Senaste kommentarerna i forumet

Hej Berra!

Ett sånt fantastiskt insiktsfullt inlägg, det märks så väl att du gjort en lång resa med dig själv!
Ja så sant, så sant, vår fasad kan vara hur snygg som helst men inuti är vi så sköra och trasiga av alkoholen att man kan brista i gråt om diskmedlet tagit slut.

Man måste våga möta sig själv och sin ångest. Jag har varit utsatt för mycket svåra saker i mitt äktenskap och började medicinera mig med alkohol tills detta blev ett problem i sig...så klassiskt!

Men nu håller jag på att reda ut mitt liv; tagit itu med mitt äktenskap och nu har turen kommit till mig själv. SKa jag fortsätta på samma sätt är jag en patetisk fyllkärring om tio år, som omgivngen VET dricker för mycket men kanske inte vill säga nåt.

Jag VET själv att jag dricker för mycket, har försökt sluta SÅ många gånger men alltid ENSAM. Nu känner jag mig inte ensam. Med en druckens envishet , trots att jag är nykter,loggar jag in på denna sida om och om igen för att få den styrka jag såväl behöver.
Men visst! Som du så klokt skriver, beslutet kan bara fattas av MIG,men jag FÅR hjälp på vägen. Sån tröst!

TACK för att du ständigt påminner om fördelarna av att leva nykter!

Lilja

Ja oj, då har du att göra...
Min tid på forumet börjar snart bli historiskt, men det har inte enbart handlat om mitt drickande, utan varit lite av min livsblogg...
Allt handlar inte bara om att sluta dricka, det handlar så mycket mer än bara det...

Och jag visste inte då vad och hur jag skulle skriva om vad, utan jag skrev om alltihopa...
Och nu så här i efterhand ser man bland annat orsakerna till mitt drickande, jobbet, stressen och en icke hållbar livstil...
Jag har haft förmånen att få mitt stöd ifrån familjen och naturligtvis ifrån er på forumet...

Idag har jag vänt på livet och låter själen få komma till tals först, inte låta den vara den som får ta stryk av mitt tidigare sätt att missbehandla mig...
Kröka som ett svin, och sedan får ångesten mala sönder det sista av själen...

Det funkar inte med att mosa livet och sedan försöka lappa/limma ihop det med alkoholen, livet är till slut bara ihopsatt av dåliga limfogar...

Jag var ingen klassisk alkis på folkbänken den snedvridna uppfattningen jag hade från början av alkoholens baksida, jag var en modern klassisk alkis...
En som fungerar i samhället, men trasar sönder sig inneifrån med ångesten..

Så om mitt jobb, familj och ekonomi så tillåter, då är jag alltså ingen alkis, fel fel fel...

De flesta klarar sig idag utan att hamna i sammhällets bottenskrap, på bänken, vi har ändå ett visst samhälligt skydd...

Ändå krökar vi sönder oss, och vi ser inte skillnaden...!

Skillnaden är att vi blir trasiga inuti, men fasaden är fortfarande hel, och vi förstår inte vad det är som är felet...

Den som fortsätter att dricka alkohol trots att den egentligen inte vill, den är en alkoholist, oavsett anledning...

Styrkan att vilja se sig själv i sin egna situation, den är svår, varför sitter jag här med ännu en flaska i min hand, fast jag inte skulle?

I mina ögon så finns det ingen yttre anledning till att någon dricker, bara dåliga bortförklaringar, min pappa dog ju (för tretton år sedan..)

I mina ögon finns det bara en enda person som kan rädda dig från alkoholismen, dig själv!, ingen annan..
Vänd blicken inåt, se dig själv i spegeln, se dig med andras ögon, vad gör jag, varför då?, hur mår du...egentligen?

Ska det få vara på det här sättet?

Vill du för alltid ha det liv du lever nu för all framtid, skulle du då kunna se tillbaka och undra varför du inte gjorde någon förändring...

En sak är säkert, förändringar är bra, ibland till det bättre, varför inte testa, vi kan alltid ångra oss...
Men vem vill tillbaka till något som var sämre?

/Berra

med allt ännu. Vll bara uttrycka min tacksamhet över att du så uthålligt och ärligt delat med dig längs din resa. Så värdefullt! / mt

Och jag tar min dagliga runda runt på forumet...
Läser, känner och lider med er alla, beroende medberoende med och utan insikter...

