Senaste kommentarerna i forumet

Hej Vana!

Jag läste precis på din tråd om ditt jobb, och jag är glad att du ser det som en möjlighet, tänka vad skönt att få vara "ledig" ett helt år, med full lön...
Jag skulle också ha tytt det så, en möjlighet...
Njuta av tiden för dig själv, se möjligheten att finna en bättre arbetsplats...
Du kommer ju att ha gott om tid till detta i alla fall...

Ja man kan undra hur det ser ut på våra arbetsplatser numera...
Anställningsskydden lakas ur mer och mer, allt ska privatiseras och bli billigare på entreprenad...
Jag får inte ihop det, hur skall ett dagis som privatiseras kunna bli billigare i egen regi...
Det lär ju knappast finnas en budget för underhåll av lokalerna t.ex.
Den enda fördelen jag ser att företaget blir litet och administrationen därefter...
Allt verkar så kortsiktigt tänkt...

Lite som våra städföretag på jobbet, vi tar in det lägsta anbudet...
Det städas ordentligt i 3-6 månader, sedan "smörar" de för några andra nya uppdragsgivare
och slarvar ordentligt på vårat företag..
Precis som om de lägger upp avtalet på att de kommer att förlora det till nästa omgång...
Och då ska det förhandlas med ett nytt företag, och de ska läras upp på lokalerna och läxas upp där de missar hela tiden, skitjobbigt!

Inte undra på att folk tar till flaskan...

Jag har mina egna värderingar, och har växt upp i ett arbetarhem där mina förfäder slogs för att få till en fackklubb, med hotelser till livet i seklets början...
Kanske är jag gammaldags och alltför "röd" i mitt tänk, men jag har anpassat dem så gott det går till dagens arbetsmarknads-tänk, jag har förståelse men samtidigt inte...
Vill att alla ska ha shyssta och rättvisa arbetsvillkor, och att det ska vara en dialog på jobbet.

Men som sagt vi splittras allt mera, och spänningarna på arbetsplatsen kan ibland göra det olidligt, vi har inte den gemenskap som fanns tidigare...
Eller så är det som så att jag inte längre hänger med i svängarna, vad vet jag?

Huvudsaken att jag har mina innersta värderingar, (..som ibland kan ruckas på...)
Men att jag står för dem, det är en del av mitt liv...

En sak ruckar jag inte på dock, tänker inte förvärra min sinnesstämning med alkohol...
Där går gränsen, här och nu!

Mors Berra

Vad är det för arbetsplats du jobbar på Berra!!!!!!!verkar vara rena vildavästern jag förstår inte detta i våra moderna tider : /

Hehe bra gjort Berra!

Tja Bah!

..minns ni vad jag skrev om för ett par veckor sedan,
att det "händer" en massa "saker" på jobbet..?
Och att jag just då inte orkade i skrivandes stund prata om det..

Det pallar jag nu...

Ni som läst mina "dagböcker" bakåt vet hur kasst jag har mått,
och hur kämpigt det har varit på min arbetsplats när man känner sig utsatt...
Allt hänger ihop med deppigheten, att inte få den bekräftelsen man behöver som kollega ibland.

Jag blev ju som jag skrev "förbannad", och ville "hämnas" på min arbetsplats...
Hursomhelst, det blev ett j...la liv i alla fall...min "payback-time" fick oöverskådliga former...

Vår arbetsgivare hade ensidigt sagt upp vårat kollektivavtal, utan att meddela oss om detta...
Till saken hör att vi har inte fått en enda lönerevision på snart 10 år,
vi har legat lågt för att hjälpa firman att överleva, och istället för att "belöna" våran givmildhet
så gjorde de precis tvärtom, klippte den enda livlina vi hade, kollektivavtalet...
Den skulle löpa ut nu i månadsskiftet, och våra anställningsavtal skulle skrivas om,
till ännu mera försämringar...

