Senaste kommentarerna i forumet

Skall se om jag får tag i den på nätet. Hoppas du kom iväg till havet, finns väl inget som är så skönt som att sitta vid havet och bara låta tankarna flyta iväg.

Gick ju bra att sätta hagen utan att dricka, livet befinner sig i en fas som är lite konstig. Frågan till er som har varit nyktra länge är om det bara jag som pendlar rätt mycket i humöret. Kommer in i dagar då jag inte får något ur händerna, blir sittande i tankar långa stunder.
Jag känner inte riktigt igen mig själv i detta, men det är väl någon mental trötthet och det går väl över.
Hoppas ni alla har en bra dag där ute//Kram Kalla

Eftersom jag återigen(*bitter*) ligger sjuk och nedbäddad i soffan har jag tid att fundera och filosofera. Över livet, vad som varit, hur det är och kommer att bli. Ingen orosklump i magen, bara funderar och låter tankarna löpa fritt. Min lilla depp har släppt, gissar att det var förkylningen som låg och skavde. Att bli sjuk skapar en enorm ångest inom mig, inte att vara sjuk i sig självt men att behöva vara borta från jobbet. Fröken duktig blir alldeles stressad och vilsen och funderar över vad kollegor kommer att tycka. Sjuk igen? Men hon har ju massor att göra! Låter som Nasse i huvudet, "kä-kä-kära nån"! Vänder ut-och-in på mig själv, är jag verkligen så sjuk, orkar jag inte ta mig dit en liten stund? Är jag inte bara lite lat ändå? Trots att jag knappt kommer ur sängen, hostar och nyser, sover inte eftersom jag inte kan andas. Hade själv blivit provocerad om någon kollega kommit till jobbet i det skicket. Funderar över vad som driver det där tänket, tjänar jag på det på något sätt? Ger det någon bekräftelse? Frågade pojkvännen vad han hade gjort (så osäker är jag), han hade stannat hemma såklart. "Jag jobbar inte sjuk längre". Bara sådär, enkelt. Det är definitivt ett kapitel jag måste jobba mer på.

Nystartade trådar på Forumet för mina minnen tillbaka till morgonen på tåget, då jag var så rädd att jag skakade. Rädd för det beslut som måste fattas, rädd att misslyckats innan jag ens försökt, och framför allt rädd för ett liv utan alkohol. Rädd att inte veta hur det ska levas. För hur går det till att delta i hela livets innehåll, utan att dricka? Nu är jag inte lika rädd för jag märker ju att det går. Precis som jag samlade argument för att kunna fortstätta dricka tidigare, samlar jag nu argument för att låta bli. Tänker nu snarare på hur fasen jag lyckades leva och dricka som jag gjorde? Hur kan jag ha relationer kvar, hur klarade jag min utbildning, hur kan jag ha haft sån tur att det inte blev värre än det blev? Samtidigt har det gått åt skogen så många gånger på grund av alkohol, jag ville bara inte se det så då. Fanns ju tusen andra saker att skylla på, gärna saker jag inte kunde rå över alls.

Alla argumentationer (för/emot A)i huvudet är tröttsamma, ibland smått underhållande och komiska, men framförallt viktiga inför kommande motgångar tror jag. Just nu är favoritargumentet "men om du vore gravid då"? Om du vore gravid, skulle du ändå dricka den där champagnen vid bröllopsskålen? Skulle det vara ett problem avstå? Inte? Bra. Om det är en bebis i magen eller ett alkoholproblem som ligger bakom mitt "nej tack jag dricker inte" spelar ingen roll.