Men min hjärna har också semester och allt det där vardagliga effektiva tänket med lösningar och svar på det mesta, finns inte hos mig just nu...
Så jag har inga bra pepp att ge...

Jag är inte okänslig, bara mentalt "borta" för tillfället,...men jag mår bara bra av det, och min hjärna får en välbehövlig avkoppling...

Borta från alla måsten, borta från alla krav, stress, vardagligheter...

I mitt huvud finns i stort sett samma "frid" som man får av alkoholen som avkoppling, jag har alltså funnit ett verkligt substitut...

Det är märkligt hur man kan mentalt överbrygga och komma förbi alkoholens verkningar, men på naturlig väg...

Känna skillnaden mellan vardaglig stress och en väldigt effektiv stillsamhet, utan att bli stressad av lugnet, utan känna av ...tystnaden...

En sorts euforisk känsla av....eller från...ingenting, eller så är det bara mig själv jag har lärt mig känna, utan stress och utan alkohol, och...
..utan ångest...

.."just idag mår jag bra..."

/Berra

Vilken styrka, vilket mod, vilken beslutsamhet.... Och din förmåga att skörda frukterna av ett annat liv, imponernade. Ha det bäst på din semester...

Kram Märta

berättat för dina närmaste att du känner så här, Adde? För även om vi ibland lite till mans kan tycka att "de borde förstå" så är människor inga tankeläsare. Det är jätteviktigt att vi talar klartext med varandra för annars har man ju sämre chans att rätta till saker. Även hjälpsamma och kloka personer som ställer upp för sin omgivning behöver få känna sig sedda och få omtanke tillbaks. Det är så lätt att omgivningen glömmer det. Då får man påminna dem. Skickar en kram så här, för det är du absolut värd! /C

så är det.
Bra att du påminner för när jag läser det du skriver
känner jag styrkan även i min egen kropp
fullt ut.
Det börjar nästan kännas vardag att vara nykter
när det är en ynnest, varje dag är en högtidsstund.
<3

..i Berras liv...

Och jag är så tacksam, att jag åter ligger i sängen på landet under min semester och har inte druckigt en droppe alkohol....
Kan låta banalt för den som inte förstår, men superviktigt för den det berör...

För varje dygn som går får jag ännu mera kontroll, över mitt egna liv, och reflekterar på det som jag tycker är viktigt...
Jag tycker det är viktigt att ha kontroll, för då får jag tiden för att kunna reagera på sådant som berör mig...

Jag styrs inte av någon eller något, inga chefer just nu, och inga alkoholnojjor..
Det är min frihet, och jag får vara den jag är med min familj, inget som talar om för mig vad jag måste göra...
Inte jobba hårdare och effektivare, inte planera inför nästa fylla...

Vill jag lägga mig ner i gräset och detaljstudera en gräshoppa på nära håll...?, så gör jag det...

Blandade en grogg till frugan och svägerskan efter disken ikväll, kände inte ett minsta sug, jag drack ett glas av virket, men gick snabbt över till bubbelvattnet...
..för jag har upptäckt en sak...

Det är en jävla skillnad på törst...och törst...

Törst av vätskebrist eller törst av fylla, båda heter törst men med en väsentlig skillnad, verkan och slutresultat...

Hela familjen ligger nu i sina rum för att vi har bråttom upp imorgon bittida, ingen kan tvångsova...
Hör hur grabben är uppe och jagar en mygga i mörkret, dottern plintar på sin mobil, frugan snarkar och låter...

Själv ligger jag här och bara känner en sådan stor tacksamhet, att jag får leva och uppleva detta tillstånd...
Det hade jag inte gjort om jag hade druckigt alkohol, då hade jag nog fyllsnarkat i soffan vid det här laget...

..tacksam för att få känna skillnaden, till det bättre..

/Berra

all omtanke ! Den värmer verkligen !

