Senaste kommentarerna i forumet

kan nästan vara bra ibland att få sig en knäpp på näsan, när man tycker det går för lätt. Med ditt misstag hejdade du mitt fall, för mannen är ute och reser och denna gången gick tankarna väldigt mycket till vin. I morgon kommer en kompis från min hemstad och hälsar på och skall bo över, många nätter med vin och ost har det blivit för oss. Så jag tror att den lille fan hade räknat ut det redan i helgen att nu kom chansen, men jag ringde henne idag och berättade som det var.
Så i morgon blir det en ny meny och jag kommer hålla fast vid regeln ingen alkohol hemma hos mig.
Så många kramar till dig!

Nu får ni ursäkta, nu använder jag min tråd som en dagbok, dvs ingen annan ska läsa. En stor anledning till att inte dricka är att, om man är som jag, dvs gärna sjunger mycket, så kan det helt plötsligt dyka upp: "in kommer far...." och sen ser man sin 7-åring stå där och undra vad far gjorde (precis som mor i visan....).

Och sedan dök ett engelskt ord upp här, sug på det: indulge. Det är ett mysigt ord och det är vad jag ägnar mig åt just nu på alla sätt och vis, särskilt som jag fått anstånd med jobbåtaganden: i am indulging - jag sänker mig ned i mysigt missbruk och känner av om det är så mysigt? Min sk-stövel till make finner det för gott att arbeta sent trots fina ord i helgen.... nåväl jag är jag och är mig själv närmast. Just nu är det jag som bestämmer, ingen annan, inte ens alkoholdjävulen. Faktiskt.

Nu ska jag dricka lite te och äta en mumsmus, titta på House of Eliot (minns någon den?) och mysa med kisse på höften och liten gin innanför nattlinnet. Imorgon kommer jag igen, när jag har indulgat mig i detta och insett att det inte är så kul trots allt...

Härligt Du!!!
Och beroende på vad för hjälp du får, beroende på vilket hem du kommer till, så finns där säkert någon typ av hjälp för barnen också! Du är nog inte den förste, eller tyvärr den siste föräldern med alkoholproblem... Men en sak i sänder, det viktigaste är att du får hjälp, så att du sen kan hjälpa din avkomma, kanske främst genom att igen vara en närvarade pappa som det faktiskt går att prata med om precis vad som helst!!
Men jag förstår din oro, helt och fullt! Ta den på allvar!! Men tillåt dig att lita på dem som vill dig väl, som din svåger/svägerska..
Stora kramar!!!

för ert stöd! Javisst Stigsdotter vet man hur det ska bli. Jag köpte vinet åt mina föräldrar på fredagkvällen trots att jag bra kunnat göra det på lördan innan jag skulle besöka dom. Jag kan inse nu att det fanns en baktanke med det hela. Just precis det där "vilken bra idé!" Nå jag känner mej lite bättre nu, det är ingen idé att sparka på mej själv, det känns ändå tillräckligt jävligt. Det värsta är att jag var så säker på att NU hade jag fått nog. Nu skulle det gå av sej självt när botten är nådd. Men så klart att vi kämpar vidare, det här är en kamp vi måste vinna. Det finns ingen annan väg. Och det tröstar mej väldigt att läsa om andra kloka människor som kämpar, som gjort samma dumheter. Och ännu värre. Jag har läst och sett mycket om My Skarsgård och då tänker jag att t.o.m. en som är läkare och allt inte kunde styra över sej själv utan lät sej sjunka så djupt. Då kanske det inte är mej det är fel på utan drogen som tagit ett grepp om mej. Men hon kom ur det och det kan jag också. Men vad vi måste inse är att vi kan aldrig aldrig dricka alkohol igen. Kramar till er!

All min respekt till dig Dompa! Det du gjort idag, och beskriver här nu, är storslaget!

dina ungar kommer att tacka dig! På en av mina favoritbloggar (för medberoende) tipsades om den här nya boken. Skaffa den! Allt gott till dig och dina ongar! / mt
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/02/hjalp-min-pappa-ar-sjuk.html

Om det där med behandlingshem.
Om jag har förstått det hela från folk jag träffat, så är det skönt att komma till ett ställe som har behandling för alkoholism som huvudsyssla (om man nu själv enbart har alkoholproblem).
Det finns hem som blandar olika missbruk och där har flera jag träffat känt sig så vilsna. Många yrkesarbetande (oftast fäder) med alkoholproblem som sätts ihop med unga hårt missbrukande narkomaner blir inte helt lyckat.

