Senaste kommentarerna i forumet

jag har läst en timme redan. Min första tanke när jag läste ditt inlägg var att jag kände igen hur tiden distanserar en från en specifik känsla. Ett igenkännande "knäppte till" i mig direkt när jag läste även om min erfarenhet är från ett helt annat sammanhang.

Jag har sagt det förr och jag säger igen, att du och andra som funnits länge på forumet har/representerar ett "värde i sig" för ni är det levande beviset på att det går att bli fri, både från från alkohol och från medberoende. och man kan hitta sin väg på olika sätt. Oerhört viktigt!

Och Berra, att dina tankar och råd inte längre i första hand handlar om kampen mot alkohol utan vägen/-ar mot välmående, hälsa, ser jag som ett stort sundhetstecken. Många, de flesta av oss bär på livssorger och problem som uppfyller tankarna. För en del människor kommer sådant till uttryck endast med alkohol i kroppen. Jag tror det var Lisamari som skrev ungefär att när man är nykter försöker man svara seriöst medan de påverkade pratar på om sitt.... och det leder inte framåt. Att seriöst och nyktert lyfta fram tankar om livet, arbetet, fritiden och hur man möter motgångar (utan att dricka) är så värdefullt!
Särskilt faktiskt när orden kommer från en vuxen man, en "riktig karl"!

Fortsätt skriv Berra, du vet att dina inlägg har stort värde för många! / mt

...sitter och läser runt på trådarna som vanligt...
Det händer någonting mellan 3 till 7 gånger per dygn...

En sak slår mig nu på något sätt, jag har tappat "känslan" för det där med längtan till alkoholen...
Kanske tiden börjar ta ut sin rätt, efter så pass lång tid i min nykterhet så har man inte riktigt det samma greppet om alkoholrusets känsla...

Vad vet jag?

Kanske jag har börjat se min nykterhet som en självklarhet nu, jag behöver inte ens våndas över vilken veckodag det är idag, eller imorgon...
Folk runt omkring mig "super" som vanligt, och jag orkar inte ens lyfta på ögonbrynet längre, det är min vardagsmat nu för tiden...
Känner ingen längtan, till vad?, ett rus som jag knappt kommer ihåg längre...
Jo jag vill må bra, men jag kommer inte ihåg alla fördelar med alkoholen längre, bara nackdelarna...ångesten...

Jag börjat tappa greppet om alkoholen känns det som...

Det enda jag bryr mig om längre är känslan av att må bra, vilken kräver en oerhörd koncentration, och det går ut över allt och alla i min närhet....
Inget får köra kniven i sidan på mig längre, jag bevakar min frizon med hökens blick...
Det är det enda som spelar roll längre, och i allt detta må-bra-tänkandet finns det absolut ingen plats för alkoholen längre, en självklarhet liksom...

Mina råd känns fjuttiga längre på forumet, det handlar inte så mycket om drickande, utan om välmåendet...
Kanske ingen självklar motsats, alkohol och välmående, vissa kan nog må bra av sitt drickande, tror jag...

Eller så är det bara en motig tid, där inget spelar roll längre, känner mig lite uppgiven i mitt tänk...

/Berra

förmånen att få uppleva den fina sidan av sjukvården några dagar nu. Var inte så allvarligt som det befarades men däremot var det ett trevligt gäng med gubbar i salen !!

MEN : Alla tjatade om samma frågor : Röker du ? Har du rökt ? Snusar du ? Har du snusat ?

Till slut var jag bara tvungen att fråga : Frågar ni ALDRIG om alkohol, narkotika eller droger ?? "Ehhh, va, eee näe.......ska vi det tycker du ?" Ja, självklart tycker jag det !!

Varför är det så svårt för sjukvården att anpassa sig till samhället i övrigt och inse att många sjukdomar är ex vis direkt alkoholrelaterade ? För att inte tala om det smygande tablettmissbruket som inte luktar eller visar sig i form av rattfylla el likn.

Kunskap och information behövs !!

Ps Ingen känner igen mitt halssmycke i form av av AA's logga heller. Ok det är inte vanligt att känna igen det men nog tycker jag att sjukvårdsfolk borde veta vad det innebär. Nåja, pizzabagaren trodde att jag gjort lumpen på samma förband som han i Mellersta Östern !! Delta Force !! Ds

Hej Freddie, Lilja här, som är nykter dag 20

GRATTIS till dina 200 dagar, det måste kännas SÅÅ uppfriskande!

Snyggt jobbat-jag är imponerad!

Lilja

Fredde till 200 dar.Snygg siffra <3

Idag så är det dag nr 200. Fint och jämt! :)

Hoppas ni har en bra dag alla!