Jag känner inte att jag enbart ger här på forumet, jag får enormt mycket tillbaka av er som fyller på mina förråd. Ni hjälper mig att minnas och att jag ständigt måste hålla min förändring igång och jag lär mig mer än ni kan tro av att läsa era berättelser. Ni alla ger mig erfarenhet som jag har nytta och glädje av och som jag är tacksam för att få avnjuta och det tillsammans med er fast vi är i cyberrymden :-)

Den största lärdomen jag fått i min nykterhet är att jag faktiskt INTE är ensam OM jag ber om hjälp och tar emot den !! Men ibland är det svårt att böja på nacken och fråga.................

Och den lärdomen har väl bevisats nu genom era svar till mig när jag ber om lite stöd ?!

Jag bugar och tackar !!

Hoppas din pappa kryar på sig.
Konstigt detta du skriver om antingen jobba eller supa ihjäl sig, fick mig en tankeställare faktiskt.

Kaffe har också blivit min nya dryck, men tyvärr håller den mig vaken nattetid :-(.

Jag ska också vara nykter idag
Kram på dig och hopps värken släpper.
Lisamari

ensam när man är två, jag tror det är Susanne Alvegren som sjunger så. Bäst förstås om man kan hitta till varandra. Blir varm i hjärtat av den omsorg som finns här, kramar / mt

dej Adde för du var den förste jag mötte här på Forumet för 2 år sedan o din devis "en dag i taget" är inpräntat i mej som ett sigill eller en andlig tatuering......det ska du bara veta <3

Det finns ingenting som är så svårt som ensamhet i tvåsamhet, har jag någonstans läst. Jag håller med de tidigare inläggen och tycker också det är så fint att du skriver, blottar lite av ditt inre. Alla behöver synas och det är så lätt, att bara ta varandra för givet. Ibland behöver man också bli sedd/uppskattad mer än andra gånger.

Kan ju också vara så att du tömmer ut dig själv helt genom all hjälp du ger oss här på forumet.

Du är så viktig för mig och jag har sedan många år tillbaka fått sånt enormt stöd utav dig. Jag har även förundrats – hur du orkar, ge, ge och ge.

Jag har ibland funderat på om det kan vara så att vi tar mer än du orkar och att du glömmer dig själv.

Skickar alla fall en varm kram och tanke till dig och hoppas att du blir sedd där hemma idag, och att alla som tar dig för givet öppnar sina ögon.

Kram
Lisamari

Helt underbar läsning, du både roar och tar upp en del sanningar för mig. min man går på behandling för sitt missbruk och känner sig också ensammast i världen... Hoppas att värken lättar och att din pappa blir bättre. Ha en bra dag o hoppas fu sover bättre inatt.

som man kan drabbas av,inre tomhet,ensamhet osv,kan åxå vara så att den kommer när man får kontakt med sina känslor.
det kan vara en känsla som härstammar från bakåt i tiden,barndomen tex.......

Vilken dag det var igår! Massor av jobb och lirande. Kom hem på kvällen och fick veta att farsan ligger på sjukhus. Ingen direkt fara med honom men ändå. Och sedan när jag skulle gå och lägga mig, sms från en vän som är nykter (nåja) alkoholist. Han var nykter då i alla fall. Ensamast i världen var han och jag var den enda han hade att höra av sig till. En jättefin kille egentligen, men som hamnat i fel sällskap i livet. Och nu när han kämpar med att vara nykter kan han inte vara med sin gamla umgängeskrets. Verkar nästan som att han antingen kommer supa ihjäl sig eller jobba ihjäl sig för att slippa komma hem till ensamheten.

Inte lätt det där att vara den "enda" vännen. Men å andra sidan är han ingen belastning på så sätt. Han skulle aldrig höra av sig till mig onykter. Han vill inte utsätta mig och min nykterhet för det. Däremot som ensam vän tycker jag det är helt okej att han ringer.

Och som löken på laxen, grädden på moset pricken över i så har jag inte sovit pga värk i axlar armar och händer. Arbetsrelaterat. Ergonomin som pianoman är inte den bästa. Och jag har suttit många timmar vid instrumenten senaste veckorna. Det känns. Värktabletter dög inte alls.
Men nu är jag vaken och fått i mig lite kaffe. Känns som värsta bakfyllan. Men det ÄR det inte! Bara brist på sömn. Inte så bara det heller, men ändå. Kaffe är min nya last. Ska nog ta en kopp till.