Jag har ett något luddigt resonemang i huvudet som jag ska försöka få på pränt, ha gärna i åtanke att jag har feber för tillfället. Jag trodde att det skulle ta så mycket tid och energi att komma på hur man lever utan att dricka, att "inte-drickandet" skulle ta så mycket plats. Och visst tar det plats, jag hänger ju här varje dag. Men den energi jag lägger ner på att inte dricka är inte i närheten av de resurser jag måste lägga på drickandet, de konsekvenser som uppstår när jag dricker. Någon som förstår hur jag menar? Ska jag sudda? Nej, det får stå kvar. Jag förstår ju själv vad jag tänker. Vad jag vill få fram är att man inte behöver vara så jäkla rädd för hur livet ska bli utan alkohol, för det tenderar ju alltid att rulla på oavsett vad jag gör, det liksom skiter i kalendrar och planer. Är jag nykter styr jag iallafall över vad jag säger och gör, och det är ju en rätt bra början.

Nu ska min överhettade hjärna få vila sig, en liten lur på soffan blir bra tror jag.

Jag tror att det är nyckeln till att leva i nuet. "Eller jag tänkte inget" och sen "Idag åker jag till havet". Det låter som om du följer din intuition, Dompa.
Just så enkelt eller svårt är det att leva i nuet. Istället för egot talar intuitionen. Jag kan föreställa mig hur egot hade kunnat gå på i den situationen "Första soliga dan på länge. Vad skönt det skulle vara att åka till havet.fast jag borde kanske passa på att klippa gräset nu när det är torrt? Och om jag sticker till havet är det ingen hemma när minstingen kommer från skolan och det är väl inte så bra just nu? Fast jag kan ta med barnen, men då missar de ju skolan..." Och så fortsätter tankarna stimma och inget blir gjort.
Känns det igen, TP? Jag känner igen mig själv. I sin bok "En ny jord" återger Eckhart Tolle en historia om två zen-munkar på vandring. De kommer till en strid flod och där står en flicka som inte kan ta sig över. En av munkarna lyfter upp flickan och bär henne över floden.
Munkarna vandrar vidare och efter några timmar säger den andre munken: "Hur kunde du göra så? Du vet ju att vi munkar inte får göra sådant". Den första munken svarar: "Jag satte ned flickan för flera timmar sedan. Bär du fortfarande på henne?"

Det är en bok som jag verkligen, verkligen, verkligen vill rekommenra. Väldigt lärd och lågmäld. En andlig bok som man inte alls behöver vara religiös för att kunna ta till sig. Den finns i pocket, eller har funnits i alla fall ( kostar ungefär en dags snuskonsumtion :-)) Den handlar om att leva medvetet i nuet.

Kramer till alla! Nu går vi en ny, nykter dag till mötes.

Hur har du det?

Massor av kramar!

Det var det första jag tänkte på när jag vaknade imorse. Eller jag tänkte inget...jag såg för första gången på länge - en dryg vecka - solen. Tanken som slog mig var...idag åker jag till havet. Inte för att man "måste ta vara" på de fina dagarna, men för att min magkänsla sade det. De ongar som vill skolka och följa med får det. Så iaf. rent fysiskt tänker jag idag leva i nuet. Sitter här med mitt mjölkutspädda kaffe och känner alla lukter. Har inga namn...men den doft som sipprar in genom de skira gardinerna är ren...sommar. Nu fattas mig inget annat än doften av salt, ljudet av vågor.
"Livet är gott" som mt kanske skulle säga. Och jag är lycklig...just i denna stund. Önskar er detsamma.

Att befinna sig med kropp, hjärta och själ här och
nu i just detta ögonblick är en fantastisk idé!
Men hur bär man sig åt?

Mitt liv består till stor del av att befinna mig någon
annanstans än just här och nu...rent fysiskt lyckas
jag till 100%...men tankarna kan jag inte hålla
på plats. Tänk så mycket tid jag lägger på att
grubbla över sådant som redan har hänt, saker
jag kunde gjort annorlunda...ord som jag aldrig
borde ha sagt etc..
Kan jag förändra det som varit? Nej inte ett dugg!
Allt det resulterar i är att jag mår sämre och sämre
för varje tanke på en misslyckad handling.
Åh föga förvånande så är faktiskt alkoholen inblandad de flesta fall där dåtidens
misstag fyller mig med en grym ångest av
nuets tankar!