Har inte läst om någon här under mina två år som fått kramper då de slutat dricka, så det kanske inte är så vanligt.

...jag drack ett tag 5-6 liter vin/vecka och fick inga kramper av att hålla upp.

OM du skulle känna kramp, då kan du bara väldigt låångsamt (max en/timme)
dricka 2-3 folköl så går kramperna bort.

Jag fick det som sagt för att det var en av dom få piller som inte var beroende framkallande. Men jag funderar nog mest om ateraxen kan hjälpa mig att slippa denna omtalade delerium med kramp det är rädslan för det som är den enda anledningen till att jag inte vågar sluta dricka. Dricker 3.5 om dagarna bara för att slippa genom lida det, vilket är fruktansvärt , jag vill inte dricka mer jag vill INTE!

..och funderar...

Idag, har jag kontrollen???

Japp det har jag, och då syftar jag inte enbart på mina alkoholintag, utan att jag har "kontrollen"...

Kontrollen på att inget negativt påverkar mitt leverne, så att jag "tvingas" till att åter bruka alkoholen...
För så fungerar det för mig, alkoholen är bara resultatet av ett dåligt leverne, ett kvitto på att...just det... nu mådde du inte bra Berra!

...och det är på det spåret jag jobbar, håll allt ont borta ifrån mig, så behöver jag inte må kasst, och sedan börja dricka för att må bättre...
Och när man har druckigt så...mår man ännu värre, och det dämpas med.....ännu mera alkohol...

den självgående cirkeln är sluten, och jag bara snurrar med...

Man blinkar med ögonen och fattar inte vad det är som händer med en, allt bara snurrar på ännu fortare...

Men jag har kastat in ett stålspett i ekrarna på det snurrande hjulet, och pangkrasch, det smäller högt...
I en hög så ramlar allting ihop, med skrubbsår på knäna ställer jag mig upp, borstar av mig och tar sikte på en ny horisont...

Och ni vet det där med.... att nu är du ute och cycklar, japp det stämmer...

Bromsarna går sönder, kedjan hoppar av, skosulorna bränner under fötterna, och man märker...
Detta går åt helvetet, och man försöker bara sikta på något mjukt därframme och göra skadan så lindrigt som möjligt...
men ont...det kommer det att göra, var så säker...

Om...man nu inte sitter med ett spett i ryggsäcken, och tänker, nu är det JAG som stannar hela skiten, nu bestämmer jag...

Och det gjorde jag, och gör så fortfarande...

Så länge jag håller allt "ont" borta ifrån mig, och inte faller för trycket att chansa på ytterligare ett glas, då....har jag kontrollen...

Min Onsdag, jag älskar den, älskar ni eran?

/Berra

Halloj vänner!

Jag har varit borta på semester några veckor, hälsat på vänner i landet och varit ute i vår skärgård! :)

Det har ju blivit Juli, vilket innebär sex månader helnyktert för mig.

Semestrar har gått bra, jag har överraskats lite av att ingen har knappt brytt sig när jag tackat nej till drickat. Bra umgänge antar jag, då det finns många andra tillfällen då folk gör en stor grej av det, eller nästan tar illa upp.

Jag kämpar fortfarande med lite av sviterna från min skilsmässa och nya livet med varannanveckas förälder och så. En skrämmande tanke och känsla jag fick för någon vecka sen var just att vad i helvete, nu skiter jag i allt och kan lika gärna köra dekadens och krogliv. Den var verklig och alkoholromantiken slog i fasligt.

Det som glädjer mig är att tanken automatiskt glider in på dagen efter-känslan, hur man är seg och "bara" en drink eller utgång på kvällen kan få livet att glänsa igen. Vilket nu i nyktert tillstånd verkligen inte känns lockande.

Hoppas ni har en bra sommar allihopa! :)

insiktsfull du är! Vet du, jag tror att du är så stark på insidan idag så att flugskiten inte når in i det som är Du, ditt sanna jag. Håller tummarna för dig kl 15 så att du kan bortse från negativa energier under det vikiga mötet. Du är en stjärna som lyser inifrån! / mulletanten

insiktsfull du är! Vet du, jag tror att du är så stark på insidan idag så att flugskiten inte når in i det som är Du, ditt sanna jag. Håller tummarna för dig kl 15 så att du kan bortse från negativa energier under det vikiga mötet. Du är en stjärna som lyser inifrån! / mulletanten

...på jobbet...

Pötsligt befinner jag mig i en diskussion med en medarbetare som formligen kastar sig runt min hals....
Och pratar skit om företaget...

Jag bara orkar inte, står det pessimist stämplat i min panna eller?

