Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är kanske en bra idé, att ha någon man kan ringa...ska fundera på vem det skulle kunna va. Det måste ju vara någon som inte är som jag, som jag inte kan övertala själv, eller som dricker som jag. Ska klura lite, för det låter som en bra idé!

Adde du har rätt, det är ju vansinnigt att ge bort alkohol egentligen! Och här satt jag själv och planerade att ge en Amarone till födelsedagsbarnet på lördag! Pinsamt...får bli en blomsterkvast istället. 3-månaderskris alltså...får se upp med första augustioch dagarna runtomkring. Räcker det att vara medveten om det tro, eller kan jag förhindra det på något vis? Får sätta upp lappar på väggarna när det börjar närma sig :-) Är fortfarande nervös över att känslan jag känner nu kommer gå över, men jag kan ju inte göra så mycket mer än jag gör tänker jag samtidigt. Jag vet att jag inte vill dricka mer, det får räcka så länge. Jag funderar och grubblar, så mycket att jag är helt slut efter jobbet. Fast på ett skönt sätt. Jag tänkte på det imorse, när jag var trött, att den tröttheten inte är i närheten av baksmälla. Och då har jag släpat mig upp till jobbet ändå. Oftast iallafall.

Att vara helvit under helgen var inte så stort för mig tyckte jag. Större för andra tydligen. Pratade med en väninna igår som arbetar tillsammans med min pojkvän: "Jag hörde ryktas att du inte drack nåt i helgen?" Jag hamnade i försvar direkt, försökte förklara mig. Men sen lade jag ner, sa bara att jag inte känt för det. För vad är det för jäkla fråga? Hon var inte helt allvarlig såklart, det var menat som ett skämt, men jag blev så paff. Säger den mer om mig än om henne kanske? Det var ju min pojkvän som sagt det, tycker han att det är konstigt? Har fortfarande inte sagt något eftersom jag är rädd att jag kommer slå bakut så fort jag känner att det blir en press från andra än mig själv. Kan bli som en trotsig barnunge ibland tyvärr, och det här beslutet är mitt. Blev helt snurrig efter vi lagt på, är det konstigt att inte dricka under en helg? Är det inte konstigare att tycka att det är konstigt? Har min pojkvän problem? Och min försvarsreaktion förresten, vart kom den ifrån? Jag har sällan känt att jag måste försvara att jag inte äter omelett eller lever, varför är alkohol ett så laddat ämne? Jag har bara hunnit vara alkoholfri i en vecka och har redan hunnit bli ifrågasatt flera gånger, märkligt.

Jag funderade igår på hur och när jag började tycka att det var okej att dricka lite när som helst. Jag tycker egentligen inte att det är okej att ta ett glas vin (jag pratar om mig själv nu) bara så där, men det har liksom bara blivit så. Kom på så många gånger jag bara tackat ja utan att reflektera, bara flutit med och druckit utan att tänka om jag vill eller inte. Varför? Kommer inte fram till något bra svar. Jag tänker inte göra det igen. Har fortfarande kvar lugnet i kroppen, märkligt, men jag njuter av det. Så fort jag försöker springa ifrån mig själv stannar jag, tvingar mig att andas, gå saktare, blunda och känna efter. Jag brukar alltid säga att jag är så stressad, jag tror att minst hälften av den stressen finns i mitt huvud, det är jag som skapar den. Märkligt att man gör så, gissar att jag inte är ensam om det.

