Senaste kommentarerna i forumet

en lyckospark till dig jag också. Det är fint att vara nära sina känslor... men jobbigt ibland. Kram till dig, lev väl / mt

shit pommes frites är väl det jag kan säga om dagen.
Ska inte lägga ut texten om det här, men jag kan säga som så. Äntligen känns det som att det kan komma nått gott ur situationen på jobbet. Jag vet inte än vad det blir av´et. Men det kan inte bli annat än bra känns det som.
Och är inte det en sporre för nykterheten så vet jag inte? Ett bra klimat på jobbet.
Lite är väl jobbet en anledning att jag sitter där jag gör idag. Dricka på prestationsångest och annat. Dricka för att kunna sova på natten.
Nu funkar det att sova ändå, men blir det också en lättnad att gå till jobbet kommer det gå ännu bättre.

Kram på er alla kämpar!

..och tänker....
Idag är jag inte glad, men absolut inte ledsen...
Det ena ger inte på en gång det andra, utan någon form av mellankoli...

Tankarna far runt, är det farligt?
Är det "dåligt" att inte vara glad, måste man hela tiden vara gl...ad?

Söker jag fortfarande de här kickarna i livet, och då det plötsligt blir kasst att inte vara glad...

Jo jag vet hur man gör för att lösa problemet, men det var en självmedicinering jag sysslade med förr i tiden..
Några klunkar alkohol så var det problemet löst, och så var man "lycklig" igen, fast man inte var det...
Det löste sig på en kemisk väg, men problemet var ju på sitt sätt ändå kvar, men man brydde sig inte...
En flytande lyckopillersubstans, men med mycket starka biverkningar, ångesten t.ex...
Och ångesten kunde man hålla stången med....mera alkohol...
..och så var man fast i ett ekorrhjul med fotboja, hänglås, kättingar och handfängsel...

Det var ju mitt egna val, vadå en alkoholist går inte in i det helt frivilligt, det blir inget val, det fanns inga andra alternativ just då...
Men på något sätt krökar man inte bort all sin egna självkänsla, mycket trubbas av, men inte själens kärna...
Där man fortfarande är medveten om sin situation, men känner sig maktlös och handlingsförlamad, vet att det är fel...
Men man har inga andra val, det blir någon form av överlevnadsstrategi, jag har inget annat liv än att återgå till ruset,
allt det andra blir för jobbigt att ta hand om, man vill skjuta det framför sig, ända fram till begravningen, sin egna...

Man har inga val...tills den dagen man bara önskar att ens begravning kommer och förlöser en från ens problem, för flera har de hunnit bli...
När det inte finns något annan lösning, att antingen önska livet ur en eller göra allt det andra, som att börja om med livet igen...
Och med dess alla problemen som hunnit bli flera OCH en ständigt abstinens...
Jag förstår att det bär emot, men har man nått sin emotionella botten, ja då kan man inte falla längre ner, botten på brunnen är nådd...
Man har inget mer att förlora än att sakta börja kravla sig uppåt, hur mycket än brunnens väggar rämnar...

Det blir bättre men hela tiden kommer man att jämföra med hur "lycklig" man var tidigare, och vem vet, kanske har det hunnit förändras sedan senast?
För den som vågar sig att prova på så kanske det fanns lite lycka kvar, ..ett litet tag...

För mig finns det ingen olycka i världen som kan göras mindre olyckligt med alkoholen, det kommer andra olyckor i dess spår...

Just nu är jag inte glad, men inte heller olycklig, ingenting jag kan snabbt förändra med annat lyckotillstånd...
Bättre att rida ut stormen och tänka på..."att acceptera det du inte kan förändra..."
Om det inte fanns några downs, hur skall man då veta när det blir några ups?

Att ge livet lite vidare ramar och skapa tillåtelse för både med och motgångar, och lära sig hantera dem...
Jag behöver ingen verklighetsflykt, jag behöver verktyg till att kunna hantera verkligheten istället...