Nu var vi några gamla i gården som ansåg att nu hade firman förbrukat sitt förtroende...
Vi har absolut ingen facklig klubb, det är ingen som vill ta tag i surdegen, för hamnar man inte
i trångmål med ledningen så får man bastning av sina kollegor...
Och firman har lyckats med sin "svågerpolitik" att knyta några av medarbetarna närmare
chefspositionen, med högre löner och andra avtal efter eget tycke...

Så splittringen var total, de som ville få arbetsgivaren att skriva på ett nytt avtal, och de
som motsatte sig detta (eftersom de hade bättre avtal, och deras smyghöjningar skulle blottläggas...
Så vi satte igång och "eldade på" frågorna varför vissa var så aviga till kollektivavtalet,
det blev väldigt högljudda samtal både här och där, vissa kunde inte längre fika tillsammans
och vi fick ett "rött" och ett "blått" gäng...

Det blev så eländigt att chefen skrev två rejält arga mail, och ett snabbt inkallat extramöte
där han bad oss alla att hålla käften i enkla ordalag, annars fick vi sparken!!!

Han ville alltså kväva och kuva oss ännu mera, vilket gjorde "järngänget" ännu mer bestämda...
Det var nu Berra tog kontakt med de båda fackförbunden centralt, och "skvallrade"...
För vi visste att vi hade rätt, vårat kollektivavtal gällde ju månaden ut...

Och nu ville vi dessutom ha våra (snart 10 års) eftersläpande löner också, retroaktivt!
In kommer representanter , lyssnar på oss och ställer kraven på ledningen...
I en "het" debatt med VD'n...
Brott enligt kollektivavtalen, en bot på 100 000 kronor!!!
Nu blev det en förhandling, och firman gav med sig,
vi får vårat kollektivavtal i alla fall, men under lite nyare former...

Och det blev helt "tyst" mellan gängen, när det blev ett faktum...
Fler har kommit till informationsmötena, och vi börjar kunna förstå varandra lite bättre..

Så nu känns det bättre, jag visste att jag hade rätt, och ingen "förtrycker" Berra längre..
Jag talade om min ståndpunkt med chefen på utvecklingssamtalet, och hans förhållningsätt
har fått en lite mer respekterad ställning numera..

Jag är fortfarande "låg", men mucka aldrig med någon som är deprimerad...
De vet "var" var man får in bästa träffen, där det gör som mest ont...
Vi vet vad smärta betyder, och hur man slåss mot den...

Mors Berra, 1-0 till det respekterade livet...igen!

ja Berra visst är det så

Tack för att ni finns..!

Genom att läsa i trådarna så hjälper ni mig att uppdatera min nykterhet...
Jag behöver den hjälpen att påminna mig vad som händer när man dricker/har druckigt...

..och jag saknar den inte, när jag känner igen mig i era beskrivande ord...
Jag minns och känner hur det knyter sig i min mage, minnena kan ibland försvagas,
men med de rätta meningarna så kommer de tillbaka, och det gör ont, ..mycket ont..

Jag gör rätt, jag vet det, innerst inne...
...men kan heller inte blunda för de små lockrop som kommer smygandes, då och då...
En liten tvekan, ett sorts drömmande, en form av längtan, ett beroende...
Man trubbas av emellanåt, och sänker sin gard, i tron om att det är "över"...

Men det går aldrig över, kroppen minns allting, och alla lösa trådändar är så lätt att
att börja nysta upp igen, man tar vid där det en gång slutade...
Att det ska vara så svårt att komma ihåg, hur det kändes...

Att leva är inte lätt, och sedan hur man tillåter sig styras av något helt annat, är sjukt!

Jag vet vart jag står, och vart jag vill, men kan ändå inte sluta lyssna på lockelserna långt där borta, de glorifierande rösterna om hur "härligt" det kan vara, så underbart...
Hur lätt det är att uppnå ett sorts nirvana, jag vet hur man gör, hur fort det kan gå...