Pratade med en gammal väninna i telefon igår, vi pratade om att ses. Vi ses inte så ofta, men när vi väl ses festar vi nästan alltid. Eller inte nästan, vi festar ALLTID. (Känns märkligt att läsa det så, svart på vitt.) Igår sa jag inte att jag har problem, däremot sa jag att när vi ses nästa gång vill jag inte dricka. Sa att jag är trött på att det går så mycket tid till att bli full och vara bakfull, tycker vi kan hitta på nåt annat. Och hon höll med helt och fullt, och det kändes skönt! Jag vill ju träffa HENNE när vi ses, veta hur hon mår, vad hon gör... Annars blir det alltid så att man får ungefär en halvtimmes "kvalitetstid", sedan börjar man slira, flabba, glömma vad vi sagt, och till slut sitter vi och för två monologer. Och sedan går vi ut på krogen och tillbringar ett par timmar med att leta efter varandra. Låter inte jättekul va? Jag undrar om det är jag som brukar se till att vi dricker, eller hon, eller vi båda kanske? Varje gång hon (eller vem som helst egentligen) kommer på besök blir jag helt hajpad, ska roa och serva, komma på en massa fantastiskt vi ska göra. Jag bor en bit ifrån mina vänner och familj just nu så det blir som att jag måste bjuda på en jätteupplevelse så fort någon tagit sig ÄNDA TILL MIG! Tror dock att det är i mitt huvud dom kraven sitter. Eller jag vet. Precis som att det inte skulle räcka att bara ses, att det inte räcker med mig...

Nej VinDåren, vi måste sluta förminska oss själva genom att tro att vi måste stå tillbaka för att andra ska må bra! Man måste se om sitt eget hus först, eller vad heter det? Jag tänker börja jobba med det där, att säga ifrån och säga nej. Man ska såklart respektera andra men det innefattar även mig själv.

Jadå, allt är väl. Vi har haft en skön semester tillsammans, och livet är härligt på många sätt!

Jag har ju lite av ett mantra i det här med att söka hjälp, som du vet. Och jag undrar: har din svåger och svägerska något professionellt stöd? De behöver lära sig så mycket som möjligt om medberoende för att inte hamna i diket när de försöker hjälpa den vackraste... Att hjälpa dig har varit deras enklaste uppgift, eftersom du tar emot behandling. Men att vara medberoende till en aktiv alkoholist som inte vill ta emot hjälp - det är en farlig situation, för man riskerar att slita ut sig själv fullständigt och dessutom faktiskt göra situationen värre för missbrukaren.

Så, om du kan få dem att förstå att de behöver stöd i det här, så har du gjort en stor insats både för dem och för den vackraste. Hör med folket på behandlingshemmet om vad det finns för möjlighet för stöd för anhöriga!

Kram, kvidevitt i holken!
/H.

Vägskäl är ett bra ord, Lilja. Jag uppskattade din målande framtiidsbeskrivning. Fy f-n för att gå på något av barnens bröllop och tvingas dricka innan för att kunna hålla skenet uppe. Eller tänk att det ändå blir lite för mycket och man börjar hålla snyftiga tal (som man inte minns dagen efteråt) eller att man tror att man är dansgolvets drottning och skakar loss eller bjuder upp unga generade män. Nä fy! Tack för fantasin, Lilja! Du har stärkt mig i min nykterhet.

Kram från Nynykter

Att du hittade en annan väg än whiskyn, jag tror motion i alla former är bra när man är superstressad. Har nu powerwalkat i flera månader men efter att ha läst om Titti Schultz som "lufsat" bort 11 kilo, har jag nu börjat lufsa dvs jogga. Det är så mkt jobbigare men på ett skönt sätt, man känner sig så avspänd efteråt, stressen försvinner och absolut inget alkosug. Funkar på mig och då kanske det funkar på dig med. Stor Styrkekram!!

Stolt ska du känna dig!! VILKEN fighter du är!

tror det var skitbra att du skrev också, bekände, och sen ut i spåret!

Jag har också vaknat med vinsug och det är INTE roligt! Men det glesar ut ju längre man är nykter!

GLAD blir jag över att du vårdade kroppen istället för att ge den stryk!

KRAMAR!!

Lilja

5 km i spåret och sen ville jag ha vatten :D Du sätter orden mitt i prick och fick upp mig på banan igen men tusan så svårt det är ibland. Tror att jag vaknade och ville dricka whisky, vilket jag aldrig gjort. Men i kväll känns det bättre, även om en viss oro lever kvar//Kram Kalla

vad fint du hanterade svärmor och födelsedagen, jag blir superimponerad för jag är lite som du med toabesöket, alldeles för mån om att andra inte ska känna sig dumma eller besvärade om jag tackar nej till så kallad vänlighet.

