Senaste kommentarerna i forumet

tankar och erfarenheter fredde! Kanske att det är när känslan av avsky "sviktar" som du behöver logik och beslutsamhet? Jag är djupt imponerad av ditt sätt att hantera de olika "faserna" i nykterheten. Allt gott / mt

Verkar som beslutet att inte dricka, som varit "lätt" tidigare då jag känt sån avsky, kanske i framtiden måste vara baserat på logik och beslutsamhet istället.

Nu spökar hjärnan mer än lovligt.

Förut har jag vaknat i halvpanik av drömmar där jag druckit och återigen har dagenefter ångest och så vidare...

Imorse vaknade jag av en dröm där jag druckit, men mådde bra. I drömmen hade jag konstaterat att jag nu efter så långt uppehåll var "frisk" och återigen kunde dricka hur jag vill.

Och som vanligt med drömmar så satt denna känsla i ett tag även efter jag vaknat.

Bevisligen har inte min hjärna slutat processa alkohohol ens efter 11 månader. Otrevligt.

tänkte jag på häromdagen. Hu så hemskt, jag vaknade ju fler dagar med fylleångest och skitmående än jag vaknade till ett bra mående under de senaste 20 åren. Betydligt fler om jag tänker efter ärligt. Och jag är verkligen nöjd varje morgon med mitt beslut att inte dricka, även om jag är trött och så. Och nöjd på kvällen med när jag kan läsa böcker, som jag ska göra precis nu en stund.
Tack för påminnelsen Berra om hur det var att leva med fylleångest mest varje dag.
/Fenix

Kul att "se" dig igen Surran och att ditt liv så sakteliga börja återgå till något substansiellt, något med eget värde...
Visst livet går upp och ner har jag märkt, och utan alkoholen så blir det varken höga toppar eller djupa dalar, utan en svagare sinuskurva...
Idag har jag en betydligt större självkontroll trots att jag också har släppt lite på mina egna tyglar och tillåter min känna mig fram...
Tror ju inte heller att utvecklingen har avstannat i och med detta, utan att det fortskrider åt något håll...
Min förhoppning är att jag ska få vara med hela vägen och inte falla tillbaka i något som jag redan har passerat, t.ex alkoholdrickandet...

Jag mår också bättre idag även om det inte på långa vägar är fulländat, och frågan man ställer sig, blir det någonsin det?
Hursomhelst jag har fått lära mig att försöka leva i nu'et, inte jämföra så mycket med gårdagen, och inte försöka lägga för mycket förhoppningar om framtiden...
Kan jag fortsätta leva på detta sättet så får man nog vara nöjd, men lite ändringar måste nog till också...

Både idag och igår har jag varit ute på restaurang, och det har funnits min nollbira och en och annan spännande alkoholfritt drink också, så det finns fungerande framtidstro om att jag inte glöms bort i min nyktra tro...
Det har varit riktigt ruggväder och det har känts skitatoppenbra att kunna sätta sig i bilen och ta sig hem både varm och torr i ett nafs...
Jag redan legat i sängen när mina kollegor satt på den kollektiva färdmedlen igår natt, och innan dess hann jag hämta min nyktra dotter som varit på en ungdomsfest.
Så det smittar också, och det är en god sjukdomsbild jag ser framför mig...

Allt är inte nattsvart längre, möjligen lite dolt i ett dunkel, nykterheten har blivit mitt ledljus...
Men jag får inte glömma bort mig själv i helheten, fokus är på mitt välmående, och ibland måste man stanna upp och inte bländas av fartvinden...
Jag frågar mig ofta varför det är på det hära sättet, varför jag reagerar som jag gör, och det leder oftast till mer frågor än svar...

Men så lär jag mig känna någon som står mig riktigt nära, min egna personlighet som inte styrs av berusningens självdrivande flamma...

Spännande?, ja!
Jobbigt?, jajemän...
Värt det?, absolut...

Det enda jag vet är att om framtiden, vet jag inte ett dugg om, men jag bäddar den inte med fyllångest i alla fall...

