Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet

höst trollet

Fick ett ryck och ringde upp en gammal bekant, som jobbar på ett beroendecenter i landet..
H*n blev lite förvånad, för det var ett bra tag sedan vi hördes av.
Det började faktiskt med att det äldsta av mina barn, började röka hasch. Just då, var h*n en ovärderlig klippa, eftersom h*n kunde alla bortförklaringar och knep som ungar tar till..
Jag förklarade läget, och det där vad-var-det-jag-sa, som jag oroat mig för uppstod aldrig under samtalet.
Istället, fick jag massor av uppmuntran i att jag sett mina egna problem, innan omgivningen gjort det.. Fast, som h*n utryckte det, tro inte att vare sig ditt eller din mans supande har gått obemärkt förbi. Det finns säkert de som både anat och pratat.
För så är det ju, vi som är alkoholister, tror att vi är så himla duktiga på att dölja vårt missbruk, vare sig vi dricker små mängder varje dag eller blir aspackade några gånger i månaden..(för en del, både och)
Kruxet är att ingen vill ta tag i det! Överallt, sopas problemen under mattan och det himlas med ögonen och kommenteras som typisk "måndags-sjuka" eller "löningsdax-frånvaro" eller "värst vad mycket parfym/halstabletter det går åt idag då", med en menande blick..
Det finns fortfarande människor, som inte anser alkoholism vara en sjukdom, utan ett problem på individnivå.. Därför drar sig många för att söka hjälp.. Det är skämmigt, man är rädd att förlora jobbet (vilket man förmodligen gör i alla fall så småningom) Rädd att förlora sina barn..
Men inget av det, kan hindra en alkoholist från att dricka!
Hur det börjar och hur det yttrar sig, finns det egentligen inget enkelt svar på, snarare många ofta hopkopplade med varandra..
Därför är det heller ingen sjukdom som är lätt att bota, inte med någon "one-size-fits-all"-metod iaf.
De flesta, har givetvis en önskan om att kunna dricka normalt/socialt, men det var inget som rekommenderades..
Det KAN gå bra, men för det mesta( och för de allra flesta), så är det som för den som slutat röka och tror sig kunna ta ett par "festbloss", man är snart/så småningom tillbaks i sina gamla vanor igen.
Har man väl fått alkoholstigen (som för många är en autostrada) att växa igen, så tar det inte många gånger, innan man trampat upp den gamla stigen igen.
Rådet, innan vi la på var: Våga tala med den det berör! Var objektiv, och tala om VAD DU SER(utan att anklaga)! Fråga om personen behöver hjälp..
Om inte annat, så startar du kanske en tanke, som leder till förändring och skillnad.
Om någon hade vågat prata med mig, om att de märkt att jag luktade alkohol, ett år innan jag fick sparken, så hade det gjort stor skillnad för mig sa h*n. Nu tyckte jag bara att de var en samling hycklare.. Visserligen hade jag kanske inte slutat dricka bums, men förmodligen hade min attityd varit en annan..
Det känns, som jag fått en vän tillbaks, någon som lika mycket som ni på forumet, VET vad det handlar om! Och vi kommer nog att fortsätta ha kontakt..

Tilde

dina "trådar" här och tar till mig och känner styrkan och övertygelsen i ditt beslut att kämpa för ditt mål. Att du ringer en gammal bekant som denna idag är ju en av "dina" pusselbitar på väg och det känns verkligen som du jobbar på ditt välbefinnande (och det gör ju alla här) och det är skönt att dela det.
Det är viktigt med de där pusselbitarna, kanske helst när det känns hopplöst att man snappar upp den där lusten igen... att kämpa på.
Lycka till
och jag läser alla dina inlägg och tar till mig.
Kram Tilde

höst trollet

Inget regn, men ganska mulet ute. Höstlöven lyser upp tillvaron istället, med sitt färgsprakande fyrverkeri..
Katten, fjäskade med en "present" i morse..(en näbbmus, där "batteriet var slut")Och krävde massor av beröm och en låååång gosestund i knäet.
Känner mig helt "inkattad" *ler*

Igår, började gubben gnälla över sina krämpor igen (jodå, alkoholister är i viss mån hypokondriker)
Jag börjar tro, att det är dax för en ny liten period igen..
Tycker mig känna igen "symptomen"..hmm.. Och förmodligen får han inte i sig sin "vanliga ranson", nu när jag har föreslagit att han ska ha sitt framme, så att han har mer koll på hur mycket han egentligen dricker..
Först var det ett: "Litar du inte på mig?"
- Jodå, men jag vill inte att du smyger..
- Ja, men jag har inga problem, för jag har inget sug... ( jasååååå, anledningen är nog att han inte hinner få något, eftersom han håller en, numera "låg", men stadig nivå...)