Men att stå emot, och tänka lite längre, tänka "förbi" det härliga...
Att minnas morgondagen, är att få behålla dagen, och morgondagen...

Mitt liv är värt mera än ångesten, inte ens ett par timmar av näckens ljuva musik kan få mig att vilja drunkna, inte frivilligt i ångestens hemska kvav-hav...

Genom att läsa era själars tankar, kan jag måla upp mitt eget scenario...
Jag vill inte tillbaka, jag vill framåt...

Därför sätter jag på mig hörselkåporna för att mildra lockelserna, stakar ut min egna väg...
Det finns många vägskäl och stigar, och jag måste tillåta mig att lita på min egen intuition...
Det jag gör, måste vara rätt...för mig...

Vi möts, vi följs åt en bit, men när stigarna delas, måste jag välja, hur ensamt det än blir...
Men jag vet att längre fram möter jag någon annan, eller samma personer igen...
Med mer livserfarenheter än tidigare....

Att våga gå ensam, är inte ensamt för länge, man möter någon igen,
och är ännu mer mottaglig för sällskap än tidigare....

A lonely walker...

Berra

Tack Berra... <3

Helgen är här!, och jag är med den...

Det strålar av sol därute, och snön smälter ihärdigt...
Det är inte dödsvarmt, men nu är det ingen ingen återvändo, våren är verkligen på G!

Skönt att få ha en möjlighet att kunna uppskatta den, för jag njuter verkligen av den...

Det blir lite ljusare av allting, man mår bra av tillväxtperioden...

Inser nu skillnaden mot förr...

Kom upp tidigt, inte segare än vanligt...
Piggnar till mycket snabbare..., för att jag hamnade i tid i säng igår kväll..
Kan äta en frukost..
Uppskattar duschen, den tvättar inte bort någon fylleångest...
Har inte sura uppstötningar eller molande huvudvärk...

Tandborstningen smakar bara mint, och inte gammalt surt vin, gin eller bira...
Jag rakar mig och ansar skägget, för att jag vill vara fin, inte förbättra mitt dåliga inre..
Byter kläder till helgen, känner doften av sköljmedlet, jag luktar gott...
Stänker på mig rakvatten, för att lukta ännu godare, inte för att dölja något..

Jag kan sätta mig vid ratten och känner inte en minsta ågren över att få möta farbror blå..
Jag och grabben åker till matchen, och känner oss säkra med färden..
Jag kan se de andra föräldrarna i ögonen, jag har inget att dölja, jag "äger" dagen...
Alla föräldrar kan inte riktigt uppskatta solen, jag vet nog varför...

Jag är inte ljusskygg, jag kan ta in hela dagen, kvällen, natten och morgondagen...

Därför är jag vän med helgen, hela helgen..

Mors Berra

Hej!

Har försökt analysera min reaktioner på filmsnutten...

De som har druckigt bildar en form av egen grupp, utanför alla de andra, och där det är
helt OK att hitta på en massa dumheter mot den andra eller andra utanför gruppen.

Och när det händer något, oavsett nivå på skämtet så är det OK att bara garva åt det.
Tänker på när de knuffar varandra i häckarna utanför Berns..

Det går att skärpa sig under själva genomgången på Berns så länge de inte pratar..
Men när de börjar surra så ploppar grodorna ur deras munnar...

Och när Fredrik spottar på kameran i bilen,
så var det inte ens roligt för han själv, för han skrattade aldrig...
Vad var tanken bakom detta?, visa sin avsky för fotografen, eller vara häftig?

Kan tänka att deras arbetskamrater t.ex hon med kläderna tyckte att de var så lagom roliga
när de håller på och raserar hela graderoben...

Att tappa kontrollen över sin kropp och vältra sig runt bland soffor och fotöljer,
är väl bara ett bevis på att man inte klarar av att vara på jobbet när man är full...
Kan väl tänka mig att de andra arbetskamraterna nästan ville låsa in dem i det rummet,
så att de inte skulle kunna ställa till med mera otyg på kontoren..

