Senaste kommentarerna i forumet

Först botar man det dåliga självförtroendet med alkohol sen blir det ett gift som ger en dåligt självförtroende. Hörde Viveka Lärn på radion när jag åkte hem, dom pratade om hennes alkoholproblem, hon valde ju att aldrig mer dricka eller köra bil efter hon åkte dit. Men hon sa en sak som jag tyckte var konstig: Jag är inte alkolist, jag har bara svårt att säga nej till vin! Men detta att vi är så trötta tror du inte det kan bero på alla kohydrater man fått i sig genom vinet och spriten och nu blir det nästan en kickstart när man tar bort det. Jag har gjort som dig och skall vara hemma i en eller två veckor. Har så mycket tid att plocka ut och just nu passa det både mig och företaget, från slutet av feb får jag jobba häcken av mig.
Många kramar och styrka till dig!

Sov på du. Det är nog kroppen som återhämtar, och rensar. Jag var också otroligt trött i perioder när jag la av. Det kommer och går. Och nu när ljuset är på väg tillbaka också så kan det inte bli annat än bättre!

Gott att höra att du har så stark vilja att leva nykter. Utan den viljan går det inte. Och faktum är att vi klarar oss utan alkohol. Det är inget vi behöver för att leva, även om det känns så när man är mitt upp i det.

Kämpa på!
Kramar /R

Jag fattar de luddiga tankarna precis. Just så är det ju. Det sorgliga mitt i allt är ju att det förmodligen ofta är två som känner likadant. Men. Kommunikation. Det är där det brister. Jag vet ju att kommunikation är nyckeln till alla bra relationer, nödvändigheten. Fattar inte varför det är så svårt. Drömmer om ett förhållande där ingenting är för känsligt att tala om, där man kan ha ett tydligt och rakt samtal utan mellanradernaläsningar och egna tolkningar som stjälper samtalet.

Ja det är riktigt. Jobbet är mitt. Oavsett om jag trivs eller inte ska jag ju göra ett bra jobb när jag är där. Lite grann känns det som en ödets nyck (och utmaning!!) att detta tillfälle nu dyker upp. Jag borde nog se till att satsa och tänka på vad mycket jag kan istället för att kunskaperna är gamla och att vissa av dem till stor del försvunnit genom åren (det är bl.a. ett språk som jag inte använt på länge, det försvinner ju då). Men, man kan ju alltid fräscha upp och läsa in sig på senaste utvecklingar osv.

Nä nu ska jag sluta söla, dags att gå till jobbet.

...det är inte värt det! Verkligen inte! Jag riktigt känner hur kroppen protesterar - vad har du gjort, jag som kände mig så fräsch?

Tar längre tid än vanligt att sätta på ansiktet eftersom det måste grundas ordentligt för att ens komma på. Jag känner mig lite illamående, varm, torr i skinnet, törstig, hungrig, trött, seg, tung i huvudet, oinspirerad. Ganska skruttig egentligen.

Ja hemmet är nog min värsta trigger, i vissa situationer där. Fast jag ser ju också yrkeslivet/valet som ett av mina jobbiga frågetecken att ta tag i (vad vill jag bli när jag blir stor ;-) ska jag verkligen syssla med detta osv. Inte gör det mig direkt glad, har känt mig väldigt oinspirerad sista tiden.

Fast så har jag ju känt inför det mesta, det var ju det som ledde till att jag tog tag i mitt mående inkl. A-vanorna. Fast, nej, det triggar inte igång suget på samma sätt som saker hemma. Kan kanske också vara en bidragande orsak till att jag på jobbtillställningar tidigare druckit för mycket och gjort sådant jag definitivt inte gjort nykter vilket lett till att jag insett att jag måste skärpa mig på den arenan. Även om jag inte är ensam om att hinka i mig en del och jag ju inte var ensam vid det tillfälle som fick mig att sätta stopp... så insåg jag att det finns risk att jag förstör för mig själv om jag inte kan hantera alkoholen i jobbsammanhang.

Ja idag blir ju detta löfte lätt som en plätt: idag ska jag inte dricka något och inte någon annan gång heller som det känns nu .... burp...

