Senaste kommentarerna i forumet

Ser fram emot uppdatering av denna dag, förutsatt att du överlevde ridningen vill säga ;-)

I övrigt hoppas jag att det finns någon form av rättvisa i denna värld och att du får hjälp när du nu gjort det jobbigaste, att be om den. Så känns det inte sällan för mig åtminstone, att det jobbiga ligger snarare i att be om än att sedan få hjälp i olika situationer, stora som små.

Beklagar. Hoppas du kommit upp helt eller åtminstone en bra bit från botten ur helveteshålet.

I övrigt, vad är mello?

snart kan lägga det sista beviset bakom dig Stigsdotter, på att du och alkohol inte hör ihop. I förra veckan var min fru bortrest, och jag berättade för henne när hon kom hem, att jag var så otroligt glad över att jag haft en vecka där alkohol inte fanns ens som en lockelse för mig. Kan säga att under de senaste 30 åren (!) hade en nykter vecka ensam inte funnits på kartan. Jag hade druckit mer än vanligt och mått ännu värre än vanligt. Precis som du, har jag vacklat ut och in i nykterheten hundratals gånger, innan jag äntligen i oktober förra året bara kände att livet måste vara mer än att vara fast i ett tröstlöst missbruk.
Kram, Fenix

R!
Håller tummarna för att du får den hjälp du ber om!!!
Stora kramar!!
/k

Nu är ungarna på väg till skolan. Frun sover hos svågern, eftersom hon inte klarar av att bo med mig. Respekt för det, men barnen ser det inte helt på samma sätt. Iaf. Klockan 10:00 ska jag träffa min soc-kontakt. Ett möte jag ser fram emot. Hon är bra, känns som hon förstår. Och är det något vi alkies vill/behöver så är det att bli förstådda ;-) Stort är det för idag ska jag be om en vårdplats. Jag fixar inte detta själv. Max en vecka, sen är jag på flaskan igen. Spelar ingen roll hur många löften jag givit andra och mig själv. Så nu ger jag mig, låter mig själv falla i andras händer (Pianoman) och litar på att de har bättre förstånd än jag själv. Det var förmiddagen det. Eftermiddagen blir inte sämre, har en date med min finaste dotter. Vi ska givetvis rida. Jag började rida med henne för bara ett par veckor sedan - hon har ridit i åratal - och är fortfarande livrädd. Men jag börjar se tjusningen med det. När man sitter där, ensam med detta sinnessjukt stora djur under sig, ensam i skogen. Det är livskvalite som man aldrig kan hitta i en flaska. /R

Och nu har vi lärt oss det, vi gör det fortfarande tillsammans, en dag förstör inte 7 veckors nykterhet. Vi fortsätter som vanligt, den ångest alkoholen väcker väljer vi bort nu tjejer. Kram!!

Maria, grattis till dina 7 veckor! Fantastiskt jobb du gjort! Jag känner så väl igen det att man tappar lusten att umgås. Blir lite ensamvarg. Haha, ja det är f-n vad "folk" dricker! Blir ganska tydligt hur man själv valt att umgås eller hur? Jag var ett tag bekymrad över min motvilja att ingå i sociala sammanhang. Tyckte allt var svårt och blev oftast bara ledsen och besviken. Var rädd att bli en ensam kuf. Inget var särskillt roligt heller. Men det blev bra sen. Tiden ordnde det. Kroppen och hjärnan behövde mycket ensamtid i läkningsprocessen kan jag se nu. Lusten att träffa vänner och göra saker återkom senare. Skillnaden är nu att jag faktiskt väljer hur jag vill spendera min tid. Låter inte alkoholen styra som tidigare. Det finns faktiskt några jag umgåtts med mest för att dom druckit på samma sätt som vi. Det normaliserade det hela på något vis, gjorde det enkelt att skratta bort problemet tillsammans. Sjukt men sannt. Önskar dig en fin 8:de nykter vecka!