Nåväl, eftersom både han och jag fick lite "koll" och jag inte längre "sällskapsdricker" (vilket faktiskt fått mig att ta en rejäl titt på vår situation och mina egna tankar/fördomar etc..)
så dricker han inte lika mycket som han brukade.

Detta leder säkert till någon form av abstinens, fast han har givetvis svårt att se sambandet mellan rastlöshet, irritation, "stress", nedstämdhet etc och minskad ranson.. (HAN, har ju inga "problem"..)

Som sagt, igår började han knorra över "magen" (jodå, alkoholister har i regel "dålig mage")hade så heeeemskt ont..
Jag erbjöd mig att ringa och beställa en tid på vårdcentralen.. Men nejdå, det behövdes inte.. Det skulle nog gå över..
Imorse, kom det ett: Jag känner mig nog inte helt hundra.. Det går ju lite förkylningar...

Så dagens lågoddsare är: När han kommer hem, har han köpt sig en kvarting sprit, för att "kurera" sig med..(rent medicinskt syfte givetvis, enligt honom.. För han dricker ju inte sprit annars..)

Själv tror jag att hans kropp, på något sätt vill "komma ikapp"? Han har varit van att dricka minst en flaska vin eller motsvarande och troligen MER per dag, 6 dagar i veckan(söndag, har varit "vilodag", med upp till 10 lättöl och kanske någon folkis)
Att då "dra ner", till max 2 glas vin eller 2 starköl 3 gånger i veckan, sätter säkert sina spår..

Och som bl.a. mulletant beskrivit, så får alkoholister en massa fysiska krämpor, vars grundorsak egentligen är ALKOHOL!
smärtor i kroppen (bla. ryggen/ledsmärtor)
magsmärtor/buksmärtor
nedstämdhet/depression
ångest/panikångest
sömnsvårigheter/mardrömmar
synproblem
Ja, listan kan göras lång...

nog om detta, resultatet visar sig om några timmar..

I övrigt ha en underbar nykter dag därute!

sims333

Hej höst trollet! Jag läser mycket av det du skriver och ser dig som en lite guru för mig (se det positivt och inte som en last är du snäll!). Jag har bara en fråga, för jag blandar ihop alla underbara människor på detta forum: hur slutade du? Gick/går du på AA? Är det enda vägen, tror du?

Oj, det blev visst två frågor. Jag är ju på väg till en slags väg att ta mig ur detta, men det går inte 100%, än. Har kontakt med vården och får viss hjälp där att ta bort symptomen, men det kvarstår ändå som en stor svart sörja inom mig som jag tror måste ut innan jag kan släppa detta bedrövliga behov.

Jag är för övrigt 44 år, har två barn på 14 och 17 år som inte vill/får bo hos mig längre. Innan hade jag delad vårdnad varannan vecka. Pappan drog i nödbromsen (tack gode gud!) och dom får inte bo här hos mig förrän jag kan bevisa att jag tagit tag i mina problem. Jag blev av med jobbet, min nya man är förtvivlad och ställer ultimatum; dricker du mer är jag borta ur ditt liv. Han orkar inte mer. Ingen i min omgivning som vet nåt orkar mer. Jag orkar inte mer. Jag är i det närmaste i botten. Kanske inte än, för jag kanske tar steget ännu längre och super bort min bostad och min skrala ekonomi blir nada, ingenting. Jag blir hemlös och sitter på parkbänken ute, istället för inne i mitt hem. Min nya man och jag är särbo, för han kastade ut mig ganska snabbt när han märkte mina problem. Det gjorde ont, men jag förstod innerst inne. Inte ville han utsätta sitt eget barn detta, så jag tycker han var tuff och handlade helt rätt. Inget mer med det. De senaste två åren har jag knappt varit alkoholfri någon dag. Jag har inte varit asfull varje dag, utan kan klara mig på bara några glas, bara jag får nåt. Det är så sjukt. Det har jag också erkänt för läkaren jag har: mitt förhållande till alkohol är definitivt inte friskt! Han håller med och tack gode gud igen: han har humor, så vi skrattar och pratar under besöken. Jag som trodde att läkaren skulle sitta där torr i munnen och "prata allvar", nej, nej, var det någon som blev torr i munnen så var jag! Han fick mig att känna mig mänsklig.

