skrev has i Är tillbaka

Det låter tufft @kärringen, men det finns ju fortfarande en person att ta hand om - dig själv!

Kämpa på❤️


skrev User37399 i Är tillbaka

Inte lätt, men ju längre tiden går… 🤗


skrev User37399 i Är tillbaka

Ingen mening med ultimatum.. satsa på dig själv nu!
Det är inget problem om han bjuder in någon annan - för dig.
Går alltid att hitta anledningar…
Njut av helgen blocka numret ta promenad o en fika, shoppa nåt nytt kram


skrev Kärringen i Är tillbaka

Nästan ett år senare hoppas jag vi kommit till slutet.
Jag är så dränerad på energi så det finns liksom ingenting kvar att ge.
Har pluggat på om alkoholister och medberoende så jag snart borde bli professor men informationen verkar gå in trögt i denna hjärna.
Jag satt ultimatum, o då var egentligen ultimatumet väldigt snällt och milt, att han skulle vara nykter dom dagar jag är där och det är ca 10-12 dagar i månaden nu för tiden. Men detta var tydligen inte så populärt för nu kan jag typ dra åt helvete. Först blev jag helt förstörd men jag fattar ju att han förnekar detta ut i varje por. Och insikten slog mej att han har ju aldrig behövt stå för några konsekvenser i sitt beroende, alla har ju gjort allt åt honom så det är klart han inte fattar. Problemet är ju att han kommer bjuda in någon annan nu som tar över, men nu måste det problemet vara ur mina händer för jag fixar inte mer känslomässig turbulens som läget är nu.

Lyssnade på spotify- Avskalat om medberoende och kände oshit..... va sjuk man ändå är! Jag lever helt genom andra människors känslor, har jag ingen att ta hand om får jag panik och hamnar i en depression och söker nya att fixa och trixa med. Mina känslor och behov lever liksom inte bara när jag kan fixa och fundera över andra. Jag vet inte vad som gör mig glad längre knappt vad jag tycker om för mat där har jag också anpassat mig efter alkoholistens vilja och smak. Sover inte på nätterna, tröst äter godis, har isolerat mig och knappt nå vänner kvar .....jag gråter mest hela tiden.

Men jag tog ett steg och kontaktade kyrkan som har någonting som heter Livsstegen, det är baserat på AAs 12 steg fast när man är i livskris. Jag har en önskan att detta ändå blir brytpunkten.


skrev Åsa M i Känner mig så kluven

@ann74 Det är rent hemskt hur man utplånar sig själv för att missbrukaren ska slippa störas i sin sjukdom. Fokusera på DIG. Vad behöver DU? Hoppas du kan prata med någon och ta fram en "rymningsplan". Du förtjänar ett bra liv.


skrev has i Känner mig så kluven

@ann74 jag fick väldigt bra stöd på vårdcentralen, en kuratorskontakt, så finns ingen beroendeenhet så finns andra vägar att gå.

Jag har nyligen flyttat och vi behöver också sälja vårat fina hus. Efter all stress som varit känns det nästan skönt att sälja, eftersom känslan där inte längre är positiv för mig.

En fråga som jag fått med mig från samtalen är: hur känns det här för dig?

Kommer på mig att jag lätt försvinner iväg och fokuserar på andra, men kan upptäcka det nu och gå tillbaka till frågan: hur känns det här för dig? I olika situationer och det har varit enormt hjälpsamt.

Ta hand om dig❣️


skrev ann74 i Känner mig så kluven

@Kärringen ska kolla efter en beroende enhet, håller med dig skulle nog verkligen behöva prata med någon helt utomstående , det är otroligt jobbigt att hålla allt för sig själv och hålla upp en fasad utåt att allt är så bra.
Tack för ditt stöd.


skrev Kärringen i Känner mig så kluven

Nu låter jag ju väldigt klok och rationell men det är nog bara för jag är så slutkörd och önskar ingen detta mående.


skrev Kärringen i Känner mig så kluven

Jag råder dig att söka stöd först och främst. Har ni någon beroende enhet i närheten? Det är lättare att bena upp saker med någon helt utomstående.
Jag förstår ju att det är komplicerat med hus och barn.....men hälsan och det egna mående måste gå först, era barn blir inte gladare eller tryggare om du brakar helt!


