Senaste kommentarerna i forumet

Ofta är det nog det enda som kan hjälpa @JoYo, att konsekvenserna till sist blir för dyra och personen väljer att söka hjälp.

Jag förstår din känsla! Försöker själv påminna mig om att rikta om fokus till mig själv och det jag behöver jobba med när jag märker att jag fastnar i honom, hans val och livet framåt.

Ta hand om dig och se till att du mår så bra du kan🩷

@JoYo jag antar att de ser olika ut för alla. Men visst tänkte åtminstone jag att när äktenskapet rasar, familjen säras osv då borde väl konsekvenserna få honom att vakna. I mitt fall verkar de inte te sig så. Relationerna med barnen blir allt sämre och han fungerar allt sämre ( än om jobbet verkar "fungera?) Men likväl ingen förändring i sikte. Förnekelsen är stark och han blir alltmer bitter / ett offer.
Är tydligt att jag får bära skulden..för allt. Och då var det han som lämnade oss. Jag tar mig sakta men stadigt ur medberoendet. Må ha låga dagar absolut! Men samtidigt känner jag ett annat lugn och inser i efterhand hur hemskt på spänn man konstant var.

Tack för era svar. Jag tänker att han om han rasar ner i missbruket för konsekvenser och då tvingas ta tag i det. Därför söker jag svar på hur det brukar se ut. När man börjat rasa, skilsmässa, knapp kontakt med sina egna barn.. Hur kan han ens prioritera att jobba..?
Jag får försöka acceptera att hans väg är oviss.

@JoYo
Hej.
Ja, alkoholen orsakar ju tyvärr fysiska skador. Som anhörig och medberoende så tänker man massor och som du säger är det svårt att låta bli. Något som var en hjälp på vägen på mig, som du kanske kan testa är att tänka på sinnesrobönen. Det där om att bland annat acceptera det man inte kan förändra ...

När du säger "man" i :"tänker att man då också kan göra nåt åt det", syftar du på honom eller dig? Att du önskar vara där som hjälp?

Det är jättesvårt att låta bli att engagera sig, och man vill så gärna kunna göra något. Hur han gör med sitt drickande och att söka hjälp finns inuti honom.
Försök att fokusera på dig, fastän det är svårt.

Kram!!

Jag förstår inte hur beroendet kan plana ut. Kanske en tid, ja. Men förr eller senare kraschar han väl? Tänker att man då också kan göra nåt åt det. Man kan väl inte värja sig för de fysiska skador alkoholen orsakar..

Jag vet jag borde sluta fundera men det är då svårt..,

Jag förstår inte hur beroendet kan plana ut. Kanske en tid, ja. Men förr eller senare kraschar han väl? Tänker att man då också kan göra nåt åt det. Man kan väl inte värja sig för de fysiska skador alkoholen orsakar..

Jag vet jag borde sluta fundera men det är då svårt..,

@JoYo det behöver inte vara så att han är på väg mot botten, missbruket kan ju "plana ut" och stanna på en nivå också. Den nivå som gör att han klarar livet runt omkring hjälpligt.

Jag kan inte annat än att tycka synd om alla de män som vuxit upp utan att någonsin få lära sig att prata om hur de mår. Det måste vara hemskt. Klart man hoppas att han fixar det någon gång, av ren självbevarelsedrift om inte annat. Han skulle nog må bättre av det.

Tror vi anhöriga ofta är ett hinder för att beroendepersonen ska förändra sin situation, dvs bli nykter. Logiskt resonemang hjälper inte. Personen vet, åtminstone mestadels, att den orsakar anhöriga stort lidande. Vad jag menar med att vi är ett hinder, är att den konflikten beroendepersonen har med sina anhöriga ska personen ha inom sig om det ska leda till förändring. Det är inte lätt för oss anhöriga, med alla våra katastroftankar, att släppa taget men i mitt fall märkte jag att när förändringar skedde var när jag gjorde ingenting. Du gör helt rätt som ser till att ta emot all hjälp du kan få. Lycka till. 💜

Tack för era svar.
Han söker aldrig hjälp för psykiska besvär. Han kan inte prata känslor och ser det som en svaghet. 🙄
Men då finns det bara en väg. Och den är nedåt. Hur lång den är vet ingen. Men han är alltså på väg till botten?
Han har redan i sitt missbruk frivilligt blivit av med familj, fru, hus.. barnen? Han umgås med märkliga typer har jag förstått.
Bytt ut ett fint liv mot sitt eget lilla helvete.