/Berra

Hej Berra
Åh va kul att du är här och mår bra!! Har ju inte varit här på väldigt länge och det känns skönt att se att så många fortfarande skriver här. Måste ju ändå betyda att saker o ting fungerar eller hur? Jag har hittat en bättre balans än livet än innan behandligen och mår förhållandevis bra om man jämför med tidigare då allt bara var kaos. Visst händer det tråkiga saker fortfarande och visst är livet inte perfekt, men det är mycket bättre.
Julen hatar jag och bara för att jag slutat med destruktiva beteenden ska jag inte inbilla mig att alla runtomkring mig mår utmärkt. Så är det ju inte alls och det är ett trist uppvaknande att se att många runtomkring mig mår dåligt av både mitt drickande men också av annat.

Jaja, life goes on!!
Kram Berra

långt in i själen. Men det kunde du säkert räkna ut:)
Jag tror att den "rätta" psykologen är den "rätta människan" som utbildat sig till psykolog. Så fint att du fick möta just den psykologen - eller en av dem. Det finns flera "rätt" människor som har "rätt" yrken. Lyckligtvis. Ha en fin dag! / mt

Tnk att det ska vara så svårt att hitta den där rätta psykologen som har allt det där du beskriver. Bra för dig, härligt att läsa. Kram från mig!

...vara liten och lågpresterande om du vill. Man behöver kunna pysa någonstans, går inte att vara på topp hela tiden överallt!

Lugn och ro önskar jag dig.

För varje nytt försök kommer man lite längre! Kram från mig!

Har du mobiltelefon med GPS (50% av Sveriges befolkning har väl snart det) så kan jag rekommendera geocaching. Något som kan uppta precis så mycket tid man bara vill. Det är spännande, och det är inget som på något vis förknippas med alkoholbeteende. Man kommer ut och det går att gör på vischan såväl som i stan. Hemma som bortrest. Sverige som utomlands. Ensam som med en vän, eller hela familjen. Man blir skönt trött också efter att ha hittat en riktigt klurig cache.

Kolla in:
www.geocaching.com
www.geocaching.se

Jag hoppas också att ni hänger kvar i min tråd :-)

Att aldrig kunna dricka mer och se dem i ögonen. Jag anar skam här i det du skriver! Bort med den. Det är en sjukdom vi har, och visst, sjukdomar kan man skämmas för men BARA om man inte 1) erkänner (åtminstone för sig själv) att man har den och/eller om man 2) inte gör någonting åt den. Du har både erkänt och visat vilja att göra någonting åt din sjukdom så skämmas ska du inte.

Kanske kan man se det som en allergi? Jag tål inte alkohol, jag blir så konstig av det :-)

Igår kom jag hem från sjukan. Det var skönt att bli ompysslad och bra att bli av med min elaka galla. Nu ska jag kunna äta och dricka som vanligt. Jag hoppas att min ovilja mot att äta mycket och mot att dricka alkohol håller i sig. Jag har inte druckit kaffe på länge heller och det kanske man också kan klara sig utan?

Jag är rädd för att det har varit lätt för mig att hålla upp de här fem veckorna bara för att jag har varit dålig i magen och orolig för att jag har cancer i lvern. Har det varit för lätt? Tänk om jag får för mig att jag visst kan prova, att jag visst kan dricka normalt? Det kanske jag kan? Eller? Jag har mått så dåligt psykiskt under en sådan lång tid utan att veta riktigt varför, jag tänker att det kanske är alkoholen som påverkar mitt sinne? Just därför vore det ju toppen om jag kunde hålla mig så att jag kan se om "jag" kommer tillbaka. Det känns så ibland.

Nu ska jag äta lite soppa och hoppas hinna fånga lite sol innan den försvinner, sedan är det lussefirande på lillans dagis - nog borde det bara serveras alkoholfri glögg där?

Jag blir långt in i själen! / mt

Vana <3

Det blir väl lätt ett visst alkistema med sjukdomen i framkant. Jag kanske ska försöka ändra mig och bli mer personlig så jag inte framstår som en maskin. Jag var nog mer personlig i början när detta startade en gång i tiden ( ca 5 år sedan)men sen har det nog blivit en viss stagnation. Tack för din kommentar Vana som får mig att börja fundera <3

läser med varmt hjärta det du skriver om.........efter dessa två år börjar jag skönja människan Adde,o det berör mej starkt.

så skönt att kunna jämföra 2 olika liv. Mitt liv "under" och mitt liv "efter" !!

