Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet