Senaste kommentarerna i forumet

@Dan_Måne ja, du har helt rätt där. Inget barn som har vuxit upp i en alkoholistfamilj minns sin fina barndom...
En barndomsvän till mig växte upp så. Hennes mamma dog när min vän gick i gymnasiet. Utöver det tragiska livsödet (hon drunknade, full, i sitt eget badkar) så blev både exmaken och de två döttrarna lättade när kaoset tog slut. De är alla märkta av det för livet. Tänk vad de hade sluppit uppleva om familjen inte hade hållit ihop, oavsett för vems skull det gjordes. Stackars människor...

@hoppfullsambo Skönt att du fick pratat med honom i alla fall. Är ju svårt att säga vad som försiggår inne i hans huvud. Förmodligen fortfarande konfliktfullt men förhoppningsvis att han börjar luta över mot insikt. För det är nog lite så det är för de allra flesta. Det kan nog vara att han samtidigt förstår att du har rätt och tycker att du överdriver. Men det är ju då beroendet som försöker förhandla sig till utrymme att få fortsätta dricka och då kan det vara svårt att erkänna det fullt ut.

Jag har tidigare rekommenderat en låt som heter The Shore av Matt McLure som handlar om medberoende. Just i den här låten så har han släppt taget om den han var medberoende till, vilket kanske inte är ens vad du gör till slut, men kanske kan de ge något i alla fall. Den har gett mig något, även om jag var den beroende och inte den medberoende. I första versen sjunger han "You won't let go of all the things that bring you down." och det träffade mig så djupt för det sammanfattar beroendet och svårigheten att göra sig av med det på ett så bra sätt.

Hur har det gått?

Ingen människa, alkoholmissbruk eller inte, kommer att förändras på riktigt om h*n inte själv vill det.
Det är väl mer regel än undantag att människor som är på väg att förlora sin familj p ga sitt beteende lovar och svär att det ska bli förändring nu.

"Det här var sista gången". "Jag svär på mina barn" "Jag kommer ALDRIG att såra dig igen" etc etc etc.
Man släpper garden, försöker förlåta och det blir bra igen ett år eller så bara för att börja om igen. Det börjar smått i andra former men innan det är färdigt är det samma visa igen och man börjar tvivla på sig själv om det är en själv det är fel på eftersom man inte får den respekten man krävde. Så man börjar ställa krav igen och hota med att lämna om det inte blir ändring.

Det här kan pågå i åratal fram och tillbaka tills den dagen man på riktigt inser att man inte kommer nånstans med tomma hot och löften som inte betyder nåt.

Att stanna för "barnens skull" är att lura dig själv och göra barnen en björntjänst. Fråga vilken som helst som vuxit upp i en familj med dålig stämning om de heller önskat att deras föräldrar separerat.

Tack för ditt svar!
Man blir bara så trött på det egocentriska i beroendesjukdomen.
Att alla hans intressen ska gå först. Att mina intressen är inte lika prioriterat som hans.
Trots att man sätter ner foten, trots att man förklarar, etc.
Man är så trött på att försöka få kärlek och respekt. Försöka få sina behov tillgodosedda. Stå med näsan ovanför vattnet.
Jag trodde i min fantasi att det skulle vara mer värt från hans sida att jag valde att stanna, trots det han gjorde sista gången han drack. Men jag har inte fått så mycket bevis för det…
Man försöker prata, försöker förklara. Han säger att han förstår, men så blir det samma beteende igen.

Just nu kämpar jag för barnens skull. Men har kämpat länge nu och jag vet att man inte kan vända ett stort fartyg på en dag, men nästan ett år har gått och vi grälar var och varannan dag.

Jag får se hur detta artar sig. Just nu så försöker jag fokusera på att ha en mysig semester.