/Berra

genomsyrar dina rader.Det verkar som du har distans.Härligt att läsa
.
Visst är det så att nykterhet inte betyder detsamma som ständigt lyckorus.Vi är de vi är.Jag är den människa jag är, jag blir inte en annan för att jag slutat dricka.
Men jag kan acceptera mej själv på ett annat sätt.Jag känner allt mkt tydligare,det jag tänker är mer riktigt,det finns inga nojor inblandade som hade med alkoholen att göra o som fördunklade sinnena.
För så var det ju.

O allt går att lösa,allt vi går igenom går så småningom över i ngt annat,bättre,efter regn kommer sol osv...livet är ju sådant.Sen beror det ju på vilken slags människa är jag?Rationell?Känslomässig?
Själv är jag så jäkla emotionell så jag behöver sparka på mej själv ibland,det,då, är ändå ett mycket bättre sätt än att ta till den där berömda flaskan......

...men inte vilken Måndag som helst, utan en LEDIG måndag, en nationaldag...
Och det är nog den bästa Måndagen på myyyycket länge....

Den har visat sig från sin allra bästa sida, rena sommarvärmen, och jag har njutit av varje minut...
Lite skönt ändå att vi svenskar inte har hunnit belägga den med någon tradition ännu, tänker då mycket på våra grannar baggarna..
Vi umgås med en norsk familj och jag har tidigare varit lite avundsjuk att de har gjort den till en sådan festlig dag, den syttende mai...
Men så är de som oftast bakis på jobbet den 18:e också, och det är ju inget jag är avundsjuk på, heller...

Mitt aktiva deltagande av den ganska nya svenska nationaldagen blir att nu och framledes...enbart att få njuta av den...
Många år i dess början så behövde jag jobba på den, och den fick aldrig den dära raketfarten alla hade pratat om..

Och för många svenskar har den svenska flaggan och vara nationalistiskt blivit synonymt med att vara nationaldemokrat,
i en politisk skugga och och en bitter bismak av rasister och vajjande naziflaggor...
Taxichaffissarna som inte fick märka upp sina bilar med den svenska flaggan, och köttförpackningarna fick nästan inte längre bära den svenska flaggan...
Vad är vi för svenskar egentligen, vågar vi inte stå upp för vår svenska fana, slå oss på bröstet och vara stolta över vårat eget land...
Det betyder inte att alla andra är sämre, eller att vi är bättre än "dom", EN dag om året får vi svajja med våra flaggor och vara stolta över vårat egna land...
En dag om året...!
Titta på vårat gannland längre ner, Danmark, där finns dannebrogen på vart och vartannan produkt, och de heter något med..t.ex DANfoss osv...

Jag kan nog tycka att vi skulle våga vifta lite mera med vår svenska flagga, inte bara i gösstaken på båten, och en liten vimpel på flaggstången...
Men så tycker jag väldans mycket också, om nästan allt, har aldrig haft vett att hålla käft, ...heller...

Så idag, gör jag ett "bokslut" på min ledighet, som jag brukar, en sorts sammanfattning av min ledighet...
Sluter mina ögon..vänder blicken inåt (tredje ögat som de pratar om på yoga-meditationen), och låter tankarna tala till mig...
Är jag nöjd med min egna tid?, har jag förvaltat den bra?, kunde/borde jag ha ändrat på något?, hann jag njuta av den?
Finns det något som var bättre än tidigare ledighet, som jag kan anamma till nästa helg?, hann jag med det som jag hade förväntat mig?

Som ni ser..!, tusen frågor jag ställer till mig själv, men inte så "sakliga" utan mer åt känslohållet...
Och vad håller jag på med?, jo jag försöker "lära mig" att få kontrollen, kontrollen över mitt egna liv, ett stadigt handgrepp...
Det allra viktigaste för mig är att inte utsätta mig för en negativ stress, då klappar jag ihop av pressen, och då gäller det att "lyssna" på mig själv...
Irritationen går upp, jag bli lättretlig och inåtvänd, och avbryter jag inte den negativa spiralen, ja..då barkar det åt helvete!
Så jag vänder ut&in på mig själv, ser mig från ett yttre perspektiv, och lär mig objektivt se och höra, vad håller du på med Berra, just nu?