I mitt liv "under" hade jag alltid en riktigt bra patentlösning på alla problem och störande moment som dök upp framför mig. Jag körde över allt med en rejäl fylla ! Då försvann allt, åtminstone så länge promillen fanns kvar. Den lilla haken var ju dagen efter :(

I mitt liv "efter" så är jag tvingad att möta mina svårigheter och ta ansvar för att lösa dem efter bästa förmåga. Det är inte alls lätt alla gånger utan kan vara våldsamt svårt att uppbringa kraften att göra något åt det. Speciellt som det är för mig just nu när det känns som mitt liv är som en torktumlare. Men i och med nykterheten och att jag släppt mitt sista försvar så har jag lärt mig en sak som faktiskt har gjort att jag fortfarande lever, jag har inte beställt den sista provtagningen av kostymen än.

Min absolut viktigaste lärdom jag gjort är att be om hjälp.

Om jag öppnar upp mitt försvar och låter andra människor hjälpa mig så har det en enorm läkande verkan. Jag måste släppa "kansjälv" inställningen och be om hjälp, tänk att det kan vara så svårt att fatta ?!

När jag ber om hjälp så finns den där, varje gång. Det är så stort.

Mitt liv snurrar som sagt runt nu och jag är inne i min värsta kris någonsin. Alkohol finns inte med i bilden men den lurar ju i bakgrunden eftersom jag är en alkoholist. Jag har goda vänner som också gått igenom samma sak, jag har goda vänner som är beredda på att lyssna på mitt eviga tugg och jag har en rätt god beredskap om jag skulle få fylletankar. Men jag behövde någon utanför kretsen att sitta med och få prata och få vägledning. Och framförallt : Nån som kan säga det jag behöver höra utan att behöva ta hänsyn till vänskap. Jag bad om samtalshjälp.

Var på ett inledande samtal för nån vecka sedan som var hyfsat bra men det var ju för att "klassificiera" mig för vilken typ av samtal jag behövde. Därefter blev jag kallad till en läkare, en "vanlig" sådan och vi blev självklart osams eftersom jag tvärvägrar alla typer av piller typ insomnings-sömn- eller lyckoköret. Karlfan fattade nada när jag berättade om mitt beroende och att jag idag har kontakt med alla mina känslor. Känslor som jag supit bort i så många år och som jag vill behålla intakta utan bedövningsmedel. Nästa instans var att träffa en psykolog. Shit !! Jag har allt annat än gott att säga om alla de psykologer som jag träffat under min aktiva tid. Så sanslöst okunniga om beroende och hur vi fungerar så det är otroligt.

Idag har jag ödmjukt fått ändra uppfattning om åtminstone EN psykolog !!

En häftig liten ärta med kunskap, massor av empati, snar till skratt och leende och med den där för mig så obehagliga förmågan att ställa just de där frågorna som jag helst inte vill höra !! Vilket klipp !! Det är ju en sån upplevelse att komma dit stämd i moll och knata därifrån med vingar på fötterna :-)) Och hon tyckte jag var "modig" som ville behålla mina känslor levande utan påverkan och att det underlättade hennes jobb eftersom jag var närvarande hela tiden. Min trasiga självkänsla fick sig en rejäl påfyllning av detta samtalet. En pratstund på ca 45 min fick mitt liv att ta ett litet, litet språng framåt och för att lyckas med det krävs nog en speciell människa. En dag i taget !

Tänk så mycket som kan hända bara jag ber om hjälp.

få dela fredde! / mt

felpost

att du lyckades stå emot, men det låter väldigt farligt att ha en vinflaska ståendes hemma!

När jag skriver idag är det bara från minne, jag kan inte återkalla känslan jag hade här om natten. Jag känner mig starkare och lugnare än någonsin, men det var en läskig kväll.