Och hur kul hade det varit, om de hade varit en enda person, ingen som hade kunnat ställa
upp och garva åt den andra, och göra detta till ett helt OK spektakel, not!

Men precis som Pia säger om det som Fredrik säger i slutet på filmen...
Vad är det som händer med en när alkoholen håller på att gå ur kroppen, varför mår jag piss!

Jo för att verkligheten kommer tillbaka, och ångesten över allt jäkelskap vi hann att ställa till med,
kommer att ställas inför hjärnans egen obönhörliga rättegång...

Man kommer aldrig undan det som har skett, och man kan inte skylla på att det hände i fyllan,
man måste ändå ta tag i det efteråt, därför mår jag piss (när jag har druckigt)...

Och för att inte hamna i dessa "piss-lägen" så tar jag varje dag ett beslut med lite framförhållning,
att idag ska jag inte dricka något med alkohol i...

På ett sådant sätt får jag ett liv med lite mer och bättre innehåll...

Mors Berra, (som kan sitta som vanligt i en fotölj alla veckans timmar..)

Gråter. Fruktansvärt. Det sista han säger, säger allt.

Jag hade inte kul.
Väcker ångest & oro.

Känner det välbekanta illamåendet välla upp från mitt inre.
Fruktansvärt.

Mie...

Jag hade kul i alla fall :D Men jag vågar knappt tänka på hur det kändes när dem började nyktra till. ;-)

Jag fundera på det där med ångest. Det verkar inte vara något större problem för dem flesta medans jag själv lider väldigt mycket av det dagarna efter?

http://www.youtube.com/watch?v=4Jb8WS55xAo&feature=player_embedded

Ännu en sak att reflektera på...
Är/var det så kul som de tyckte då?

Berra

Jag tänkte detsamma. Många gånger har jag inte ork att läsa Berras långa inlägg men gjorde så (innan du hade kommenterat vickan) idag. Det är ta mig fan nobelprisklass på dem raderna!
:D ;-)

"Om jag skulle ta och sjukskriva mig i morgon med bakfylla,
lite rattfylla skulle sitta fint, en kväll i fyllecellen, det var längesedan...
dags att få lite sårskador på knogarna, kanske skulle supa bort mobilen och plånboken
munhuggas med frugan/gubben, tömma kontot osv..."

Dessa rader är så bra, att jag skulle vilja skriva ut den och ha dem på kylskåpet! Men det skulle väll se FÖR märkligt ut!

Love you, Berra!

Hallå!

Återigen en morgon utan bakfylleångest, vad skönt!
Det som tidigare var en ovana ca 4 ggr/vecka är nu helt borta...
Man vänjer sig snabbt, och dagarna blir mer varandra lika...

Tråkigt?, tja beror på vad man jämför det med...
Men tycker man att dålig sömn, svettiga uppvak, malande tankar är
något att bryta av med, då är man nog en självplågare...

Jag har det hellre "tråkigt", men ett mycket mer behagligt liv...
Man får söka ny kickar att fylla det med, istället för kickar med fylla...
Jag tror att många saknar sitt "gamla liv", och faller tillbaka pga det...

Man har två känslor, den övertalande känslan som säger att det inte är så farligt,
och den undermedvetne känslan som säger att det kommer att braka åt h***te.
Med tiden har nog den övertalande känslan lyckats tjata in sitt mantra...

bara en gång, du kan ju testa, bara två öl, jamen det var ju så länge sedan,
nu har du varit så duktig, det måste ju firas, man vill ju inte vara ensam,
alla andra dricker ju, jag har kontrollen, måste tröstdricka bara lite,
men ett gott glas vin till maten måste man ju få ta...osv osv...

Man får hjälpa till och tänka lite längre...