Inte har du svikit oss, snarare lärt oss hur skör nykterheten är. Tycker att både du och Stigsdotter är så modiga som erkänner det här. Vi kommer alla att snubbla på ena eller andra sättet, så vi får göra som man gjorde som liten. Borsta av sig på knäna och upp på cykeln igen.
Nu tycker jag du skall vara stolt över alla dom dagarna vi har klarat och alla dom vi skall klara/ så många kramar och en massa styrka till dig

Hej! Efter ett återfall är jag på det igen, usch det var inte alls roligt. Jag VILL vara fri. Alla negativa känslor kom tillbaka och ångesten blir ännu värre när man misslyckats med sin målsättning. Det känns som om jag svikit er också, Maria och kalla, vi skulle ju göra det tillsammans. Mest har jag svikit mej själv, jag trodde verkligen att jag skulle klara det. Men det ska gå, andra har ju klarat det.

för hälsningen. Javisst ska jag på det igen. Den bekanta ångesten var ju tillbaka och den är inte rolig. Det allra märkligaste är önskan att döva ångesten efter fyllan med mera alkohol. och det hjälper för stunden men sen kommer det förstås med förnyad kraft. Usch att det ska vara så svårt när det känns så självklart. Så skönt att du klarat dej.

Har varit en lugn och nykter helg, 7 veckor nu, startar den 8:e imorgon. Känns bra, men har inte så stor lust att umgås med vänner. Alla dricker, ( konstigt att man valt såna vänner??!!). Ska sova nu, kram och särskilt till Stigsdotter och Santorini!!. På det igen tjejer!!

Livet suger?
Nja beror hur man upplever det, ser man inget annat så gör det nog det...
Det finns dalar svackor och djupa avgrunder i det mesta, men även en uppgång en uppförsbacke, som kan upplevas negativ...
Man får se på var man har varit och vart man är på väg, bättre eller sämre?
Ibland får man tvinga sig att att försöka se det positiva i allt, det fanns en mening med just det, något man inte kunde rå på..

Min egna styrka är att försöka se mig stark även om jag inte alltid är det, jag tar lätt åt mig...
Att vara känslig anses vara en tillgång, men alltför känslig är en motgång...
Om någon är sur på dig så är det nog mest han/hon som avspeglar sitt egna mående...
Min KBT-agent svarade mig hur man lätt avväpnar en surgubbe med att fråga, "Har du haft en dålig dag idag?"
Det returnerar hans/hennes surdeg tillbaka utan att det berör en själv, man ifrågasätter hur han eller hon mår...

Ett annat sätt är att upprepa frågan "Hur menar du nu?", hur många gånger som helst...med rynkad panna...
Människan får förklara sig i alla möjliga och omöjliga konstellationer gång efter annan, med sina egna invecklade uttryck...
Till slut avslöjar hon/han sig själv hur j*vla dumt det första påståendet egentligen var...

Det tråkiga är att dennes aggressioner brukar avslöja sig, är du trög eller?
Man behöver inte svara utan titta bara medlidsamt på denne, skaka på huvudet och ta sin kaffekopp och gå därifrån, det biter bra!

Jo jag vet, jag har blivit erkänd som att hata Måndagar, men ska nu ifrågasätta vad de har fått det ifrån i fortsättningen , bara för att de ska få avslöja sina källor,
eller hur de har uppfattat mig tidigare, med sina egna ord...

Inget behöver vara som det alltid har varit, man behöver inte fortsätta praktisera sin alkoholism bara för att man alltid tidigare har gjort det...
Det kan finnas vändningar, möjliga och omöjliga, och de omöjliga måste testas, om och om igen...
Det kan finnas skratt och gråt runt hörnet, det sämsta man kan göra är att inte vilja se eller uppleva det, bara för att vanan har tagit sin makt över en...

Min måndag ska bli min bästa på väldigt väldigt länge, bara för att jag vill det...
Imorgon så vet jag svaret...
Hade jag druckigt idag hade jag redan idag kunnat veta svaret...

Men så långt vill jag inte kunna kontrollera livet, varför låta livet suga om det inte behöver det...

Berra's söndagstankar...

återigen böjer jag ödmjukt min nacke för dig Viktoria !