Har knappt ork själv att finna motivation att komma tillbaka, och så kommer han och bara gödslar med sin antienergi, suger ur mig precis allt, dag ett!!!
Dum som jag är kommer jag med mina lösningar på problemen och upptäcker inte hur jag tämligen dränerar mig själv...
Han precis som jag kommer tillbaka efter semestern och har inte vilat ut sig det minsta, utan har burit med dig sina funderingar runt arbetet och sin anställning.

Och nu måste jag verbalt kräkas ur mig allt detta...

Jag måste ha min energi tillbaka till kl 15, då en ett viktigt utländsk besök kommer, hoppas.. hoppas att jag kan hålla modet uppe, hela kvällen...

Känner mig så fucking dum i huvudet som går blåögd på denna mina, ett av mina absoluta "måsten" att komma ihåg innan jag gick på semestern...
"Inte göra mig tillgänglig för energi-tagare..."

Jag kunde det innan semestern men hade glömt bort det, jag gjorde mig icke anträffbar när orosmolnen gick runt på golvet...

Shit shit shit...

Hade jag befunnit mig "i mitt andra liv" nu, så hade jag redan nu bestämt mig att detta enbart kunde lösas på ett enda sätt...
Jag hade redan nu bestämt mig för att ikväll direkt efter ankommit hemma tömt några flaskor för att ge mig min "rätt tillbaka"...

Feltänket finns kvar, men inte handlingen..
Jag kan redan nu stoppa mina tilltänkta handlingar, för jag vet att det inte är lösningen på mitt problem...

Problemen löser man på plats, inte på en annan tid med ett annat substitut vid namn alkoholen...

Jo jag vet att just idag är jag extra känslig, ...veckans första dag vid namn Måndagen...

Min själ är som en färsk köttbit ensam på marken, och flugarmadan trängs redan som en svart självande matta ovanpå den...
Jag har sett det på landet under grillen, och symboliken är slående i dessa dagar...
Ingen marinad är tillräckligt stark att hålla dem borta...

/Berra

http://gullbrannagarden.se/gud-ge-mig-sinnesro-att-acceptera-det-jag-in…

Alltid första helgen i september !! Bara så ni vet : Jag står med ryggen mot havet !!

nyktra och verklighetsnära tillvaro och lider med dig över motigheten att gå tillbaka till jobbet. Eftersom du inte trivs på jobbet är det ju inte så konstigt att det känns pest... Grattis till din livsbejakande semester och tack för dina inlägg. Du är värdefull för många, tänk på det om du saknar uppskattning på ditt levebrödsarbete! / mt

Stirrar ut över viken vid landet, tittar på båtarna som ligger på svaj, och börjar må dåligt...
Imorgon är det te'baks till vardagen igen, arbetet...suck...

Försöker verkligen se det positiva med det, försöker se mig mätt på ledigheten, har jag fått nog nu.....?
Visst sena mornar och sena kvällar har varit en vana på sistone, har fått umgåtts med familjen 24 timmar om dygnet...
Har fått göra en massa saker, upplevelser som jag kan minnas när jag sitter på hemmet och suger på löständerna...

Men jag kan inte få bort den dära magkänslan, ni vet den som slår knut på tarmarna...
Min ledighet är inget hållbart livsmönster för evigt, även om jag njuter av den till fullo...

Se jag tillbaka på min livsutveckling de senaste tre åren, så hade min kropp varit ganska så söndersupen nu efter semesterns slut...
Hela förrådet under huset hade varit fullt av tomplattor, burkar, flaskor och söndertrampade bib'ar...
Och min kropp hade inte fått vilat det minsta, den hade varit sönderstressad av drickandet, och jag hade gått från en stress till en annan...
Det slipper jag nu!

Och jag känner känslan av förändring, till en förbättring...

Min sommarledighet 2011 gav mig ledigt, ledigt från ett beroende och tidsförspillan till en verklighetsnärvaro som jag tidigare aldrig har upplevt...

Jag är här och nu, inte där och en önskan om då...

Det är en jävla skillnad...

DÄRFÖR borde jag vara nöjd med min semester...

Ka-tjing!