Men visst tycker man att världen är helt f*****g rubbad när man väl börjar fundera över hur ofta alkoholen är en självklar del av det vi gör tillsammans med andra?

Hälsningar
VinDåren

du finns kvar hos oss :-)) Och du läser, funderar, projicerar på dig själv och är allmänt nyfiken !!

Det är en mycket bra start på en förändring av livet att fundera på hur det fungerar om jag gör si eller så. Och det glädjer mig att du direkt klarar av att sätta ner foten och visa att du har en egen vilja i och med att du tackar nej. Och nej ! Alla dricker inte varje helg ! Det kommer du att märka ju längre du själv är nykter men vi som dricker vill ju gärna se det så eftersom det "normaliserar" vårt eget drickande. Och att ge bort alkohol i present är en styggelse, inte ens när jag var aktiv gav jag bort alkohol.

Att acceptera sitt förflutna är en förutsättning för en bra nykterhet. Med de verktyg och kunskap jag hade när jag var aktiv alkholist så kunde jag inte agera annorlunda. Idag vet jag mer om min sjukdom så jag har lättare att hantera de problem som uppstår i livet och jag kan göra på rätt sätt och undvika de fällor som för mig närmare ett återfall. Och du har så rätt när det gäller rastlösheten och solen :-) Inom AA brukar vi säga att vi alltid ska välja den längsta kön för att lära oss tålamod och jag lovar att glass på uteserveringen är minst lika gott (och ung lika många kalorier som ett glas vin !!).

Hjärnan kommer att fungera bättre och bättre ju längre bort från alkohol den kommer men det är viktigt att tömma ur alla ångesttankar som dyker upp genom att prata (eller skriva )bort dem innan de bygger bo i skallen och tar all din uppmärksamhet. Det finns en del små tips som redan är omnämnda på forumet som tex HALT, ta ett beslut på morgonen, aldrig ta det första glaset mm och självklart sköta om sig själv.

3-6- och 9 månaderskrisen härstammar från behandlingshemmets efterbehandling som sker en gång per månad i ett år. Det är lätt att se att det finns en klar tendens att återfallen kommer runt de dagarna och också att de som utvecklar egna tankar på hur de ska göra rätt säkert återgår till det gamla beteendet. Jag skrev i min tråd (tror jag) att jag ska hälsa på en vän som tog ett ruggigt återfall 2 dagar innan hon skulle ta sin 6 månadersmedalj på AA. Och hon kan det där men lika fan....
Jag själv hade en sanslös vånda vid 3 månader, den var så hemsk så hustru och dotter sa, halvt på skämt, att jag skulle ta en sup så jag blev vanlig igen. Jag gjorde inte det för jag hade en enorm hjälp av mina behandlingskamrater som var eller nyss varit i samma sits. Vi har följts en lång tid men är numera rätt splittrade, tyvärr.

Fällor finns men du är inte den första som upptäcker dem, vi har alla samma erfarenhet vi som gått denna väg.

Välkommen i gänget :-))

Du skriver så fint och ärligt. Fångade mig direkt.
En sak jag har som "rustning" är att jag vet vem jag ska ringa utifall att jag får sånt kraftigt sug och känner mig svajjig. Jag kommer ringa en speciell person innan jag sätter igång att dricka. Det har jag som en trygghet. Ännu har jag inte behövt ringa och jag hoppas att jag kommer slippa framöver också. (i alla fall i det ärendet)
Så om du har nån stadig person i din närhet, som du litar på så kan det vara en bra sak att tänka på.
Sen gäller det väl att ta en sak i taget. Inte bygga upp mål som känns orimliga. Jag kände av 3,6 och 9 månaderskriser. Ellerja, kriser var väl mycket sagt, men humöret svajjade och jag kände mycket sorg och skam. Men det gick det med. Adde förklarade en hel del för mig då och det var bra att få höra att det är vanligt förekommande.

Jag tror på dig!

