Senaste kommentarerna i forumet

Jag var här aktivt efter nyår o var nykter i tre månader. Trodde i min enfald att jag sedan skulle kunna dricka måttligt-...nä, klart jag inte kan.. Snälla säg vad jag ska göra, jag blir tokig på mig själv!! Har det skitjobbigt med mycket sorg när min mamma är på slutet o kommer dö av sin cancer, men jag tror att jag druckit ändå... fan, vad svårt det är- hjälp!!

Det där kändes skönt att veta att man inte är lixom ensam, jag tror/trodde mer och mer att det är/var jag som höll på att bli nojjig.
Någon sorts förföljesemani ,eller nå't...

Jag vet att jag är duktig i mitt ämbete, min roll är odiskutabel, och jag har rent mjöl i påsen...
tja bortsett från att tittar/skriver här på forumet på arbetstid, men det känner jag inget som helst ågren för..
Med tanke på hur det "porrsurfas" både på Hemnet, Aftonbladet och Blocket för de andra anställda, bara för att nämna några..

Vet hur man berömmer sig i grupp som "vi" när något bra har skett, trots att det bara är en person som gjort jobbet...
och tvärsom när något har gått fel, då är det alltid personligt, det var "han" som gjorde felet...
Och de som utmärker sig är alltid de som springer till chefen och berättar först...
Först att ta åt sig av berömmet och få utlämna glada rapporter, samt först att tala om att han/hon inte hade något med felet som skedde att göra..

Jag ser det andra inte ser, och det är så förbaskat uppenbart att jag nästan äcklas av det...
Människor av egen dignitet och värdighet underkastar de mest anti-solidariska förutmjukelserna...

Att alla ställer upp för varandra och lyssnar och är goda vänner är inget man begagnar sig av idag,
var och en står sig själv närmast. och tjänar jag ingenting på det, så får det vara...
Chefen makten och härligheten...

Jag håller mig borta från allt sådant, jag antar att en vacker dag så kommer jag få payback på att jag höll mig neutral..
Jag sköter mitt jobb med den äran, och kan de inte se detta så måtte de vara blinda, eller vänder blicken bortåt...
Jag vill bara bli sedd och hörd, och jag har inga undertoner i det jag säger, och vara en länk i hela kedjan...
Det ska inte finnas ett självutnämnt A-lag och inget åsidosatt B-lag, alla människor är lika värda...

Alla är vi lika men samtidigt olika, och likafullt respekterbara och accepterbara, för den vi är...
Alla har vi någon livserfarenhet att kunna berätta, om någon vill lyssna...
Och de döva är de enda som inte kan höra oss, hos alla de andra så är det viljan att få någon annan att leva ut...
Och man kan inte tvinga någon att höra någon annan...

På en arbetsplats har man sina egna regler...

Jag har bara en....idag ska jag oavsett vad som än händer....inte dricka något med alkohol i...

I min kropp är det jag som bestämmer, och jag kan inte styra allt som händer runtomkring den..

/Berra

ja inte är det lätt inte. Vi tvingas ju umgås med människor vi inte valt själva hela dagarna. Och är man "snäll" och känslig så är det ganska förfärligt att bli överkörd, få pikar och baktal slängda efter sig av "lill-cheferna". Förr svalde jag och grät sedan en skätt. Nu biter jag tillbaka och står på mig. Eller nonchalerar det. De som måste trycka ner andra hela tiden har ju ett problem.... Ibland är de inte ens medvetna om sitt sätt.

Sinnesrobönen är perfekt som piano-mannen säger. Och jag med mitt evolutionära synsätt och med djuren som mall för olika beteende tror det är oundvikligt att människor slåss för sina platser inom hierkin. Se på djur i flock. Det pågår ett spel heeeela tiden för att hålla ordningen. När någon kommer ny eller "växer till sig" så blir det oordning och riktiga konflikter i stället för de små signaler de använder annars. Eller om de är hungriga, eller har för lite utrymme att röra sig på. Kanse något för chefer att börja forska i? Miljön, ledarskapet och tydligheten är nog a och o. Och en viss acceptance.

