Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det konstigt, att supa bort det finaste man har. Jag känner i mitt fall, att jag led av hybris. Hur fan kunde jag inbilla mig att jag vara kapabel till att skaffa barn. Så många ungar som föds in i misär. Nu säger jag inte att dina eller mina lever i misär. Men det är ju bara en gradskala, som du skrev. Vi super bort dem i olika utsträckning. Vi skapar nya trasiga människor, som i sin tur kan skada ännu en generation. Men nu räcker det, tror jag. För ska sanningen fram börjar lockropen från alkoholdjävulen bli väldigt högljudda här. Men inte idag. /R

Jag blir väldigt berörd av din berättelse. Längtar plötsligt enormt efter mina egna telningar där hemma. Vilken gåva vi fått i våra barn alltså, och så super man bort det i olika utsträckning. Galet!

Du förstår nog inte själv än vilka framsteg du gör vad gäller att ta avstånd från alkoholens värld. Du har ett tydligt mål, siktet inställt och ev. bakslag hör till. Dessutom vågar du ta hjälp. Tänk om min ex-make insett hälften av vad du gör. Han väljer att förneka. Du har mycket av resan kvar men jag känner att du definitivt är på rätt väg. Det gör mig glad mitt i min egen sorg över att jag inte kunde nå den jag älskade mest. Så starkt jobbat. Jag är klart imponerad av din inställning. En dag i taget och du kommer allt närmre ditt mål även om jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt också, inte minst med all insikt som kommer ikapp. I längden kommer nog detta att göra dig stark. Håll ut! /A

Både du och jag Stigsdotter. Och visst ska vi ge varandra utrymme till även de mindre smarta besluten. Tack Anonymt för att du tror på mig. Den enda insikt jag har fått är att; Barnen behöver åtminstone en nykter föräldrer. Hellst två. Men det är en kamp min fru måste påbörja själv. Sen lanske vi rent av kan hjälpas åt. /R

den blev....förkyld, minsann...

Sitter här hemma och hissar snor och har en förbannad huvudvärk...
Tycker lite synd om mig själv, det är en farlig känsla i alkoholsammanhang!
Aldrig tycka så synd om en själv så att det rättfärdigar, en själsdödande dryck...

Fick en besk kommentar av en gammal kollega på facebook ikväll...
Jag hade lagt upp en rolig filmsnutt, hans kommentar var "..som när du dricker bira!"...
Vi har varken setts eller pratas vid på över 20 år, och ändå så kommer det långt efteråt...
Som när du dricker bira!!!

Det var över 20 år sedan han såg mig dricka bira, och JA jag var ett partylejon då...
..som bjöd på mig själv, och nu fått det klart för mig..min själ likaså...
Man gjorde allt det där "dumma" som man på Måndagen fick sota för, själadöden i fikarummet.

Jag trodde då att det inte skulle beröra mig, men det kom ifatt mig, även efter 20 år..
Kanske var han bara avundsjuk på att jag kunde ha det så roligt, och han var så tyglad..?
Eller var det så roligt då, folk skrattade, men var det roligt?
Har funderat på det ett tag, vad händer när pajasen har pensionerat sig?
Har alltid haft ett behov av att göra människor glada intill mig, kosta vad det kostar vill..
Nu kom räkningen!

Alkoholen har nog gjort allt utom räddat mitt liv, nu får jag rädda det själv.

Mitt sätt att rädda ansiktet ikväll var att snäsa av honom, säga att det var många år sedan jag drack en bira, och svaret uteblev...lika som vid ett dödfall, jag beklagar sorgen...
Vilken sorg?, att han inte längre kan gotta sig i mina gamla fylleslag?

Jag känner ingen sorg, mera en lättnad att det är över...
Min fyllekarriär är över, det kan vi skåla...med vatten i glasen...
Och tänka på varje gång jag tar ett immigt glas direkt ur kranen hemma...

Så blev min måndag, jättebra och jättenykter...och jättesnorig..

/Berra

Jag är övertygad om att många läser din tråd och följer händelseutvecklingen. Jag blir verkligen berörd. Du gör det enda rätta. Vilken insikt. Jag är också övertygad om att dina barn kommer att tacka dig längre fram. Tänk på att det är för en tid du blir borta. Långt ifrån för evigt även om det känns så nu. Fantastiskt starkt beslut. Stort lycka till! /A

...är att visa kärlek! Så mycket som möjligt! Krama, prata och bara finnas där närhelst du kan. Tack för att du finns här Dompis, vi ska lösa det här ska du se!!!!