Vad ville jag med detta långa utlägg då? Jo, kanske någon kan ha en bra idé hur man handskas med denna sjukdom. Finns det fler alternativ än AA, tro?

Hej! från Sims

höst trollet

Ja du simms! För det första är jag enenvis dj*vel (en röd gris bleknar nog i jämförelse) och somliga tycker nog att jag är en riktig bitch.
Det tar jag nästan som enkomplimang numera..
Mitt måtto, är att vara ärlig, men aldrig o-ombedd! Jag brukar försöka tänka efter, innan jag ger mig in i något: 1. Är det sant? 2. Är det snällt? 3. Finns det någon vits att jag säger det här, eller är det bara en "egoboost"?
Med åren, har jag varit tvungen att skaffa mig ett rejält lager skinn på näsan (tyvärr räcker det inte till h e l a min ömtåliga hud.. du vet den där som sitter precis under ytan..) eftersom jag jobbar på väldigt mansdominerade arbetsplatser..
I början, var det mycket snack om "avsaknad av muskler", men då kontrade jag med att om man inte fick en riktig hjärna, så fick man naturligtvis muskler istället, som någon sorts näst-bäst-kompensation..
Humor, har jag kommit underfund med, har varit och är fortfarande min räddning.. Kan man bara vrida lite på någon tråkighet, så att man ser det ur en annan synvinkel och kan skratta, så blir det lite enklare..
AA, då? Nej tyvärr, vi bor i en liten byhåla, med ca 10 mil till närmsat AA eller Al-anon. Däremot har jag den stora turen, att ha bekanta/vänner, som jag kan ta kontakt med.(varav en jobbar ca 40 mil bort på ett beroendecentum. Men det fins ju telefon!)
Huruvida vi har hjälp av AA, Al-anon eller andra ställen, är nog väldigt individuellt..?!
Prio ETT, är nog att man i grunden VILL, och tar emot den hjälp man får! Sedan får man ju ändå göra grovjobbet själv!
Brukar jämföra det med att man kan leda en häst till vatten, men man kan aldrig tvinga den att dricka....
Jag gillar det här forumet, för att vi är så olika, fast vi har samma problem. Det gör också att vi får nya AHA-upplevelser, klappar på axeln (som vi alla behöver) och a second opinion, på funderingar vi har..
Föresten, så är det nog bra för tillfället att din särbo är just särbo! När jag ser på det du skrivit, så slår det mig att ni båda verkar vara MEDBEROENDE till varandra.
Jag är själv medberoende och beroende. Jag försöker ta tag i mitt missbruk, medan gubben än så länge "funderar" och inte riktigt vill erkänna att han har problem...
Ha en härlig nykter dag simms! kram /trollis

sims333

Ja, såklart, trollis! Ska tänka på detta. Du är väldigt vis i det du säger och det stärker mig. Tack, älskade medmänniska!

Sims, den numera nynyktra om än för väldigt kort tid, men varje minut räknas väl?

Villervalle

Jag brukar också få känningar ibland och speciellt känner jag när en förkylning är på gång ;-) Min fru är tack och lov från ett land där man tar varje symptom på sjukdom på största allvar. Hon brukar då ordinera mig några glas starkt brännvin och samtidigt inmundigande av rejält med vitlöksklyftor som man ska tugga på ordentligt och sedan skölja ner. Brännvinet går väl an men vitlöken är det värre med. Kanske kan du ordinera denna kur till din man när han känner att han håller på att bli förkyld. Säg att du fått tipset från en bekant och att kuren är 100 % tig. Kanske han blir frisk av bara tanken : D

VV

höst trollet

Alla resor börjar med första steget, och vår nykterhet, har börjat med första minuterna!
Så du är helt vanlig och okej här ;D
Och det bästa är att VARJE minut räknas! Nej, det blir inga minuspoäng om man ramlar av kusen, bara förhoppningar på att man ska ta sig upp så fort som möjligt.. ( vi är ju alla olika. Det är som i RL, alla KAN lära sig spela piano, men få blir en ny Rachmaninow..)

