Senaste kommentarerna i forumet

hej
bara att fortsätta
det kommer nya faser o upptäckter
du är väl nyfiken?
förnekelse är nogon stark kraft vet inte hur det fungerar
den intalar oss allt möjligt
denial

Dag 24.

Nu börjar nykterhetens verkliga bra sidor visa sig, sömnrytmen är återställd, jag börjar känna mig skärpt och äkta glad. Idag var jag inte sugen på kaffe, även det kändes lite som ett gift...

Fortfarande har jag noll sug efter alkohol, utan lyckas fokusera på fördelarna. Tror mycket beror på att jag läser har varje dag. :)

Men som sagt, jag känner mig själv, det är nu när livet börjar kännas problemlöst som resonemangen om att måttligt drickande är en bra ide... Antar att en bra lösning är att inte röra en droppe. För det borde gå att utnyttja denna känsla, för första klunken är ju inte god.

...ja nog tror jag att det har mycket att vilja/våga älska sig själv...

Alkoholen är ju precis tvärsemot, en självdestruktiv källa...så mår man sämre, och så förtjänar man inte bättre, utan mer dricka..
Den nedåtgående spiralen är självgående...

Om man nu tycker väldigt bra om sig själv, och har ett gott självförtroende, ja då kanske inte heller alkoholen är ett problem för sig..
Man kanske inte behöver kompensera för sitt dåliga självförtroende, utan kan lägga ner drickandet när man känner sig nöjd för kvällen..
Man vet ju att man kommer att klara av den resten på egen hand, för alla älskar ju mig som jag är...eller?

Många har ju en falsk trygghet av sitt uppförande eller utseende, hårdspacklade och kaxiga, men de brukar ju bli fullast i alla fall...

Jag tror på att självkänslan bara kan komma inneifrån, ett varmt hjärta kan ge en varm kropp...
Men inte tvärtom, det kan finnas varma kroppar med kallt hjärta där första intrycket ger ett förtroende, men människan är "själalös"..

Mina vänner måste kunna/våga öppna sig för mig, den som inte gör det ...är för mig för ytlig.
Man ger och tar, ...inte bara tar..
Man måste också kunna vara förtrolig mot sin vän,och kunna hantera information med förstånd..

För att nu åter komma in på mitt jobb, så handlar det om min närmaste kollega...
Han var vad jag trodde min vän, visst hade han en förmåga att glappa i käften till andra, men så länge man kände sig stark så kunde jag hantera hans skvaller..
Men när jag blev deppig så tålde jag inga påhopp längre från något håll, jag ville vara ifred, och ha det lugnt omkring mig, tid för mig själv...
Han kunde inte förändra sig och visa empati, utan käften glappade vidare..
Mitt förhållningssätt gentemot honom förändrades, jag vågade inte berätta om mig själv längre, för jag skulle få det i ansiktet senare...
Han surnar till när han upptäcker att jag är mera förtrolig med kollega nr 2 som visserligen glappar han med, men har lite mera vett att knipa när det blir ovarsamt..

Så vad gör han???

Pladdrar på ännu mer, och förstärker mina egenskaper på ett negativt sätt, och snackar på ren svenska skit om mig, han blir min fiende..
Lyckas pola in sig hos chefen, och smöra till sig fördelar, han blir nyckelperson eftersom Berra har blivit både hängig och "opålitlig" så får han både högre lön och blir min chef, och med chefens goda min har han nu möjlighet att klämma åt mig ännu mera, därav mötet som jag nämnde tidigare...
Laddningarna på jobbet är så tänjda att en tändsticka skulle kunna få det att explodera...
Han jagar mig för att söka fel som han kan klaga högt och officiellt med...(.tex. smyga med chefen..)
Jag jobbar på och håller mig undan honom, och hans eget jobbande har gått och blivit ett "övervakande" istället...

Vet ni när mina bästa dagar i den här veckan var, när jag inte var där, utan på tjänsteärenden ute på stan, då kände jag ett hopp om vardagslivet...
Är inte det sjukt så säg..
Känns inte det som en vettig anledning till att ta till flaskan???

Men nej, jag har en inneboende styrka som säger att jag har rätt, och de runtomkring mig på min arbetsplats är sjuka, kanske avundsjuka...
För att jag har ett liv som jag är stolt över, och de vill sänka ner mig till deras o-välmående, kränka mig!

