Senaste kommentarerna i forumet

@bella70 Ja, det var terapeuten som gjorde anmälan. Han började gå hos henne i januari när han erkänt att han inte klarar av alkoholen (alltså även för mig). Själv har han vetat i flera år men jag har inte fattat någonting.

Jag blev hoppfull, tänkte detta är något vi kan ta oss igenom. Jag älskar honom, klart jag ska hjälpa honom med den här sjukdomen. Det var också en sån lättnad att jag fick veta eftersom jag tyckt han varit "tråkig" de senaste åren och inte ville göra ngt tillsammans, bara vara ute med kompisar. Plötsligt förstod jag vad allt det hade handlat om och kände att det fanns hopp för vår relation, bara han blir frisk och kommer tillbaka till sitt vanliga jag igen.

I mitten av mars kom orosanmälan efter ett återfall (han kom hem full en kväll). Jag fattade (igen!) ingenting och tyckte det var lite överdrivet med en anmälan efter bara ett återfall. Men det hade ju inte bara hänt en gång... Soc berättade för mig om minst fyra återfall. Dvs. han hade fortsatt dricka precis som vanligt även under den här tiden när jag trodde vi "tillsammans jobbade med tillfrisknandet". Jag skrev ut skilsmässopapper samma dag och nu är vi där vi är.

Han säger att orosanmälan och skilsmässan är ögonöppnare och *nu* förstår han. Jag vill ju tror men ser ju själv hur idiotiskt det låter när jag skriver detta. Och precis som du skriver @bella70 så är den känslan av svek och totalt blåljugande rätt upp i ansiktet något jag aldrig, aldrig vill uppleva igen. Det var tusen, miljarder gånger värre än att få veta att han är alkoholist. Vill aldrig ner i den avgrunden igen. Det är därför jag och barnen måste bort från honom.

@Euology Nej jag har väldigt svårt att tro att det kommer hålla den här gången. Särskilt eftersom han själv inte uttrycker någon självinsikt över huvud taget…Då är problemet, som jag har nämnt tidigare, att jag kommer tvingas lämna de yngre barnens hos honom halva tiden trots missbruket. Har försökt få stöd från soc angående den biten men de kan inte göra något…

@Kärringen Usch vad tråkigt. Helt otroligt att man kan vara nykter under en så lång tid och ändå vilja tillbaka till missbruket igen 🙁

Var det din man vars terapeut gjorde en orosanmälan? Min lämnade blodprov osv ett tag, alkoholterapeut ett tag men sedan hände inget mer.

Jo han drack förstås och uppgav att han nu inte behövde mer hjälp utan hade koll. Smusslade i garaget.
Rena katastrofen på precis alla sätt.

För mig blev det fallet än hårdare än i det som hände innan perioden där han verkade ta tag i saker. Ville tro.
Önskar att jag aldrig upplevt det.

@bella70 ❤️

@Euology En grej till: Jag tror precis som du - vill man inte erkänna sitt beroende för sig själv och sina anhöriga så är man körd med nykterhet och tillfrisknande. Det går inte om man gör det pga faktorer utifrån (=man måste), det måste komma inifrån (=man vill).

Hej @Euology! Under tiden du gått igenom orosanmälan och utredning har jag precis fått reda på att min man är alkolholberoende och har smugit med detta under 5-6 år. Han sökte själv hjälp i höstas (jag förstod inte riktigt varför, han har varit *sjukt bra* på att gömma...) och i mitten av mars gjorde hans terapeut en orosanmälan.

För vår del blev det aldrig någon utredning men jag har nu bestämt mig för att vi måste skilja oss. Känner mig SÅ RÄDD för hur barnen ska ha det hos honom varannan vecka! Det har varit enda anledningen till att jag tagit månader på mig att komma fram till det här beslutet. Jag vill inte att de ska behöva flytta till ngn sliten 2:a med mögel och läskig trappuppgång som nog är det soc kan erbjuda honom... Vill bara behålla dem här i huset och få bygga en trygg miljö med dem. Åh mammahjärtat smärtar!