/Berra

Jag gjorde en Berra igår! Tog fel glas, istället för en klunk cider (alkoholfri) drog jag raskt i mig en klunk ur vänninans glas med mousserande, smakade så dåligt! Svalde av bara farten och grinade faktiskt illa. Konstigt att smaken varit okej för mig tidigare. Ändras smaklökarna också måntro? (jag fattar ju det där med begäret osv, men smaken var verkligen vedervärdig och så stark nu)

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/lm2011.pdf

http://www.aa.se/sitespecific/aa/files/programlm2011.pdf

"ställa frågan och bara lyssna på svaret" är en svår konst hur lätt det än kan låta. Du har så rätt, så rätt Adde när du skriver att det viktiga är att få prata av sig det som tynger utan att nån kommer med förklaringar eller lösningar. Men ändå är den där lyssnaren så viktig!
Jag tror att både medmänniskor och terapeuter kan ha svårt att låta bli att "ge råd" - i bästa välmening. Ofta vill ju människor ha det också, "hur ska jag göra?, vad ska jag ta mig till?" Ett "fel" råd ger ju då anledning att åtminstone i tanken "skylla" på rådgivaren om det blev fel.
Men visst kan det vara rätt - nödvändigt t o m - ibland att ge tydliga råd. Ibland direkt livsavgörande. En del av forumets styrka (som jag ser det) är den rakhet som finns här, ofta får/hittar man svar med lite olika vinklingar men man får/måste själv välja sin väg.

Om SR=Sveriges radio så håller jag med om "väldigt bra program" - vet inte om jag hört det du P_m nämner. TV har också i program typ Uppdrag granskning visat hur många "humbugterapeuter" det finns. Även de som är formellt välutbildade kan ha stora brister i sin utövning. Det finns så många olika teorier och ideologier om vad som är "rätt" - både gällande missbruk och psykiatri och de flesta "konsumenter" är i de branscherna inte sakkunniga och dessutom sårbara. Och så ska man "passa ihop" också, vara rätt för att det ska bli ett möte.
Jag har oerhörd hjälp av kontakten hit och tror att jag börjar få en susning om likheten beroende-medberoende. Jag känner stor samhörighet till fler av er på beroendesidan och har stort stöd av att läsa era inlägg. Fastän jag har kloka o kunniga vänner är forumet oumbärligt!

I början av vår resa mot nykterhet (när den började "på riktigt" 6.12.2010) hade Mm kontakt med AA och jag med den kanske mest kunniga "missbrukarterapeuten" här på orten. Markant var att båda var misstänksamma mot varandras verksamheter...

Jag gratulerar er P_m & Lelas som har träffat kloka o kunniga terapeuter och behandlare för visst är det många som får hjälp även av professionella. Och så gratulerar jag mig som hittade hit, en plats där jag får formulera mig i lugn och ro när det passar mig och där det finns ett rikt utbud av andras kunskap och erfarenhet att ta del av och pröva på. Inte minst bra är möjligheten att gå tillbaka och ta del av sina egna tankar och andras respons - det gjorde jag igår. Nu bara krånglar skriveriet så nu sparar jag - och kopierar sen till min egen tråd för framtiden. / mt

Farsan mår fint. Ett par dagar på hospitalet gjorde susen. Nu är det fart på gubben igen.
Fart på mig också faktiskt. En jobbdag kvar innan semestern.

En medelålders kvinna gick förbi här i går kväll/natt. Eller ja, gick och gick. Leddes av en man. Tror att jag hade gått mer stabilt på en skuta i frisk vind.
Hon hade fått i sig en hel del. Pratade och pratade medan han som gick jämte försöket med all sin kraft få henne att ta sig framåt (hemåt skulle jag tro)
Även om hon inte är alkis så har hon uppenbart problem med sin alkoholkonsumtion.

Nu till mig själv.
Jag kände ingenting när jag såg det. Kände att jag kanske ville tycka synd om henne, eller känna att det var skönt att jag kommit ur det där. Men inget! Möjligen att jag blev besviken på henne gentemot hennes anhöriga.
Men det kändes så konstigt att jag var så oberörd. Känslokall.
Vet inte om jag ska tycka att det var bra eller dåligt.

Nåväl, jag ska inte fördjupa mig i det. Huvudsaken är att JAG mår bra och det gör jag.
Hoppas ni som läser också gör det.

Varma kramar till er alla kämpar där ute!

SR som för övrigt gör väldigt bra program om allt mellan himmel och jord hade för ett tag sen ett reportage om att det sitter så många hottentottar på samtalsterapi-poster. Och att det kan sluta väldigt illa om en trasig människa träffar "fel" terapeut utan utbildning i ämnet.

Carlin !

Jag har idag varit och hyllat en gammal vän som fyller år, långt att åka för en kaffe kan tyckas men väl värt "besväret" !!