Sedan jag sade upp bekantskapen med Herr Alkohol, och hade nått min absoluta botten...
Så fanns det ingen annan väg, än framåt och uppåt...

Jag börjar nu så sakteliga växa in i kostymen, få ett mycket bättre självförtroende, och ett rikt liv..
Inte på pengar, men med känslor...äkta känslor...

Så försök inte sänka Berra, jag hade inget kvar att förlora då, men mycket som är värt att kämpa för idag...
Jag kommer att slåss, för rätten till mitt egna liv och den respekten som det innebär...

Mitt liv...mitt ansvar..mitt försvar...

/Berra

Berra, dina ord är alltid så tänkvärda och jag läser dom ofta. Den senaste tiden har jag dock inte riktigt orkat ta dom till mig. Men idag gjorde jag det. Jag skulle också behöva kliva åt sidan och försöka betrakta mig själv utifrån. Jag skulle behöva det, men vet inte riktigt om jag törs. Jag vet ju att jag inte kommer tycka om den person jag ser..

Just nu hoppas jag dock på att jag ska få den hjälp jag behöver, så att jag kan lära mig just det.. att tycka om mig själv, att lära mig älska mig själv.

Kram
Mamma Mu

Ville bara titta in och säga hej, har haft en elak infektion i kroppen och inte orkat med varken mig själv eller andra sen nyår. Men mina katter har passat på att hålla igång och plågat mig med sin energi, de har hånskrattat åt min utmattade kropp och själ. Men nu är är jag på väg tillbaks, tänk vad förvånade de blir när jag ska ha mina kvartssamtal med dem och prata om kattragu.

Hoppas allt är bra med dig, ser att du har ångan uppe som vanligt. Härligt Berra, forumet lever!!!!!

Kram Märta

Jag kör lite löpning och gym, blandar lite som känns bra helt enkelt. :)

Ja, jag kommer ju inte dricka något på resan... Men jag brottas lite med om vännen ska få märke det då, eller om jag på något sätt skall flagga för det innan...

Vad tränar du för något?

Jag förstår ditt dilemma med din kompis, men tyvärr har jag inga bra tips att ge. Min ursäkt har varit att jag har en vit månad eftersom jag druckit alldeles för mycket över julen. Jag har dessutom sagt att på grund av alkoholen så har jag gått upp i vikt så jag måste ha uppehåll och försöka gå ner det. Jo tjosan, NU har jag gått upp i vikt.... :D Men det är ett argument de flesta köper omkring mig. De som känner mig bättre förstår väl.

Om jag inte visste att du har fru skulle jag be dig att göra det. hahaha.

Skoja bara, det vet ju du i alla fall.

Idag väntar jag på att min arbetsgivare ska ringa och ge mig en tid till en läkare i stockholm. Ingen ringer. Springer o plockar och ser mitt beteende de senaste månaderna. Har beställt massor med grejor för att matcha kraven från han jag träffat som "bara" har fem miljoner på kontot, 3 lexus en husbil och allt möjligt jävla skit. O vad har jag gjort...försökt leva som honom vilket kommer att göra mitt liv surt lång tid framöver.
Ja, vad vill jag. Ha sinnesro antar jag. Ha barn som är stolta över mig. Nu tjuter jag igen. Gör det hela tiden...Är så besviken på mig själv. Och så exmannen som faktiskt hjälpte mig med att komma ur det här. som ringer messar och är kär som en klockarkatt. Nu är jag i beroendeställning till honom också...fan...

Jag vill

Ha vänner som kommer över och fikar och kollar på tv med mig utan att för den skull vilja ha sex.
Jag vill

Kunna klara av mitt jobb på bästa sätt.
Jag vill

inte bli som min mamma som ringde aprak till mig när jag satt bakis och skakade och berättade för mig att hon ställer upp för mig med vad som helst. Ring nykter då!!!!!!!!!!!

Jag vill

Få en ekonomi som gör att jag känner mig trygg och att jag kan planera en semester med mina ungar.

Förlorar jag mina barn har jag inget att leva för, så är det och jag är på väldigt god väg att göra det.

Hemska ord, ajajajaj

Ja det var ett väldans surrande på mig, har väl ett behov av att "prata ur mig", antar jag...

Tänkte på det du skrev Drajjan, att tänka ..."aldrig mer", visst är det en hemsk tanke..

Lite granna som att tänka, ska jag aldrig mer få ha roligt?..