@has

Och att ta dessa situationer då någon dricker visade ju sig inte funka ...
Gällande gränser har det ju varit svårt. Först satte jag gränser för honom, eller försökte, men sedan fattade jag ju själva grejen att sätta dem "för sig själv" ..

Visst är det så @Tröttiz! Jag träffade min man lite senare i livet och visste sedan innan att jag hade medberoendeproblematik (dock inte på grund av alkohol utan andra destruktiva familjemönster).

Hade ingen aning om hur mycket han drack innan vi flyttade ihop och när jag upptäckte så försökte jag direkt jobba med mitt medberoende. Så även om jag inte räknat burkar så registrerar hjärnan på något märkligt sätt hur många påfyllningar man ser. Jag visste också att han drack när jag inte såg och att jag några gånger hittat stora lager tomma burkar i uthuset. Att det oftast stod tomma burkar på olika ställen, antagligen för att man inte skulle se om det kom dit någon ny.

Till sist hittade jag (av en slump) en tom burk gömd i ett skåp och min instinkt var att börja riva runt överallt och leta. Men sa till mig själv att det inte var någon idé. Oavsett vad jag skulle hitta så skulle det inte spela någon roll.

Och det skulle alltid finnas en förklaring! Till exempel har han sagt att jag ju är på honom så mycket om det att han inte kan dricka avslappnat tillsammans med mig. Vilket jag tycker är märkligt eftersom de där 12-14 enheterna minst åker ner bredvid mig varje vecka.

Jag tänker att det är allt som inte går ihop som gör oss galna! Vårt medvetande vill helt naturligt i olika sammanhang ha koll, förstå vad som händer och se sammanhangen. Den som är beroende gör allt de kan för att vi just inte ska ha koll, förstå och se sammanhangen.

När saker inte hänger ihop, och en själv får bära hundhuvudet för det dessutom så vill medvetandet lösa gåtan. Tyvärr fastnar vi allt för ofta där i detaljerna, lyfter inte fokus och se vad det gör med oss själv. Det är totalt utmattande att försöka förstå vad som händer när någon hela tiden blandar korten så man inte ska förstå!

Till och med efter flytt och bekräftelse från personer som kan beroendeproblematik försöker mitt medvetande förstå! Det går som på repeat.

Det är en så lömsk sjukdom och den skapar så mycket oreda runt sig. Den kan verkligen bryta ner även den som inte dricker och innan upplevt sig som en stark individ.

Jag är så tacksam för var och ens berättelse här, när man läser så ser man ju så tydligt att detta verkligen är den röda tråden för alla som finns runt någon som dricker för mycket. Förvirringen och känslan av att inte veta (fast det egentligen är så uppenbart och tydligt - vilket man också inser när man läser någon annans inlägg där man själv inte deltar i dansen) 🙏🏼🩷

@has och @kajsa48

Det här med antal är "intressant". Jag har också varit där. Jag räknade också otagna burkar och kom fram till hur många han lyckats klämma i sig. Suck ....

Varför man håller/hållit på så här kan man undra. En omedveten "kontroll", att man måste få kontrollera det lilla man kan? För detta räknande gör ju varken till eller från. Situationen är som den är. Konsekvenserna oberoende vad som klassas som vad finns ju där.

Hej @kajsa48! Hur har det gått för dig?

Det där grubblandet känner även jag igen. Jag har flyttat från min man nu men jag grubblar än, på samma sätt som du. På mängd, på vad som är riskbruk och missbruk. På om det han säger stämmer. På om min känsla stämmer.

Jag förstår din känsla så väl! Man blir helt förvirrad. Men när jag talat med vården så har jag förstått det som att de klassar drickande som beroende om det går över riskbruksgränsen i mängd och ständigt upprepar sig. Det hjälpte också att läsa på om högfungerande alkoholism för mig (då min man fortfarande sköter och reder ut sina sysslor).

Var rädd om dig!

@Smurfanfrågar
Hej, tänkte säga "välkommen", men känns så fel också. Samtidigt vet jag ju själv att detta forum gett mycket till mig och jag hoppas du får stöd av det. Själv var jag extremt medberoende till mitt ex, men har kommit ur det hyfsat bra. Eller, mer än "hyfsat" faktiskt vid närmare eftertanke men det tog ett tag ...

Det jag i början tänkte på var att en alkoholist innebär dessa "parkbänksalkisar". Men, jag har ju förstått att det finns ofantligt många människor i missbruk som åtminstone än så länge kan sköta jobb etc. Helt otroligt med tanke på den mängd som dricks ...