Om jag skulle ta och sjukskriva mig i morgon med bakfylla,
lite rattfylla skulle sitta fint, en kväll i fyllecellen, det var längesedan...
dags att få lite sårskador på knogarna, kanske skulle supa bort mobilen och plånboken
munhuggas med frugan/gubben, tömma kontot osv...

För mig har alkoholen bara blivit en massa tokerier väl mixad med ångest...
Man tappar omdömet redan vid andra glaset, och sedan finns det ingen morgondag längre...
Men den kommer, var så säker, och oftast mycket hårdare än någonsin...

Det slapp jag idag, genom att jag tog det beslutet redan igår...
Att idag ska jag inte dricka något med alkohol i...

Och då får jag leva mycket mer, även om det skulle mot förmodan kännas lite tråkigare...
De brukar säga att den som är bakis känner att han/hon i alla fall lever...

Men vad är det för ett sorts liv???, inget som jag vill leva...

Jag vill uppleva att jag lever, inte straffas för att jag lever...

Därför har jag valt att inte dela mitt liv med alkohol mera...

Mors Berra

Härligt...!

..att få se att det finns lite liv i tråden. tack för att ni finns...

Idag är det en bra dag, det kommer att hända en hel del på jobbet...
Vi hade lite umgänge igår kväll med jobbarkompisarna, så det börjar lossna lite mellan oss...
Det verkar som om chefen har lyssnat lite på oss andra, och tagit det till sig..
Så jag ser med förhoppning framåt på just jobbet, så länge det varar...

Jo Pia som du skriver, man söker fortfarande kickarna...
Jag har kommit långt, otroligt långt med mig själv...
Men har fortfarande lika långt kvar...

Jag har blivit införstådd om mitt beteende, och lärt mig att rikta blickarna inåt...
Jag har lyssnat på mig själv, och tagit åt mig...

Men att "bygga om" sitt sätt att leva, och inte ständigt leva på förhoppningar...ÄR svårt...
Jag vet att det är fel, men har svårt att finna lika starka välbefinnande känslor som just kickarna.
Och när jag inte hittar ro'n i mig själv, så söker jag kickarna...
Man lever ju på hoppet, hela tiden...

Precis som om man inte tillåter sig att gå ner på tomgång...
Man är för uppjagad för att kunna vila, ett livsmönster som är för svårt för att bryta...
Man faller så lätt tillbaka på vanan, den man känner till, där allt är som "vanligt"..
Att ständigt behöva hålla koll på sig själv är svårt, gör inte si, tänk inte så...

Jag ska försöka att se mig själv idag, från ett annat perspektiv, mitt inre...

Mors Berra

På tal om vad kroppen talar om... När jag slutat dricka kan jag helt plötsligt "höra" min kropp så tydligt. Det är som att jag vet vad den vill ha nästan hela tiden. Jag är sugen på bra, nyttigare mat, jag dricker mer vatten, jag behöver ta en promenad osv.
Allt detta och lite till talar min kropp om för mig. (slinker ju tyvärr ner en hel del godis ändå, har ju som tidigare sagts unnat mig till ett par extra kilon under detta halvår)
Helt fantastiskt vad härligt det är när man efter ett helt vuxenliv talar samma språk som kroppen igen. Stackars, stackars kropp som fått utstå så mycket misshandel! Nu ska den få ägg, yoghurt med hemmagjord musli och nypressad apelsinjuice till frukost. Då blir den så glad! : )

Visst Pia är det så. Bara vara ibland är så härligt. Men så svårt att hålla fast vid, fast kroppen berättar precis det. Så mkt locktoner från falska profeter.
Nu snart dags att sova och se fram emot en del skojiga saker att ta itu med i morgon.
Natti alla,
/Fenix

Hi hi, här kommer ett tjatigt inlägg.
Livet är att bara VARA ibland, utan att det händer något. Och det kan man njuta oerhört av med ett stillat sinne. :) För egentligen händer det saker hela tiden, livet tuffar på som du säger. Men vi är vana vid att det ska hända saker som ger oss kickar, och blir otåliga och rastlösa... Det går att lära sig att hitta sinnesro, lugn och lycka i att bara vara, här och nu. Det gäller för det första att inse att det är bra, nyttigt och att vi FÅR lov att njuta av ingenting. Måste inte prestera, måste inte vara med om balla saker hela tiden....

