Senaste kommentarerna i forumet

Borde jag ens fundera över detta? Jag som sa till mamma när jag var 6-7 år: "snälla, kan vi inte flytta ifrån pappa?". Gud så ledsen jag blir. Det är ju jag. Fast ändå inte. Jag tror att jag är rädd för att bli ensam. För det är jag. Detta var en av mina fantastiska juldagar (som vi inte pratar om hysch, hysch, när jag pratade konstigt) berättade för mina svärföräldrar att jag inte hade valt deras som om det inte var för dem! Jisses. Vart ska jag ta vägen? Förr tänkte jag att jag nu skaffat mig en släkt, en familj som alltid kommer att finnas där men jag har nu insett att , nej, de finns där för mina barn men inte för mig... kanske är det gott så? Usch vad jag känner mig låg nu...

Har läst om tömningen av mammas hem och karlslokens reaktion förut. På någon tråd skrev du om det. Kärlek och kättja är helt olika ting. Du ska inte behöva nöja dig med mindre än kärlek. Ingen av oss ska göra det. Snälla du, ta tag i skiten, även om det gör ont. Även om familjen kanske spricker. Ska vi leva om våra mödrars liv? Nej, det förtjänar varken du eller jag. Och t.o.m våra mödrar lämnade. På 60/70 talet när det i och för sig var ett helt annat samhällsklimat. Men tänk på det. Jag har precis lämnat mitt livs kärlek för våra barns skull. Gör det ont? Hela tiden!!! men alternativet var resten av livet. Tigandes, sårandes ,kränkandes med ett och annat knull för att lätta upp... Tänk på dig själv. /R

...nej... det är ju så att det är så mycket som är problemet i vår relation. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag är arg. Därför att på sista tiden har jag tänkt egoistiskt. Jag har dragit ner på alkoholen, ätit mindre, gått ned i vikt, fått jobberbjudanden: blivit glad! Känt av mig själv lite grand, hon som egentligen är jag men som försvann någonstans på vägen. Och. Då är han här. Han är kåt och vill. Och jag bara känner att vafan. Komma här nu och komma? Ursäkta, vet inte om någon orkar läsa och svar på detta, men så är mitt liv just nu...

Jag kan inte sluta tänka på den där dagen när jag satt på mammas köksgolv med påskpyntet i en påse framför mig. Mamma var död och där satt jag. Min make stod bredvid och undrade varför jag inte tömt lägenheten under hela den veckan jag haft på mig. Vad hade jag gjort hela denna vecka? (jag kan förklara vad jag gjorde om någon är intresserad, han var det inte!). "jag kan inte hantera din sorg" kom det sedan. Näha. Nä, jag tyckte också att det var lite jobbigt att hantera sorgen jag kände. Maken som fanns där i nöd och lust??

Aldri s som i s...

Om du ska redovisa ditt Mums Mums intag, då är det helsnett. Att du redovisar ditt alkoholintag till en nykter anhörig, det kan jag på sätt och vis förstå...ur den anhöriges synpunkt. Min fru dricker ju också och på ett konstigt sätt blir jag lugn när hon berättar hur mycket. Idiot? Yep. Men Mums-mumsen? Vad fan är problemet? Nej, jag blir sur på dina vägnar. Förstår ju att det inte är mumsen som är problemet i er relation, men då får han väl säga det? /R

Vad är det? Hitta ansiktet? Är det det jag gör? Ja kanske det. Men jag la av ansiktet i helgen när jag berättade att jag är alkoholist osv. Då ska han inte komma här på måndagksvällen och komma... Jag vet var jag kan hitta mitt ansikte och om det så att mannen i mitt liv inte vill hitta/inte vill plocka upp det då är det verkligen hans förlust. Så känner jag nu. För visst fasen duger jag. Tack Dompa. Visst fasen duger JAG!