Tack för all support, för all input, för konkreta råd och diffusa tankar. pianoman; du har självlart rätt, ska ta det med soc imorgon. Jag måste få hamna på "rätt" hem. Inget ont om unga narkomaner, men som du skriver, det kan bli riktigt fel och jag har inte tid att felsatsa. Har redan ångest för att lämna mina barn, min tid måste bli produktiv. Krasst men sant. mt; min underbara svägerska har redan beställt boken! Stigsdotter; jo det får ge sig, mina ungar är mellan 8-12 och jag vet att de äldsta två redan fattat hur illa det är med mamma och pappa. Yngsta killen är en annan sak, han är bra skyddad, bra känslig, bra barnslig även för hans ålder så där får jag vara riktikt varsam. viktoria; tack. lillablå; Du vet vad jag känner för dig. Allt som allt; Tack /R

om mitt fall kan vara till nytta på nåt sätt. Då var det inte förgäves:-) Jag kan lova dej att det var verkligen inte värt det korta nöjet! Håll ut! Jag känner mej mycket bättre ikväll, känns som om det skulle kunna vara lugnt ett tag igen innan kampen börjar på nytt. För det gör den förstås men just nu är jag utled på allt som har med alkohol att göra och det känns bra!

kan nästan vara bra ibland att få sig en knäpp på näsan, när man tycker det går för lätt. Med ditt misstag hejdade du mitt fall, för mannen är ute och reser och denna gången gick tankarna väldigt mycket till vin. I morgon kommer en kompis från min hemstad och hälsar på och skall bo över, många nätter med vin och ost har det blivit för oss. Så jag tror att den lille fan hade räknat ut det redan i helgen att nu kom chansen, men jag ringde henne idag och berättade som det var.
Så i morgon blir det en ny meny och jag kommer hålla fast vid regeln ingen alkohol hemma hos mig.
Så många kramar till dig!

Härligt Du!!!
Och beroende på vad för hjälp du får, beroende på vilket hem du kommer till, så finns där säkert någon typ av hjälp för barnen också! Du är nog inte den förste, eller tyvärr den siste föräldern med alkoholproblem... Men en sak i sänder, det viktigaste är att du får hjälp, så att du sen kan hjälpa din avkomma, kanske främst genom att igen vara en närvarade pappa som det faktiskt går att prata med om precis vad som helst!!
Men jag förstår din oro, helt och fullt! Ta den på allvar!! Men tillåt dig att lita på dem som vill dig väl, som din svåger/svägerska..
Stora kramar!!!

för ert stöd! Javisst Stigsdotter vet man hur det ska bli. Jag köpte vinet åt mina föräldrar på fredagkvällen trots att jag bra kunnat göra det på lördan innan jag skulle besöka dom. Jag kan inse nu att det fanns en baktanke med det hela. Just precis det där "vilken bra idé!" Nå jag känner mej lite bättre nu, det är ingen idé att sparka på mej själv, det känns ändå tillräckligt jävligt. Det värsta är att jag var så säker på att NU hade jag fått nog. Nu skulle det gå av sej självt när botten är nådd. Men så klart att vi kämpar vidare, det här är en kamp vi måste vinna. Det finns ingen annan väg. Och det tröstar mej väldigt att läsa om andra kloka människor som kämpar, som gjort samma dumheter. Och ännu värre. Jag har läst och sett mycket om My Skarsgård och då tänker jag att t.o.m. en som är läkare och allt inte kunde styra över sej själv utan lät sej sjunka så djupt. Då kanske det inte är mej det är fel på utan drogen som tagit ett grepp om mej. Men hon kom ur det och det kan jag också. Men vad vi måste inse är att vi kan aldrig aldrig dricka alkohol igen. Kramar till er!

All min respekt till dig Dompa! Det du gjort idag, och beskriver här nu, är storslaget!

dina ungar kommer att tacka dig! På en av mina favoritbloggar (för medberoende) tipsades om den här nya boken. Skaffa den! Allt gott till dig och dina ongar! / mt
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/02/hjalp-min-pappa-ar-sjuk.html

Om det där med behandlingshem.
Om jag har förstått det hela från folk jag träffat, så är det skönt att komma till ett ställe som har behandling för alkoholism som huvudsyssla (om man nu själv enbart har alkoholproblem).
Det finns hem som blandar olika missbruk och där har flera jag träffat känt sig så vilsna. Många yrkesarbetande (oftast fäder) med alkoholproblem som sätts ihop med unga hårt missbrukande narkomaner blir inte helt lyckat.

Nu var jag ju på ett hem där de flesta har just alkoholproblem så jag har inte själv dom erfarenheterna. Men det är vad jag hört från sånna som vet.
Några tablettmissbrukare träffade jag också på, men huvuddelen var alkoholism

Skickar en styrkekram, känner du hur jag försöker ladda den med kraft :-)

Jag tycker inte det är själviskt att inse att du behöver, och sedan begär, hjälp. Det är starkt gjort - många kommer inte ens dit.

Jag tror att du kan få hjälp med barnen också från Soc, alltså att förbereda dem och tala med menar jag? Beroende på hur gamla det är tror jag det är viktigt att vara så öppen och ärlig mot dem som möjligt, d.v.s. att pappa är sjuk och behöver hjälp för att bli frisk så han kan vara en bra pappa till er sedan, nåt i den stilen. Barn förstår mer än vi tror och de är ofta så kloka så kloka.

Bra att du har svåger o svägerska som stöttar!