Stigsdotter, saker förändras, ibland gör dom det. Ge det tid om du inte är säker. Blev påmind i Pianomannens tråd alldeles nyss om att ta itu med en sak itaget, det viktigaste först. Det viktigaste i min situation var att få bli nykter. Blir åter påmind om hur mitt äktenskap och faktikst också min man förändrats sedan mina första staplande steg i nykterheten. Precis som du vacklade jag in och ut i tanken på att bryta upp. I något skede orkade jag inte fokusera så hårt på mannens och våra gemensamma brister. Orkade inte ta ett beslut, men bestämde mig för att också ´DET faktiskt var ett beslut. Beslutet att lägga våra problem åt sidan och fokusera på mig själv och mitt tillfrisknande, MIN nykterhet. Tufft de gånger jag kände att jag gick vägen ensam men så kom tillfällena då jag sneglade bakåt och såg honom komma smygande, en bra bit efter, men ändock inom synhåll. Han är inte nykterist idag, men har ett helt annat beteende vad gäller alkoholen. Och med det följde också ett helt annat förhållningssätt vad gäller mycket i livet faktiskt. Vi gjorde inte resan tillsammans i ordets rätta bemärkelse, men vi släppte inte varandra ur sikte, och idag går vi på samma stig, i sällskap.
Önskar dig fri från ångest och nej, du förtjänar inte alls att må så här. Du förtjänar det bästa liv du kan få. Hindra inte dig själv från det vännen.

tack för ditt ärliga inlägg. Även jag har fallit dit. Trodde jag var säker, köpte en låda vin åt mina gamla föräldrar i fredags. Sen blev det inte så att jag for till dom igår i alla fall så det slutade ju med att jag gick till bilen och tog in lådan. Jävla skit! Att det inte ska gå att ha vin inom räckhåll. men vi tar nya tag.

Lider med dig, men som sagt vi snubblar och famlar men vi kommer framåt. Våra insikter växer med våra misstag och vi kommer närmare nykterheten, för plötsligt en dag inser vi att vi inte kan dricka ett glas vin. På något sätt jämför jag detta med kompisen som har en enorm övervikt, hon kommer med alla möjliga dieter och säger med det här kan jag äta hur mycket jag vill.
Är nästan samma sak hon äter för mycket och jag dricker för mycket och man lägger så mycket tid på att komma runt regeln att inte dricka eller äta för mycket.
Nu kanske din tid har kommit, öppnat dörren för samtal med din man om problemet och med det kan få stödet, förstålse men även kraven.
Nu tar vi ett steg till på den här halkiga stigen/ många kramar och styrka till dig

respekt för din ärlighet! Innerligt önskar jag dig och din man goda samtal. Jag ska nu skriva om ett gott samtal vi nyss hade. Kram, kram / mt

Jag skulle vilja stötta och skriva något som lyfter dig, men jag blir helt tom. Min reaktion förblir; Fy fan. Inte för dig men för alkoholen. Kram/R

PS: Kanske kommer det något gott ur det hela, nu vet ju du och maken var ni står. Och ni har börjat samtala..

Börjar med att säga välkommen till fenix, helt ok att du lånar min tråd till tankar som dyker upp när du är här!

Själv har jag halkat ned i mitt eget lilla helveteshål, slint, rätt ned bara. Står där nere, tittar upp och intalar mig själv att det här går över, det kommer inte att kännas såhär alltid! Ångest över saker som måste fixas på jobbet nästa vecka - hur i all världen ska jag klara detta. Ledsen, trött, ont i huvudet, skäms lite (undrar samtidigt hur mycket det märktes, hur mycket behöver jag skämmas?).

Stackars min vän som kom över på middag och mello igår med mig och barnen. Brukar bli ett glas för vännen och resten till mig. Denna gång hade jag bestämt säga att jag inte dricker längre och bjuda på något annat men så kom det plötsligt för mig att klart hon skulle få sitt glas i alla fall. Fort fort fort iväg till systemet där jag köper en flaska vin och sedan slår det slint i skallen:

Jag ska dricka ett glas jag med, men jag kanske vill börja med ett glas innan, medan jag fixar maten. Det är ju så gott då. Är ju dumt om jag har druckit två glas innan vännen kommer så då köper jag en halvflaska och tänker att den kan jag dricka bäst jag vill och EVENTUELLT ta ett glas ur helflaskan. Ameh, vilket slöseri på tankeverksamhet!!!