Så klart du vill, det är en av anledningarna till att många av oss stannade för länge..
Och ja det är förbannat orättvist att behöva fixa med allt.
Men priset för alternativet att stanna blir för högt😞

Tack @bella70 och @Åsa M! Era svar betyder så mycket. Bekräftelsen på att det är tufft och att det är jobbigt.

Jag vacklar så fram och tillbaka - jag vill ju göra så här men *vill* ju inte. Jag skulle allra helst bara vilja leva vidare mitt vanliga, fina liv (som jag trodde jag levde).

Tack igen!

Nej tyvärr
Min höll sig nykter ett år pga ”tvång”

Ni bör ej utgå från det o utsätta er än mer. Tyvärr.

Tack självomhändertagande och Åsa M ❤️
Gråter när jag läser era fina ord!
Det är det tuffaste jag gått igenom för jag måste bryta alla mina möster till destruktiva relationer och där ingår ju även sådana som jag betraktat som vänner.

Jag var på sinnesro mässa i onsdags, jag lämnade exet i guds händer där han hör hemma , jag kan inte göra mer nu.

@Euology
Jag kan inte svara för din sambo. Men min var tvingad vara nykter via jobbet i 2 år och det sista året träffades vi, och han var nykter men hörde ju hur han planerade för framtiden, köpte öl och gömde osv. Nu 7 år senare är det värre än någonsin. Så om jag vore du då skulle jag iaf vara väldigt misstänksam

Kram

En liten uppdatering från mig: Vi har ju varit under utredning hos socialtjänsten de senaste månaderna. Utredningen är inte helt färdig ännu men börjar närma sig slutet. Min sambo har genom hela processen förnekat ett missbruk trots att både jag och alla tre barnen haft massor att berätta. Han har dock, under hela perioden vad jag vet, hållit sig nykter. Detta troligtvis för att han varit rädd att de ska tvinga honom att ta blodprov.

Så han kan uppenbarligen hålla sig ifrån när han har kniven mot strupen. Min fråga till er som har erfarenhet är: Ska man vara nöjd och känna sig lugn av nykterheten nu? För min del känns det som att man måste erkänna sitt missbruk för sig själv och de som finns runt omkring för att kunna börja jobba på ett tillfrisknande. Annars är väl risken stor att allt drar igång igen längre fram? Orkar liksom inte gå igenom allt det här igen och vill framför allt inte att barnen ska behöva uppleva att allt börjar om igen…

Hej @förvirradtjej!

Välkommen hit, vad fint att du hittat till Alkoholhjälpen och forumet. Här finns mycket hjälpsamt som jag hoppas att du kommer att kunna ha glädje av.

Du beskriver här på ett tydligt sätt just hur förvirrande det kan kännas att vara anhörig till någon som dricker. Du återger både en bild av en situation där du har stort förtroende för din egen upplevelse och samtidigt är du tveksam kring om dina gränser får gälla.

Det finns ju dessvärre inget rätt eller fel här och precis som det står i de kommentarer du fått på ditt inlägg, så gör alla olika. Vad som är ett problem eller inte avgör bara du, jag tänker att det räcker med riktmärket att det inte känns bra för dig och du på nåt sätt upplever negativa konsekvenser av drickandet. Vad tror du om det? Oavsett vad det betyder i antal enheter!

I slutändan är det den som dricker som själv behöver hitta tillräckligt med motivation för att vilja förändra även om det som anhörig är utmanande att stå bredvid någon. Hur blir det för dig, skriv gärna och berätta mer!

Hoppas på att du kan utforska vidare kring vad som blir bäst för dig att göra, och det kan bara du veta. Andras tillvägagångssätt kan så klart vara en jättebra inspiration men det finns inga enkla svar. Om du vill kan du även gärna gå in under anhörigstöd här på sidan för att läsa mer. Och fortsätt gärna att vara aktiv här!

Önskar fin helg,
Miriam Alkoholhjälpen

@Kärringen många kramar till dig, det är starkt när man plötsligt ser misären och orkar ta sig ur den.