Tankarna "låser" gärna upp sig att allt som är roligt och festligt ÄR förknippat med alkohol...
..är det verkligen det, tänk efter nu...
Hade man inget roligt när man var barn, innan man alkoholdebuterade???

Visst hade man det, inga tvivel om den saken, man hade förväntningar, vänner och stunder av lycka...
Man hade också andra saker som inte var så kul, plugget och elaka Gurra som jämnt skulle ge en spö, eller liknande, eller hur...

Det fanns saker som både var bra och dåligt då med...
Skillnaden är att nu är allt passerat, man har gått igenom livets ganska många faser och är vuxen...
Man kan allt nu, man ska klara sig själv, och vara förståndig...

Ändå gör man det där "dumma" som man vet att man inte borde göra, dricka sig full och göra en massa dumheter...
Och sedan Ångesten (ja med stor bokstav, det är en stor plåga..) som sedan talar om för en att man visst gjorde fel,
det var inte rätt, men det kändes så till en början, när man var på väg ner i sörjan..

Är man obstinat, eller bara dum?
Varför tillåter man sig att hamna i samma situationer gång efter annan,
minns man bara de "goda" erfarenheterna med alkoholen, och försöker uppleva de
om och om igen, men de nästan aldrig inträffar...

Finns det någon mening med att dricka alkoholen alldeles ensam, det ska ju vara en "social" grej...

Vanor har man för lätt att ta till sig, men svårare att göra sig av med, som att titta på de som petar sig i näsan i bilköerna...
Är de medvetna att jag sitter och tittar på dem medans de rullar sina kusar mellan pekfinger och tumme???
Är inte glasen genomskinliga från båda hållen, eller?

Jag försöker se mig själv utifrån, kliva ur min kropp och betrakta Berra, är det så här han ser ut, och är det så här han bete'r sig...
Skulle jag vilja ha honom som vän?

Nog skulle han då behöva snygga till sig lite, och skärpa upp sig lite för den delen..
Mitt psyke ska inte behöva umgås med den där slashasen...

Därför "städar" jag lite, både på det yttre såväl som det inre...

En god själ i en shysst förpackning, tillsammans blir vi ett bra team...

Mors Berra

Dag 21.

Träning känns bra, är inspirerad. Fortfarande inget sug eller tankar på fest och alkohol.

Skall på en resa till Alperna senare i vinter. Borde inte vara något problem, vi är många som åker och många som inte bryr sig om man dricker eller inte. Dock så ringde en gammal vän till mig och sa att vi skulle "ta igen" all tid och roligt vi brukar ha på denna resa.

Det innebär givetvis drickande, och jag vet inte riktigt hur jag skall undvika detta utan att göra vännen besviken eller hur man ska se på det.

..ja inte är det lätt att vara hobbypsykolog på begäran, men jag är väldigt smickrad över att du har varit hjälp av mitt surrande...

men...en liten början...

Täpp till alla "nödutgångar", det finns ingen annan väg än den som du har bestämt dig för innan, utvägen...

Allt annat är sidospår, och inte nödvändigvis en genväg, det kan vara senvägar, vågar du ta någon annan väg en den du bestämde dig för...?
Alltså, alkoholen är ingen genväg, inte ens ett paralellspår, det är den feges reträttväg tillbaka till utgångläget, omstart!

Sätt ett mål med "vart du vill" komma, det ska kunna gå att värdera, sätta ett givet pris på eller en slutdestination, det här vill jag uppnå!
Tänk dig olika vägar att ta dig dit, hur många tänkbara möjligheter har du att nå dit??, en, tre..?
Välj sedan den mest troliga, den mest sannolika vägen att ta dig dit, har kvar de andra alternativen som "reservplan" om första skulle gå i stöpet..

Det måste inte vara den lättaste alla gånger, men den DU tror på allra mest.., men stick-to-the-plan...
Sätt delmål, så att du känner att du är på rätt väg, lite "belöningar" på vägen, små "pauser" ( fortfarande ingen alkohol..)

Vilka fallgropar tror du finns, jo naturligtvis alkoholen...men finns det andra saker som du tror skulle lättare få dig till att ta till alkoholen???
Vad är du känsligast för just nu, kritik?, lättja, tröstätande, arbetet, familjekraven..?
Det finns en anledning till allt, försök finna din, analysera dig och ditt beteende som om du kunde kliva ur kroppen och titta på dig själv, vad skulle chefen säga t.ex?