Det är ett nytt "påfund" av mig själv, jag betraktar mig själv, och lär mig läsa mina egna reaktioner, snabbare..
I mitt "alkoholiserade" liv så fanns det hela tiden en "nödutgång" med hjälp av alkoholen, jag kunde lämna mig själv, snabbt...
Nu kan jag inte det, längre...
Så det finns massor av fallgropar där jag måste hinna se mig själv innan jag snubblar i groparna...

Och vet ni vad?, det har börjat funka...
Jag har idag mycket närmare till mina egna känslor än vad jag hade tidigare, och det kanske är ett måste, för att det ska kunna funka...
När jag håller på att brisera, släpp vad jag har för handen precis då, sätt mig på sidan av och betrakta hela situationen, är detta hela världen?
Knappast, men bara en väldigt irriterad Berra som håller på att bli skogstokig, man kanske skulle le åt hela saken???
Och då rinner skiten av mig, och jag kan bara sitta&titta mig runtomkring, detta är inte hela världen....

Hela världen för mig är att få leva i samtiden med den, och uppleva den, i realtid, inte försöka leva upp till en massa uppoffringar...
Leva på minnen, det kan jag göra i graven, här ska skapas nya hela tiden....

När jag tokjävlades med en Molly (expanderbult för gipsskiva) i fredags och var på väg att sätta hammaren i gipsskivan av ren frustration...
Så följde jag med blicken en svettdroppe från min näsa till trägolvet, mellan mina bara fötter sprang en silverfisk, och sedemera började dricka av droppen...
Då föll det sig för mig, att jag måste vara en jätte för silverfisken därnere, och minsta lilla rörelse med min fot skulle krossa honom..
Jag fullt upptagen med att hacka nya hål i väggen ca 2 meter upp från golvet, och en liten liten felaktig rörelse med foten, och jag skulle ovetandes släcka ett annans liv, det kändes märkligt plötsligt...

Jag hade inga problem med att slå ihjäl den trettioelfte myggjäveln som var på väg att ge mig full sysselsättning i natt med kliande myggbett,
båda äro de skadeinsekter, men den ena ger mig mer besvär än den andre, och det rättfärdigade mig att skicka en art till insektshimlen snabbare än den andre.
Ibland känner man sig som en gud, och kan bestämma vilka som får leva eller inte...

Tidigare i mitt liv hade jag inte ens bestämmanderätt om jag skulle få vakna upp med ångest eller inte...
Det är en liten mer bit av kontrollen jag har idag...

Är det en rätt utveckling?

Jajemänsan

/Berra

Jag menar Ska ta det till mig. Jag är också nykter men är lite snabb i bland på tangenterna och i tanken
:-)

Tack

Här sitter jag och läser och får så många svar. Jag känner igen mig Viktoria, (både som nykter/ precis så kände jag för tre år sen och som svikare, då man vänder allt ryggen. När alkoholen går in går vettet ut - sa en gammal kvinna till mig för många år sen, när min fd man var elak. Vet ej vem som först sagt det.
Addes svar är så klockrent, att det ska skrivas ut och has framför näbben. Jag känner igen mig i allt, ska ta mig det till mig.

Förstår den otroliga sorg/frustation, då någon efter 9 år, väljer en annan väg och det slutar med begravning. Är starkt att orka, även med egen lång nykterhet.

Sen är det ju så kloka inlägg ni alla skriver
kram allihopa och tack för att ni finns

Dag 155.

Varit ute på flertalet fester på sista tiden. Sett många dricka, och inte en tanke, eller minsta sug att hänga på.

Snarare känner jag fördelarna genomsyra hela tillställningen för mig, att ohämmat leka med barn, äta gott och skratta. Bilen hem, och klippa gräsmattan på söndag förmiddag är en ren fröjd. :)

Livet är inte bara dans dock, bearbetar mycket från min separation fortfarande, och även fast det är bra att alkoholen inte är en del i det bearbetandet, så är ju inte nykterhet någon säker väg mot perfekt lycka heller.

Däremot börjar jag reagera mot alla som har "intresse" i alkohol, allt snack om vilket vin, provsmakning, vilken whiskeysort är rökigare än den andre...

nationaldag med sång (Nä, jag sjunger INTE !! Det finns gränser !!) och glädje !!