Kanske kan vi lära oss något av återfallen? Jag kan lära mig att den känsla jag fick i magen "vilken bra idé!" när jag kom på att köpa en flaska vin för att min vän skulle få ett glas i själva verket innebar att jag såg fram emot att få dricka själv. Det var ett slags nästan fysikt påtagligt "jippi" som kändes därinne... kan inte förklara riktigt, men jag inser ju nu att detta var ett sug modell större :-(

Nåväl, på det igen, vi kämpar väl vidare? Kram från mig

Ja på't igen. Precis som santorini säger så kommer den där ångestkänslan som ett brev på posten direkt, alla de där depptråkiga-ingenting är någon idé-känslorna poppade upp på en gång efter mitt återfall. Och. dem kan man ju faktiskt klara sig utan! Jag inser nu att jag faktiskt har mått väldigt mycket bättre den tiden det inte blivit några större fyllor - så ska det vara.

Ha en bra 8:e vecka, kram från mig!

Min socca ska se sig om efter vilka alternativ kommunen kan tänkas köpa in. För mig!!! Men det gick även lite snett, den Vackraste dök - trots löfte - inte upp på mötet. Så soccan är orolig för barnen om jag läggs in. Men som vanligt är svåger och svägerska där, så imorgon får de hembesök, för att bevisa att de inte är tokstollar som bor i misär. Men nu börjar jag vackla, KAN jag lämna mina ungar i en månad. Får jag göra det? Kommer barnen förstå att jag måste? Att om jag inte gör det så finns det ingen farsa hemma, någonsin. Tufft som satan. Jag låter djävligt självisk men jag behöver verkligen hjälp. Att fixa själv har jag ju bevisat - om och om igen - går inte. Det var förmiddagen det. Hästtestet har jag fortfarande framför mig. Hör av mig, om jag överlever ;-)/R

Ser fram emot uppdatering av denna dag, förutsatt att du överlevde ridningen vill säga ;-)

I övrigt hoppas jag att det finns någon form av rättvisa i denna värld och att du får hjälp när du nu gjort det jobbigaste, att be om den. Så känns det inte sällan för mig åtminstone, att det jobbiga ligger snarare i att be om än att sedan få hjälp i olika situationer, stora som små.

R!
Håller tummarna för att du får den hjälp du ber om!!!
Stora kramar!!
/k

Nu är ungarna på väg till skolan. Frun sover hos svågern, eftersom hon inte klarar av att bo med mig. Respekt för det, men barnen ser det inte helt på samma sätt. Iaf. Klockan 10:00 ska jag träffa min soc-kontakt. Ett möte jag ser fram emot. Hon är bra, känns som hon förstår. Och är det något vi alkies vill/behöver så är det att bli förstådda ;-) Stort är det för idag ska jag be om en vårdplats. Jag fixar inte detta själv. Max en vecka, sen är jag på flaskan igen. Spelar ingen roll hur många löften jag givit andra och mig själv. Så nu ger jag mig, låter mig själv falla i andras händer (Pianoman) och litar på att de har bättre förstånd än jag själv. Det var förmiddagen det. Eftermiddagen blir inte sämre, har en date med min finaste dotter. Vi ska givetvis rida. Jag började rida med henne för bara ett par veckor sedan - hon har ridit i åratal - och är fortfarande livrädd. Men jag börjar se tjusningen med det. När man sitter där, ensam med detta sinnessjukt stora djur under sig, ensam i skogen. Det är livskvalite som man aldrig kan hitta i en flaska. /R

Och nu har vi lärt oss det, vi gör det fortfarande tillsammans, en dag förstör inte 7 veckors nykterhet. Vi fortsätter som vanligt, den ångest alkoholen väcker väljer vi bort nu tjejer. Kram!!

Maria, grattis till dina 7 veckor! Fantastiskt jobb du gjort! Jag känner så väl igen det att man tappar lusten att umgås. Blir lite ensamvarg. Haha, ja det är f-n vad "folk" dricker! Blir ganska tydligt hur man själv valt att umgås eller hur? Jag var ett tag bekymrad över min motvilja att ingå i sociala sammanhang. Tyckte allt var svårt och blev oftast bara ledsen och besviken. Var rädd att bli en ensam kuf. Inget var särskillt roligt heller. Men det blev bra sen. Tiden ordnde det. Kroppen och hjärnan behövde mycket ensamtid i läkningsprocessen kan jag se nu. Lusten att träffa vänner och göra saker återkom senare. Skillnaden är nu att jag faktiskt väljer hur jag vill spendera min tid. Låter inte alkoholen styra som tidigare. Det finns faktiskt några jag umgåtts med mest för att dom druckit på samma sätt som vi. Det normaliserade det hela på något vis, gjorde det enkelt att skratta bort problemet tillsammans. Sjukt men sannt. Önskar dig en fin 8:de nykter vecka!

Inte har du svikit oss, snarare lärt oss hur skör nykterheten är. Tycker att både du och Stigsdotter är så modiga som erkänner det här. Vi kommer alla att snubbla på ena eller andra sättet, så vi får göra som man gjorde som liten. Borsta av sig på knäna och upp på cykeln igen.
Nu tycker jag du skall vara stolt över alla dom dagarna vi har klarat och alla dom vi skall klara/ så många kramar och en massa styrka till dig