Har varit hos pojkvännen i helgen, har inte fixat sitt modem ännu. Tack än en gång för alla visa ord! Har surfat via telefonen på den här sidan hela helgen, rädd att släppa taget för tidigt. Eller att släppa det alls snarare! Jag bara suger åt mig alla erfarenheter, analyserar och jämför. Du har gått en lång väg har jag förstått Adde. Inspirerande!

Helgen var bra, bättre än på länge. När jag satt på tåget i fredags tänkte jag att "det blir hur lätt som helst det här, jag vill ju inte dricka och ingen kan ju tvinga mej". Jo tjena. Pojkvännens föräldrar var på besök och jag hann inte få av mig skorna innan jag fick en öl i handen. "Eh, nä tack" svamlade jag och bad om alkoholfritt. Det var det ingen som tänkt på, till slut fick jag en flaska ljummet mineralvatten. Sedan var det presentöppnardags, fyllde ju år i veckan. Jag hoppas verkligen att jag lyckades hålla masken inför hans stackars mamma, för i paketet låg snapsglas och en flaska sprit. Ärligt talat...jag har så mycket fokus på alkohol nu att det är nästintill en mani. Inte så att jag vill ha, absolut inte. Snarare har jag börjat uppmärksamma hur romantiserat det är, hur vanligt och okej det är. Det pratas om alkohol hela tiden. Jag fick iallafall tackat för presenten, log stelt. Blev trött.

Min pojkvän har inga alkoholproblem, inte i jämförelse med mig iallafall. Min svägerska säger att hans föräldrar har haft problem, men jag är fortfarande i det stadiet att jag inte vet vad som är normalt riktigt. Finns ingen bra måttstock, det är väl något man känner själv? Fast jag lyckades ju å andra sidan ljuga för mig själv tills för en vecka sen...Helgen blev iallafall bra, drack inte en droppe, var inte heller sugen. Men hans mamma frågade flera gånger om jag inte gillade/skulle ha en öl. Funderade på om hon är som jag? Eller dricker alla "normaldrickare" varje helg? Jag gjorde det inte innan iallafall, inte mina föräldrar heller. Blir trött på det iallafall, att det ska bli en sån grej.

Har ingen ångest heller sen senast, och det känner jag mig orolig för. När jag försöker tänka på senaste fyllan är det som att jag stänger av, ser rationellt på vad som hände men känner ingenting, ingen ånger eller skam. Är det fel? Är så rädd att det här ska gå över, att jag ska vackla i min beslutsamhet. Jag har däremot analyserat en hel del och kommer fram till så mycket, min hjärna går på högvarv. Jag har insett att alkohol inte är socialt för mig, något jag tidigare trott. Jag har funderat på hur jag ska göra när jag blir rastlös, för att inte trilla dig igen, men insett att det är alkoholen som gör mig rastlös, inte tvärtom. Förmodligen är det alkoholsug jag känt när jag känt mig rastlös innan...snurrigt. Men skönt att veta. Så fort solen tittar fram är det som om hjärnan går på autopilot, tänker direkt på ett glas rosé. Men nu motar jag bort den bilden direkt genom att tänka på hur jag blir efter ett glas. Rastlös...måste ha fler, kan inte gå hem. Och hur jag blir efter tio! :-)

Jag inser mer och mer att jag måste börja ta hand om mig själv. Det är helt sjukt som jag håller på . Vi skulle titta på film tillsammans och jag behövde egentligen gå på toaletten. "Nej men då får dom ju vänta på mig", tänkte jag per automatik. Jag sitter alltså hellre kissnödig i två timmar än låter folk vänta på mig i en minut. Det är ju absurt! Men det har ändå hänt något under en veckas tid, jag har rotat runt bland alla trådar och funnit det jag sökt efter så länge; sinnesro, sinnesnärvaro. Jag vill hitta hem, i mig själv. Och jag tror jag är på väg. Hela helgen har jag bromsat, tvingat mig att stanna, ta djupa andetag, andas, njuta av stunden (jag gick på toaletten till slut, ingen dog av att vänta). Och det kändes fantastiskt! Vet inte när jag var så lugn senast, njöt av varenda minut, av saker som jag annars springer förbi. Jag har under flera års tid känt att jag saknar kontakt med mina känslor, har jag mått dåligt har det mest varit som en grå sörja, som ångest i magen. Har haft svårt att veta vad det är jag mår kass över egentligen, har fått gissa och hitta anledningar. Idag kunde jag känna mej ledsen, och jag visste varför, och det var skönt! För man får ju vara ledsen, det är inget farligt. Värre är det med grå ångest som bara flyter runt i kroppen. Har periodvis tvingats äta lyckopiller och tänkt att jag gör fel, jag lever fel, därför blir det så här. Det kan säkert vara så att man behöver lyckopiller, som vissa behöver insulin. Men jag vill iallafall ge mig själv en chans att se om jag kan hantera mig själv utan framöver.