Fast jag vet inte, vi människor ska ju alltid klydda till allting, våra hjärnor har så mkt associationsförmågor och plats för olika teorier... och sen när vi tycker det är för jobbigt så dövar vi med alkohol .. Himla smart eller hur??? :)

Jag är rädd om mitt välbefinnande nu för tiden och har accepterat att även om jag har talanger och skulle kunnat klättra så har jag varken tillräckligt med lust, vilja eller ork. Så jag tar en dag i taget och försöker göra mitt bästa med det som finns just då. Släppa det när jag kommer hem. Och ägna fritiden till det som jag älskar och har hur mkt tid och lust till som helst, mina djur och naturen. Och läsa böcker, och sova, och.......

Jag är fortfarande dålig på att leva och låta leva och är ofta den som tröstar och pratar med nyanställda på jobbet som mår dåligt. Det tär lite för jag blir ledsen för deras skull. Men egentligen är det en bra egenskap så jag försöker vara uppmuntrande och ett stöd och sen släppa det.

Nu i det här nyktra livet är livet faktiskt så väldigt intressant och man är f---n så mkt starkare inombords nu.

Kram

Måste bara få berätta!

För många år sedan jobbade jag på nummerupplysningen...
95% kärringar, förstår du vilka pakter, grupperingar, och skitsnack det var om allt och alla det var!?

Herregud!
Vilket hönshus! ;-)

Gjorde sedemera slut med det jobbet, och började jobba på en mer eller mindre mansdominerad arbetsplats.
Och tro det eller ej, killarna var inte ett dugg bättre!

Nästan värre!
Det var en dunk i ryggen på morgonen och tjena polarn... men sedan tisslades det bakom ryggen på den som inte var närvarande för tillfället.

Min lärdom av detta är:
Den som snackar skit om andra i din närvaro, snackar skit om dig i din frånvaro.

Och det är nog bara att acceptera... dom flesta människor omkring en är såhär.

Om man tänker efter... och inte räknar arbetskamrater, grannar, bekanta och polare, så har jag upptäckt att det finns ungefär en handfull människor i ens omgivning som faktiskt är "reko"...

Dålig självkänsla, gör att man måste snacka skit, skvallra, och helst sätta en "kniv i ryggen" på någon annan så alla misstankar om deras egna dåliga sidor och självkänsla kamofleras...
En slags omedveten rivalitet... äta eller ätas konceptet....

Det är nog min tröst att åtminstone tro att det är så. Eftersom jag själv inte är en backstabber, utan helst håller mig utanför smaskiga diskutioner om andra.

Lycka till Berra!
Jag följer dina inlägg med glädje!
Kram N.T

Vi har också haft en stökig situation på jobbet senaste månaderna. Har varit längre, men eskalerat sista tiden. Och flera av mina arbetskamrater har sagt till mig.
"det är otroligt att du som har kämpat så med dig själv är den starka mitt i detta"
Det känns bra. Men det är sinnesrobönen som hjälpt mig. Det jag inte kan förändra lägger jag heller ingen kraft på. Klart att jag påverkas och som du säger "känner av vibbarna" Men det stannar där.
Jag ältar inte hemma eller ligger sömnlös.
Nu verkar det som vi har kommit till en lösning dessutom, så jag ser fram emot att börja jobba efter semestern.

Japp, det där behövde jag, ibland ser man inte skogen för alla träden...
Det är allt för lätt att gräva ner sig i sitt arbete och tappa arbetsglädjen...

Och jag är en känslig person som känner vibbarna mellan olika yrkeskategorier...
Folk runtomkring mig mår absolut inte bra, vi har haft en elände de senaste 10 åren, och nu när det går lite bättre så hänger ändå ränderna kvar i människorna.
På mitt jobb har man en differensierad lön och och inget kollektivavtal, vilket leder till att spänningarna ökar mellan varandra (nu säger jag inte att det enbart beror på detta, men är starkt bidragande orsak..).

Så istället se sig som en grupp med gemensamma mål så är det en inbördes tävlan mellan kollegorna, man slickar uppåt och sparkar nedåt/sidan...
Man bildar "klubb" med chefen och snackar skit om sina kollegor, det avspeglar sig i en fetare lön, själva gör de inget annat än rapporterar om sina kollegor...
Så ena halvan jobbar, den andra skapar intriger och talar om vart skåpet ska stå, för så har chefen sagt, eller kommer att säga så när jag har pratat med honom.
Och om de enbart kunde vara elaka hela tiden så skulle det vara mycket enklare, då kunde jag "hata" dem hela dygnet runt...
Men de är de inte, lite bipolära och ena dagen är de som trånsjuka marskatter och söker ens uppmärksamhet och existensberättigande,
och faller man för detta så har man ju avslöjat vad man egentligen tycker, och några dagar så vet alla vad jag hade sagt i förtrtoende...
Så jag vet inte vad jag tycker sämst om, de som alltid är taskiga, eller de som bara är det ibland...