Det är svårt att beskriva i ord, .. får grunna lite mer på hur jag ska förklara mig och återkomma.

Love, peace and understanding.

Pia

Humm...

..idag saknar jag dialogen på min tråd, det blir mest en monolog, och monotont...
Jag vet inte vad ni tycker om mitt "tjötande", kanske kraxar rakt ut i universum utan öron...

Eller så har jag ett behov av bekräftelse, vad vet jag...

Livet tuffar runt, och det händer inget särskilt, och det är väl både bra och dåligt...
Bra för att det inte händer något dåligt...
Dåligt för att det inte händer något bra...

eller så är det väl som så att jag hela tiden VILL att det ska hända en massa runtomkring mig...
Och då händer det väl en massa saker, både bra och dåliga...

Det var väl lite av sådant som hände när man drack, det hände något!!!
Men med tankarna på att det hela tiden slog över åt det dåliga hållet, så låter jag det vara...

Så går mina tankar en tisdagsmorgon, med mycket sol och värme (genom fönstret)...

Idag ska jag ge dagen sina bästa förutsättningar, genom att vara fortsatt nykter...

/Berra

Okej, back on stage på jobbet...

Jobbigt, tja, inte för jobbets skull kanske, men mera för det vackra vädret ute...

Jo jag är nöjd med helgen, den blev en fin upplevelse, det som blev av den..
Jag blandade groggar till frugan under melodifestivalen, själv drack jag "bara" tonic water,
men med is och en citronskiva, och det var nästan lika gott som det brukar..
Var jag sugen då, nä inte alls...
Inte heller på hennes rödvinsglas till middagen, mitt är lika fint men då innehåller det bara cola.

Det känns som om jag är "hemma" med mina tankar...

Jag längtar inte efter smaken, det som man brukar skylla på...
Jag kommer inte ihåg berusningen heller, det som det egentligen handlar om...
Jag har brytit mina traditioner med att längta efter "belöningen" på Fredagen, Lördagen, Söndagen
Mina närmaste vänner vet om mitt "läge" och har accepterat mig för den jag egentligen är..
Därför har jag fått ett inneboende lugn, och behöver inte strida mot andra, eller mig själv.

Jag vet vad drickandet innebär för mig, och vart det leder, knappast något gott i det..
Jag har övervunnit min tankar och lärt mig att konsekvenserna är större än lyckan...

"Lyckan" är kortvarig och "dum", för det händer saker som jag inte kan stå för, nykter...
Och konsekvenserna blir att mitt inre slits itu och sönder av malande tankar...

Om tankarna är rätt eller inte, spelar egentligen ingen roll, jag fokuserar helt fel...
Fokuset borde ligga på varför dessa tankar överhuvudtaget finns där, inte vad de står för..

DET har jag lärt mig, inte tillåta mig att må dåligt..
Jag har tittat på skärsåren och undrat varför de gör ont, inte på att det är kniven som skär dem...
Ändå har jag tillåtit kniven göra mig illa, helg efter helg, och inte fattat...
Nu är det slutjonglerat, och jag behöver inte låta "the show must go on"-tänket...

Jag är tillbaka på scenen, men kör någon helt annan show,
clownen har dragit sig tillbaka, jonglören likaså...

Nu tittar jag på publiken och undrar, vad vill ni se?
Förnedringens tid är förbi...

/Berra

Halloj!

..så var den helgen över, ja i stort sett, bara en natt, och sedan en arbetsvecka till...

Är jag nöjd med helgen då?
Beror nog på vad man har för sorts förväntningar, jag satte mina "lågt"...