Så jag är en bit på väg som sagt. Jag vet att man ska ta små steg, jag ser en vecka framåt. Är en fest i helgen och jag vet att jag kommer vara nykter. Men sen då? Jag vill helst lova mig ett helt liv som nykter, men det kan man väl inte sådär direkt? Är rädd att det här bara är "ännu ett projekt" som går i stöpet när jag tröttnat. Jag tar gärna emot tips på hur man gör för att undvika fallgropar, såg något om 3-månaders krisen. Är den verklig? Hur rustar man sig? Skriver i min bok varje dag, så den kan jag ju gå tillbaka i och titta. Tänkte att jag skulle börja gå igenom alla fruktansvärda fylleminnen och skriva ner dom, mest för att kunna förlåta mig för dom. Ta fram dom i ljuset. Har stulit ett citat från någon här på sidan och satt upp på badrumsspegeln:

"Jag är modig som släpar fram trollen i ljuset."

Det hjälper, gör mig stark.

Ha en skön måndag alla som läser!

blev du av ?

Stressen är verkligen farlig för oss törstiga! När anspänningen stiger i kroppen..Jag har gjort PRECIS som du!! Tagit time out med hjälp av alkohol massvis med gånger!Och när jag föll ihop i utmattning parad med arbete parad med dåligt äktenskap parat med vinflaskor; ja, då blev det en enda time out.

Nu ska man hitta ett sätt att hantera stressen UTAN alkohol!

Hitills har det funkat att tänka tillbaka på den senaste och förhoppningsvis sista (?) fyllan. Där det blivit värre och värre och sen kulminerade. Personlig botten? Vägs ände? Now or Never?

Eller som jag tänkte: VÄGSKÄL.

Den ena vägen leder till ett liv i balans,ett NYTT liv, med en identitet UTAN vinglas.

Den ANDRA vägen leder till en tragisk, nersupen eller smygsupande kärring (om x antal år) som ständigt brottas med alkoholen.

När barnen ska gifta sig skulle jag behöva fundera massor på hur jag ska kunna dricka INNAN bröllopet så att jag inte blir för törstig DÅ, PÅ själva bröllopet!
Supa skallen 2-3 dagar innan, så jag kan spela fräsch inför folk, smutta försiktigt och le och luras eftersom jag några dagar tidigare drack en simbassäng typ.

Jag tänker i stressiga törstiga stunder, vilken mamma/kvinna/väninna vill jag vara om x antal år?

Väljer jag nykterheten är chansen STOR jag åldras med behag och grace och har alla hästar hemma en trappa upp.

Väljer jag ge efter när stressiga stunder kommer,att INTE hitta alternativ till flaskan, är risken mega-stor att jag blir en sjuklig, nervig ,hispig äldre kvinna.

Att tvinga sig att titta kanske 15 år framåt? Inte ge efter för impulsen eftersom den GÅR ÖVER!!
SÅ långt det mentala!

Sen rent konkret praktiskt tror jag på att RÖRA PÅ SIG fort som fasen!! Ut och gå! SImma! Gym! Cykla.
Vi törstiga vet att efter ett motionspass har endorfiner frigjorts som gör att vi inte är lika sugna längre..

Är det nån hjälp kalla?

Tänka att man exploderar inte utan det bara KÄNNS så, ett tag? Kanske behöver man sex? (hehe, säger den nykära..)Eller bara kroppslig beröring, krama en vän, ett barn eller ett djur (om man inte har fiskar eller vandrande pinne förstås!)