Och den jag anförtrodde mig mest till har bytt sida och är inte alls den jag tidigare hyste allra största respekt för...
Så jo...jag har tappat min tillförlitlighet till det som kallas "vänner" inom min arbetsplats, och jag känner mig ganska så ensam..
Den enda jag litar på är mig själv, och varje gång jag öppnar käften så måste jag noga avväga vad jag säger, så att det inte slår tillbaka mot mig.
Och den enda jag bryr mig om, är mig själv...
Själv , själv , själv , inte undra på att jag känner mig som ett enda stort ego, och det slår lite tillbaka på min egna tid...

Tillståndet att ständigt vara på sin vakt, och veta att några dömer mig för vad jag än gör, tär på ens krafter rent psykiskt...
Och orken att orka leva ett eget privat liv är mycket mindre, det undergräver mitt psyke..

Ändå känner jag mig stark, ensam är stark, eller?, som orkar stå emot all jävelskap...

Och mitt uppe i hela skiten, så tar jag bort trösten, återhämtningen, lugnet med att dricka min alkohol...
Blir det inte dubbelt så jävligt då????

/Berra

Kalle va småsur, fel på jobbet, fel på arbetskamraterna, fel på kaffet, fel på allt. Chefen sa:
- Gör mig en tjänst! Ta ledigt resten av dagen, åk hem & dra över frugan.
Nästa dag kom Kalle skinande som en sol & var på ett underbart humör.
- Hur gick det?
- Det var kanon! Hon var helt vild! Vi älskade hela eftermiddagen.
- Jag sa ju att du skulle må bättre!
- Ja, tack! Å vilket trevligt hus ni bor i förresten.......

verkligen en konfliktartad relation till jobb/arbetskamrater..........

..och jag känner mig lite disorienterad på forumet...
Det ser inte ut som förr, och den där igenkänningskänslan är borta...
Ni vet där man bara med ett getöga snabbt kan flukta av sidan för att reka av om det har hänt något...
Jag har ju skrivit att förändringar är bra, men gillar inte när någon möblerar om vardagsrummet hemma,
samma med forumet...
Jag är en vanemänniska... ja, och finner stor del av min trygghet att veta hur det brukar vara...

På hemmafronten är det lugnt, båda kidzen är utomlands på "egen hand", och vi som föräldrar får helt enkelt lära oss att släppa navelsträngen...
Men så har vi inte ett sommarlov heller..
Utan är förvärvsarbetande föräldrar, inne på vår andra vecka efter vår ledighet...

Båda vantrivs vi på våra arbetsplatser, vi reagerar starkt på individer som tar en sådan enorm plats, det märktes förra veckan då det var lugnare...
Men nu...dårhuset är igång igen...
Man märker direkt när vissa kommer tillbaka ifrån ledigheten, då stiger laddningen i luften direkt.
Det ska anpassas i klungorna mellan vi och ni, och reviren skall genast pinkas in, "småpåvarna" är absolut värst, de som står chefen närmast...
Låtsasauktoriteter som bara förstör gemenskapen...
Vilken sandlåda det är ibland på våra arbetsplatser,
den energin som slösas bort på en massa skit...

och här går jag och lullar runt i min egna euforiska inre landskap, jag beblandar mig inte med dessa upprorsmakare, ju mer de söker kontakt, desto mer kniper jag och anser att detta understår min egenkänsla, och de blir som frågetecken i sin uppsyn.

Jag distanserar mig ifrån problemen, och ser till där jag har kontrollen, där mår JAG bra..
Jag har bara ett liv, och jag ska inte låta andra förstöra det, precis som alkoholen heller inte får göra det...

/Berra

På film kan de komma hem kl.04:00 stupfulla för att kl.08:00 sitta i bilen och köra.Helt nyktra.Tyvärr är det nog så att film ger en felaktig bild som många tror på.
Resultatet blir "dagen efter fylla" vid ett utandningsprov.Man skall ha klart för sig att det tar 12 timmar att förbränna en flaska vin,vilket nog många inte känner till.

Jag tycker att man borde informera människor mer ang.detta.