Jag lever med en sambo vars mamma är alkoholist och mig veterligen varit det flera år. Mamman kan lätt dra ca 20 burkar starköl under en helg och även vin och sprit. Mamman dricker dagligen och till och från kör hon även bil. Hon har väldigt tydliga symptom på abstinens när hon inte får på några timmar.
När min sambo fyllde 50 år och vi skulle fira henne hemma hos oss så sa jag att vi ville ha alkoholfritt och att vi såg att gästerna kom nyktra. Min upplevelse var att det respekterades men att det kom gliringar från min sambos mamma. Hon ville skynda på firandet och var bedrövad över alla tal som kom. Jag friade till min sambo och höll innan ett tal till henne. Det har jag fått höra i efterhand att det var jobbigt för hennes mamma och att hon bara ville hem, hon nämnde inget men vi förstår ju att det bara är för att komma hem till sin alkohol.
Min sambo och hennes syster har gett upp läget på sin mamma och tänker det är lika bra att hon får supa ihjäl sig.
Jag fick höra ett telefonsamtal mellan min sambo och hennes dotter som bor i en annan stad än oss att sambons mamma beter sig olämpligt hemma hos sambons dotter. Hon dricker framför sambons barnbarn och går med bar överkropp. Hon vill bara gå till cafe där det serveras öl och hon dricker som sagt väldigt mycket.
Nyligen tipsade jag polisen om hennes konsumtion och att hon kör bil. Hon är en risk för andra och sig själv.
Egentligen vill jag anmäla oro också till socialtjänsten där min sambos dotter bor för att sambons mamma dricker hejdlöst och beter sig opassande men jag har svårt att våga. Jag tänker att om polisen kan stoppa henne innan i trafiken så kanske jag inte behöver det andra, dvs anmäla oro.
Jag gillar inte att ge upp och jag tycker det är ett problem med sambons mamma och hennes drickande.
Har ni några tips till mig för övrigt?

❤

@sukada Din sista mening har stannat kvar hos mig hela dagen. Jag ser att jag har varit medlem här i nästan exakt fem år och jag har lagt så mycket tid på att försöka förstå, hjälpa och förlåta. Men jag börjar tro att det är som du skriver. Som anhörig kanske man bara ska inse faktum? Att sjukdomen är som den är, vare sig man vill eller ej. Man får bara acceptera, och resignera inför faktum. Den som inte vill ha vård och hjälp vill inte. Jag tror jag börjar närma mig slutet av min tid på forumet, det är dags att vända blad och sluta dansa djävulsdansen. Tack för den insikten! 🤗

Jag pratade med min sambo idag, det var tungt och svårt.
Jag hade skrivit upp vad jag ville säga om hur jag mår, hur det påverkar mig och oss, min oro för honom, min kärlek till honom, när på sista tiden jag mått som bäst och känt mig trygg och nära honom, och att jag önskar att han vill ta steget att söka hjälp. Jag läste rakt av, annars hade jag nog inte fått ur mig nånting.
Han var mest tyst men ställde några få frågor om när jag mår dåligt och vad det är jag vill med hans drickande, han var inte defensiv eller något sånt utan mest tyst bara. Sen gick han och efter en stund gick jag till honom, försäkrade honom om min kärlek till honom och att han nu vet hur jag mår men att vi kan prata mer om det en annan gång. Vi kramades länge och sa sen inget mer om det.
Han sa varken om han är villig att söka hjälp eller inte men jag tror att han behöver smälta samtalet, men eftersom att han inte var direkt anti mot det så känns det som att det finns en chans.
Jag vet än inte hur bra jag nådde fram men jag tror att han lyssnade bra, det känns som det.
Nu på kvällen så kom han med en öl, sa att det är den sista han har hemma och att han ska dricka den. Han öppnade den aldrig medan jag var med, jag gick och la mig efter en stund.
Jag är rädd för att jag nu bara får några veckor utan eller iaf med mindre alkohol innan det trappas upp igen men vi får se, jag ger det några dagar iaf innan jag pratar med honom igen om vad han tänker om det jag sagt.
Jag trodde det skulle kännas mycket lättare nu efter, till viss del gör det det men också tungt, ansträngt och jobbigt. Som att luften var kvav och tung runt oss.
Vi har ju pratat om det tidigare men denna gång var annorlunda. Jag hoppas på en vändning.