Stigsdotter du verkar vara en riktigt "god" kvinna. Jag och "alla andra" ser hur du stöttar och puschar på varje tråd. Men jag och "många andra" ser även vad Vindåren ser. Ditt jobb och det som händer där tycks du klara galant. Så ja för fan, SATSA. Kan inte bli annat än win-win av det.
Hemmet är en helt annan resa. Där har jag inga tips. Levde själv till nyligen med en smygalkoholist och jag slår mig själv mentalt blodig för att försöka förstå. Jag är själv alkoholist och mitt drickande triggades också igång i hemmiljö. Kände att det var så djävla tråkigt/trist/beige alltihopa. Man kommer hem, äter, ungarna tjaffsar och man tar sig igenom allt för att mötas av....TV. Snacka om idiotförklaring. Själv kunde jag inte ta mig igenom ett djävla program utan alkohol. Så infantilt. Just nu väljer jag bort både TV och alkohol, men imorgon kan det se helt annorlunda ut. Så snälla du. Om du har ork och motivation satsa på jobbet!!! Att hemma är mindre bra kan ändras imorgon och vem tjänade då på att du inte satsade på jobbet. Mycket luddiga tankar men jag tror du förstår./Dompa

När jag läst dina senaste uppdateringar tänker jag på att jag läst i flera trådar att folk kartlägger suget. När det kommer och när det går att stå emot. Eller inte. Konferensen (jobbet, jobbsituationen, möjligheterna?) beskriver du som ren glädje och som att alkoholen/nykterheten var underordnad. Hemmet däremot, i både fest och vardag, verkar trigga suget. I alla fall nu. Det är bara du som vet om det går att dra några slutsatser av det, men utifrån ser ju jobbet ut som något du inte behöver vara rädd för eller något som kostar dig mycket. Gör det dig glad, jobbet?

VD (hö hö)

Tack så mycket UnderIsen. Visst är jag en klok människa egentligen. Det vet jag att jag är. Jag tror att jag har en stor portion av det som kallas sunt förnuft och jag har en förmåga att kunna dela med mig av detta.

Samtidigt är jag också en person som lider av dålig självkänsla. Detta i kombination med aningens dålig social kompetens tror jag ofta att folk i min omgivning har lurats att tro att jag är bättre än vad jag egentligen är. "om de bara visste!!" På något sätt lyckas jag aldrig komma folk inpå livet. Man kanske tycker att jag är trevlig, kompetent o.s.v. men när det kommer till att dela med sig av trevligt skvaller får jag inte vara med.

Nå, nu blir det läggdags, kan ju inte sitta här och tycka synd om mig! Imorgon ska jag inte dricka en droppe!

Kram o gonatt till alla vänner härinne!

Tycker absolut inte att du verkar vara en dålig person utan snarare tvärtom. Du läser och skriver i allas trådar och kommer med pepp o klocka synpunkter....ber om ursäkt för det där med "kloka"....fått känslan att du kanske inte gillar det uttrycket. Du skriver att du blir irriterad på att maken blir mer PÅ när du inte dricker.....det är väl bara ta det och njuta. Har upptäckt lite samma sak hemma....får knappt vara ifred längre ;-)

Vad gäller jobbet så tycker jag absolut du skall visa framfötterna och satsa....tror du kommer må bra avdetta. Du verkar inte vara ngn som sitter o hukar....på det bara.

I morgon börjar vi om S

...får det bli här i min tråd!

Inser att jag står inför vägval i livet. Relationen: Jag har (hade) slutat dricka, gått ned i vikt, börjat äta anti-depressiva tabletter. Min make blir helt plötsligt som jag velat ha honom: uppmärksam, säger söta saker, kramig, vill ha sex osv. Jag: "jaha, nu passar det minsann!!! Tänk om jag blir tjock och deprimerad igen då??? Är jag ensam igen då?". Ju mer fjär jag blir desto mer på blir han. jag blir arg och irriterad - kan INTE leva i nuet och vara glad för det vi (skulle kunna) har nu!

Jobbet: Hur mycket ska man satsa? Nu har en situation uppkommit där jag kan visa framfötterna, pusha fram mig själv och få nya roliga arbetsuppgifter i ett särskilt projekt (som innebär att jag tar fram gamla kunskaper och på ett sätt försöker bortse från att de är gamla och istället för fram dem som nyttiga för mitt företag). Eller också så kan jag ducka bakom mitt skrivord och inte komma någon vart.

Känns lite grann som ödet: här uppkommer en situation där min gamla kompetens skulle göra sig bra på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt inom denna bransch. Ska jag bita ihop och marknadsföra mig själv (=ställa mig själv till allmän beskådan) eller bara ducka bakom skrivbordet och önska att ingen lägger märke till mig och (den dåliga person som är jag).