Nu var jag ju på ett hem där de flesta har just alkoholproblem så jag har inte själv dom erfarenheterna. Men det är vad jag hört från sånna som vet.
Några tablettmissbrukare träffade jag också på, men huvuddelen var alkoholism

Skickar en styrkekram, känner du hur jag försöker ladda den med kraft :-)

Jag tycker inte det är själviskt att inse att du behöver, och sedan begär, hjälp. Det är starkt gjort - många kommer inte ens dit.

Jag tror att du kan få hjälp med barnen också från Soc, alltså att förbereda dem och tala med menar jag? Beroende på hur gamla det är tror jag det är viktigt att vara så öppen och ärlig mot dem som möjligt, d.v.s. att pappa är sjuk och behöver hjälp för att bli frisk så han kan vara en bra pappa till er sedan, nåt i den stilen. Barn förstår mer än vi tror och de är ofta så kloka så kloka.

Bra att du har svåger o svägerska som stöttar!

har lite samma erfarenhet som viktoria - fast från andra sidan så att säga. Vi har också gått i en viss otakt i den bemärkelsen att han inte haft den egna viljan att helt sluta dricka alkohol. Han har slutat för att jag inte stannar kvar i ett liv där alkohol ingår. Det här har tidvis känts som ett dilemma - som dock varit klart för oss båda. Sen länge har jag känt att vi går på samma väg och nu alltmer jämsides. Trots alla likheter i missbruk & medberoende verkar det finnas lite olika vägar att ta sig fram till ett nyktert liv. / mt

Kanske kan vi lära oss något av återfallen? Jag kan lära mig att den känsla jag fick i magen "vilken bra idé!" när jag kom på att köpa en flaska vin för att min vän skulle få ett glas i själva verket innebar att jag såg fram emot att få dricka själv. Det var ett slags nästan fysikt påtagligt "jippi" som kändes därinne... kan inte förklara riktigt, men jag inser ju nu att detta var ett sug modell större :-(

Nåväl, på det igen, vi kämpar väl vidare? Kram från mig

Ja på't igen. Precis som santorini säger så kommer den där ångestkänslan som ett brev på posten direkt, alla de där depptråkiga-ingenting är någon idé-känslorna poppade upp på en gång efter mitt återfall. Och. dem kan man ju faktiskt klara sig utan! Jag inser nu att jag faktiskt har mått väldigt mycket bättre den tiden det inte blivit några större fyllor - så ska det vara.

Ha en bra 8:e vecka, kram från mig!

...och extra tack till Viktoria för bilden där ni går på samma väg om än i otakt. Kanske kan det bli så för oss också. Ibland känns det som om där har varit mer dåligt än bra mellan oss under alla dessa år att jag tvivlar på om det verkligen kan bli bra. Ja, nej, usch jag vet varken ut eller in. Men, jag har faktiskt tagit det där beslutet redan. Det beslut du skriver om, icke-beslutet, att lägga oss åt sidan och koncentrera på mig. Jag fortsätter att lägga energi på det tror jag.

Liksom Fenix hoppas jag att detta nu blir det sista slutgiltiga beviset på att jag och A inte hör ihop och att jag nu skall lägga detta bakom mig och gå vidare utan detta bedrägliga gift.

Bedräglig säger jag för att jag nu känner att jag vacklar i viljan. Förra året kom det för mig att jag inte längre ville dricka men nu känner jag igen att jag vill, att det kommer att bli en saknad om jag inte får dricka. Det är en mycket stor skillnad mellan att inte vilja och att tvinga sig själv att låta bli fast man vill.

Samtidigt är detta att jag vill igen paradoxalt nog bra. Bra därför att det gör mig lite arg också, det är återigen ett tecken på att det inte är jag som bestämmer, det är någonting utöver min vilja som försöker styra mig. Och det, det gör mig förbannad! Jag har börjat om på Allen Carrs bok "Äntligen full kontroll" för att återigen försöka hitta läget där jag faktiskt inte vill dricka detta gift.

Man får liksom inte släppa ned garden alls. Och inte testa hit och dit: nej, det går inte att dricka ett eller två glas, nej det går inte att dricka en liten öl, nej det går inte att det ena eller det andra som innebär någon form av alkoholförtäring. Så är det helt enkelt!

Basta!