Blått glas är ofärgat. Om det inte är tokblått som i S......då är det tveksamt. Men jag skulle satsa på ofärgat. När det gäller maken, varför ska du behöva hitta ansiktet? Gör han det för dig? Du duger. Tycker jag /R

...som vi hade i helgen. Vart tog den vägen. Här har jag lagat god soppa till middag och det första jag hör när han kommer in här med sin skål är: jaha, har du satt i dig en hel mums mums själv?. Nej, det var ju så att 2 åt jag i fredags när du inte var hemma och 2 åt jag idag när du inte var hemma och va fan då då???? Det är sockergodis, who cares? jag har betalt hälften och tillagat hela soppan som du just nu äter och sedan demonstrativt går och hämtar peppar till för den var inte så god tydligen...

jag försöker tänka egoistiskt: your loss! Jag är en fantastisk kvinna och om du inte ser det så är det din förlust....

-

Det är ett mysigt ord. Jag är ingen språkvetare men jag känner också att svenskan kan vara ett fattigt språk. Ofta tar jag till engelskan eller t.o.m italienskan när orden inte räcker. Din karl tycks vara allt det som jag är; självfixerad, karriärsugen och blind. Tror tyvärr inte att du kan ändra på fanskapet. All förändring måste komma inifrån - en av alla de nyttigheter jag snappat upp här. Men jag skickar samma styrkekram tillbaka, den du gav mig. Känner du hur jag lägger ner min själ i den? Att jag bara önskar dig väl? /R

Hamnade framför ett sånt där program på 3:an, ni vet ett sådant som bara vill exploatera och tjäna pengar. Men , ändå. Där var en del för mig nya saker om söta Whitney som gick bort förra veckan. Alltså, shit, när hon står där och hävdar att det inte är en comeback och hon håller sig i pulpeten för att inte ramla... så jävla sorgligt. Man diskuterar hennes röstomfång, osv Men faktum är, här har vi en vacker framgångsrik kvinna som inte kunde sjunga sina egna hitsånger för hennes röst hade begränsats genom att hon mådde dåligt fysiskt. Fy fan vilket gift det här är! Nåväl, många saker här som inte passar in på mig och maken ;-) men ändå, missbruk är en gemensam nämnare....

Söta fina vackra Whitney, hoppas att din dotter klarar sig väl i livet och uppnår allt hon önskar för sig själv!

om mitt fall kan vara till nytta på nåt sätt. Då var det inte förgäves:-) Jag kan lova dej att det var verkligen inte värt det korta nöjet! Håll ut! Jag känner mej mycket bättre ikväll, känns som om det skulle kunna vara lugnt ett tag igen innan kampen börjar på nytt. För det gör den förstås men just nu är jag utled på allt som har med alkohol att göra och det känns bra!

kan nästan vara bra ibland att få sig en knäpp på näsan, när man tycker det går för lätt. Med ditt misstag hejdade du mitt fall, för mannen är ute och reser och denna gången gick tankarna väldigt mycket till vin. I morgon kommer en kompis från min hemstad och hälsar på och skall bo över, många nätter med vin och ost har det blivit för oss. Så jag tror att den lille fan hade räknat ut det redan i helgen att nu kom chansen, men jag ringde henne idag och berättade som det var.
Så i morgon blir det en ny meny och jag kommer hålla fast vid regeln ingen alkohol hemma hos mig.
Så många kramar till dig!

Nu får ni ursäkta, nu använder jag min tråd som en dagbok, dvs ingen annan ska läsa. En stor anledning till att inte dricka är att, om man är som jag, dvs gärna sjunger mycket, så kan det helt plötsligt dyka upp: "in kommer far...." och sen ser man sin 7-åring stå där och undra vad far gjorde (precis som mor i visan....).

Och sedan dök ett engelskt ord upp här, sug på det: indulge. Det är ett mysigt ord och det är vad jag ägnar mig åt just nu på alla sätt och vis, särskilt som jag fått anstånd med jobbåtaganden: i am indulging - jag sänker mig ned i mysigt missbruk och känner av om det är så mysigt? Min sk-stövel till make finner det för gott att arbeta sent trots fina ord i helgen.... nåväl jag är jag och är mig själv närmast. Just nu är det jag som bestämmer, ingen annan, inte ens alkoholdjävulen. Faktiskt.