Var öppen mot dig själv, stanna upp ibland och fråga dig själv, varför gör jag på det här sättet???, finns det en vettig anledning?
Skulle det kunna vara på något annant sätt (..min KBT's favorituttryck)?

Självkritik är inte farligt, inte att prata högt för sig själv heller, ibland är det bra att kunna höra det i ord...även om det är sina egna..
Ibland låter det helt galet, men även det är nyttigt, allt som får dig att "tänka till" ...är bra...

Om jag ska berätta lite om min egna dag, och hur jag tänker...!

Den här Måndagen var en riktigt pissmåndag, sämre än på länge...
Hamnade i en "total tystnad" med mina tre kollegor och chefen under ett lååångt besvärligt möte...
Min (tidigare) närmaste kollega har blivit "lillpåve" och sällar sig numera ihop med chefen, och tillhör kategorin som inte arbetar, utan delegerar...
Sitter med armarna i kors, tar upp ett två år gammalt projekt som jag lade ner pga av att det var omöjligt att genomföra pga alla lade sig i och till sist blev ogenomförbart.
Nu har HAN tagit det på sig, och vad gör han?..., delegerar ut det igen till oss andra två...är han f*cking hjärndöd, ...eller?

Jo jag blir faktiskt j*vligt upprörd, och för att inte förlora ansiktet, sitter jag tyst och stirrar in i väggen, javisst heltaskig taktik, jag vet..
Jag hade velat ställa till en scen, och övervägde det väldigt noga t.om, men jag fegade ur, sorligt nog...

Det hela upplöste sig när jag fick ett samtal (turligt nog..) och vi kom inte till något beslut..
Chefen och lillpåven viker ihop sina pärmar och jag ser genom fönstret att de snackar skit om oss andra två i konferansrummet...
Detta är en "prövning" där de vill sätta åt oss andra två, så vi kanske snart blir "omedgörliga"

Jag vet att det kommer en "konsult" på provanställning snart som direkt konkurerrar om min tjänst, det är lillpåvens bäste vän från ett annat företag...
Jag vet att min anställning sitter löst till, men jag ska göra det så svårt som det bara går, jag har min kontakt kvar på facket centralt...

Klart att detta påverkar mig, jag har hittils haft så (alltför, tyvärr..) rätt i mina föraningar, en känslomänniska, eller hur?

..och vad är viktigast...för mig?...ATT MÅ BRA!

och vad gör jag?, försöker borsta bort det ifrån mina axlar, även om det tar tid och gör ont...

Vad är det värsta, eller bästa...som kan hända mig???
Förlora min anställning, i båda fallen, men det ligger en "heder" i min yrkesroll, och jag har överlevt många passerande chefer, på genomfartsresa i sina karriärer...
Men den här gubben var ovanligt seg att bli av med, han verkar ha lika svårt att finna nytt jobb han med..

Men min storhet finns i att lita på mig själv, min väg finns fortfarande utstakad, jag vet inte bara om riktningen ännu..

Jag vet att så länge jag inte tar till trösten i alkoholen, så länge är JAG inte någon looser...
..och jag har fortfarande kontrollen...om mitt liv..

/Berra

Surran, precis som många andra här på forumet, händer det att man trillar dit igen. Det viktiga är att vi på nytt jobbar för en bättre framtid i nykterhet. Och det är ju inte det lättaste, minsann. Jag känner igen det du beskriver om hur dåligt man kan må flera dagar efter att man druckit rejält. Jag upplever att det tar upp till en vecka av avhållsamhet innan man känner sig någorlunda tillbaka igen. Jag har snart hållit uppe en månad nu och är glad och stolt för det. Tyvärr saknas det något varje dag och det är förstås alkoholen. Så, samtidigt som det känns bra, känns det också lite tråkigt och dystert att inte få dricka. Det jag märker är att jag inte tänker riktigt lika ofta på alkohol längre och det är bra. Det jag inte riktigt kan tänka mig är att aldrig dricka igen. Jag tror också att det blir för jobbigt för mig att tänka så. En dag, en vecka, möjligtvis en månad i taget får det bli för mig.

Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att idag har jag varit nykter och i morgon ska jag vara nykter. Och varje morgon tänker jag att idag ska jag vara nykter. Det får räcka för mig.

Lycka till Surran och titta in här då och då. Det hjälper iaf mig. Väldigt mycket, faktiskt!