@marte du grejar detta! Att ha tagit barnen ut ur en ohälsosam miljö är det viktigaste steget. Säger som ovan, sök hjälp för egen del och om barnen visar tecken på att behöva stöd så ta stöd för dem också.

Hej arre33!

Välkommen hit, vad fint att du hittat till Alkoholhjälpen och forumet. Här finns mycket hjälpsamt som jag hoppas att du kommer att kunna ha glädje av.

Du skriver på ett målande sätt hur du påverkas av relationen till din pappa och hans drickande. Det låter som om du fick uppleva något som du längtat efter när din pappa fick hjälp och hanterade alkoholen annorlunda. Håller du med? Att det känns tungt och kanske till och med tyngre nu än innan är inget konstigt tänker jag. Du fick något som var positivt och blev sen av med det.

Att som anhörig stå bredvid någon som dricker är utmanande, oavsett hur mycket du själv vill att situationen ska vara på ett annat sätt så är det i slutändan den som dricker som själv behöver hitta tillräckligt med motivation för att vilja förändra. Vad tänker du om det?

Det finns heller inget enkelt svar på hur du som anhörig ska göra, ingen strategi fungerar för alla. Du behöver utforska vad som blir bäst för dig och det kan bara du veta. Andras tillvägagångssätt kan så klart vara en jättebra inspiration men det finns inget rätt eller fel. Om du vill kan du även gärna gå in under anhörigstöd här på sidan för att läsa mer. Och fortsätt gärna att vara aktiv här!

Önskar fin helg,
Miriam Alkoholhjälpen

Och du.. det finns ett gott slut. Men det tar på krafterna men det är helt rätt.

Du orkar mer än du tror 🤗🤗🤗

Hej
Jag tänker som så att du och barnen bor själva så ni får en trygg miljö.
Om han blir bättre så utöka kontakten.
Det är ju oerhört vanligt med dessa löften.

Viktigaste är att kidsen omgående får en hemmiljö miljö utan missbruk och det är det ju i nuläget du som måste säkra.

Det blir en tuff process så ta samtalsstöd

Jag undrar om det finns ngn som kan berätta om hur det är att leva vidare ensam, med barn, efter att ha skiljt sig från en drickande person. Hur lever ni i dag? Har ni någon kontakt med ert ex?

Jag har precis bestämt mig för att lämna min man efter att för 2,5 mån sedan förstått att han har grova alkoholproblem (dricker varje dag och har smugit senaste 5-6 åren). Men det känns FRUKTANSVÄRT att ha fattat det här beslutet, även om jag vet att det är rätt. Jag måste ju. Min man säger att han ska jobba på att bli frisk och att det kommer vara "fixat" om någon månad när vår skilsmässoansökan vinner laga kraft. Jag tror inte på att han verkligen vill sluta dricka (bara att han gör det för att jag vill och för att han förstår att jag annars kommer lämna honom) och jag tycker det låter fullständigt orealistikt att han skulle kunna nå tillfrisknande efter 6 mån. Han verkar ha noll koll på sitt tillstånd. Alt känns så mörkt och tungt just nu - varför måste jag vara den vuxna, jag orkar inte. Kan det finnas ett gott slut för mig och barnen?

@förvirradtjej
Jag loggade in här för att se om det kommit upp ngt nytt och att läsa din text var som att läsa ngt jag själv hade kunnat skriva för flera år sedan. DÅ FÖRSTOD jag inte att det var ett problem vi hade (undrade jag ens?) men I DAG VET JAG. Ja, in man dricker för mycket. Ja, han visar beroendeproblematik. Nej, det kommer inte ändras eller bli bättre. Det kommer bara bli mer.

Jag har levt med min man i 22 år och redan från början tyckte jag att han drack för mycket vid fester. Han har beroende i släkten men när jag rådfrågade hans föräldrar och beskrev min rädsla för att han också skulle bli alkoholiserad blev jag bara avsnäst. De har normaliserat drickande och supande ser jag nu 20 år senare.