@mlejnel jag tänker att det är just det som är så fint med detta forum, det blir lättare att se vad som händer när andra beskriver exakt samma sak.

Man vill så gärna hoppas och tro!

Jag tänker att en del av tillfrisknandet bör innefatta förståelse för vilken skada ens missbruk haft på sin omgivning. För oss var det så, så länge min exman gick i behandlingssamtal. Därefter not so much. Och allt blev till sist mitt fel igen.

Finns det något sätt du kan börja ta hand om din egen process i det här? Kan du få stöd och hjälp av någon med barnen till exempel?

Jag skulle också rekommendera en kontakt med kvinnojouren eller kvinnofridslinjen. Jag tror vi utsätts för saker som successivt normaliseras så vi tror att det inte är så farligt.

Men manipulation och att få en annan person att tvivla på sin uppfattning om verkligheten betecknas som våld. Att manipulera och skifta verkligheten är ju tyvärr exempel på symptom vid alkoholism.

Den där förvirringen det skapar är ofta det som får en att fastna, att inte veta varken ut eller in. Jag tänker att försöka ta små steg kan vara ett sätt att börja ta tillbaka sitt liv om det stora beslutet om eventuell separation känns för svårt just nu.

@stöd jag levde i 11 år med mina barns pappa tills jag bestämde mej att jag vill inte ha ett liv vad det innebär att leva med en alkoholist. Mitt ex fortsatte med sitt missbruk periodvis .Det va 25 år sen vi separerade. Han har varit på behandling flertal gånger .Han har blivit av med jobb , körkort och fått stroke .I våras va han på behandlingshem .Höll sej nykter 3 mån .Nu är det igång igen ..jag själv va 3 dagar på samma behandlingshem för medberoende. Personen som va Vd där hade själv haft ett svårt alkoholmissbruk och drogmissbruk. Han sa en sak som fastnade hos mej alkoholmissbruk är som diabetes 1 ..du har denna sjukdom och kan aldrig bli av med denna sjukdom ...tragiskt ❤

Till er som läser denna tråd - vad är er erfarenhet av Al-Anon-möten?

@tugger Jag förstår dina känslor.
Jag har pratat med min sambo ett flertal gånger under åren och vid ett par gånger har jag brutit samma regel, ibland tappar man tålamodet, ibland är det precis där och då man behöver få ur sig det man behöver säga, och ibland kommer det bara utan att man hinner tänka efter själv.
Vi har haft flera lugna, fina och hoppfulla samtal när han druckit men vi har haft minst lika många otrevliga samtal. För mig är dock det enda det har gett mig en känsla av lugn att fått ur mig det jag behöver säga samt såklart en tyngd och oro för de kommande dagarna och framtiden men oavsett hur samtalet gått när han druckit så har dagarna och tiden efter varit desamma, som att vi aldrig ens har pratat om det.
Jag hoppas verkligen att en förändring sker för er och att du nådde fram i ert samtal! Och om inte så är det bara samla energin för samtalet på nytt och testa igen i nyktert tillstånd, de nyktra samtalen har ofta iaf gett mig 1-2veckor av lugn och några mindre öl än vanligt.
Lycka till!

@washington Ja precis så! Vi ska lägga nytt golv o ett rum = renoveringsöl, vi ska måla några plankor = målaröl, öl för gräsklippning, öl för grillning, öl för hård och jobbig dag på jobbet, öl för fira att dagen gått bra, öl för att fira att barnens mamma inte bråkat, öl för att barnens mamma har bråkat, öl för alla anledningar och de alla har till en början ett namn och en ursäkt.
Jag försöker påminna mig själv med det också men det är svårt. Ja jag känner samma sak med sorgen och ensamheten, känner mig oärlig att jag inte pratar mer med min sambo om det samtidigt tar det så mycket mer från mig och från oss av att prata om det för jag får många gånger löften om förändring och de bryts kort efter vilket får mig att ta mer avstånd och känner mig sviken.
Ja jag funderar på det, vid det näst senaste samtalet med min sambo så sa han att han vill sluta men att han inte vill söka hjälp för det, någon vecka och en hel del öl senare så tog han tillbaka allt. Han ville inte alls sluta dricka och såg det inte som ett problem, han var nykter när han sa det och det är sista gången vi pratade om det för det sista samtalet där bröt sönder mig extra då jag sett ett ljus i horisonten under samtalet innan det.
Det jag nu skrivit denna tråd för är just för att jag planerar att prata med honom om att vi behöver att han söker hjälp, för hans och för vår skull samt att jag själv även behöver prata med nån och få stöd. Jag är himla nervös för detta samtal.