I morgon ska vi vara nyktra!

tillbaka Surran.
Jag tycker du är så himla modig som kommer tillbaka.
Påét bara.Hejar på dej!!!!!!

Hej

En del kanske kommer ihåg mig. Nu är jag här igen. sämre än nånsin men på god väg. Har tagit hjälp av min arbetsgivare. Du Berra hjälpte mig så mycket med dina tankeväckande ord och det var dagens höjdare att läsa dem. Fattar inte varför jag slutade att gå in här och ta hjälp av er. Nu är det som det är och nu är det bara en väg kvar. Och det är nykterhetens väg. Annars förlorar jag allt. Barn, jobb allt. Och då finns det inget kvar att leva för längre. Ont i huvet och känner mig bakis fast det var fem dagar sedan jag drack. Men då drack jag ordentligt. Riktigt ordentligt. Kunde svepa en kvarting utan problem. Allt är åt helvete och jag lider mig igenom dagarna. Är sjukskriven och väntar på rehab som sagt.

Snälla Berra, säg nåt som gör att jag kan få lite hopp igen!

Kram Helene ala Surran snurran

hade en egen blogg skulle jag prenumerera på den.

Alltid lika härligt och tankeväckande att läsa dina rader Berra!!!
kram!

..nu är helgen slut...
..och jag "hann inte med den"...

Låter det knäppt?, gör det säkert..

Jag vill ha MER,...mycket mer av helgen, finns det ingen handbroms???
Gisses, det känns som om det är bara på helgerna jag lever...
Vardagarna är bara en enda låååång transportsträcka till....nästa helg...

Mmm, kunde vara ord valda av en alkis, eller hur?, åtminstone en helgalkis..
Till saken hör att man kan faktiskt längta till helgen av "andra" orsaker, det behöver inte vara alkohol inblandat...
Alla har vi behovet att få råda vår egna tid, och få tillfälle till att återhämta andan lite...

Visst, helgen innehåller massor av "just-in-time"-planering, om vi gör så eller si så hinner vi det här också...
Vi har lärt oss lite nu, EN dag med hårdplanering, EN dag med kvalificerat "slappande"...

Slappandet behöver inte innehålla att man bara går runt i morgonrocken precis hela dagen, (..och fläta rövskägget...)
Utan att den bygger på lite lösa boliner, kanske har några grova drag gjorda, men det ska INTE vara byggt på några tider...
Allt ska få ta den tid det behöver, sova ut, äta en behaglig frukost, en skön dusch, och på eftermidagen gör en del saker...
Vi valde en jätteskön (och kall för all del..) promenad runt en solgnistrande vacker sjö under någon timme, sedan tog oss till kondiset och fikade...
Vi fick så mycket soladdning att vi hoppas på att det ska räcka att hålla oss fräscha hela veckan, oerhört givande....
Naturen har ett hemligt recept, på att få det dära fina, tillbaka, lite nyp i kindkotorna men...man känner sig fräsch efteråt...

Vi "tvingar" oss att göra sådant som vi hade nästan glömt bort, eller sådant vi "inte har tid med" normalt...
Om man glömmer bort allt det där "sköna", så glömmer man bort livet, man kan inte rationalisera bort precis allt..!
Vi har så bråttom att leva, att vi glömmer bort oss själva, finns ingen egen identitet kvar...

Helgen innebär för mig, att ta tillbaka lite av livet igen, inte att sudda ut det med ett flyktigt rus..
Bekräfta min identitet, söka upp den livskvalitet som gör livet uthärdligt i en arbetsvecka till..
Kanske njuta och stanna upp i en livssekund, pausa livet och andas in det, uppleva det och tänka, känns det här bra?, vill jag uppleva det igen?
Gör det det, så planerar jag det genast in,.. för ett nästa tillfälle...någon gång i framtiden...
En plats, en tid, ett rum, ett umgänge, vadsom...

På helgerna...har jag mycket större möjlighet ...att styra min tid, ...till det som jag tror... är någonting bättre...

För dig som läste punkterna som ett uppehåll....då är du på rätt väg...

Lägg till små ...pauser....här i livet..

Låt allt få falla in, alla impulser och intryck, och få sin....tid..

På helgerna.....ger jag mig.....mer tid..., reflektera på livet, och funderar..vad har jag för ett liv egentligen???

..och svaret blir, ...jotack...bättre...