Nu ska jag dricka lite te och äta en mumsmus, titta på House of Eliot (minns någon den?) och mysa med kisse på höften och liten gin innanför nattlinnet. Imorgon kommer jag igen, när jag har indulgat mig i detta och insett att det inte är så kul trots allt...

Härligt Du!!!
Och beroende på vad för hjälp du får, beroende på vilket hem du kommer till, så finns där säkert någon typ av hjälp för barnen också! Du är nog inte den förste, eller tyvärr den siste föräldern med alkoholproblem... Men en sak i sänder, det viktigaste är att du får hjälp, så att du sen kan hjälpa din avkomma, kanske främst genom att igen vara en närvarade pappa som det faktiskt går att prata med om precis vad som helst!!
Men jag förstår din oro, helt och fullt! Ta den på allvar!! Men tillåt dig att lita på dem som vill dig väl, som din svåger/svägerska..
Stora kramar!!!

för ert stöd! Javisst Stigsdotter vet man hur det ska bli. Jag köpte vinet åt mina föräldrar på fredagkvällen trots att jag bra kunnat göra det på lördan innan jag skulle besöka dom. Jag kan inse nu att det fanns en baktanke med det hela. Just precis det där "vilken bra idé!" Nå jag känner mej lite bättre nu, det är ingen idé att sparka på mej själv, det känns ändå tillräckligt jävligt. Det värsta är att jag var så säker på att NU hade jag fått nog. Nu skulle det gå av sej självt när botten är nådd. Men så klart att vi kämpar vidare, det här är en kamp vi måste vinna. Det finns ingen annan väg. Och det tröstar mej väldigt att läsa om andra kloka människor som kämpar, som gjort samma dumheter. Och ännu värre. Jag har läst och sett mycket om My Skarsgård och då tänker jag att t.o.m. en som är läkare och allt inte kunde styra över sej själv utan lät sej sjunka så djupt. Då kanske det inte är mej det är fel på utan drogen som tagit ett grepp om mej. Men hon kom ur det och det kan jag också. Men vad vi måste inse är att vi kan aldrig aldrig dricka alkohol igen. Kramar till er!

All min respekt till dig Dompa! Det du gjort idag, och beskriver här nu, är storslaget!

dina ungar kommer att tacka dig! På en av mina favoritbloggar (för medberoende) tipsades om den här nya boken. Skaffa den! Allt gott till dig och dina ongar! / mt
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/02/hjalp-min-pappa-ar-sjuk.html

Om det där med behandlingshem.
Om jag har förstått det hela från folk jag träffat, så är det skönt att komma till ett ställe som har behandling för alkoholism som huvudsyssla (om man nu själv enbart har alkoholproblem).
Det finns hem som blandar olika missbruk och där har flera jag träffat känt sig så vilsna. Många yrkesarbetande (oftast fäder) med alkoholproblem som sätts ihop med unga hårt missbrukande narkomaner blir inte helt lyckat.

Nu var jag ju på ett hem där de flesta har just alkoholproblem så jag har inte själv dom erfarenheterna. Men det är vad jag hört från sånna som vet.
Några tablettmissbrukare träffade jag också på, men huvuddelen var alkoholism

Skickar en styrkekram, känner du hur jag försöker ladda den med kraft :-)

Jag tycker inte det är själviskt att inse att du behöver, och sedan begär, hjälp. Det är starkt gjort - många kommer inte ens dit.

Jag tror att du kan få hjälp med barnen också från Soc, alltså att förbereda dem och tala med menar jag? Beroende på hur gamla det är tror jag det är viktigt att vara så öppen och ärlig mot dem som möjligt, d.v.s. att pappa är sjuk och behöver hjälp för att bli frisk så han kan vara en bra pappa till er sedan, nåt i den stilen. Barn förstår mer än vi tror och de är ofta så kloka så kloka.