Du är stark som står ut och håller fasaden uppe, men det ska du inte behöva göra. Vad säger familjeterapeuten om det? Du behöver värna dig själv, han kommer aldrig göra det. Han förflyttar dina gränser, utan konsekvenser. Precis som has säger, så är det relationsvåld. För sådant finns INGA ursäkter.

@has tack för din berättelse!
Står just nu i valet om ja ska lämna eller ej. Varit tillsammans i 18 år och har förklarat för honom att de måste till en förändring.
Men ja ska hela tiden ställa upp. Ja ska hela tiden serva familjen. Han ser inte vilken skada han orsakar i relationen när han bara tar av min omtanke, min energi och mina intressen när det hela tiden pratas om tex egentid.
Ja känner att mitt liv och mina glädjeämnen inte är så viktigt…
Ja har förstått att han är otroligt duktig på att manipulera i sin beroendesjukdom. De värsta är att man går på de.
Så fort man har ett gräl så slutar de i att han säger förlåt, att han ska ändra sig, men handlingen kommer aldrig. Kanske att de håller i, i 2 dagar, men sedan är de åter i sitt gamla spår.

Har försökt via familjeterapeuten att få fram hur ja känner, ja frågar om han förstår, säger att han förstår, men sen kommer han inte ihåg vad vi pratat om.

Han sårar verkligen på djupet. Varje dag är de gräl om olika saker. Är de inte hushållssysslorna så är de barnen, är de inte något sårande han sagt så är de brist på handling.

Står så osäker just nu… För som du beskriver så är ofta reaktionen ”ja är ju nykter, är du inte nöjd nu?”.

Gud va ja känner igen mig när du beskriver om uppvaknandet! Exakt samma var de för min man! Han skulle typ börja föreläsa om de för att allt va ju så tydligt nu! Att han såg så många p arbetet etc som borde behöva hjälp, etc.

Har sagt till honom att ja vet att ja behöver ge tid för att han ska ha möjlighet att visa att han ändrat sig, men 9 månader tycker ja är väldigt lång tid nu…..

Tack för att du läser och svarar 💜

@mlejnel jag känner igen mig i delar av det du beskriver. Jag lämnade min exman på grund av hans alkoholism för 1.5 år sedan.

Han kom då till insikt och skulle göra allt för att bli frisk. Det verkade gå väldigt bra för honom och vår relation var tillbaka som den var när vi träffades.

Efter 10 månader köpte vi ett nytt hus och flyttade ihop igen.

Så här i efterhand känns det som att försämringen kom redan då vi hade skrivit på för det nya huset. När jag var ”fast” igen.

Mitt ex gjorde mycket praktiskt men jag blev lämnad själv med det emotionella ansvaret för relationen. Det blev sämre och sämre. Och han menade att han ju slutat dricka, var jag inte nöjd nu? Han som gjorde allt för mig, varför blev jag aldrig nöjd?

Allt som han lovat och sagt var viktigt för honom förändrades. Till sist sa han att han aldrig hade sagt eller lovat saker som jag helt säkert vet att han lovat och sagt, eftersom jag ju såklart inte hade gått in i relationen igen om han sagt ”jag blir nykter, men resten fortsätter som förut”.

Till sist började han bli elak igen och jag ställde kravet för att han, eller vi tillsammans skulle söka hjälp. Han vägrade eftersom han inte hade några problem.