Jaha, hur var det här nu då? Vad var det som hände? Hem från skola med tröttsura ungar plus grannunge. Varför kände jag mig tvungen att gå på en av makens jättestarka öl? Bara kände för det.

När jag skriver såhär i efterhand minns jag inte riktigt varför det kändes så rätt att dricka ölen och fylla på med diverse gin. Jag blir ju glad och trevlig men har en kortare stubin: grannungen gnäller på maten och åker hem pronto, ungarna mina kivas i badrummet och åker i säng utan saga. Nu sitter jag här och har kli i ögonen av trötthet: något kul och skönt var där... men vad??? Där var en stund alldeles nyss när jag stod i duschen och tänkte ut ett alldeles perfekt svar på ett mejl från en kollega, en lite känslig fråga och här hade jag visst en fantastisk lösning. Vart tog den vägen?

Nä fy, detta alkoholtillstånd är alldeles för oberäkneligt! Man vet aldrig vad som händer! Ena stunden blir man fantastiskt kreativ nästa helt låst och oregerlig.

Tror jag skall ta mig själv till kudden strax (men det vore gott med en klunk till. Eller??????)

En hel månad! Guuu så bra jobbat! Jag önskar att jag kunde vara så långt fram...jag tar fler och fler steg framåt men tycks också ha en tendens att ta ett tillbaka när jag känner stress. Jag fick börja om från dag 1 i lördags då jag inte kunde hantera situationen utan lite vin.

Du gör helt rätt i att ta det lugnt med ett steg i taget. Problemen försvinner inte för att man domnar bort i dimman. Tvärtom. Problemen blir fler och svårare. Tillåt dig att känna såhär just nu men ta dig igenom det nykter. Unna dig något annat som känns bra?

kram

Vad det är svårt ibland när man inte kan fly in i vindimman och bara få lite lugn och ro, just i dag känns livet väldigt hårt. Jag vet ju att vinet inte löser några problem, men ibland saknar jag känslan av att bara fly livet in i dimman och bara få glömma allt ett tag. Måste lära mig att hantera stressen och alla känslor igen. I dag har jag bara tagit ledigt från allt, har igen ork att ta tag i alla saker. Känns som jag går igenom en test och att alla problem skall komma nu för att pröva mig och då blir suget efter dimman så tydlig. Jag tänker stå imot den men för första gången på dessa 31 dagar är det riktigt svårt att motivera mig till det, vill igentligen bara falla igenom.
Men som man brukar säga " har man fått fan i båten, får man ro den i land" så det är väl bara att ro som attan.
Ett steg och en dag i sänder!

varmt välkommen att delta livs-forum-tråd-samtalet ♥. Vi är ju inte "bara" alkoholister och medberoende, vi är människor som lever ett liv. Eftersom jag har en enkel laptop utan sifferdel till höger så gick jag till vännen viktoria och hämtade ett ♥ till dig:) Kram / mt

..hade detta inte så mycket med att sluta dricka att göra, men jag behövde skriva lite.

Vaknade upp till en riktig pissdag. Ledig förvisso, men humöret var nere i fotsulorna. Helt utan anledning. Kanske för att jag hade drömt om misslyckanden. Allt jag tagit mig för i drömmarna gick i stöpet. Så det kanske inte är så konstigt att humöret var som bortblåst på morgonen.

Skulle träffat en vän, en av dom finaste man kan tänka sig. Men så som jag kände mig så ville jag bara vara ensam. Så det har jag varit hela dagen.

Jag var i kyrkan i går kväll. En annan än min arbetsplats. Jag kände ingenting. Eller jo, felplacerad. Felplacerad och vilsen. Vad är det egentligen jag håller på med? Gnistan för att göra musik finns inte kvar. Orden som talas talas inte till mig.
Sorg är vad det är. Jag har tappat min identitet. Vem är jag om jag inte älskar att musicera?

Kanske är det nu den nyktra R börjar visa sig? Det är över ett år sedan jag slutade dricka. Är det så att jag nu börjar bli den jag kommer att vara i livet, om jag låter bli det första glaset?
Men vem är jag då?
?

Dags att ta nytt steg? Mot vad?

Jag är ganska klar på att jag ska börja plugga igen. Jag börjar nästan le i min ensamhet när jag tänker på det. Träffa nya människor, få ha musiken som mitt intresse. Få göra den musiken jag vill. Kanske få sjunga i en kör? Lära mig massa nya grejjor. Nytt nytt nytt.
I morgon ska jag gå och jobba igen. Mår illa bara av tanken.