Idag ska jag vara nykter!

med dig av din ensamhet och längtan. Viktoria skriver så fint att du blir tydligare.... och det är väl så att vi människor blir helt synliga och verkliga först när vi visat "hela" vårt jag, också med den sårbarhet som finns i nuet. Jag hoppas och tror att du har tagit första steget till föändring i och med att du formulerat dig här. Jag tror, känner mig förvissad om att du vet hur du ska säga när du har gjort klart för dig själv vad du saknar och längtar efter. Det gör lite ont i mig när jag tänker på dig. Det är så sant som du skriver att varje människa (åtm de allra flesta) har en längtan att vara älskad och bli bekräftad i det.
Jag följde din uppmaning och pussade den närmaste. Tack för det goda rådet. En varm vänskapskram till dig i sommarnatten/ mt

tid och fört viktiga samtal. Gråtit mycket. Just nu känns det som om vi gått in i ett nytt område av livet. Jag älskar dig. / mt

kärleken kanske ? :) Kram på dej / mt

.......blir jag när du Adde,öppnar din dörr o lättar ditt hjärta.
Att vara hjälpare eller ibland överfungerande....hm,jag tror inte du är ensam om den känslan.
Ibland har jag känt precis samma sak som du.Att det man gör blir så självklart så man blir nästan som osynlig,för även om alla ser så bekräftar de inte.
men vad gör man?
Ventilerar detta.
Det är viktigt.
Det är kanske viktigt att tänka på sej själv åxå.Att kanske säja nej ibland,att vårda sin egoism lite.

Livet?

:-)

/H.

..när våra gäster kräktes i trädgårdslandet invid stugan...
För många lakritsshots sätter sina spår sent på småtimmarna...

Jag tackade för mig kl 02, och vaknade pigg och fräsch, det gjorde inte de andra vuxna...

Och jag tänker...vem vann nu?

Det är i och för sig ingen tävling, men någon tar åter hem storvinsten gång efter annan....

Jag är en riktig looser på tips&lotto, men jag vinner på annat....

Få se nu...vad kan det vara...

...hmm...

/Berra

Har inget bra svar precis i detta nu...ska fundera lite på det du skriver. Men jag kan se dig.
Jag ser digfaktiskt tydligare då du, som i detta inlägg, berättar om hur du har det, än när du ger råd och stöd. Missförstå mig inte nu, din erfarenhet är guld värd här på forumet, säkert likväl som tekniker i hemmet ; ) Oftast tenderar ju rollen andra lägger på en att bli självuppfyllande profetia. Sen snurrar hjulet av sig själv. Vad händer om du inte är "hjälparen" ett tag? En fundering...<3

Kram! <3

Om inte annat så är du väldigt behövd här på forumet... Fast jag vet att det inte väger upp.

/H.

och att känna sig behövd, "att bli brukad av" som prästen Olle Carlsson uttrycker det är stort och viktigt för mig och jag antar även för andra.

Under en längre tid i familjelivet så har jag bara funnits, en självklarhet, som klockan på väggen. Det har skapat ett stort tomrum invärtes som är svårt att ta sig bort ifrån och jag skulle inte vilja kalla det självömkan för det här är nog lite annorlunda, en ensamhet i en folksamlng ungefär.

Jag är helt på det klara med att så här kan jag inte fortsätta, jag riskerar min nykterhet om det övergår i "tycka synd om" så på något sätt måste jag ta mig ur situationen. "Gå på möte" skulle AA-vänner säga, ja, skrika, men i nuläget är det nog inte rätt forum

Livet är inte alltid lätt och rättvist men det är skönt att få bli sedd ibland, inte bara vara en "möbel". Och en som ska fixa allt, svara på alla frågor, ordna med (framförallt) tekniska saker, det är märkligt hur lätt det är att slänga ur sig en fråga när jag är i närheten (lr sms!!) utan att tänka själv. Observera att jag verkligen trivs med att, om möjligt, få hjälpa människor och dela min erfarenhet, det är inte problemet, utan att jag vill bli sedd som en person i familjelivet och inte bara nåt som finns tillhands.

Jaja, ett litet sorgset inlägg från en gammal gnällig gubbe men kan det hjälpa nån att pussa på den som sitter närmast så är det värt det :-)