Sen har vi framtiden där jag spenderar minst
lika mycket tid.
Tänk om jag aldrig blir lycklig igen!
Tänk om jag aldrig får känna kärlek igen!
Tänk om jag förblir ensam!
Åh "favorittanken" som jag tänker på ca 1223ggr
om dagen för att plåga mig riktigt jäkla mycket!
Tänk om mina barn aldrig flyttar hem igen!

Så mina dagar och vakna nätter spenderar jag med att tänka ångestladdade tankar på sånt
som jag inte kan påverka annat än i nuet....smart
kille den där TP...Naaa inte direkt!

Sen lyckas jag även kombinera dessa tankar
ibland genom att tänka på sånt jag gjort som kanske kommer påverka det som
troligtvis ändå inte kommer hända i framtiden...men för säkerhets skull
så landar jag i nuet en liten stund och
känner efter så att jag mår skit av alla
dessa tankar om det som hänt och om det som
kanske kommer hända...även om mitt logiska
jag vet att det där man tror väldigt sällan
händer....

Men vet ni vad...att just nu är jag i nuet,
när jag skriver under med min signatur...
Som jag egentligen kanske inte borde göra...med
tanke på att när ni läser detta i era "nun" så
tänker ni troligtvis att jag är ganska rörig i skallen...åh det kan ju påverka era
tankar om vad ni kommer tycka om mig
i er framtid på grund av det jag skrev i en dåtid.

Hoppas att det nu står helt klart för er att ni ska
leva i nuet. Åh om det av en oförklarlig händelse
skulle vara så att ni skulle lära er det..så är jag riktigt nyfiken på hur man gör!!!??

TP

Så glad att äntligen få ett livstecken! Kär och allting...vem kunde unnas det mer? Älskade lillablå...jo, jag vågar. Är SÅ glad att du går vidare i ditt liv...men förbli inte ett minne. Checka in ibland för vår andras skull. Du kommer alltid att leva i mig. Min första vän här. Generösare kvinna får man väl leta efter...med tanke på att jag snubblade in som den nya T. Jättekramar...jag blev SÅ glad! /R

"Trasigleverångest" ? Jo, den demonen har sökt mig. Men den är inte så svår att tackla ner. Det visar sig att levern ser farligare ut än den är...ett par veckor och DEN är oftast borta... Om man inte levt sida vid sida/VÄLDIGT nära i tiotals-år.

Jag har liksom du flera andra demoner jag tampas med just nu, som "Hurfanskajagorkaångesten?". Här i huset springer den som ett kärt barn. Men jag ska ta den också. Liksom den som en gång var "Den vackraste". Vi får stötta varandra. Vitlök tror jag funkar bättre än flaskan...för de tycks gilla den.

Du vet väl att jag är ett fan? Kram

...nu känner jag mig lite som Wanda, det var bättre ^.^

dovo parlatti di una cosa importante; Tu sei invadi i miei sogni di notte. Bacio and hyvää yöttä !/Dompapompa LOVERboy

Det känns så enkelt. Jag är en sån som inte dricker. Jag är en sån som faktiskt inte VILL dricka. Vill inte sitta på uteservering och inte ha fredagsvin. Just nu är det inte svårare än så. Jag vet vilken kamp det kan vara, men sen jag började läsa och skriva här för över tre månader sedan har längtan efter vin försvunnit. Så var det inte i början. Så är det nu och det är så befriande!
Nynykter

...för något annat än nästippen lär det inte bli heller om det skall pratas finska! Så det så! Fullständigt obegripligt det där språket (är jag en "bra griskulting" eller vad sa du förresten??). Är väl i alla fall bra att det enda jag lyckats lära mig på finska, förutom Lauantai tunti, är minää rakastan sinua.
Jo förresten, kan ju ei saa peittää också, och perkele. Inget särskilt romantiskt där inte.