Men jag fick avslutat dagen med att min syrra ringde. Dom är på väg att köpa nytt hus. Nytt och större. Dyrare. Oron började växa, och alla "om" och "ifall att" tog överhanden. Men så hade hennes man sagt "Men om R tog tag i sina bekymmer och var så öppen med dom, varför skulle inte vi klara av att köpa ett hus?"
Det värmde mitt frusna hjärta.

Alkohol och nikotin är två helt skilda droger, men lika starkt beroendeframkallande.
I sin natur är det så att längtan kommer när det passar, eller i olika inlärda situationer.
En rök efter maten..
Man frånser ett sug under arbetstid av alkoholen. Det skulle aldrig ha funkat där...
Men så fort man lämnar arbetsplatsen så finns det plats för dessa "tvångstankar" att nu skulle det kunna funka...
Precis som det är med rökandet, är man ute "kan" man röka, alltså blir det ett illvilligt varmrökande i 22 sekunder mellan bilen och ytterdörren, därför att det går...
Sällan är det suget som styr, utan mer möjligheten...
Och det var det som störde mig mest, jag var slav under mina ovanor...

Jag vill kunna välja själv när det passar, jag röker 3 ggr så mycket under arbetstiden för att jag behöver pauserna, en återhämtning.
Rökningen legaliserar min paus, ingen annan byter miljö i fem minuter för att de känner för det.

På helgen är det legalt att dricka, redan på fredag eftermiddag, och många tillåter det sedan hela helgen..
Man blir slav under något där man kan nyttja det, sedan är det en ovana.

Röka/snusa kan jag göra alla veckans dagar så länge jag är vaken, det kunde jag inte med alkoholen.
Så nikotinet är svårare pga vanan!

/Berra

Själv har jag bytt ut kvällssuddandet med ölen till ett letande och sorterande bland databaser över gamla döda människor. Jag har fallit in på släktforskning, jag som aldrig ens brytt mig om kusiner. Och jag är inte ens fyllda 40...

Visst kan det bli lite sent ibland, men bakfyllan och ångesten slipper man.

...nu ja, men inte då, och inte alla de gånger di gamle satt sig ned (kanske innan de blev gamla!) och tittade på bilderna och mindes. Goda minnen är ju något vi bär med oss, låter oss formas av och kan glädjas åt så länge vi har dem. När vi glömmer bort dem då har de gjort sitt. De är inte bortkastade och onödiga de minnena, de har nog bara gjort sitt.

Men, visst är det lite sorgligt, särskilt för oss som står bredvid och inte vet vilka de där människorna på bilderna är, jag har massa sådana bilder efter min mor hemma och jag har mått nästan fysiskt illa av att jag inte känner igen människorna och inte kan historierna som bilderna berättar. Ångrar djupt att jag inte lät min mor berätta om dem medan hon fanns kvar i livet (fast samtidigt hade jag kanske inte då varit beredd att lyssna? När man är ung är ju inte intresset för historien alltid lika starkt som det ofta blir när man blir äldre, eller får egna barn).

Kram från mig

Berra, tack för alltid tänkvärda rader. Eventuellt svårt att svara på, men vad var svårast, att lägga ner alkoholen eller nikotinet?

trots att, eller särskilt för att det är måndag!
Av vilket skäl tänkte du sluta här på forumet? Det är ju flera som finns kvar även om missbruket "ligger nere"... Det är väl ett livslångt arbete att hålla sig nykter / ha koll på medberoendetendenser? - så varför kan vi inte finnas kvar här? Jag har upplevt att de som varit med länge är en slags ryggrad och ger stabilitet här.
De stora livsfrågor du reflekterar över berör de flesta av oss och det är gott att känna igen sig. Du tillför och du betyder - det vet du, men här kommer en liten påminnelse:)
Kram på dig och bästa tänkbara måndag! mt

Jag skriver på forumet trots att jag inte ska fortsätta, har jag ju sagt...
Vill inte vara beroende av någonting längre, inte ens ett forum...
Ändå är jag här och läser varje dag, varför?

Har ett behov över att "förklara" mig, varför jag finns...
Upprinnelsen var att jag hade tappat kontrollen över mitt liv, och lät berusningen ta det ifrån mig.
Så är det inte längre, ändå har jag inte hela kontrollen, över det som jag kallar mitt liv...

Showen fanns där men inte författaren, vad har jag tappat kontrollen om?
Jag följer ett givet manus, och råder inte över regin, jag borde kunna tolka rollen på mitt sätt...
Funderar på vad som fattas mig, varför är jag inte nöjd?