Jag åkte fast en gång16 timmar efter sista glaset och blåste positivt.Jag kände ingenting så förrädiskt är det.Man fick ha 0,20 i utandningsluften och jag hade 0,22 inte mycket,men en då.Obehagligt!

Upplever ju att många kan dricka "normalt" utan större konsekvenser, bakfyllor, eller ångest.

Men kan man det? Finns det dom som verkligen kan dricka 4 öl en vardag och inte känna något dagen efter? Eller är dom bara bra på att dölja det?

Är vi unika i vår ångest och slöhet av alkohol?

på AA's landsmöte under helgen och som vanligt blir jag så uppfylld av alla positiva och även tragiska delningar som kommer mig till del.

Jag upphör aldrig att förvånas över den öppenhet och kärlek som det faktist finns mellan människor fast media hela tiden verkar säga motsatsen. Varför pratas det aldrig om det positiva som finns i livet ? Alla på sådana här möten har ju en rätt så tragisk historia men deras blotta närvaro vittnar ju om att det går att vända den till något bra.

Jag gör ett litet olydigt etikettsbrott och talar om kvinnan som gjorde absolut störst intryck på mig denna helgen ( F'låt K men jag tror och hoppas att du tillåter ?!)

Att som ung, i realiteten ett barn, 16 år fyllda, fundera över om man kanske är alkoholist för att sen strula runt tills man fyller 23 och då besöka AA..........det skulle ingen behöva få uppleva.

Att sen kunna dela om sitt liv ca 10 år efteråt, mitt i karriären, med man och barn, snar till skratt och väldigt smittande positiv är så starkt gjort. ALLA skulle få lyssna på dig och få ta del av din erfarenhet !! Du berör mig mycket starkt. Tack igen för din delning !

En månad kvar till Gullbranna......lagom tid för att ha hunnit smälta allt jag hört denna helg !

Idag är jag en stolt nykter alkoholist !!

undrar jag vart hon tog vägen? Hoppas du tog mod till dig och lade alla kort på bordet. Skämmas skall du inte och din mamma vill dig bara väl, hon kommer att stötta dig så mycket bättre om hon känner till allt tror jag (även om hon säkert kommer att bli arg och ledsen, mammor har ju en tendens att bli det när vi blir rädda och oroliga).

Jag satte nog aldrig ett "stopp" utan mer ett "uppehåll" i mitt sinne...
Tron över att någongång, någonstans få komma tillbaka till drickandets förlovande land, det trodde jag på...då!

Men när fördelarna växte fram så ville jag inte tillbaka, inte just då...
Sedan kom deppigheten och då kunde jag inte mixa piller och drickat, en jättebra "orsak" till att inte dricka...

Just nu så känns det bara så förbannat förljuget att någonsin dricka alkoholen igen, för mig...
Är inte ett dugg motiverad, eller ser inga några fördelar med att dricka alkoholen...

Jag lever ett mer "ärligt" liv med mig själv, det är inte roligare, men betydligt lugnare utan peak'ar eller dipp'ar...
Ser idag väldigt många olika orsaker till varför jag drack, lever ett stressfullt liv, och jag har mina sårbara punkter, jobbet bl.a.

Men det är också jätteintressant att se mig själv i min nya roll, jag "förstår" nu vilka triggerpunkter jag har i livet som utsätter mig för drickandet...
En livsvandring inom mig själv, det är jättespännande...

Kanske har jag blivit en gammal tjurig gubbe???
Men jag tillåter inte andra sätta sig på mig utan att fräsa ifrån...
Ligger kattan på stolen så sätter du dig inte ostraffad på henne, det kommer att göra ont länge med klor tänder och rivsår i häcken!

Men det är mitt sätt att bevaka mitt liv, och mina gränser...
Jag är inte dumsnäll längre, utan håller på mina gränssättningar för mitt egna välmående stenhårt...

Och JA, jag är en stor egoist, jag tänker bara på mig själv..
Det är så förbannat skönt, jag är inte ens medberonde till mig själv längre...

Allt som tynger mig har jag kontroll på, ingen självpåtagen ångest eller skuldkänsla...
Man blir starkare av det i längden, jag vet var jag står, vad jag har sagt och gjort...

Jag har blivit lite nöjdare med livet och alla dess krumsprång...
Ser mig i spegeln och mina förhoppningar som den stora hjärtekrossaren och Mr World i kroppsbyggare har spolierats,
den största bicepsen jag har, har halkat ner till runt midjan och heter prippsmuskeln...