(obs no hard feelings åt något håll här nu ifall det finns några finnar här bland våra vänner. Jag har några finska vänner IRL som är mycket trevliga och jag gillar dem även om jag inte går igång lika mycket på finska som på "tjusigare" språk ;-)

♥ ♥ ♥

En av mina andra laster är träning. Samman belöningssystem som alkohol har jag hört "Endorfin". Kan nog vara nyttigare i längden att träna.
Men just nu har jag en skada i ryggen och höften som gör att jag bara kan gå långa prommenader. Det får duga så länge.
Kan detta kombineras med ett ständigt drickande av alkohol? Jajamen det är det som är kruckset det går men det är ett jävla slit att hålla skenet uppe!
Skulle tro att det sliter på kroppen dubbelt så mycket som behövs.
I bland undrar jag hur pass mycket fysiskt starkare man varit om man hoppat över drickat.

Hur har eran nationaldag varit?
:-)

Just det där med trögheten har jag känt av jättelänge. Längre än jag förstått att jag haft problem, men sanningen är att jag haft problem i många år, mitt drickande har bara eskalerat det senaste året. Hoppas bli av med trögheten, jag som alltid annars sett mig som kvicktänkt och "slipad" har blivit så enormt avtrubbad, hur gick det till? Vill verkligen inte vara den som blir fullast, aldrig mer.

Tack för din omtanke, det betyder jättemycket.

Puff, Puff....
En liten tanke och en stor kram!!!
/k

Tänkte skriva älskade i rubriken, men ångrade mig, men det är då det känns!! Finare man, starkare man, ärligare man och större kämpe får man leta länge innan man finner... Har inte hunnit läsa allt, men det verkar vara rätt tufft för er alla nu...
Ska fortsätta läsa, ville bara skriva en rad...
Stora kramar!!!
/k

och se om den hjälper också mot mina demoner ;) Du frågade om dem: Den aktuella natten var det "trasigleverångest" (känner du honom?) som kom på besök. I hans sällskap befann sig den inte fullt lika otäcke, men fortfarande otrevlige, "förmycketattgörapåjobbetångesten". Men nu är det lugnare på jobbet och efter läkarbesöket så känns även det andra lite bättre (trots att mina misshandlade inre organ förstås inte blir ett dugg friskare av att jag har tagit några prover...) - så i natt hoppas jag att jag får sussa sött.

Kramar!

Sådär har jag också känt! Att jag börjat bli trög! Avskyr känslan man har dagen efter en ordentlig fylla då allt går i slow-motion och man undrar om man förstört hjärnan, om den verkligen orkar reparera sig. Tack för påminnelsen för det hade jag glömt, har inte känt av det sedan jag slutade dricka tack och lov.

Det där med att det funkat att dricka hyfsat ja, det är det som gjort att jag kunnat lura mig själv såpass länge. Har klamrat mig fast vid det och ignorerat alla de gånger det gått åt skogen. Fast nu när jag varit nykter ett tag och funderat lite...gick det verkligen så bra alla gånger, även om man inte spårade ur? Vill jag verkligen vara den som alltid blir fullast (eller full över huvud taget), alltid stannar kvar till sist? Lite som en pajas, en som inte kan styra sig själv? Nej. Det vill jag inte. Jag vill bli tagen på allvar, eller jag vill snarare ta mig själv på allvar. Det förtjänar vi båda två tycker jag :-)

Att ta beslutet att vara nykter är skrämmande, speciellt i början. Men jag tycker det blir lättare allt eftersom, lite av en utmaning, samtidigt som livet blir roligare i sig. Mer äkta. Svårt att förklara, men du kommer märka det själv! Att se ett helt liv nykter framför sig är för stort, jag sätter upp mindre delmål. Även fast jag innerst inne vet att jag nog aldrig kommer kunna dricka normalt, vilket känns sorgligt då och då. Men just nu tar jag en dag i taget, och jag växer i mig själv varje dag. Den känslan vill jag aldrig byta bort!

Jag är så glad för din skull, att du kommit till insikt och vågat ta steget. Bra jobbat! Häng kvar i forumet, läs och inspireras, skriv av dig! Du är på rätt väg. Önskar dig lycka till!