Så jag flyttade, igen. Först med skammen att vi inte klarade mer än ett halvår ihop. Sen med ilskan över att bli inlurad i något jag tänker att han troligen måste ha vetat hur det skulle bli. Nu med insikten att det aldrig var mitt fel. Jag var inte alla de där sakerna han projicerade på mig. Jag reagerade bara normalt på en onormal situation.

Jag kan inte säga hur du ska göra. Men alkoholism är en större sjukdom än själva drickandet. Och det är personen som är sjuk som själv behöver inse det för att det ska bli förändring. Och jag tror att det är ett ganska hårt jobb, då mönstren som behöver brytas går långt tillbaka i tiden och man behöver möta delar av sig själv man inte ens är medveten om eller vill kännas vid.

Min exman var så engagerad i sitt tillfrisknande den första tiden. Han ville gå till botten med allt, för att verkligen förstå sig själv. Han menade till och med att vi kunde åka ut och föreläsa om det hela längre fram. Han var så otroligt tacksam och sa att jag hade räddat hans liv. Om jag inte hade lämnat honom hade han, enligt honom själv, bara följt spiralen nedåt.

Nu menar han att han mest hade lite otur när han blev alkis och att det till och med lite var mitt fel eftersom jag nångång i början av vår relation hade uttryckt att jag inte tyckte det var ok att dricka mer än 3 öl (har inget minne av det själv) så han kände direkt att han tvingades in i ett smygande.

Som du hör är detta inte ett sunt och friskt resonemang.

Jag har sedan uppbrottet fått hjälp hos kvinnojouren som kartlagt våld i nära relation och menar att jag under många år blivit utsatt för våld på alla nivåer, förutom just de fysiska slagen. Jag har inte fullt ut tagit in det som hänt ännu och får hjälp att bearbeta detta nu.

Min egen erfarenhet gör att jag berörs rejält när jag läser inläggen här om den starka viljan att rädda en alkoholist (men jag läser i ditt inlägg att du är förbi den tanken), eftersom jag lever med konsekvenserna av att ha befunnit mig i denna typ av relation varje dag.

Mardrömmar, panikångestattacker, utmattning är just nu en del av min vardag. Och det är verkligen en ny typ av vardag för mig, då jag alltid varit en stark person som klarat av svåra händelser många gånger i mitt liv utan att hamna här.

Om det var exmakens beroendesjukdom som gjorde att han betedde sig som han gjorde, eller om det finns underliggande problematik vet jag inte.

Men jag vet att vi som finns runtomkring dessa personer kan ta stor skada och själva bli sjuka om vi låter det pågå.

Så fundera över vad den här relationen gör med dig. Om den verkligen ger dig möjlighet att utvecklas och bli den du vill vara. Fundera på hur dina stressnivåer ser ut och hur det är med din energi. Alla dessa tänker jag är tydliga tecken på om en relation är sund eller ej.

Att en person blir nykter känns som det enda viktiga när en är i djävulsdansen med den som dricker. Men tyvärr är det inte hela sanningen. En nykter alkohlist kan fortfarande vara en väldigt toxisk person att ha runt sig om den inte förändrar och bryter mönster på djupet.