Bra att du har svåger o svägerska som stöttar!

har lite samma erfarenhet som viktoria - fast från andra sidan så att säga. Vi har också gått i en viss otakt i den bemärkelsen att han inte haft den egna viljan att helt sluta dricka alkohol. Han har slutat för att jag inte stannar kvar i ett liv där alkohol ingår. Det här har tidvis känts som ett dilemma - som dock varit klart för oss båda. Sen länge har jag känt att vi går på samma väg och nu alltmer jämsides. Trots alla likheter i missbruk & medberoende verkar det finnas lite olika vägar att ta sig fram till ett nyktert liv. / mt

Kanske kan vi lära oss något av återfallen? Jag kan lära mig att den känsla jag fick i magen "vilken bra idé!" när jag kom på att köpa en flaska vin för att min vän skulle få ett glas i själva verket innebar att jag såg fram emot att få dricka själv. Det var ett slags nästan fysikt påtagligt "jippi" som kändes därinne... kan inte förklara riktigt, men jag inser ju nu att detta var ett sug modell större :-(

Nåväl, på det igen, vi kämpar väl vidare? Kram från mig

Ja på't igen. Precis som santorini säger så kommer den där ångestkänslan som ett brev på posten direkt, alla de där depptråkiga-ingenting är någon idé-känslorna poppade upp på en gång efter mitt återfall. Och. dem kan man ju faktiskt klara sig utan! Jag inser nu att jag faktiskt har mått väldigt mycket bättre den tiden det inte blivit några större fyllor - så ska det vara.

Ha en bra 8:e vecka, kram från mig!

...och extra tack till Viktoria för bilden där ni går på samma väg om än i otakt. Kanske kan det bli så för oss också. Ibland känns det som om där har varit mer dåligt än bra mellan oss under alla dessa år att jag tvivlar på om det verkligen kan bli bra. Ja, nej, usch jag vet varken ut eller in. Men, jag har faktiskt tagit det där beslutet redan. Det beslut du skriver om, icke-beslutet, att lägga oss åt sidan och koncentrera på mig. Jag fortsätter att lägga energi på det tror jag.

Liksom Fenix hoppas jag att detta nu blir det sista slutgiltiga beviset på att jag och A inte hör ihop och att jag nu skall lägga detta bakom mig och gå vidare utan detta bedrägliga gift.

Bedräglig säger jag för att jag nu känner att jag vacklar i viljan. Förra året kom det för mig att jag inte längre ville dricka men nu känner jag igen att jag vill, att det kommer att bli en saknad om jag inte får dricka. Det är en mycket stor skillnad mellan att inte vilja och att tvinga sig själv att låta bli fast man vill.

Samtidigt är detta att jag vill igen paradoxalt nog bra. Bra därför att det gör mig lite arg också, det är återigen ett tecken på att det inte är jag som bestämmer, det är någonting utöver min vilja som försöker styra mig. Och det, det gör mig förbannad! Jag har börjat om på Allen Carrs bok "Äntligen full kontroll" för att återigen försöka hitta läget där jag faktiskt inte vill dricka detta gift.

Man får liksom inte släppa ned garden alls. Och inte testa hit och dit: nej, det går inte att dricka ett eller två glas, nej det går inte att dricka en liten öl, nej det går inte att det ena eller det andra som innebär någon form av alkoholförtäring. Så är det helt enkelt!

Basta!

Min socca ska se sig om efter vilka alternativ kommunen kan tänkas köpa in. För mig!!! Men det gick även lite snett, den Vackraste dök - trots löfte - inte upp på mötet. Så soccan är orolig för barnen om jag läggs in. Men som vanligt är svåger och svägerska där, så imorgon får de hembesök, för att bevisa att de inte är tokstollar som bor i misär. Men nu börjar jag vackla, KAN jag lämna mina ungar i en månad. Får jag göra det? Kommer barnen förstå att jag måste? Att om jag inte gör det så finns det ingen farsa hemma, någonsin. Tufft som satan. Jag låter djävligt självisk men jag behöver verkligen hjälp. Att fixa själv har jag ju bevisat - om och om igen - går inte. Det var förmiddagen det. Hästtestet har jag fortfarande framför mig. Hör av mig, om jag överlever ;-)/R