Väl hemma häller jag upp ett stoooort glas, dricker lite. Det är ett fint vin jag kostat på mig i halvflaskan. Men, detta var inte gott tänker jag, tar fram tratten och häller tillbaka i flaskan! Sen slår det slint igen för en stund senare tänker jag att det ju var onödigt att ta det där stora glaset så jag tar fram ett vanligt vinglas och häller upp lite. Dricker det och så tänker jag: NÄR JAG HAR DRUCKIT LITE MERA KOMMER DET SÄKERT VARA GOTT IGEN! Hur kan man tänka så och inte stoppa där?

Nå, eftersom jag korkade i mig så mycket vin så minns jag endast brottsstycken från kvällen. Minns inte ens om vännen fick något vin alls eller om allt rann ner i min strupe.

Det enda bra från kvällen var att jag sa en massa dumma saker till maken när han ringde, vilket jag insåg när jag några timmar senare fick ett SMS där han konstaterade att ja, det var nog bäst att skiljas i alla fall. Jag tog mig i kragen, ringde och sa som det var att jag inte hade någon aning om vad jag sagt eftersom jag druckit en massa. Sedan hade vi faktiskt ett mycket konstruktivt samtal där det till och med framkom att han funderar över sina egna dryckesvanor och jag framförde önskemål om att vi inte skall ha någon alkohol hemma alls.

Just nu känner jag mig så deppig att jag vet varken ut eller in, om jag vill fortsätta med denna man eller inte men det skall inte fattas beslut när man är här nere. Kanske kan vi nu få till en dialog som kan öppna upp antingen för ett fortsatt, bra, liv tillsammans eller någonting annat. Jag önskar mig en dialog som den Mulletanten och hennes Mulleman har fått till - öppenhet och respekt osv.

Inget ont som inte har något gott med sig var det väl nån som sa. Försöker trösta mig med det och bestämmer att nu får det banne mig räcka nu vill jag inte dricka mer!

Du är så djävla smart, så klok. Jo, jag vet att jag behöver hjälp. Nu när frun är tillbaka -på riktigt, även om det inte är hos mig - så ska jag nog ta tag i min chans på soc. Lägga in mig helt enkelt. Själv tycks jag inte klara att dumpa Dompa. Efter en vecka "måste" jag supa till. Varför? Jag söker efter svar, men det finns inga. Kanske alkoholen verkligen är ett gift, ett gift jag inte kan unna mig. Sorgen finns här, den har bosatt sig i min själ. Men som pappa, måste jag se bortom det. Allt är barnen. Hur jag och den Vackraste mår får stå tillbaka. Och jag har en fantastisk svåger med en lika underbar kvinna. Jag tror/hoppas att vi kommer att klara detta. För vad är alternativet?
Kram kompis/R

Trots att ni båda vet vad som krävs, så kan bag tänka mig att sorgen finns där över vad som varit, och vad som inte blev, och över att barnen inte kommer att ha sina båda föräldrar samtidigt... Tillåt dig att känna, sörja och tänka...
Och ta det lugnt.
Det har hänt otroligt mycket i ert liv den senaste månaden, ibland kan man behöva stanna till och låta verkligheten och känslorna hinna ikapp...
Du är stark, men ibland är det starkaste du kan göra att visa sig svag, och be om hjälp.
Stor kram!
/k

Finns knappast en skönare känsla en att kliva ur bastun och vara tokren. Vi här hemma kör "the finnish style", vedeldat, mkt jobb men verkligen värt det. Jadu VD, jag jag tror att mina nyktra veckor har hjälpt mig att hitta balans i dramat. Kanske. Jo, jag tror det. Känner mig lite starkare. Tack/R

kalla :-)) En ny liknelse som jag tackar för ♥

Hoppas att dina nyktra veckors lugna funderingar gör all dramatik lite lite enklare att hantera.

KRAM

Du är lite som solen i bland molnen, skugga och så kommer du och skiner upp, kram till dig