Att gå och få massage, unna sig det, precis som man unnar sig att gå till frisören,använda pengarna till det istället;tänka på alla de tusenlappar man lagt ner på flaskor...törs man räkna..?
Varför inte något som BYGGER UPP istället..

Håll i kalla! Du har gjort ett enastående arbete så långt och att du formulerar dig runt detta gör att du redan klarat halva jobbet!

Nu fortsätter vi! Jag är med dig!!
Trodde jag klarat 2 månader förra veckan men det är visst denna vecka det blir två..om allt går vägen..

Tillsammans kalla(och alla andra!!) Don't forget!

/Lilja

Ställer samma fråga igen, får hoppas att ni som har hållt uppe länge kan svara och vi andra får gissa. Hur skall man få alkospöket att inte skrika Whisky, så fort man blir stressad. Denna veckan är fullspäckad och ett återfall just nu vore kattastrof. Har alltid tagit time out med hjälp av alkohol, men från början var det ju väldigt sällan. Sen gick jag nog in iväggen eller något, livet föll ihop och stressen var dygnet runt, så då hamnade jag där med time out hela tiden. Men hur bryter man detta och vad gör man istället för det känns ju som man skall exploder. Att det skall vara så jäkla svårt att bryta vanor och beteende. Men får väl bita ihop och kämpa mig ur detta också//Kram kalla

Men roligt...när du spelade din låt och den varade 25 minuter. Haha. Kuf? Ja, vem är inte det? Jag tror att många av oss som har hamnat i alkoholträsket (missbruk över huvudtaget)...kanske är lite kufiga. Att det kan hänga samman med att något "fattas" oss. Att den tillfredställelsen som normalkonsumeneten känner...finns inte där...lika lätt. En tanke bara.

Hej Lelas! Kul att du tittade in. Allt väl i eran värld hoppas jag!

Här går livet sin gilla gång. Terapi, holkar...varje dag är den andra lik. Vet inte om jag kommit närmre en nykter Dompa. Det får tiden utvisa. Känner mig iaf. satans motiverad till att verkligen göra ett försök. Lära känna mig själv igen...kanske lära mig att även älska mig själv. Spännande. Ser fram emot att sjösätta detta i "riktiga världen".

Ledsen blir jag av att läsa en del trådar...hur en del kämpar och kämpar. Ofta helt ensamma. Eftersom vi alkies mörkar så mycket. Hur många kommer inte att sluta även denna dag ensamma med lite vin... Det gör ont. Kanske brinner jag extra för vinkvinnorna eftersom jag vet att den vackraste tillhör denna skara. Att hon sitter där ensam. I hennes fall är hon ensam eftersom hon inte vill ha ngn hjälp. För hjälpen finns där. Min fantastiska svåger är ju hennes bror. Han och hans fru försöker. Men eftersom de ej har ngt missbruk själva så förstår de inte riktigt varför de ej kan nå henne.

Men som PiL skrev i sin tråd... Jag ska skita i om andra har det värre. Detta är min kamp. Min och mina ongars väg tillbaka till ett värdigt liv.

Önskar alla en bra dag. /R

Ännu en helg har passerat i mitt liv, men inte med ljusets hastighet...
Jag är kvar i mitt inre och jag låter min själ få bestämma hastigheten...
Att låta upplevelserna komma i den takt jag hinner med att mycket noga få ta del av den..

Idag är MIN dag, som om varje dag vore min födelsedag, och jag finge bestämma allt...
Nu tar vi det lugnt och hinner med att uppleva dagen, hur mår du Berra???
Ett i mitt tycke väldans bra sätt att bry mig om mig själv..

Se mig i spegeln och inte koncentrera blickarna till det yttre i form av bilringar, ålderstecken
och annan plufsighet, utan se mig in i mina ögon, hur ser du på dig själv?
Flackar jag med blicken?, orkar jag inte se min själ speglas i mina egna ögon??