Oj, nu reste sig håren på mina armar. Det du beskrev så målande i ditt inlägg är så läskigt likt min historia att det kunde varit jag som beskrev min egen sista fylla - som inträffade då jag fyllde år. Jag spårade totalt, och jag blev fruktansvärt rädd för mig själv, besviken och generad eftersom jag är så pass gammal att jag borde kunna bete mig som folk, men tydligen inte.

Jag kan också dricka hyggligt normalt, alltid mer än alla andra men det är ju inte så att jag spårar varenda gång. Jag spårar nästan aldrig, men jag har druckit så extremt mycket och ofta det senaste året att jag skapat en hög tolerans så 2 1/2 vinare gör mig inte så plakat som de borde göra mig. Känner igen mig så rusktigt mycket i att varningsklockorna ringt så länge att man vant sig vid ljudet. Jag vill leva livet nyktert och använda min hjärna. Har märkt att min kapacitet på jobbet sänkts betydligt och jag på senare tid har börjat bli lite trög, vilket jag verkligen inte är egentligen. Det är alkoholen som fördummat mig, gjort mig till en korkad och obegåvad idiot - exakt en sån typ v människa som jag själv skulle ta avstånd ifrån. Det är slut med det nu, aldrig mer.

Tack för att du delade med dig av din berättelse, den styrkte mig i mitt beslut om att vara nykter hädanefter, har vacklat lite i den övertygelsen de senaste två dagarna. Är på min femte nyktra dag, en dag i taget.

med en mugg kaffe - alltid med mjölk, helst het så att det skummar lite.

Sjunker ner i fåtöljen och sträcker ut benen på fotpallen. Genom fönstret ser jag att kastanjen blommar med höga blekgula ljus. De kommer att lysa fint i skymingen.

Någon inspirerade mig att googla fram "Jag vill tacka livet" - men inte på finlandssvenska utan med Violetta Parra, den chilenska kvinna som skrev den. Gracias a la Vida sjunger hon ... levande och nära med en röst där sårbarheten lyser igenom.

Varm kram till er alla vänner som besöker och lämnar avtryck i detta rum <3 / mt

det förut : Jag gillar ditt resonemang och din insikt !

Kram♥

Jag vill berätta om lyckan, den som jag borde burit inom mig. Om de skimrande moln som skulle burit mig framåt svävandes genom vardagen.

Jag vill berätta om kvinnan, hon som borde funnits här. Om alla nätter hon skulle krupit nära mig, viskat orden som fått mig att invaggas i en vacker trygghet, där jag somnat med ett barns leende på läpparna.

Jag skulle vilja berätta om mitt självsäkra jag, där den förbjudna drycken inte lockar, utan äcklar den trygghet som jag bär på. Där jag rak i ryggen trots skam och ett förmodat självförakt som borde funnits, så går jag ändå vidare utan att se mig om.

Jag vill berätta om min gråt som inte existerar trots de fortfarande våta kinderna, hur det ärliga frigörande skrattet fyller mitt bekymersfria liv jag fått serverat på en silverbricka.

Men livet kom ifatt mig, flåsandes i nacken
Jag tystnar och vill inte berätta mer. Verkligheten knackade på min axel och fyllde mig med en hånfull insikt. Jag föll igen, ner i ensamheten och tystnaden. Mina läppar slöt sig och jag la mig tillrätta i mitt mörker, vaggade mig till sömns och ville inte mer...