Jag följer dig kära medsyster och håller tummarna!
kram / trollis

höst trollet

Hej VV, Om min gubbe inte vore lökoman, så skulle det förmodligen funka..;-D
Nu tillhör han dem som kan gå ut i trädgårdslandet, dra upp en lök, torka av den och käka den, som vi andra äter äpplen..
Så egentligen, borde han naturligtvis inte bli förkyld överhuvudtaget.. Rättelse: han blir sällan förkyld... det är ju "känningar".. hmm...

höst trollet

att ha (åtmistonde delvis) gissat fel!
Nej, gubben hade avstått från brännvinet, vilket var en lättnad, däremot hade han sin sedvanliga "ranson" 2st 7,2:or.. Så framåt kvällen var han bara sitt vanliga smålulliga jag.
Eftersom jag själv var på annat håll, bekom det mig inte så mycket.
Han hade somnat, när jag kom hem, så det blev inte så mycket gnäll heller.

Idag ska vi ut och plocka mer svamp!
Hela skogen är full av trattisar och trumpetsvamp ;D
Huset luktar torkad svamp och katten a v s k y r ljudet av kupévärmaren, som vi använder..
Han vägrar att gå upp på övervåningen. Påminner väl för mycket om dammsugaren..
En del av svampen, ska jag göra presenter av... Att ta med istället för blommor, när man går bort.
Kan vara bra, med tanke på att ortens blomsterhandel lagt ner..

Dessutom är det SÅÅ himla skönt, att bara gå ut i skogen, det blir mer motion än man tänkt sig, utan att man ens märker det..
Ha en fortsatt nykter dag/ trollis

vill.sluta

nu får det fan vara nog för min del .
Är en"ung kille"på 39. Har krökat till och från en hel del under ett par år nu.
Inte så det märks utåt eller något förutom den underbara frun.
Fast där känns det ofta som man jobbari uppförsbacke, men det är väl något symptom på det spriten gör?
kommer gå in och läsa /skriva ngt ofta hopas jag.
nu skriver jag med smartphone och dessa köttbullefingrar. Jobbar natt och skall sova nu ...ääähhhh...
än.......

höst trollet

Jodå, att sluta eller dricka är båda en sorts uppförsbackar..
Man märker inte HUR jobbigt det var att dricka, förän man gör ett uppehåll..
Den där berömda bubblan man hamnar i, som gör att verkligeten kommer och ger en smäll i bakhuvudet.
Det är bra att du både läser och skriver, för även om vi har samma "sjuka", så är symptomen och orsakerna väldigt olika!
Suss gott! / trollis

sims333

Ja, min särbo gjorde slut genom att skriva "dra år helvete" i ett sms. Gulligt och moget av en femtioårig man. Så mycket för det stödet då. Jag klarar visst inte att sluta. Jag har försökt med mediciner, men dom är ju i det närmaste verkningslösa. Det är viljan som saknas. Vet inte ens om jag vill sluta än. Nu är jag helt ensam och hatad av alla. Jämmer och elände. Usch! Idag har jag bara svarta tankar.

Kanske var lika bra att han bad mig dra åt helvete, för han var alltid missnöjd med något med mig. Nästan alltid sur för något jag gjort/inte gjort. Det gav mig en molande ångest att aldrig vara till behag för honom. Att han tog hit sprit att dricka själv dagen efter jag varit till läkaren för mitt alkoholmissbruk var inte så snällt heller. Då tog jag inget, men nästa gång han kom drack jag med. Sen kunde jag inte sluta efter det. Jag borde känna mig tacksam att han bad mig dra åt helvete.

Jag ska ta en kraftansträngning idag och städa och göra mysigt här i mitt lilla krypin.Om jag ska sitta här ensam och vara bedrövad och tråkig kan jag väl i alla fall ha det lite fint?

Kram från Sims

höst trollet

Du kommer att tycka, att det var det BÄSTA som kunnat hända!
Inte idag, inte om en vecka kanske, men så småningom!
För guds skull simms HÄNG KVAR HÄR!!!
Jag TROR PÅ DIG!
Nu när du bara har dig själv att ta hand om komma så har chanserna att du ska lyckas, ökat!

Din fd. särbo, har större problem, än du har!
På sätt och vis, var han nog både avundssjuk och rädd, att du vågade ta steget att försöka komma ur ditt missbruk!
Så det han gjorde, var att försöka sabbotera för att själv ha kvar någon sorts status quo!
Vilket jag tycker är helt åt H-VETE! (läs gärna trådarna i forumets del för oss som är medberoende också, jag tror att det kommer att stärka dig!)

Gör fint hos dig! "städa ut din särbo" samtidigt som du städar ur ditt krypin!
Pynta och gör det fint för simms, för det är hon värd!
Stanna kvar hos oss simms! Ta nya tag (hur många gånger som helst) men ge inte upp!

styrkekramar/ trollis

sims333

Tack Trollis!
Du har helt rätt. Jag ska tända ljus och känna att här får jag, sims vara, precis som jag är! Jag ska inte ge upp, jag lovar!