Vem ska då stå upp för mina egna ideal, om jag inte ens orkar med det själv...
En djärv blick långt in i den svarta pupillen, vad finns det där inne?
Är det jaget jag ser, eller någon annan som spelar med efter andras ideal???
Naturligtvis så är det jaget jag ser, precis som det ser ut i andras blickar.

En inre styrka som inte alls behöver bestå i en sorts aggrissivitet,
inget morrande för att skapa plats åt mig själv, utan ett sorts eget ...lugn..
Jag duger precis som jag är, ingen annan behöver ranka mig med några sorts betyg..
Jag är självsäker till både mig själv och till det yttre, även om det ej är ens sant...
Skapar lugnet för att få lugnet..

Den här helgen gick åt till att konfimera lillgrabben, och vi som ens knappt är religösa.
Varför tänker ni då, traditionen, nja delvist...
Men jag gav honom chansen att få den informationen OM han nu tror på ett högre väsen än oss själva.
Han vet mer idag än vad han visste/trodde i höstas, jo jag "tvingade" honom,
men han ångrar ingenting, det var verkligen skitballt under nästan hela tiden sade han idag...
Han är idag unik bland sina kompisar, det är inte många idag som konfirmerar sig,
hans själsliga mandomsprov är idag prövat, och det känns som om han är lite mera självsäker kille.
Nu är alla i familjen både döpta och konfirmerade, utan ens att vara riktigt troende,
men som hans konfrimationsledare svarade, att vara troende kan vara att inte veta också..

När jag satt idag i kyrkbänken och såg denna tonårskluns ett huvud längre än de vuxna,
så slog det mig, detta är inget barn längre, det är en vuxen-trainee..
En fullt utvecklad man, men i en övergångsfas från barn till vuxenlivet via tonårsfällan..
Jag vet vilka hormoner som sprudlar inom honom, och alla livets frågor..
Sluta behandla honom som ett barn, och numera som en medmänniska av mitt egna kött och blod.
Hälften av hans DNA-sträng är ju ett arv ifrån mig, en fjärdedel av min far, en åttondel av farfar.
Och båda hans anfäder låg idag i marken i samma kyrka och fick vara med om detta...
De måtte ha varit stolta, precis som jag var, i generationer via någon ...själsdelning...
En känsla som inte går att ta på, men att den var närvarande fanns det idag ingen tvekan om.
Fyra generationer män hade idag en närvaro, en sammankomst..
Kalla det traditionstvång eller vad ni vill, men det var en upplevelse som gav mig en enorm känsla.

Att det jag gör idag, känns så himla rätt, för mig och kommande generationer...
Dagens bitterkärva del gick som en stråle igenom mig, när jag doppade nattvardsoblaten i fel kalk,
smärtan min tunga och gom stormade ut, att detta var INTE ett alkoholfritt vin...
Tre och ett halvt års enveten nykterhet höll på att brisera ut som om jag vore spetsad av ett spjut.
Var detta slutet, eller ännu bara en omedveten prövning..

De femtiotalet gästerna som sedan invaderade vårat hem, från när och fjärran, i mörka kostymer,
skötte hanteringen av att tömma zinkbaljan fylld av allsköns dryckjom mycket skötsamt...
Det blev uppsluppet och trivsamt, och jag hade aldrig ens en chans i mitt undermedvetna
att pröva min ställningstagande om fortsatt nykterhet...

För jag vet om jag halkar i mitt undermedvetna i min relation till alkoholen,
så kommer resten av mitt liv att halka av banan, precis som det gjorde innan...

Det är MIN största religion, Amen!

/Berra

sanslöst bra föreläsning om beroende !!

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Hej Dompa!
Ville bara titta in och säga hej. Och aj. Om tårna.

Och att jag riktigt kan se Pianorow framför mig. <3

Kämpa vidare!
/H.