Det vackra är det nog bara de blinda som ser först, för man blir så bländad av ett utseende...
Det vackra sitter inom människan, inte på utsidan...

Men det tar nog ett halvt liv att få upptäcka det, precis som med alkoholen...

Allt det vi tilldelar alkoholen som det positiva, finns ju redan inom oss, öppenheten, charmen, pratvilligheten, avslappningen osv...
Den bara förstärken den, så egentligen behöver vi den inte...

/Berra

När möten mellan människor någongång känns så som du beskriver nu, så tror jag alltid att jag är nära lösningen på frågan om meningen med livet. Hade också ett rörande möte häromdagen, fast med en (hittills) okänd kvinna. Det hon sa och det hon är kommer att ha stor betydelse för mig framöver. Tacksam är även jag...<3

stor KRAM vännen <3

tack för svar, ser att du är inloggad. Jag sitter här och är så taggad att äntligen sätta stopp, rädd och hoppfull. Hur kände du den dan du satte stopp?
/Fenix

Min öl är 0,5%, men jag kallar den noll-öl...
Tror nog inte att finns något som smakar öl som är helt noll...
Men det händer inget i stort sett, an måste dricka nio(9) stycken för att det ska motsvara en starköl, och så många orkar jag knappast dricka, ens på en kväll numera.
När magen är full så är den det, men inte hjärnan tack och lov...

Mina favoriter är Carlsberg och Jever, men som du skriver iskalla, ett måste...

/Berra

Hej Berra, har sett att du ibland dricker alkoholfritt öl. Jag ska ha en stor fest nu när jag fyller 60, den sista för min del när jag ska dricka alkohol har jag beslutat. Vad jag undrar är hur du klarar att dricka alkoholfritt, har köpt hem en flaska Clausthaler från Coop för att testa, och den var riktigt god när den var kall. Men jag kollade och den hade ändå 0,45 procent alkohol. Jag vill dels erbjuda helt alkoholfritt på min fest, men vill också veta om du haft bekymmer med att suget kommer om du dricker sådan öl med nästan ingen men dock en smula alkohol i sig.
mvh

/Fenix

...och du, Mulletant, DU betyder mycket mycket mycket...

...sitter här och läser tråden och känner att jag vill ha en "gilla-knapp" att trycka på efter att ha läst ditt inlägg från 30 juli. Så insiktsfullt du skriver. Din text andas lite ensamhet fast ändå inte - du står stark där mitt i allt. Jag har funderat lite på det där, hur man ser på sina medmänniskor när man själv inte befinner sig mitt i drickandet, när man har alkoholen som en gemensam nämnare. Jag tänker att "oj, vad mycket vi kan prata om egentligen". Tänk alla djupa diskussioner om livets mening, små och stora saker, man kan ha. Nu skall jag läsa vidare i denna tråd, ville bara skriva av mig känslan jag fick av ditt inlägg i juli - så positivt.

Bra skrivet om stolpskottet och politikern Gustav Andersson i Stockholm som tycker det är okej att köra båt på fyllan.

http://kyrkoordnaren.blogspot.com/2011/08/skargarslandstingsradet-gick-…

Inte klokt att man på fullaste allvar kan tycka det går fint att svänga omkring med snabba båtar när man är påverkad!

Tack tanterna! Det är sant att man får försöka göra saker som inspirerar en istället för att all tid ska gå åt till alkoholrelaterat snack. Jag är ändå rätt bra på det tycker jag.

Du vet upp och ner och ner och upp – det måste väl vara tillåtet att bara känna sig trött på allt som har med alkis att göra ibland.

När min svärdotter fick cancer 27 år gammal (friskförklarad nu) så berättade hon för mig, att när hon blev trött på allt prat om cancern och sjukhusvistelser, så kunde hon sätta sig i bilen och skruva på musik i högsta volym och åka en sväng, sjunga och trumma med alldeles hysteriskt. Hon fick ur sig mycket på det viset sa hon. Jag har faktiskt testat det någon gång, då jag känt mig frustrerad och det har alltid lockat mig till skratt.

Skickar dig en varm varm cyberkram
Tanten :-)

Jag blev väldigt glad när jag läste din text, du har ju en förmåga att ösa kloka ord och värme över oss och det känns som om det är lätt att du glömmer dig själv mitt i allt.

Härligt med en sån fin relation och vänskap och jag är glad att du delar med dig.

Kram
Lisamari