Tar nya sim-tag

höst trollet

Ha, ha, DEN var bra! sim-tag! Jag tror att det är tåga i tjejen ;-D
Ja, ta du många sim-tag, för jag tror att det bor en underbar person där inne..
kram / trollis

höst trollet

Att bränna sina broar..
Jag tror att man på något sätt, försöker att hålla kvar en illusion om hur man ska klara av att vara icke alkoholist..
Många av oss har drömt/drömmer fortfarande om( att kunna ta) ett glas vin (inte bara när vi sover..)
Jag reagerade på skvaller!
Skavaller är i sig "dåligt", men enligt den gamla välbeprövade (numera) trollis-devisen:
"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det", har jag fått titta på det ur en annan synvinkel!
Egentligen var det bra med "skvaller" om våra alkoholproblem! Det gör att vi "bränt ett par broar" till, både till fortsatt missbruk och det gamla livet..
Det är helt klart ANNORLUNDA!
Och ibland, så undrar jag om vi inte själva (eller vårt högre jag) ser till att vi blir "upptäckta", påkommna och utan "bakdörrar"..
Jag tänker på, när jag läser om t.ex. "bedragare" som förskingrat pengar, eller spelberoende, som tagit stora lån utan partnerns vetskap.. Hur de säger efteråt att," det var skönt att bli påkommen", för de orkade egentligen inte. De VILLE egentligen bryta (precis som vi vill med alkoholen)
Ibland, så "sabboterar" vi faktikst på ett bra sätt, trots att vi i vår stora skam inte tycker det...
Det kanske ÄR enda sättet att rädda oss själva!
Kanske ser vi till att vara asberusade inför "fel" människor, för att vi innerst inne VILL bli stoppade?
Kanske får vi ågren, för att vi inser att NU är det oåterkalleligt.. Vi har stängt en bakdörr!?
Då finns det bara EN väg, FRAMÅT!
Visst, vi kan gira av i en cirkel som för oss tillbaks, men en vacker dag, har vi lyckats stänga ännu en bakdörr och bränt ännu en bro..
Priset, som för stunden har visat sig högt, kommer förmodligen att te sig väldigt billigt, med tanke på vad vi får i gengäld!

Var rädda om er därute! "faller ni överbord", så tag ett par rejäla sim-tag! (Älskar uttrycket simms!)
och håll näsan ovanför vattenytan så hörs vi på måndag!/ trollis

sims333

Ja, fast jag ska försöka simma i torrbassäng nu och inte i spriten (för o va ännu mer torr, he, he). Fast torr bakom öronen oxå. Lite framtidstänkande, lite eftertänksam. Utvärdera vad det ger mig att dricka. Utvärdera hur det kommer att bli att försöka vara nykter när gubben bad mig dra åt fanders. Fast det är nog så att det finns lite alkisvarning på honom med, så då kan vi två ju vara utan varandra. Ingen hjälper någon. Stjälper. Måste erkänna att det stjälpte mig enormt att han erbjöd sprit varje gång han kom och sedan ber mig dra åt fanders för att jag blev kvar i mitt drickande. Vad vill han? Hur tänker han? Min sjukdom är ju att jag är allergisk mot sprit, men det verkar han inte fatta. Han sa att "jag lekt färdigt med honom". Lekt?? Tror någon att det är en lek o va alkoholist? Att jag valt detta? Jo, visst på ett sätt kan man säga att jag valt detta som låtit det fortgå så långt. Men alla vi här på forumet är väl ett bevis för att verkligheten inte är så enkel. Den är mångfacetterad. Vi människor är komplicerade. Vi har olika bakgrund, olika förutsättningar.

Ha en skön helg, Trollis, och alla andra underbara så hörs vi på måndag!

/sims

Vinter i min t…

Ditt inlägg påminde mig om vad en vän sa en gång (en vän som för övrigt är psykolog) om människan. Att vi i princip aldrig slutar med destruktiva beteenden bara för att vi vet att det är dåligt. Utan att vi allt som oftast fortsätter med våra dåliga beteenden tills det helt enkelt inte går längre. Och att det gäller det mesta. När någon gör en stor livsförändring så är det lätt att som utomstående tänka "wow, så handlingskraftig han/hon är!" Men i själva verket har det ofta tagit åratal och en mängd misslyckanden och avvägar innan personen kommit till den där punkten.