/Berra

Bra tankar Lyckad.

Jag har mer och mer börjat köra i de banorna också. Jag lägger ingen värdering eller för mycket tankar på huruvida jag ska dricka om tre år eller inte. Men som ni vet, idag ska jag inte dricka.

Dag 20 nu, och som väntat börjar allehanda resonemang om varför jag kan dricka måttligt dyka upp i min hjärna. Tursamt är tanken på den där första klunken inte på ngt sätt lockande. Smaken av öl och vin är fortfarande ngt jag inte är sugen på.

Jag vet att det ändras efter ett halvt glas dock. Så inga halva glas, eller ens mindre.

nä , jag håller helt med - så vill inte jag heller tänka. Jag har satt mig för att ta en dag i taget. 3 månader sade jag från början. Bryta en ovana, bryta ett riskbeteende. Jag kan inte lova ett enda dugg hur jag kommer att förhålla mig till alkohol om några månader - jag försöker leva som jag lärt här på forumet. IDAG är jag nykter eftersom jag lovat mig själv det. :)

Ja gemenskapen här är otrolig. Jag är helt beroende av "min hemtråd" - den tråd jag skrev i först. Jag kollar den flera gånger om dagen och pratar med de andra. Det är många där som också börjat sin resa mot nykterheten nu och det känns tryggt att man är flera.

4 månader - grattis!! Det måste kännas underbart. =)

kram

..där har du en poäng!...

Men hur f*n gör man, hur låser man sina känslor inne, handbojor??

Jag har alltid gjort stor skillnad på mitt yrkes respektive privatliv, aldrig blanda dem ihop...
Inte umgås med kollegor på fritiden osv..

Tidigare delgav jag dem av mitt privata liv, men numera ser jag hur de missbrukar mitt förtroende, och hånskrattar åt mina missöden..
T.ex mina problem med bilarna, hoho jo jag hörde att du hade dragit på dig utgifter...! höhööö...
Vid sådana tillfällen skulle jag vilja överlämna deras tänder i en burk, och torka av min blodiga näve på deras skjorta...
..men nånting säger mig att ....det är fel!!!, SUCK!

Vet inte, men jag är väl en lättkränkt j*vel...

Man kan bara garva åt någon annans olycka om man vet att det är OK med han/henne först..
Mina bilproblem har gjort att vår ekonomi är bedrövlig, och jag ser inget alls roligt i det, allra helst när den påverkar min deppresion mycket negativt..
Och där står de och petar i såren, och jag mår dåligt, de talar om det med glädje för andra hur kassa bilar jag har...
Inom mig växer ett hat och aggression som skulle vilja döda någon...
Deras känslor för empati verkar ha en neanderthalar-status...

Och det där var bara EN av många saker, som de klumpiga j*vlarna inte har ett drägligt hum om...

Ja, jag är en känslig person, jag har ju för fasiken varit deprimerad, måste väl vara ett bevis om inget annat...

Men de andra har väl inget liv, köra över folk på vardagarna, och dricka sig fulla på helgerna, är inte ett liv som jag tänker forma mig till längre..

Jag tänker köra mitt race, jag är inte som de, jag har ett liv som jag faktiskt är stolt över, som ger mig väldigt många goda skäl till att vilja fortsätta leva..

Men jag är trött på att ständigt behöva gå i försvarsställning, försvara det som är mitt, min tro och mina värderingar...
Jag blir ständigt påmind om hur mycket ondska det finns i min närhet, runtomkring mig, jag har slutat vilja predika emot det längre...

Igår gjorde vi (hemma) något gott, vi gav min dotters tränare en bukett och 1500 spänn på ticnet så han och hans fru kan gå på något kul...
Ja det var inte smart rent ekonomisk, men den snubben var den som trodde på min dotter, den lilla knubbiga tjejen som skulle ge upp fotbollsspelandet
men han gav sig inte, hon skulle vara med och fick nya positioner, och hans hjärta för henne är obetalbart...
Han slutar nu efter många års tränande, han ville ha ett eget liv ..(med min dotters första tränare...(ja kvinnlig!)

Idag är det en snart vuxen liten donna, med gott självförtroende, många kompisar, hållt sig borta från allt "dåligt", lyckas mycket bra med sin skolgång,
och jag lovar, det var mycket tack vare tränarens envisa pushande, någon som inte var hennes nära anhörig som trodde på henne...
Hon är dessutom en j*vligt bra fotbollsspelare, som krydda på det hela...