För 2,5 mån sen fick jag det svar på vitt att min man är akoholiserad och att han under de senaste 5-6 åren även smugit med sitt drickande. Hur kan jag inte ha sett? Hur kan jag inte ha fattat? Hur kan jag inte ha reagerat på att det var mycket öl - varje dag?? Det enda jag har märkt är att han slutit sig och avskärmat sig från mig och barnen. Som jag önskar att jag vetat att detta är ett av de tydligaste tecknen på beroende - när inget annat än alkoholen är intressant. Jag känner mig så jäkla lurad på alla dessa år som vi levt i limbo.

Jag säger bara - han dricker för mycket, det kommer inte ändras. Lämna honom i dag. Vi har inte tid att slösa bort våra liv på någon annans problem.

Hur ska vi bäst hjälpa vår dotter hon har problem med vin och hon har blivit utslängd av maken .nu säger han att hon inte får träffa barnen även om hon blåser innan.hon mår psykiskt dåligt och hon vägrar behandlingshem.vi har hjälpt henne ekonomiskt och med bil .känns som inget vi gör eller säger hjälper längre .hon kommer bli bostadslös och utan jobb om det inte händer något snart.hur mycket ska man hjälpa och vad kan man göra för henne.kan säga att hon är expert på att ljuga för oss.vill ju att hon ska kunna få rå om sina barn .mannen har blivit väldigt elak i ord mot henne.
Känner mig så maktlös och mår som en skit.

@förvirradtjej
Bra att du skriver här. Att sätta ord på tankarna, få andras perspektiv och sedan låta det som du är mottaglig för, landa hos dig.
Jag hade inte varit den jag är idag, om jag inte haft mina 10 år som medberoende. Och jag älskar versionen av mig själv idag.
Jag har lärt mig allt om gränssättningar som jag behövde kunna. Sedan övar jag fortfarande på att sätta gränser.
Jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör bara för att hjälpa mig själv.
Efter en tid hjälpte jag andra. Nu hjälper jag andra nästan dagligen, med att berätta om verktyget SOAS, att stanna upp i det som sker just nu, observera det som sker just nu, acceptera det som sker just nu. Och svara eller släppa taget om det som sker just nu.
Många fina samtal blir det med alla möjliga människor.
Jag behövde upptäcka vilka behov jag hade. Jag hade ställt mig frågan hur vill jag leva mitt liv redan för 20 + år, då jag insjuknade i en bipolär sjukdom typ 2. Och jag ville inte leva med medicin men var tvungen att ta dem i 10 år. Snart firar jag många år utan. Mindfulnessträningen har fått mig att hitta ett balanserat och hållbart sätt att leva.
Genom att ta hand om mig och lyssna på mina behov.
Men åren då jag önskade bli en mamma gick förlorade att ta hand om ett stort barn, mitt ex som levde på mig när han gick i personlig konkurs.
Jag ser allt som lärdomar. Och jag behövde dessa lärdomar.
Bara du vet, vad du behöver. Och om du inte vet det, så kan du bara ta reda på dem.
Och kära du, det kan ta många år
För alla. Som lever i missbruk eller inte.
Det är många som snurae i sina ekorrhjul utan att stanna upp.
Det gjorde jag.
Men jag var tvungen att stanna upp. För att överleva.
Och nu lever jag. Varje vaken minut. Var rädd om dig.
Du har bara ett liv. Tror jag.
Varm kram.

Ja, det är för mycket och ett stort problem med sjukdomen är att det blir värre och värre med åren. Jag levde 13 år med detta och det slutade inte. Han förnekade och vill inte ha hjälp utan jag blev problemet som han gjorde sej av med och det gör sjukt ont. Jag uppmanar också dej att tänk på dej själv och ditt liv. Hur många år vill du vara med/offra? Hur tar du dej ur? Förstår du gärna vill se på det här mer positivt men läs runt här, lär dej om sjukdomen och medberoende. Så många liknande historier. Kraft och kramar till dej.

@förvirradtjej
Självklart har han stora problem.
Och med det även du.
Överväger du ett liv utan honom och alkohol?