55

Vilken klippa du är, Villervalle! Dina ord satt som en smäck i min situation. Har bråttom nu, men vill att du ska veta att jag känner igen i mycket av det du skriver. Vill att du ska vara rädd om dig. För mig har alkohol blivit ett problem även om det inte funnits ett fysiskt behov. Jag har tappat vänner, förlorat flickvänner och utsatt min barndomsfamilj för slitningar. Det räcker för mig att jag har riskerat det och de jag älskar mest.

Min fru och jag har pratat nu på morgonen och kommit närmare varandra av att våra "sanningar" uppdagats. Jag vet inte hur illa det är med dig och din fru. Ge inte upp det än! Känslor kan förträngas och blomma fram igen. Rädsla och besvikelse kan skrämma iväg det man har ihop. Att få känna min frus armar om mig i morse, när hon läst mitt inlägg och vi blivit sams (tillfällig?), var som juicen i en bakfulls morgontrötta och snustorra hals, som mobilen som möter laddaren igen efter uttömt batteri. Hoppas du och jag hörs igen! Måste rusa!

Stigsdotter
fre, 2012-10-26 - 11:22

Det känns otroligt skönt att kunna stå rak i ryggen inför min man. Oavsett vad har det tidigare alltid funnits en känsla av skam hos mig (och ett förakt hos honom) för att jag dricker. Det spelar ingen roll om jag glömt bort en sak jag sagt inte för att jag var onykter utan för att jag har dåligt minne ibland när jag är stressad - alkoholen stod alltid mellan oss.

Jag påstår inte att vår kommunikation är bäst nu, verkligen inte, men jag kan åtminstone slippa skammen och stå rak i detta!

Nummer9
lör, 2012-10-27 - 07:03

Hej Trollis. Håller med dig i det mesta. Tror dock att du sparkar in öppna dörrar. Vet inte i vilket syfte du gör det. För mig är detta forum till för att vi som någon gång fastnat i alkoholmissbrukets nät, oavsett som missbrukare eller medberoende. Vi ska ge varandra stöd, vara en axel att luta sig emot och ett öra att prata till. Inte är det väl för att ifrågasätta någons vilja till förändring eller att påminna någon om all skuld som han just erkänt och tagit på sig sin del för??

Jag har inga planer på att fortsätta dricka. Jag är tokmotiverad att sluta med en drog som samhället varnar för med ena pekfingret, men som samhället och vår mainstreamkultur gör en axelryckning för och ger en blinkning som utstrålar "det hör till, förgyller samvaron och ska väl en man fixa". Läs Benny Haags bok http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100118494 . Han visar verkligen på allt skit som alkoholen är medbrottsling till. Jag vet att en del tänker att det är inte pistolen som dödar, det är människan som avfyrar den. Håll med om att människan och pistolen samt människan och alkohol visat sig vara en farlig kombination!

Förstår inte heller trollis varför du vill spekulera i om mitt äktenskap är över efter två inlägg, från mig och min fru. Jag sitter nu och skriver detta med mina två underbara små killar jämte mig i soffan. Det är tecknat mys på tv:n, min fru sover i vår säng. Klockan är 06.52 och jag påminns om hur sanslöst mycket lättare det är att vakna nykter efter 7 h än tokbakfull efter 4 h sömn. Jag älskar min fru. Vi har båda terapeuter vi ska besöka, vi har verktyg för våra gemensamma problem som vi ännu inte praktiserat tillräckligt. Med mig nykter och med känslor som sakta sipprar tillbaka ska vi klara detta. Har redan beställt att tatuera in 121022 på min axel, dagen då jag tog beslutet. Jag kan inte veta om jag fixar att aldrig mer ta än droppe. Däremot vet jag att om jag råkar ramla ner i diket tillfälligt, gud förbjude, ska målet vara att så illsnabbt som möjligt ta mig upp på den enda möjliga vägen. Det kommer att bli galet tufft, men jag ska klara det.

Nummer9
lör, 2012-10-27 - 07:06

Jag känner tyvärr igen skammen och föraktet, hur det får älskande att glida isär. Jag håller tummarna för dig. Vi är inte ensamma. Nyktra och raka i ryggen är livet så mycket lättare att tackla.

vill.sluta
lör, 2012-10-27 - 07:19

Så vis och full av självinsikt. Blir stolt över dig när jag läser vad du skrivit till Trollis.
Allt var så rätt!
/A

Nummer9
lör, 2012-10-27 - 09:43

Hej! Tack för de fina orden. Det får mig att känna mig på rätt väg. Just nu är jag stark men är medveten om att frestelserna kommer att komma. Hoppas då att jag står fast, tänker klart och inte tar impulsiva beslut. Hur går det för dig? May the force be with you!