Jag har tidigare berättat om min riktigt första kris som nykter när min dotter blev våldtagen, känslorna åkte verkligen med en fasansfull hastighet i min hjärna och då fanns han där för stöd till mig. Jag åkte som en idiot genom vår stad, lätt gick det i hundra genom stadsgatorna på min väg till sjukhuset, jag resonerad kallt som så att jag kör ifrån snutarna om de försöker stoppa mig. Mitt i racet får jag den fina ide'n att ringa min vän, stadstrafik, hysterisk och fortkörning samt en telefon i ena handen !! Ingen lysande kombination men det gick vägen !!

När jag hämtat upp dottern och släppt av henne hos soc-jouren efter sjukhusbesöket så passade det precis med ett aa-möte. Skakig som jag var så visste jag att jag var tvungen att landa och hämta andan och få perspektiv på tillvaron. Av alla som var med på mötet var det en som frågade vid senare möten hur det var med dottern och hur jag mådde. En av ca 25 st.

Min vän däremot ringde regelbundet flera gånger per dag i början för att sakta trappa ner kontakten när han märkte att jag återvände till ett sundare, stabilare, liv. Det var han som lärde mig att ställa frågan och bara lyssna på svaret, svårare är det inte. Det är så viktigt att få prata av sig det som tynger, få ur sig skiten utan att nån kommer med förklaringar eller lösningar. Att bara ärligt lätta sitt hjärta.

Där och då fanns min vän som idag fyller år, han är defintivt värd en kram.

Som jag tidigare skrivit hade/har vi en enorm hjälp av våra grunder inom 12-stegsprogrammet, dottern har ju gått en ungdomsvecka, hustrun familjevecka och jag min primärbehandling OCH, inte att förglömma, vi har skött vår fortsatta "utbildning" inom AA och Al-anon. En utbildning som är pågående hela livet. Facit av den krisen blev att vi blev mycket mer nära varandra i den del av familjen som tillhör programmet än sonen som valt att ställa sig helt utanför. Vi kan "tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter" ( del av AA's 12e steg) och det ger en enorm frihet att veta att jag har detta stöd och kunskap.

Av en ren händelse så var vi lite bekanta med en familj som också blivit utsatt för våldsmannen och den familjen hade ingen grundtrygghet alls och blev väldigt trasiga, vi försökte erbjuda hjälp men de var inte alls medvetna om samtalets läkande gåva. Mannen i familjen var ju en RIKTIG man och såna pratar inte............! Och lite "roligt" i sammanhanget var att den samtalsterapi som vi tjatade oss till var så genuint okunnig så den avslutade vi efter 2 gånger då vi märkte att vi kunde mer än hon. Det är ju själva fan att det ska sitta sådana okunniga människor på såna viktiga poster !! Hur många liv förstör de ??

Hur som helst är jag väldigt glad över att jag är nykter och kan köra 30 mil för att dricka kaffe med en kompis på hans födelsedag !! Det är lycka det !!

en del i min tråd och hittade flera inlägg av dig som gjorde mig glad. Nån gång på våren skrev du "Jag har ju en egen tråd här, dessvärre är den ständigt tom på nya inlägg och då blir det för mig att jag inte håller mig kvar här som första prioritet. Det är bara att lära sig hur det här fungerar, har fattat att det inte är en "vanlig" chatt.. Du Mt sa idag att ingen heller på länge skriver på din tråd, men att du skriver både "här och där" och det är säkert bra.... Då gör Mm det naturligtvis direkt till dig, på din tråd!" Det var samtidigt som "Projektet spackla skall starta nu och i morgon skall vi träffa yngsta barnbarnet med familj, trevligt!".
Jag fortsätter skriva ibland i din tråd för jag tycker om det. Det är ofattbart att gå tillbaka och läsa vad vi gått igenom hittills detta år. Tack! för din del i att vi är här idag! / mt
.

Det ni skriver är så rakt och ärligt. Och ni tar upp en viktig sak, betydelsen av ett socialt nätverk när man ska kämpa sig tillbaka och vidare. Det är också viktigt att det är ett nät som ställer krav. Det är inte alla förunnat. En barndomsvän var en parknötarna i många år men kämpade sig tillbaka med hjälp av sin fina familj (föräldrar o syskon). Men han blev samtidigt väldigt ensam eftersom han inte lyckades bygga upp ett nytt socialtnätverk med vänner. För 1 1/2 år sen dog han av en överdos. Det mest sorgliga jag varit med om i mitt liv för en människa som kämpade så hår med alkoholdjävulen. Han ville bort men hamnade i ett vaakum.

Han levde på stadens parkbänkar. Men så finns det de som har parkbänken i sitt vardagsrum. Så var det med sitt x. Gränsen mellan parkbänkarnas placering är ibland hårfin.

Tack för era inlägg, för er rakhet och öppenhet och ert mod. Tror det betyder så mycket för många här som också kämpar på

Kram Märta