Ta hand om dig❣️

Hur länge ska ja orka?
Min man slutade dricka i oktober -24, med det egocentriska beteendet fortsätter.
Vi går till familjeterapi och kommer överens om saker, men när det kommer till hans del i överenskommelsen så är det som bortblåst.
Tex om egentid. Han ska ha egentid i garaget och ja ska ta hand om barnen med nattning och allt. Vi kom överens om att när man har egentid ska den andre inte störa. När han är i garaget så stör ja inte honom alls utan kämpar på med barn och hushåll. När han väl kommer in så är allt färdigt, mat står på bordet, eller barnen är nattade och allt är klart för att gå och lägga sig.
När ja är i huset så är alla hushållssysslor på mig. De klassiska ”säg åt mig va ja ska göra, så gör ja de” är en ständig fras här hemma. Ja står med allt…
Nu när jag bad om egentid (ber om att få egentid ca 1 gång/månad) för att baka till min mamma och till familjen, så har han hela familjen i vårt lilla kök. Ja får inte va ifred, ja får inte tänka färdigt, ingenting.
Blir arg och fräser ifrån att såhär bestämde vi inte att vi skulle göra mot varandra när vi har egentid, men han fattar inte va ja menar.
Ja stöttar honom i allt. Ja fixar med allt. Ja packar alla saker inför exempelvis en utflykt. Ja städar allt i hemmet. Planerar alla middagar. Handlar, tar hand om barnen, skola, kompisar, allt.. Ja har slutat dricka för att stötta honom. Men inget tillbaka. Han anser att han har gjort tillräckligt från hans sida med att ha slutat dricka.
Han har kvar sitt egocentriska beteende från när han drack, att allt ska vara på hans premisser hela tiden.
De finns mer till historien som ja inte orkar ta upp här. Men efter nästan ett år efter familjeterapi så vet ja inte va ja ska göra.
Vad hade ni andra gjort? Inget är roligt längre. Ja har inget att glädjas över längre. Ja är och har varit under lååååång tid bara en städerska och kock.
Jag berättar va ja behöver i mitt förhållande, men får inget uppfyllt.
Så snälla, va hade ni gjort?

@hoppfullsambo
Hej, sitter i samma sits som du. Jag har också gått och väntat på det rätta tillfället, det har slutat med att jag inget sagt.
Igår blev det dock av.
Jag bröt mot det första rådet, nämligen att inte ta upp frågan om partnern var onykter. Hursomhelst blev det så, det var mycket tårar och undran varför det ser ut som det gör.
Har alltid känt att jag är problemet fast det till allra flesta tillfällen beror på alkoholen.
När alla frågor haglade tog jag upp vinglaset och sa att detta är den största orsaken till varför barnen undviker dig.
Samtalet var lugnt utan några större vredesutbrott.
Däremot vet jag inte vad som händer nu.
Det blev mer vin under kvällen/natten, själv gick jag och la mig.
Får väl se vad som händer idag och de närmaste dagarna.
Känns otroligt tungt.

@hoppfullsambo
Precis min erfarenhet... Det nyktra tillståndet har förändrats. Han kan linda in den första enheten i ett förslag om att gå ut på ett trevligt ställe & äta lunch... klippa gräset så han blir varm = semester = öl. Jobba så han förtjänar den. Som du säger kan man känna sig oduglig. Men jag har börjat tänka att det är inte jag, det är inte han, det är alkoholen. Det gör att jag blir mindre upprörd men jag blir mer sorgsen & innesluten. Det blir ju att trippa på tå, att anpassa sig till alkoholens villkor.

Funderar du/ni på att gå och prata med någon?

@washington jag håller med om det du säger och jag tycker det låter klokt, det stämmer nog mycket.
Jag känner väldigt mycket igen mig. Aldrig har min sambo varit våldsam eller elak på det viset men jag vet precis vilken öl som blir den som förändrar honom från versionen av honom jag älskar till någon helt annan som jag inte alls vill befinna mig i samma rum som. Det kan diskuteras, läggas kommentarer, ges blickar, han blir vårdslös i hur han för sig och agerar samt hur och vad han säger.
De senaste året kanske åren har även hans beteende i nyktert tillstånd förändras, har blir lättirriterad och har alltid nått att klaga på, han är ofta sur och vresig. Det tar på energin, man försöker lyfta hans humör men inget verkar hjälpa. Förutom när det börja närma sig att öppna ölen förstås, då blir det ofta gladare stämning.
Man känner sig ganska oduglig som partner men jag har förstått att humöret i nyktert tillstånd också kan ha med alkoholen att göra så jag påminner mycket själv om det ibland.