Så visst finns det små fina guldkorn, som värmer mitt hjärta i kylan...

Mors Berra

Ja men jag menar om vi vågar släppa focus på våra egna känslor och tankar.. då kan vi bemöta omgivningen med ett lugn och ett öppet sinne istället för att få alla taggar utåt och göra en höna av en fjäder... Vi inbillar ju oss lätt att allt är kritik.

Och då får vi en mjukare värld, precis som Victoria skriver i sin tråd.

För mig var det förödande att se det i ett längreperspektiv "oh shit aldrig mer dricka sprit" , "bäst att dricka nu om jag ändå kommer dricka om 10år" liknande resonemang flög upp.

Sen är ju tiden inte en linje annat än i vår hjärna varav jag tycker att "en dag i taget" är en mycket god filosofi!

För mig har det fungerat aldeles utmärkt att leva precis som jag gjorde förut, inte tacka nej till något (inte låta mitt beslut ta för stor plats)
och sen två små gyllene regler

1 för inte glaset till din mun. 2 en dag i taget och ibland även en minut.

Detta har fungerat för mig, snart 4 månader i nykterhet

Är inte 30-40år är 22 men känner igen mig i det du skriver, det dem flesta skriver. känn gemenskapen!

Grattis till det goda beslut!

Ja, den tanken slog mig också, hur många "vi" är mellan 30-40 år...

Tänkte att jag ska faktiskt logga in här varje kväll, så lätt att glömma annars, det eländiga. Hjärnan är finurlig som så lätt väljer att minnas endast det som är bra.

Redan nu börjar gamla misstag kännas som om dom var karaktärsdanande eller bortglömda, sakta men säkert känner jag hur det eländiga inte gör sig påminnt och jag vet vart det brukar leda.

Kött på benen... Vem har det...? Denna resa är ny för mig iallafall. Jag uppskattar dina tankar.

Ja, den tanken slog mig också, hur många "vi" är mellan 30-40 år...

Tänkte att jag ska faktiskt logga in här varje kväll, så lätt att glömma annars, det eländiga. Hjärnan är finurlig som så lätt väljer att minnas endast det som är bra.

Redan nu börjar gamla misstag kännas som om dom var karaktärsdanande eller bortglömda, sakta men säkert känner jag hur det eländiga inte gör sig påminnt och jag vet vart det brukar leda.

Kött på benen... Vem har det...? Denna resa är ny för mig iallafall. Jag uppskattar dina tankar.

..alla verkar inte kunna släppa sina orättvisor, så länge de bara är orättvisa mot dem, inte motsatt effekt...

Ser mer och mer av hur folk rår om sitt egna hus, och skiter fullständigt i att bry sig om andra...

Så länge de får full pott så är de nöjda, sedan skiter de i att andra får ingenting..

Den här själviskheten retar mig något så in i norden...

Och ännu större blev den inför mina kollegor, när de andra "vägrade" att skapa en facklig klubb på jobbet,
vilket var kravet för att få ett kollektivavtal till stånd...
Så kollektivavtal ville de ha, men ingen fick vara med att bestämma deras löner (och hu'jedamig, får reda på vad de tjänar..!!!)
Så det sket sig...

Så tilltron mellan oss på jobbet är lika med, njet...zero, noll...

Tjackar någon nya pennor?...swosch fyller man fickan och tar med sig hem (den som först upptäcker det), och lämnar max hälften kvar..

Alla vet vilka företag som lägger godis i sina försändelser, de ser till att dessa bli öppnade omedelbums!

Bjuder någon på bullar/kakor/godis till kaffet, så tar man så länge ingen ser, och lägger en hög vid sitt skrivbord...
Och det blir ett j*vla gnäll om man tycker att det är dags för de andra att bjussa igen, vadå, jag köpte ju en påse bilar förut (..3 år sedan...)

Nä, med risk för att låta som en gammal gnällig gubbe, jag har slutat bjuda på mig själv, de andra är för glupska...
Det går bra att frossa i andras olycka, men att våga berätta om sina egna, det vill ingen...

Därför är inte min tillvaro jämlikt mot de andra, eller rättvist för den delen...
De kan lägga sin näsa i blöt någon annanstans, jag har vett att knipa igen foderluckan, för min egna del...

Så visst Pia, själv är bäste dräng, där håller jag med dig...

Mors Berra