Och en helt sanslöst bra sak !! Jag har lyckats få en riktig entreprenör inom narkoman- och alkoholbranschen att bli intresserad av vårt projekt i hemstaden !!
En 100% utdelning !!

glada utropstecken:) / mt

glada utropstecken:) / mt

är i veckan som kommer en röd dag om jag inte minns fel......nationaldagen

Jag hade druckit nu när jag stavade så krokigt i inlägget här ovan....:) men det hade jag inte...ibland flyger fingrarna över tangentbordet alldeles för fort o jag var lite trött med efter en dag i min trädgård o på stranden......
Visst är det så att tunga droger är mer livsfarliga än alkoholen...eller att det är lättare att sluta med alkohol o komma tillbaka till den sociala verkligheten än med tunga droger.De tunga drogerna är nog inget man bara "provar på" som ungdom den är alldeles för lätt att sugas in i.Förfärligt tragiskt egentligen hur kroppen kan bli beroende.......
Cannabis o alkohol är väl mera så att unga provar på o sen växer ifrån i takt med den sociala världen ställer krav på en med jobb/äktenskap/barn/fritidsintressen...ja livet tar en annan vändning o blir mer seriöst.
Vet inte hur många procent av ungdomar som provar alkohol/cannabis som verkligen fastnar i de drogerna.
På 70talet när jag var i 20årsåldern provade jag hasch,några gånger,det var ingenting jag fortsatte med....däremot alkoholen då.

tack kompis<3

kommentarer. Idag känns det som om blir det en fin dag. Nykter. / mt

kommentarer. Idag känns det som om blir det en fin dag. Nykter. / mt

mycket visdom det kom här i 2 inlägg !!

Vi som bär beroendesjukdomen utvecklar en speciell relation till varandra eftersom vi vet hur det är att ha denna sjukdom. Vi kan ha helt åtskilda världar i övrigt men i just denna beroendevärld är vi helt, intimt, bekanta med varandra. Just därför är vi så uppmärksamma på små, subtila, tecken som visar att något inte är som det är. Vi blir väldigt sensibla, "avkännande" mot vår omgivning och kan omedelbart känna av stämningen i ett rum när vi kommer in. Just därför är det som du säger Viktoria att vi omedelbart förnimmer den lilla, lilla, skillnaden i uttryckssätt och kroppsspråk hos människor runt oss, mer hos folk som har vår sjukdom men även hos andra "normala". Därför är det nästan kusligt när vi kan avgöra vid första träffen om en person är "en i gänget", både medberoende och beroende. " It takes one to know one" !! Jag vågar påstå att det är en av hörnstenarna i behandlingen av beroende att vi har den identifikationen som finns mellan beroende/beroende liksom hos medberoende till medberoende. Jag vet vad det innebär att ha sjukdomen och ingen kan lura mig eller ljuga för mig för jag har använt allt själv.

Och Viktoria, första (minst) året ska, måste, allt utom den egna nykterheten gå före precis allting annat. Där finns inget som helst alternativ. Att hitta ett nytt liv med alla förändringar är ett heltidsjobb. Man brukar säga att för att kunna hjälpa andra, kunna ge av sig själv, måste man ha en långvarig stabil nykterhet på minst 3 år. Jag måste först lära mig själv att sätta gränser, att inte uppslukas av andras problem så att jag själv riskerar min nykterhet. Det är så lätt att som nynykter, när man går på Rosa Moln, att försöka få alla andra att fatta att det sååååå underbart !! När de sen inte gör som jag vill så vänder problemet och kastas tillbaka på mig själv. Riskera inte det !! Mata din baby i lugn och ro så den blir stark så kan ni tillsammans börjar hjälpa andra ! Det är bäst för alla parter ! Och det är inte på något vis syniskt eller ful-egoistiskt !! Och Viktoria ! Du och jag är så lika !! Vi har gått igenom samma saker och är nu på rätt väg tillsammans !

Och det absolut bästa sättet att hjälpa andra är att berätta om sitt egna liv, hur jag har gjort för att få ett bra liv. Då är det upp till mottagaren om den vill lyssna eller inte ! Jag tvingar inte på någon några råd ( annat än i undantagsfall) utan berättar så som jag fått berättat hur vägen till nykterhet ser ut. Det vägvalet är helt valfritt.