Fick gå en långrunda med hunden efter jag läste ditt inlägg Nynykter, du satte ord på många av mina tankar. Kalla

Jag tror att alkoholen blir ett osunt lim i många dåliga relationer. Så var det i mitt äktenskap. Alkoholen var väldigt viktig för att vi skulle ha roligt och koppla av. Efter alkoholen blev det ofta sex, men i efterhand har jag tänkt på att det var mer som gymnastik. Det fanns ingen närhet, ingen nykter bekräftelse av varandras unika jag. Det var gymnastik. I och för sig trevligt, men egentligen bara ytterligare ett sätt att dölja att vi hade vuxit ifrån varandra och att jag hade slutat älska. Alkoholen dolde sanningen. Sexet dolde sanningen. Krampaktigt kunde jag lura mig själv att det inte var så farligt eftesom vi fortfarande låg med varandra. Men glädje på flaska är ingen äkta glädje.
Nynykter

Hej Eken!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Mina föräldrar var ytterst måttliga med alkohol. För några år sedan läste jag boken Flodhästen i vardagsrummet som handlar om medberoende. Jag insåg att jag och mina syskon beter oss som alkoholistbarn! Även vi hade en fysiskt instabil förälder och en annan som sopade under mattan.
Hälsningar frånmNynykter

Helt rätt tänkt, tror jag på att inte ha någon alkohol hemma ibland räcker det om man får en extra stund att tänka efter. Jag har hittat på massa saker som underlättar för mig, bytt butik för den gamla låg väggivägg med bolaget låter kanske löjligt men jag känner mig själv. Ibland vaknar tonåringen i mig, regler är till för att brytas och då skall jag iallfall göra det svårt mig själv.

Så vi kämpar vidare på den lilla stigen, kram Kalla

Jag kommer att sakna de där glasen med svalt vitt vin ute på altanen de där härligt ljumma sommarkvällarna när skuggorna börjar bli längre och man sitter och njuter av allt som blommar och doftar. Jag har tänkt en del på det, kommer jag att kunna njuta av bara ett par glas, det är ju så mysigt, och sen inget mer? Nä, lika bra att inse, det funkar inte så jag får också börja ladda. Vi får hjälpas åt att skjuta fanskapet i sank, tillsammans fixar vi det!

Kram!

då ska jag nog klara av kriserna som jag vet kommer att komma från och till. Det är fixat nu, alla flaskor inlåsta.

Nej PiL, jag har inte fått någon kallelse till hudmotagningen än, bara ett brev att det ska ske inom 90 dagar. Jag tröstar mig med att om det verkligen hade sett allvarligt ut så hade jag säkert fått komma på stört. Så kanske inte verkligheten ser ut dagens kris-Sverige men det vägrar jag tro. Men det känns verkligen bra och lugnande att höra att det gått bra för de dina.

Hoppas ni alla får en fin och nykter lördagskväll!

Tror och vill att det är så.. att detta är ett steg till uppvaknade. Att första inlägget här var ett första rop på hjälp i tron att allt var hopplöst då.

Måste nog säga att detta forum varit till stor hjälp för mig. Nu först börjar jag förstå innebörden av en dag i taget , komma ihåg de negativa sakerna vid senaste fylla osv som ni skrivit om...

Som egen fundering

så ville jag bara berätta att jag själv i motsats till flera andra här kommer från ett närapå absolutistliknade hem. Absolut ingen alkohol någonsin förutom eventuellt någon enstaka större helg då vi hade gäster. Även då i minimala mängder.

Dock kan jag känna mycket igen mig i det som de som haft föräldrar med alkoholproblem berättar i den meningen att ni alltid var på er vakt och aldrig trygga och säkra på hur läget var och vad som väntade nästa stund. Dock i mitt fall inte pga av A utan pga av en mor med inte så bra psyke alla gånger. I mitt fall förstod jag väl nog ganska tidigt i tonåren att allt inte stod rätt till.
Förvånansvärt lika måste jag ändå säga att dessa problem är. Förnekelsen är lika stor. ”Medberoendet” eller vad man ska kalla det är likadant, eftersom detta lika skämmigt problem.

På den tiden var jag också vad man väl kalla perfektionist. Skulle klara allt och allt skulle se bra ut utåt. Som tur är har väl mina utmattningsdepressioner senare i alla fall fört det positiva med sig att jag tar livet mycket mindre allvarligt nuförtiden.

Skriver som sagt detta som en egen reflektion bara.

andas frihet o lätthet.
ha det gott