@hoppfullsambo

Jag befinner mig i en liknande situation så du är absolut inte ensam. Det är lätt att man ger varandra råd i all välmening baserat på egna erfarenheter. Samtidigt är verkligheter ofta nyanserade. Men jag tänker så här: Det är skillnad på riskbeteende och alkoholism. Vad det rör sig om kan bara en expert göra. Beteendeförändring är det som plågar mig i mitt förhållande också. Jag känner precis som du en oro för att ta upp det. Tänker att det inte är så konstigt när det gäller en så känslig fråga. Jag tror på och tänker skaffa hjälp utifrån. Samtal under "ordnade" förhållanden med någon som vet hur man gör det på ett nyanserat och icke anklagande sätt. Man kan inte "fixa" en människa själv. Det ligger inte på dig. Så resonerar jag i alla fall med mig själv.

Sitter i detta nu och har precis blivit ombedd att lämna rummet (i lugn ton) efter att en supertrevlig kväll helt plötsligt vänt i en nedåtgående spiral. Jag är 100% på att det beror på det där sista glaset vin för mycket. Han är inte aggressiv eller våldsam på något sätt utan plötsligt blir han bara "grälsjuk" i någon liten detalj som han plötsligt låser sig på. Känner du igen det också?

Dokumentera vad som sägs och vad som görs. Det är så lätt att bli manipulerad. Mitt ex dribblade bort diskussionen ett antal gånger, vilket drog ut på problemet. Man vill ju tro dem, men man bör utgå från att tidigare beteende är framtida beteende. Jag har haft stor nytta av mina anteckningar och jag baxnar över vad jag stod ut med.

@Åsa M Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv med, det känns ändå som att jag har rätt bra koll på mitt mående och hur mycket jag klarar av. Men det är lite att jag lägger mig själv på sidan av just nu, jag klarar mig men om min sambo inte vänder snart så är jag osäker på om och hur han kommer klara sig.
Jag tror han mår sämre än han visar och han vill sällan prata om det. Jag tror han skulle må bra av att hantera och bearbeta allt han varit med om och jag tror det skulle hjälpa honom framåt.
Jag vill göra vad jag kan för honom och hans välmående innan jag på riktigt tar hand om mig själv igen.
Men jag har stöd, jag pratar lite med min familj och jag har ju nu även sökt mig hit och har även ringt in och prata.
Jag har börjat göra lite mer av det jag mår bra av just för att inte dras med ner, men jag kan inte fokusera allt på mig utan att tappa honom så jag måste först försöka lite mer, hjälpa så gott jag kan för att han ska förstå och förhoppningsvis vända, om så bara ett litet steg i rätt riktning.
Jag kommer i slutändan vända mig till någon professionell, det vet jag att jag kommer behöva för att själv bearbeta men jag är nog lite rädd för att om jag gör det nu så kommer denne försöka övertala mig till att lämna relationen och det är inte vad jag vill göra. Jag vill så med och stötta, jag vill leva med honom men jag vill veta att vi är påväg åt samma håll och att vi har samma mål.

Du behöver också tänka på DIG. Det är inte bara NI som ska må bra. Ni är två "du" i relationen - dela han, som har en beroendesjukdom, och dels du. Du mår inte bra av det här. Offra inte din hälsa på relationens altare, snälla du.
Han har sannolikt med sig en överkänslighet eftersom han kommer från ett alkoholisthem, och man ska inte underskatta vad det gör med en individ.
Även om han rent intellektuellt kan förstå att det dricks för mycket så kan han troligen inte göra något åt det. Inte utan professionell hjälp. Och det verkar han inte vilja ha.
Jag tycker att du borde söka hjälp för egen del i första hand. Boka tid hos en kurator eller liknande. Du behöver verktyg för att hantera din vardag. Er relation kanske klarar detta, kanske inte. Men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att du söker hjälp innan han har dragit ner dig för mycket. Lova att du söker hjälp, snälla du?

@Åsa M jag har funderat på det. Om jag var projektet så skulle jag ta tag i min hälsa mer. Ta tag i de hinder som en odiagnostiserad ADD innebär. Är kanske nära en klassisk gå-in-i-väggen. Kanske är ett problem att även han är det. Orkar inte riktigt ställa mig i startblocken längre.