Adde
lör, 2012-10-27 - 11:10

till forumet nr 9 !
Självinsikten när jag själv tog mitt beslut om nykterhet är, och var, en livsavgörande vändpunkt för mig. Beslutet hade växt fram under en 10-års period ( !!) utan att jag hade en susning om var jag skulle vända mig eller hur jag skulle göra. Jag sökte hjälp ett antal gånger inom den sk öppenvården utan resultat. När jag kom till den definitiva slutpunkten, när mitt liv verkligen skulle sluta med att jag stod ensam utan mina barn och fru, då insåg jag äntligen vad jag höll på med.
Jag valde själv att åka på behandling och fick mina verktyg att använda i fortsättningen för ett nyktert liv. Den viktigaste lärdomen för mig var att ta hand om mig själv, att verkligen vårda min egna person, att sätta mig själv i första rummet tills jag kände att jag hade fast mark under fötterna.
För mig tog det dryga 1.5 år innan jag hittade mig själv och den person som jag verkligen är och var innan jag gick in i dimman.

Jag är glad för att jag lyssnade på de som gått före mig och som hade trampat den väg som jag skulle gå helt på egen hand. Jag sparade många tråkigheter genom det beslutet. Som nynykter var ju mina erfarenheter begränsade när det gällde det nyktra livet och jag var beroende av "Di Gamles" stöd men jag var tvungen att själv göra jobbet.

Din blivande tatuering kan jag jämställa med mitt halssmycke i form av AA's logga som jag köpte på behandlingen, mest tänkt att ha som ett minne :/ Den påminnelsen det innebär att se märket i spegeln varje morgon har betytt oändligt mycket mer än jag hade kunnat tänka mig, någonsin.

Det förstärkte mitt beslut varje morgon om att idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer och gjorde mig efter ett tag till en stolt nykter alkoholist.

Jag har varit med ett tag men jag lovar inte mig själv att aldrig någonsin dricka alkohol mer i livet. Det är ett löfte som är alldeles för stort för mig och det blir som en vägg av motstånd, en känsla av hopplöshet. Just idag lever jag och dagen idag kan jag lova mig själv att inte ta det första glaset. På så sätt har mitt liv blivit hanterbart och dagar läggs till dagar, veckor till veckor, månader..... :-))

Häng kvar och utforska din kropp och hjärna och känn dina känslor återvända fullt ut utan sinnesförändrande medel.

Nummer9
lör, 2012-10-27 - 18:13

Har precis klipp och klistrat ditt inlägg till mig. Vill läsa ditt inlägg då kraften tryter. Du inspirerar mig. Gillar din ödmjuka inställning och det märks att du lärt dig att ta vara på dig själv på ett hälsosamt sätt.

NyMan
lör, 2012-10-27 - 18:48

Och välkommen in i min tråd. Jag sitter och dricker en 0-öl, min fru står och lagar till en önskemiddag precis bredvid. Vi lyssnar på Roffe Wikströms Ferlinplatta på Spotify, pratar, skrattar och kommer ihåg tillsammans när vi såg Roffe i en fantstisk konsert, som aldrig ville ta slut, på en underbar semestertripp på Gotland för rätt många år sedan nu. Långt innan barn, stress, oro och, den emellanåt påträngande, livsledan och ifrågasättandet av MENINGEN.
Men, vi har det bra nu, vi kommunicerar och förstår varandra. Vi älskar varandra, även om det är tufft ibland precis som det är för alla andra som lever ihop under stundom. Livet bjuder på riktiga smällar ibland, det är så det fungerar. Det gäller att samla ihop sig och resa sig igen och det är mycket enklare att göra om man hjälps åt med det också. Ibland behöver man utomstående hjälp för att klara av att hantera det RIKTIGA LIVET och då tar man den utsträckta handen för att överleva.

Jag kom fram till insikten att alkoholen aldrig har kunnat och aldrig någonsin i framtiden kommer att kunna hjälpa mig att hantera det RIKTIGA LIVET; det måste jag fejsa själv utan etanol flytande i ådrorna, för annars lever jag inte på riktigt. Jag känner mig otroligt stark i den övertygelsen... ibland... för att i korta stunder vackla så att jag nästan faller... men bara nästan, för i dessa stunder återvänder jag till mina kära, goda vänner och kamrater härinne, vaccinerar mig en stund (Ibland kort och ibland väääldigt lång, tycker min fru...) och så klarar jag ett par andetag eller några timmar till.

Skapa gärna en egen tråd i "Förändra...", det är där de flesta av oss håller till och håller koll, så att jag och mina kamrater kan följa din resa och förhoppningsvis hjälpa och stötta dig i ditt beslut.

Än en gång: Välkommen in i vagnen! Här är varmt och tryggt och nu rullar tåget igen, så häng på!

Björnkrammar från Pappa Björn!/NM