Inget Rockn'Roll i helgen, utan bara ta det lugnt, och hinna med mig själv...
Inte tillåta mig stressas upp av något annat, utan låta tiden få ta sin tid...
Inte tänka på allt som "kunde" hända, utan låta det få hända...som händer...

Låter det snurrigt?
Kanske för en oinvigd, men inte sätta förväntningar för högt, i grova drag...
Jag har bara ett enda stort mål, inte låta mig må dåligt..

Jag sätter spärrarna hårt, och håller kontrollen på mig själv..
Jag låter mig njuta av det jag har, istället för det jag kunde få...

Mitt stora intresse är faktiskt familjen, det kan låta tråkigt,
men jag "betalar tillbaka" till mitt största stöd här i livet, min familj...

Jag jagar runt med ungarna på träningar och matcher, ställer upp osv...
Vi lagar god mat, och har myskvällar framför TV'n, vi umgås mycket tillsammans..
Men aldrig "kväver" vi varandra, alla har sin frihet att få göra vad de vill..
Vi är en kärnfamilj i mångt och mycket, och tillsammans är vi starka...
Jag identifierar mig mycket med min familj, min stora stöttepelare...

Därför trivs jag oerhört mycket med helgerna, då vi får vara tillsammans hela dygnet.
Det stärker mig mycket...

Idag t.ex drog frugan in till stan hela da'n med sin kompis, på bio och fikade...

Själv bjöd jag in min kompis, vi kollade på gamla videos'ar där vi tävlade tillsammans för 19 (!!) år sedan, det som jag trodde skulle bli en kvart med lite fika...
Blev till 6 timmar med middag och hela fadderittan...
Umgänget blev varmt och mycket uppskattad, och vi är väldigt förväntasfulla på den showen vi båda ska gå på om snart en månad...
Vi har känt varandra i dryga 32 år nu, och hur visste vi då hur våra liv skulle se ut nu, knappast!
Men, jag har lärt mig att sina vänner måste man vårda, det varar oftast livet ut...

Sådant är saker jag har lärt mig att omvärdera, sedan jag gjorde slut
med (vad jag trodde..) min bästa polare alkoholen...
Umgänget med polaren alkohol varar också livet ut, men det tar f*n så mycket snabbare slut!

Därför har jag valt att "leva" idag, imorgon kan det vara försent...

/Berra

Mitt i helgen...

Näsan och öronen är kalla efter att ha vait ute och kollat matchen idag...
Ansiktet däremot är varmt och solbränd..
Lite hurvna så väntar vi på att perkulatorn ska tuffa klart, och det vankas nybryggt kaffe...
Livet har sina ljuspunkter, och det behövs ingen alkohol för att förvärra den...

Frugan meckar till lite flygande jakob som vi ska frossa i om ett par timmar...
Ikväll vankas det melodifestivalen, och en citron ska få fräscha upp bubbelvattnet...

Att se fram emot och njuta av det enkla livet, stanna upp och bara vara...

Som sagt, livet har sina ljusa sidor, och inget med alkohol ska få förstöra den...

Därför lever jag här och nu, och tillåter mig att må bra...
Inget, absolut inget ska få förstöra min helg...

Kramar Berra

Hej Berra

Jag blir alltid så glad när jag läser dina tankar. Visst handlar det om att älska sig själv och framför allt att inte vilja göra sig själv illa. Ibland önskar jag att vi aldrig läst om Luther och Jante. Där jag kommer från är dessa herrar välkända och och väl integrerade i strukturen. "Tro inte att du är något" är ju en känd devis. Men alla människor har ett stort värde och det är först när man älskar sig själv och kan stå för den man är som man också låter sig bli älskad på riktigt och innerligt. Och den känslan vill man aldrig mer förlora, eller hur? Ha en fin helg, njut och du... du glömmer väl inte bort att önska dig själv en god natt :-)

Kram Märta