Och Mulletanten, det är nog kanske så att de som skriver här följer det som forskningen kommit fram till vad gäller behandlingen på Nämndemansgården : 1/3 del tar raka vägen till nykterheten, 1/3del tar ett återfall och återvänder för att sen stanna och 1/3del försvinner ut i kylan igen. Vad jag kan se här så är det en del som tror att de friska när de varit nyktra en tid och tror att de kan återvända till sitt gamla liv. Det går ett tag men sen rasar det igen, vår nykterhet är ALLTID en färskvara.

Personen jag skrev om här ovanför har haft en drog- och alkholfri period på 9 år.

Vad jag verkligen skulle önska är att alla här på forumet skulle få vara med på AA's och Al-anon's konvent runt om i Sverige !!!! Att känna den obeskrivliga glädje och kärlek som finns hos människor som kanske bara möts 1-2 gånger per år är fullständigt overklig !! Tänk när man träffar bekanta och man ser att de är där och de är levande, leende, människor med ett öppet sinne som kramas hårt och länge i glädje över återseendet ! I inget annat sammanhang har jag hittat en sådan oreserverad glädje över att mötas ! Just nu pågår Visby-konventet och jag är lite avundsjuk på dem som är där !! Men jag och frugan åker till Landsmötet i Malmö första helgen i augusti och jag kommer definitivt till Gullbranna i Halmstad, ett ställe som jag INTE missar !!

Ha en bra dag och gör något fint för nykterheten idag !

redan efter två glas.... men så subtilt och svårt att sätta fingret på. Försökte igår beskriva för Mm hur det var just efter de "två sociala glasen" i mars när jag hämtade honom. En något annan ton och en förlorad omtanke, ett i nyansen förändrat gensvar... En lättväckt irritation. Har också märkt det i telefon när han varit på resor. Jag är väl också specialist fastän jag varit omedveten om inlärningsprocessen som pågått i hela mitt liv. Min far drack redan när jag föddes vilket ansågs helt naturligt på den tiden och i hans familj. Familjen från mammas sida omfattade alkoholen som en naturlig del i hans liv även om mönstret var ett helt annat från den sidan

Den iskalla handen som kramar hjärtat tror jag vi medberoende vet alltför väl hur den känns - det är väl den vi vill skydda oss ifrån genom önskan, som blir till tjat om löften och garantier. Och genom meningslös kontroll.

För lite mer än ett år sen åt Mm och jag lyxmiddag på lyxkrog i Stockholm. Många rätter med tillhörande utvalda viner. Ett par som satt brevid oss var kanske 5 steg för i 11-rättersmenyn och det märktes tydligt hur berusningen framsteg.... även om allt var på en ytterst respektabel och lustfylld nivå och kvällen var genomgående trevlig. Hör till sånt även jag kan sakna. Men också med lätthet avstå ifrån med tanke på priset - och då tänker jag inte på notan.

Jag tänker också på dem som inte syns till här, särskilt de som var aktiva när jag började läsa. Mitt nick som jag hade svårt att "hitta på" blev en omsvängning av Tulleman som skrev då vid jultid. Jag lekte med ord och kom på Mulletant och tyckte det kunde passa... Sen kom Mullemannen som (sporadisk) deltagare (alltid närvarande i mitt liv som kära S och en del andra benämingar) och nu är fylletanten Lisamari här. Jag uppfattade också här på forumet redan i början när "samtal" ändrade ton och personer sen försvann. Känns sorgligt... Lika glad blir man när nån hör av sig och det går bra. Också faktiskt när nån hör av sig för att få stöd när det gått fel. Det blev långt. Nu ska en bokhylla tömmas. / mt

din stil och klädsel låter det som Mullemannen.... sommarpojkar får gärna se ut så!
Önskar dig en skön söndag! Och måndag!!! / mt