Vet att jobbet påverkar mig, men vilken påverkas inte av sitt jobb idag,
kanske än mer ju äldre man blir, eller så är det tidsåldern..
Frugan har sina problem på sitt jobb, hennes bästa vänninna likaså, vi diskuterade detta vid middagen ikväll, det kändes bara så hopplöst, ingen framtid för någon av oss?
Ingen hållbar framtid, allt känns bara så löst sammanhållet, ovisst?

Alla borde vi vara åldermän på våra arbetsplatser, vara respekterade och kunna förlita oss på vår kunskap, men så är det inte, kortsiktiga resultat, snabba pengar, trogenhet spelar ingen roll...
Eller så är vi uppfostrade i fel riktning, missförstådda, för alltid missförstådda...
De som är äldre än oss är pensionärer och skiter i vilket, det är ju pensionärer,
de som är yngre förstår inte problemet, för de lever mitt i det....
Folk i min ålder slits mellan traditioner och ett ständigt nytänkande, utan riktning...

Satt idag hos mina svärföräldrar, båda hårt dementa...
Visade dem deras egna bilder från 1960-talet, ville veta om hur långt de hade backat tillbaka i tiden, det visade sig att de hade backat längre än så, ingen mindes någon på bilderna..
Inte ens deras egna bästa vänner där de satt runt middagsbordet med nubbeglasen på färgblekta bilder,
deras tid var för evigt försvunnen, de som inte var döda fanns inte kvar ens i historien,
bara för oss okända människor leendes mot kameran, vilka var dem?
Bilderna hade blivit värdelösa, ingen känns vid dem längre, ingen har någon glädje av dem...
Så tråkigt, så förbaskat onödigt, en bortkastat minnesupplevelse..

Undrar om mina barn kommer att sitta där med 50 år gamla bilder, och ingen vill kännas vid dem...
Fundera på samma sak, ska de kasta bort någon annans minnen, som inte ens är något minne längre.

Vad spelar historian för någon roll, om ingen vill hållas vid den längre?
Sanningen om att leva i nuet är i sådana fall ännu viktigare...
Lev nu!, och inte sen, det kan vara försent då...

Men att inte förstöra den med alkoholen, det vore nog ett av det viktigaste besluten man skulle kunna ta...

Jag vet inte vart jag vill, men har tröttnat på att ta snedsteg i vilket fall...

/Berra

Du klarade ju konferansen galant och nu har du bevisat för dig själv hur jäkla stark du är. Jag har också blivit röksugen helt plötsligt, men trodde det var den eviga tonårsrebellen i mig, som hela tiden säger " va fan nått får du väl göra" men den måste väl gå och dö snart :D
Jag tycker du stryker ett stort kryss över släktmiddagen och säger till din man att det skall inte finnas någon alkohol hemma på ett tag.
Nu har du ju prövat det och sett att just nu är det för svårt och då får man ju göra en förändring för att underlätta för sig själv. Jag är så jäkla ego att jag tycker det är självklart att vi inte skall ha någon alkohol hemma just nu.
Så stå på dig och var jätte stolt över dig själv, man kan inte klara allt med en gång/kramar och styrka

Lyckades åka på konferens med jobbet utan att dricka en droppe! Hade minst lika kul på dansgolvet som alla andra och var väl inte sist i säng men nästan. Tyvärr verkar summan av lasterna vara konstant för jag fick för mig att det vore gott med en cigarett (slutade röka för länge sedan) och var väl inte så jättepigg dagen efter i alla fall. Faaast, hade nog varit värre om jag druckit.

Väl hemkommen blev jag födelsedagsfirad. Och, fy fasen vad tråkigt när familjen sitter och dricker gott vin och allt vad det nu är! Blev nästan grinig av det och lite förvånad över att det kändes så när konferensdagarna med alla dess tillfällen att ta sig ett par glas var så lätt. Blev till slut tvungen att smyga till mig ett antal glas ur boxar och flaskor. Nej, det är verkligen så, det borde inte finnas dricka här hemma! Idag är jag jättesugen :-(

uttryck. Säger allt! / mt

ni är! Och så mycket man lär av att läsa här (notera att det blev på rim:) Det jag ofta tänkt på, för egen del och även andras, är hur viktigt det är att hållas kvar, att inte tro att man är "färdig" och kan släppa taget. Det är långvariga processer i många skikt, åtminstone för säkert för mig och många av oss. Njut av dagen, kramar! / mt