Det är ju från det där att förstå vad alkohol gör - till att söka hjälp. Vad jag erfarit inser man som missbrukare att det man håller på med skadar, åtminstone tidvis, att man inte är stolt. Men att beroendet är väldigt starkt.
Att söka hjälp ligger ju hos den med missbruk, det är den som måste göra jobbet. Har man varit väldigt medberoende själv, så kan även en hjälp för sig själv vara att föredra.

Jag upplever att vi anhöriga vill så himla mycket. Det är ju klart, vi bryr ju oss. Vi vill väl, vill hjälpa, men så länge ens kära anhörig inte vill söka hjälp för sitt drickande så är det upp till dem. Jag hörde på en podd nyligen, "2 fyllon och 1 sanning", att ens eget mående är ens eget ansvar.
Vi kan vädja, hota, vad som men det påverkar inte deras vilja att söka hjälp.

Jag tänker dock att man kan visa på olika alternativ, t ex nummer till AA, nummer till en numera nykter alkoholist, alltså någon som gjort en livsförändring själv, men man kan liksom inte "prata förnuft" med en att den ska söka hjälp om personen som dricker inte är på den punkten i livet.

Det du kanske kan fundera lite på är hur mycket han minns av era samtal t ex dagen efter han varit berusad? Har han nämnt något då om situationen? För jag kom att fundera lite på hur mycket han minns av en diskussion som du och han haft om han varit berusad.
Kanske en idé vore att prata med honom dagen efter om läget, ett lugnt samtal. Vad tror du om det?

Jag ser det som att ett indirekt sätt att få en annan att söka hjälp är att som anhörig sätta gränser, inte låna ut pengar, inte så att säga "städa upp" efter den anhöriga. Att helt enkelt inte underlätta. Att vara konsekvent.

Kanske en idé att smyga in nyktra aktiviteter, finns det något ni tidigare gjort ihop som ni slutat med? Skulle det vara något? Möjligen lite lömskt ... men att kanske få honom att inse att man kan ha roligt på nyktert huvud.

Sköt om dig, KRAM!!

@Tröttiz ❤️

@josefinfrågar
Bra samt klokt med gränser, vaka över dem som en hök.
💜

Jag vet inte vad man ska göra.

Om jag misstänker att hon är onykter avslutar jag samtalet snabbt.

Jag har inte sagt hur hon ska hantera sitt drickande. Men sagt att jag inte vill vara delaktig i det och erbjudit stöd.

Hon vet nyktert att jag inte vill ha något med det att göra med.

@josefinfrågar
Hej.
Jag kom att tänka på en sak. Vad jag förstår på dig så vet hon, på nyktert huvud, att du inte vill att hon ringer dig onykter.

Då hon väl är onykter så har det hänt att hon ringt. Det är mycket möjligt att hon tänker då hon är nykter att hon inte ska ringa dig då hon dricker, men att då de stunder detta händer så ringer hon ändå.
Min erfarenhet är att det inte lönar sig att säga hur någon annan ska göra då de dricker, för att alkohol är en sådan kraft att det kan bli vad som helst. Det man tänkt från början blir något helt annat då alkohol kommer in i kroppen. Man ringer sina anhöriga m.m.

Hur tänker du om det att du helt enkelt, vid minsta misstanke att hon ringer dig onykter att du inte svarar?

// Tröttiz

@josefinfrågar
Hej.
Lätt att övertänka som anhörig.
För att ta det kort ... Dina upplevelser, dina gränser.
💜

@Åsa M tack snälla! Fått pratat nu med dom i telefon och det känns så mycket bättre ❤️ tack för styrkan!

@josefinfrågar Du bestämmer dina gränser! Om du tycker de överträds, så är det så. Skickar styrka!

Tack snälla, sitter nu i telefon kön för att prata med dom. ❤️ Sköt om dig med!

Hej @Josefinfrågar! Jag tror inte du är varken tråkig eller överkänslig. Och jag känner igen både reaktionen hos din förälder (har haft samma från min partner) och din känsla av att inte vara säker.

Jag tänker att det kanske kunde vara bra att ringa alkoholhjälpen på numret du hittar här på sidan. Det tyckte jag var ett hjälpsamt första steg för att få feedback på mina upplevelser och bekräftelse på att det jag kände var rätt.

Ta hand om dig❣️

Överdriver jag med mina gränser? Är jag "tråkig" och känslig? Jag övertänker sjukt mycket nu. Att tillägga drack förr med hon men inte gjort det på många år. Pga har småbarn och inget intresse av det.