Adde, ang detta med kompisar och återfall: Jag har ju inga AA-kompisar (eftersom jag inte går hos AA), men kan reagera starkt för de man lärt känna här på forumet och i verkliga livet, och som försvinner eller på annat vis gör mig varse.
Den känslan är ju ganska stark. Man vet. Ibland är jag helt 100 på att någon druckit, fast inget skrivits/sagts om det. Konstigt? Små, små nyansskillnader, som jag aldrig kunnat föreställa mig skulle anas i det skrivna ordet. Inget kroppsspråk, inget lätt höjt tonläge på rösten, inget flackande med blicken...ändå. Eller är jag paranoid? Kanske...Eller är det för att jag i egenskap av alkis tillhör expertisen (inte så mycket att slå sig för bröstet för förvisso, min läkare frågade mig trött en gång: Är det du eller jag som har en halv mille i studieskuld Viktoria?? jag är hypokondriker)

Det jag eg ville komma till är detta, att jag blir så rädd och ibland uppgiven när någon börjar dricka efter en längre tid. Jag blir så rädd att jag ibland vänder ryggen till. Värst är det när någon börjar efter en tid som bara är något längre eller lika som min. Då kan jag känna ett sting av hopplöshet. Hjälp, nu kommer det, liksom. Alltså: jag blir nedslagen för deras skull, men minst lika mycket för min egen - i förväg...??
Konstigt kanske, negativt tänkande, men varför skulle jag klara det om inte den, eller den, eller den gjorde det? Hamnar i denna tankekarusell ibland, men har hittills lyckats bryta den.
Jag är inte som du Adde, men tror att det har att göra med att min nykterhet fortfarande är en baby. Dvs, jag kan inte stötta och hjälpa någon som faller och faller om och om igen. Jag blir en egoist och håller med båda armarna om min egen baby, vänder lite ryggen till så ingen kommer åt den, och har således ingen arm att hålla ut till den drunknande. Alltså är jag inte mycket att hänga i julgranen. Jag är med dig i medgång och i osäkerheten och i vacklandet, men om du faller vet i tusan om jag är där liksom. Jag kanske matar min baby just då....kan du, Adde förstå hur jag menar? Jag vill fråga dig, du vise man, om du tror att jag är nykter på fel sätt? Jag känner mig synisk och egoistisk emellanåt, medans du verkar så trygg i din nykterhet och har tillövers för alla, även de som kastar sig tillbaka om och om och om igen...Kram

(hoppas att jag inte provocerar någon nu - om så är fallet - läs om inlägget och focusera på min rädsla istället för att tolka det som kritik <3 ibland är det svårt att läsa det skrivna ordet utan att lägga på sitt egen tonfall, den egna självkritiska rösten...den som vill ankalaga)<3

Jag lovar att jag skulle skriva en bok, om bara någon ville publicera den, jag tror att jag har lite av den litterära gåvan...
Jag ser nu att jag har en fantastisk förmåga att kunna utrycka mig med skriva ordet, visste det inte tidigare, eller har väl aldrig försökt skulle vara mera riktig...
Forumet och nykterheten har drivit fram nya egenskaper hos mig, som har funnits inom mig, men tidigare undertryckts...

Det händer saker med en när allting inte är som det brukar, en förändring som jag just nu gillar hos mig, jag är mera i verkligheten känns det som...
Ingenting som "försvinner" dagen efter, ingenting som jag försöker förtränga eller ta bort, jag finns här...hela tiden typ!
Är det läskigt då?, näe knappast, men lite pirrigt ändå, jag har ju kontakten med mig själv hela vägen.

Jag har också lärt mig att inte ta saker för givet, livet är föränderligt och det utvecklas...
Såg på nyheterna ikväll, alkoholförbrukningen hade minskat ifrån 10,6 till 9,1 L ren alkohol per man och år, sedan 2004...
Mest i åldrarna +40 för män!!!, hallå är jag inte ensam, eller är det min förbrukning enbart som givit resultat..?

Jag gläds åt det, för det måste betyda mindre bekymmer för flera personer, och deras anhöriga, är inte det bra?

..och så lite ur Berra's närvarokalender...

De här senaste dagarna så har "Gud varit oss nådiga", om det nu finns någon...
På ren svenska så skulle man kunna säga att det har varit bra, eller riktigt bra t.om...