Min socca ska se sig om efter vilka alternativ kommunen kan tänkas köpa in. För mig!!! Men det gick även lite snett, den Vackraste dök - trots löfte - inte upp på mötet. Så soccan är orolig för barnen om jag läggs in. Men som vanligt är svåger och svägerska där, så imorgon får de hembesök, för att bevisa att de inte är tokstollar som bor i misär. Men nu börjar jag vackla, KAN jag lämna mina ungar i en månad. Får jag göra det? Kommer barnen förstå att jag måste? Att om jag inte gör det så finns det ingen farsa hemma, någonsin. Tufft som satan. Jag låter djävligt självisk men jag behöver verkligen hjälp. Att fixa själv har jag ju bevisat - om och om igen - går inte. Det var förmiddagen det. Hästtestet har jag fortfarande framför mig. Hör av mig, om jag överlever ;-)/R

Ser fram emot uppdatering av denna dag, förutsatt att du överlevde ridningen vill säga ;-)

I övrigt hoppas jag att det finns någon form av rättvisa i denna värld och att du får hjälp när du nu gjort det jobbigaste, att be om den. Så känns det inte sällan för mig åtminstone, att det jobbiga ligger snarare i att be om än att sedan få hjälp i olika situationer, stora som små.

Beklagar. Hoppas du kommit upp helt eller åtminstone en bra bit från botten ur helveteshålet.

I övrigt, vad är mello?

snart kan lägga det sista beviset bakom dig Stigsdotter, på att du och alkohol inte hör ihop. I förra veckan var min fru bortrest, och jag berättade för henne när hon kom hem, att jag var så otroligt glad över att jag haft en vecka där alkohol inte fanns ens som en lockelse för mig. Kan säga att under de senaste 30 åren (!) hade en nykter vecka ensam inte funnits på kartan. Jag hade druckit mer än vanligt och mått ännu värre än vanligt. Precis som du, har jag vacklat ut och in i nykterheten hundratals gånger, innan jag äntligen i oktober förra året bara kände att livet måste vara mer än att vara fast i ett tröstlöst missbruk.
Kram, Fenix

R!
Håller tummarna för att du får den hjälp du ber om!!!
Stora kramar!!
/k

Nu är ungarna på väg till skolan. Frun sover hos svågern, eftersom hon inte klarar av att bo med mig. Respekt för det, men barnen ser det inte helt på samma sätt. Iaf. Klockan 10:00 ska jag träffa min soc-kontakt. Ett möte jag ser fram emot. Hon är bra, känns som hon förstår. Och är det något vi alkies vill/behöver så är det att bli förstådda ;-) Stort är det för idag ska jag be om en vårdplats. Jag fixar inte detta själv. Max en vecka, sen är jag på flaskan igen. Spelar ingen roll hur många löften jag givit andra och mig själv. Så nu ger jag mig, låter mig själv falla i andras händer (Pianoman) och litar på att de har bättre förstånd än jag själv. Det var förmiddagen det. Eftermiddagen blir inte sämre, har en date med min finaste dotter. Vi ska givetvis rida. Jag började rida med henne för bara ett par veckor sedan - hon har ridit i åratal - och är fortfarande livrädd. Men jag börjar se tjusningen med det. När man sitter där, ensam med detta sinnessjukt stora djur under sig, ensam i skogen. Det är livskvalite som man aldrig kan hitta i en flaska. /R

Och nu har vi lärt oss det, vi gör det fortfarande tillsammans, en dag förstör inte 7 veckors nykterhet. Vi fortsätter som vanligt, den ångest alkoholen väcker väljer vi bort nu tjejer. Kram!!

Maria, grattis till dina 7 veckor! Fantastiskt jobb du gjort! Jag känner så väl igen det att man tappar lusten att umgås. Blir lite ensamvarg. Haha, ja det är f-n vad "folk" dricker! Blir ganska tydligt hur man själv valt att umgås eller hur? Jag var ett tag bekymrad över min motvilja att ingå i sociala sammanhang. Tyckte allt var svårt och blev oftast bara ledsen och besviken. Var rädd att bli en ensam kuf. Inget var särskillt roligt heller. Men det blev bra sen. Tiden ordnde det. Kroppen och hjärnan behövde mycket ensamtid i läkningsprocessen kan jag se nu. Lusten att träffa vänner och göra saker återkom senare. Skillnaden är nu att jag faktiskt väljer hur jag vill spendera min tid. Låter inte alkoholen styra som tidigare. Det finns faktiskt några jag umgåtts med mest för att dom druckit på samma sätt som vi. Det normaliserade det hela på något vis, gjorde det enkelt att skratta bort problemet tillsammans. Sjukt men sannt. Önskar dig en fin 8:de nykter vecka!