Första allvarliga tanken/känslan av att vilja supa mig full kom här om kvällen.

Jag hade spenderat nästan ett dygn med att vrida och vända på mitt gamla äktenskap, mitt förhållande till barnens mor, och hur allt kunde bli som det blev.

Att jag stannade i misshandeln och kränkningarna har jag alltid ansett vara något som var hennes fel, och såren har jag skyllt henne för. Plötsligt i veckan sköljdes jag över en stark känsla av självförakt, ty varför stannar man i ett sådant förhållande om man anser sig själv vara värd mer?

Jag insåg att jag tjatat och kämpat i alla år, just för att jag i nån mening ansåg att jag inte var värd mer. Herregud.

Efter ett dygn av dom tankarna började jag känna mig så trött, så sliten, och hjärnan vill inte lägga av. Då kommer "idén"... Några flaskor vin och jag kommer inte känna av detta.

Jag kollade i skåpet där jag vet att det står en vinflaska, och aldrig upplevt så surrealistiska tankar. Det är för mig helt självklart att låta bli, samtidigt som jag så verkligt kände hur kvällen skulle försvinna och bli "lugn".

Jag kom aldrig närmare än så, tanken om att jag lika gärna kan göra det i morgon eller nästa vecka fick mig att låta bli i stunden. Och någon timme senare kunde jag inte förstå vad som hade flugit i mig!!!

Jag älskar er alla.

till vännen Adde.
Nej livet är inte alltid en dans på rosor,MEN
nykter,då lär man av livet,onykter blundar man för livet!!!!

Själv är jag helt slut efter en Spanienresa,
Otroligt att kunna åka till BENIDORM utan att dricka.
Barer överallt.60+are överallt i barerna dansandes drickandes på DAGEN!!!!

Tur jag kunde hyra en cykel o bege mej ut på vägarna.
Men är helt slut för jag fick väldigt mkt motion
som jag nu måste slöa av mej på fofflocket.
Underbar semester.
O underbart att vara nykter.
Obeskrivlig lättnad.

Viktoria <3
Det är inte riktigt rätt forum, jag vara bara tvungen att lätta på trycket. Livet är ingen dans på rosor just nu men jag är så sanslöst glad att alkoholen inte är en del i det. Om det hade varit så så hade kostymen varit färdigsydd.

Om du vill berätta, så lyssnar jag gärna. Annars...kram hursomhelst.

Hoppas ni inte slutat på denna tråd som är så himla bra! Jag känner igen mig totalt, skammen, smygandet,smuttandet, självhatet som kommer som ett brev på posten, bakis på jobbet, hur pinsam jag måste vara för min familj. Det är en styrka att läsa om er andra kvinnor som gör lika dumma saker som jag men vill sluta med det. Förra julen var jag livrädd att jag druckit på mig en allvarlig sjukdom, hade en äcklig smak i munnen konstant som jag aldrig känt förr och trodde det kunde vara tecken på leversjukdom eller något som en gång för alla skulle "avslöja" mig. Men sen visade det sig bero på sömntabletterna och det var bara att gå igång igen. Hade familjefest, yngsta barnet tog studenten, drack inget, höll tal och mådde bra. Men så är allt över och jag klunkar i mig vin som en slags belöning och somnar utslagen tidigt på kvällen efter att smugit runt och fyllt på olika vin i olika glas (som jag hittar spåren efter nästa dag). Mannen säger att han vill aldrig mer vara med om att jag dricker. Avhåller mig i flera veckor. Men det går ju så bra så då kan jag ju dricka litegrann. Och på den vägen är det. Får superångest oavsett hur full eller hur mycket jag dricker, behöver inte tappa minnet och göra bort mig alltför mycket (tror jag i varje fall) för att ändå drabbas av kval och funderingar som slutar med att jag inte vet vad som har hänt och inte hänt. Nej, jag pallar inte dricka! Hjälp mig gott folk! Jag hatar mig själv när jag gör sånt här mot min och mina närmastes vilja (som jag inte erkänt att jag har riktiga problem inför - än; då kan jag ju aldrig dricka mer och se dem i ögonen.