Jag befinner mig mitt i livet och har full närvaro, vädret har varit kanon och mina göromål ligger i tiden och skapar mig god tillfredställelse...
Jag känner mig riktig nöjd med livet för tillfället, vi befinner oss familjen på landet (ensamma) och har massor av kul "måsten" vi pysslar med...
Tiden rinner iväg, jag är skitigt, svettig och full med skrapmärken, dvs som jag brukar se ut på sommrarna...
Myggbetten kliar och jag luktar brandrök, orakad och allmänt "snuskig", men fan...jag trivs..
Meckat och byggt, bubbat och slitit, och jag har hela tiden haft koll på...anti-tiden, ingen stress!
Idag har vi varit ute från det vi vaknade tills myggen jagade in oss, från tio till tio
Solen har stekt min ledbrutna kropp, och den hettar under T-shirten...

Har gått och lagt mig sent, och redan vid tvårycket på natten börjar det ljusna så pass mycket att fågelsången sätter igång...
En halvtimme med både falldermusakrobatik, fågelsång och blinkande nattstjärnor, och så jag ...där med full närvaro, jag finns med..

När vi käkade gyllenbruna köttbitar från grillen hittade frugan en "nollbira" i kylen, en övervintrad Spendrups, och gisses så god den var!
Jag är verkligen en som gillar smaken av bira, inte bara den tidigare berusningen....
Måste ladda på en back hit ut å de snaraste, och sluta "dumsnåla" när man är nykterist, jag kan visst skämma bort mig med nollbira..

Nu på kvällen/natten hör man ett svagt dunka-dunka musik från en av grannöarna, och tonårskrik, och jag tänker bara...
..så skönt att inte jag är med, och det är nog en av de märkligaste tankarna jag har haft på länge, börjar jag bli gammal?
Det är inte likt dig Berra, men så är du under en kontinuerlig utveckling också, allting är sig inte alltid likt...

Och bland det viktigaste i mitt liv är, att jag får vara med att bestämma, det kunde jag inte förut...
Och just nu så känner jag varken för dunka-dunka eller tonårsskrik, det är min valfrihet...

..alkoholen inskränkte min valfirhet, jag är fri att göra vad jag vill, så länge jag inte tar det första glaset...
för jag har en viktig date, en flyguppvisning med fladdermusen, och en discoshow i slow-mo med stjärnorna...

Det kan tyckas vara i all sin enkelhet ganska så små prioriteringar, men för mig är de stora, det är min kontakt med livet...
..och jag vill inte gå miste om mer just nu...

/Berra

är som en iskall hand om hjärtat när en vän tar ett återfall med droger lååååångt från Sverige och hemmagruppen.

Att sitta och chatta med en i real tid som inte alls är sugen på att lägga av och inse att det kan sluta precis hur som helst är djävligt jobbigt. Jag har ju aldrig pysslat med droger själv men har hört från narkomaner att det är svårt att bryta själv, betydligt svårare att bryta än med alkohol. Och att narkomaner är som vi alkisar att det som "förlorats" under en längre tids uppehåll ska tas igen, med råge. Och då är ju droger så mycket farligare.

Jag vill ju så gärna hjälpa till att bryta. "Acceptera det du inte kan förändra............och förstå det" !!

Jag vill inte gå på en begravning till pga droger.

som en kråka......

jag har insyn i det där....ibland när jag är ute o går här i min stadsed eller i förorterna,tex när jag är ute o fotograferar o spankulerar kommer det en haschdoft förbi mej med vinden,någon har nyss röt från ett öppet fönster tex eller det kommer från kläderna,det händer emellanåt,det är så att det har blvit modernt att röka cannabis igen som på 70talet o det är LÄTT att få tag i lika klätt som att gå in på systemet.Mern jag tycker,drog som drog,det är lika illa när det missbrukas.

igen. Hur sjunger Winnerbäck... "jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams..." Det skulle jag, om jag lämnade dig nu, som sången heter. Men just nu känns det inte aktuellt. Det finns så mycket som är smärtsamt och svårt. Mycket har vi tagit oss igenom, även att ta oss upp ur detta hål som jag föll så handlöst i torsdags. Jag tror ändå att det förde något gott med sig, vi har pratat om sånt som behövde sägas. Nu går vi vidare, ikväll känner jag att vi går samma väg och åt samma håll. Tack för värmen som jag saknade igår. Kram / din mt