Inte har du svikit oss, snarare lärt oss hur skör nykterheten är. Tycker att både du och Stigsdotter är så modiga som erkänner det här. Vi kommer alla att snubbla på ena eller andra sättet, så vi får göra som man gjorde som liten. Borsta av sig på knäna och upp på cykeln igen.
Nu tycker jag du skall vara stolt över alla dom dagarna vi har klarat och alla dom vi skall klara/ så många kramar och en massa styrka till dig

Hej! Efter ett återfall är jag på det igen, usch det var inte alls roligt. Jag VILL vara fri. Alla negativa känslor kom tillbaka och ångesten blir ännu värre när man misslyckats med sin målsättning. Det känns som om jag svikit er också, Maria och kalla, vi skulle ju göra det tillsammans. Mest har jag svikit mej själv, jag trodde verkligen att jag skulle klara det. Men det ska gå, andra har ju klarat det.

för hälsningen. Javisst ska jag på det igen. Den bekanta ångesten var ju tillbaka och den är inte rolig. Det allra märkligaste är önskan att döva ångesten efter fyllan med mera alkohol. och det hjälper för stunden men sen kommer det förstås med förnyad kraft. Usch att det ska vara så svårt när det känns så självklart. Så skönt att du klarat dej.

Har varit en lugn och nykter helg, 7 veckor nu, startar den 8:e imorgon. Känns bra, men har inte så stor lust att umgås med vänner. Alla dricker, ( konstigt att man valt såna vänner??!!). Ska sova nu, kram och särskilt till Stigsdotter och Santorini!!. På det igen tjejer!!

Livet suger?
Nja beror hur man upplever det, ser man inget annat så gör det nog det...
Det finns dalar svackor och djupa avgrunder i det mesta, men även en uppgång en uppförsbacke, som kan upplevas negativ...
Man får se på var man har varit och vart man är på väg, bättre eller sämre?
Ibland får man tvinga sig att att försöka se det positiva i allt, det fanns en mening med just det, något man inte kunde rå på..

Min egna styrka är att försöka se mig stark även om jag inte alltid är det, jag tar lätt åt mig...
Att vara känslig anses vara en tillgång, men alltför känslig är en motgång...
Om någon är sur på dig så är det nog mest han/hon som avspeglar sitt egna mående...
Min KBT-agent svarade mig hur man lätt avväpnar en surgubbe med att fråga, "Har du haft en dålig dag idag?"
Det returnerar hans/hennes surdeg tillbaka utan att det berör en själv, man ifrågasätter hur han eller hon mår...

Ett annat sätt är att upprepa frågan "Hur menar du nu?", hur många gånger som helst...med rynkad panna...
Människan får förklara sig i alla möjliga och omöjliga konstellationer gång efter annan, med sina egna invecklade uttryck...
Till slut avslöjar hon/han sig själv hur j*vla dumt det första påståendet egentligen var...

Det tråkiga är att dennes aggressioner brukar avslöja sig, är du trög eller?
Man behöver inte svara utan titta bara medlidsamt på denne, skaka på huvudet och ta sin kaffekopp och gå därifrån, det biter bra!

Jo jag vet, jag har blivit erkänd som att hata Måndagar, men ska nu ifrågasätta vad de har fått det ifrån i fortsättningen , bara för att de ska få avslöja sina källor,
eller hur de har uppfattat mig tidigare, med sina egna ord...

Inget behöver vara som det alltid har varit, man behöver inte fortsätta praktisera sin alkoholism bara för att man alltid tidigare har gjort det...
Det kan finnas vändningar, möjliga och omöjliga, och de omöjliga måste testas, om och om igen...
Det kan finnas skratt och gråt runt hörnet, det sämsta man kan göra är att inte vilja se eller uppleva det, bara för att vanan har tagit sin makt över en...

Min måndag ska bli min bästa på väldigt väldigt länge, bara för att jag vill det...
Imorgon så vet jag svaret...
Hade jag druckigt idag hade jag redan idag kunnat veta svaret...

Men så långt vill jag inte kunna kontrollera livet, varför låta livet suga om det inte behöver det...

Berra's söndagstankar...