Jag har också läst TP:s sorgliga och vackra rader flera gånger och tycker som du, Dompa, att de passar i det här rummet där tystnad och eftertanke råder. TP spikar nog upp dem här om jag ber honom snällt. Det är väl just sådant man ska utnyttja friare till (blink, blink)? Det glädjer mig att du känner lycka och tacksamhet idag. Dels för att du så väl förtjänar det, dels för att det ger dig kraften att fortsätta vara nykter. Visst är det förunderligt att det kan svänga så? Vi har ägnat så mycket tid, pengar och möda åt att bedöva våra kroppar men när vi väl slutar belönas vi av stunder av lycka eller frid som är mycket större och mer intensiva än de hade varit om vi aldrig hade fastnat i alkoträsket. Jag känner ofta en intensiv tacksamhet och glädje bara över att finnas till. Är som du skeptisk till GUD ( eller " hon Gud" som lilleman Nynykter sa ända tills han började började skolan och fick lära sig veta bättre (bättre?). När jag frågade honom lite försiktigt varför Gud var en "hon" tittade han bara lite förstrött otåligt på mig och sa "Det VET man ju". Jaha.) Han eller hon. Den eller det. Det kvittar. Jag säger TACK rakt ut i världsrymden, alltet, universum. För det känns rätt att tacka. (Nä usch, nu förstördes min tanke av att den där låten "Jag vill tacka livet" började mala på finlandssvenska. FÖRSVINN!)

Visst finns det en enorm kraft här inne. Här finns så många som drabbas av all världens jävelskap och ändå behåller poesin, humorn, klokheten och omsorgen. Det fins så mycket styrka. Jag har börjat leka med tanken på vad den kraften skulle kunna utnyttjas till. Vad skulle hända om vi gick samman, förenade våra krafter och startade någon typ av rörelse? Och nej, jag tänker mig inte en sekt, snarare ett företag. En tankelek än så länge. Här verkr finnas så många kompetenta och ödmjuka personer.

Tack Victoria för ditt besök. Jag uppskattar ofta det du skriver också och anar att jag har hittat en själsfrände när det gäller kropp och själ. Ayur-Veda till exempel. Jag läser inte lika regelbundet på Det vidare livet dock.

Visst kan man dricka kaffe härinne, men jag skulle uppskattat om ni kunde hälla i mycket mjölk så att kaffet får en beige nyans, åååkeeej? Ska nog själv ta mig en kopp, för jag har trots mina predikningar inte lyssnat på min kropp på sistone utan varit uppe alldeles för länge på kvällar och nätter.

Kramar från Nynykter

Ibland undrar jag hur jag är funtad egentligen? Läste ovanstående inlägg och förundrades över styrkan författarna besitter. Och sen tänkte jag sorgset att skit också att man inte ska få dricka mer vin nu när man äntligen lärt sig tycka om det. What? Där jar jag ju liksom lösningen på mitt dilemma i en och samma mening! Ibland poppar sådana tankar upp i huvudet, från ingenstans, att jag inte FÅR dricka. Så resonerar jag med mig själv en stund och kommer fram till att jag snarare inte VILL eftersom jag inte KAN. Märkliga samtal men jag antar att det är ett slags sätt att hela tiden pröva mitt beslut, kanske för att påminna mig om det?

Drömde inatt att jag drack och fick sån ångest men minns att jag i drömmen tänkte att jaha, det kanske behövdes för att jag ska bli säker på mitt beslut. Vaknade helt svettig! Glad att det bara var en dröm. Är såklart rädd att jag ska få för mig att dricka, skulle bli så besviken på mig själv, men tänker att jag får ta det då i så fall. Nu vet jag att jag inte vill.

Är inte sådär lyriskt lycklig just nu som jag var för ett par veckor sen. Är fortfarande risig i kroppen och känner mig rastlös men tar tillfället i akt att öva mig på att acceptera känslan och tänka att det går över. Inte springa ifrån den. Inte helt lätt men övning ger färdighet säger dom ju :-) Vill inte låta präktig men det är viktigt för mig att försöka se livet ljusare, måste vid 33-års ålder lära mig att leva om, att leva rätt. Till alla duktiga fröknar förresten, har fått en del cred på jobbet trots att jag inte kör slut på mig själv och kör på i 180. Jag gör mitt jobb i min takt, ser till att ta paus när jag behöver så att jag mår bra. Det funkar. Och plötsligt kan jag säga nej utan att få dåligt samvete. Vet inte vad som hänt riktigt men jag gillar det!