skrev ann74 i Känner mig så kluven

@Kärringen va skönt att du kommit ur ditt medberoende även om det är en bit kvar att återfå energin.
Ja jag vet att jag lider av medberoende och måste börja att ta mig ifrån honom, men det är lite trixigt när man sitter med ett hus som ingen har råd att ha kvar själv så tror även att det är därför allt blir ännu jobbigare. Samt att jag är rädd för mina barns reaktion trots att dom är 14 och 17 år att det är deras barndomshem jag rycker dom ifrån. Har inte heller pratat med någon om vårat problem allt för att skydda barnen men misstänker att vissa i våran omgivning förstår eftersom han oftast blir full när vi träffar folk.


skrev Kärringen i Känner mig så kluven

Detta är medberoende har jag fått lära mig den hårda vägen.
Läste någonstans att det klassas som beroende av känslor, och det kanske är det.

Jag har nyss brutit med min....eller han bröt med mig. Jag är dock särbo inga barn och är helt körd i botten känslomässigt. Så finns det någon styrka kvar så gå, bara gå! Stor kram


skrev Katten om natten i Återfall

Ingen idiot alls! Vi vill ju tro att det är över, att det gått bra, att framtiden är ljus. Det finns historier med lyckliga slut - många! Om vi inte vågar tro och hoppas, hur blir vi då som människor? Och då menar jag inte att vi alltid ska tro och hoppas, så klart. Ibland är verkligheten en annan och insikten, hur tufft det än är, det enda rätta. Var gränsen går är nog omöjligt att tala om. Jag tror att magkänslan nästan alltid har rätt. Man vet, kanske utan att veta varför, och tids nog dyker bevisen upp, utan att man behöver lägga energi på att leta efter dem ... Jag kan inte råda dig till något, bara skicka medkänsla och igenkänning. Hos oss är återfallet snart två år tillbaka, det känns tryggt och ändå så skört när förändringar stundar. Jag hoppas att det ska gå bra, att tro och hopp får fortsätta råda och att jag inte blir sviken.


skrev Exhale i Jag sörjer

"Är väl där jag börjar befinna mig nu. I livet efter det omedelbara kaoset. Trodde aldrig det skulle kunna kännas såhär att leva. Jag är inte lycklig särskilt ofta, strävar inte efter det heller, men jag är i lugn och ro. I eftertanke inte ältande. Jag tar dem små stegen ansvarsfullt gentemot mig själv. Livet utan är mycket enklare än jag kunde föreställa mig. Jag har ansvar för mig själv, mina barn och mina nära relationer.

När jag var där på botten och allt handlade om att sova och att äta. Så kändes det inte som att det skulle kunna bli såhär.

Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden.

När vi sätter dem där första gränserna för vad vi vill vara med om, för vad vi vill hantera. Då kommer dem andra som en följd. Om vi låter dem. Om vi vågar. Den friheten. Den är värd. Den är värdefull.

Du är. Jag är. Vi är.

Ensamhet. Den är inte farlig. Den är jobbig. Men den är inte statisk. För sen sträcker vi ut våra händer igen."

Snudd på exakt 4 år sedan dem här orden nu. Mina barn är tonåringar på väg ut i sina egna liv. Dem har också fått sätta dem där gränserna några gånger i sina relationer. Dem har fått smak på kärleksrelationer och har många vänskapsrelationer. Är en stolt mamma. Det blev två kloka omtänksamma varelser. Dem pratar öppet. Vi pratar öppet och rakt. Vi sätter gränser och vi går därifrån. Därifrån dem platser vi inte ska vara kvar på eller i. Vi väljer lugn, ro och nöjen. Vi är rätt nöjda. Vi är glada och vi är stökiga. Vi kämpar på. Vi är trötta. Vi letar glädjeämnen. Och satan som vi vilar när det behövs. Alla tre. ❤️ Det vidare livet. Inte dumt. Inte dumt alls. Välkommen 2024.


skrev Flarran i anhörig

Hej!@kinkina, Det kan ibland vara svårt med olika tankar, känslor och frågor. Har själv när jag mått dåligt på gränsen intill att inte orka med nåt alls, då talat med en jourhavande präst. Det handlade då inte om nåt religiöst snack i sig. Bara mest att få höra rösten av en människa i form av en så kallad själasörjare och väl förhoppningsvis då få tala med en som var lite kunnig på det andliga liksom.

Detta då jag vid aktuellt telefonerande stod lite undrande om meningen med livet. Detta var i en tid då man var lite yngre och inte ens var vad man väl kan beteckna som så värst isolerad så att säga. Minns att prästens svar på meningen med livet var: ”att kanske finnas till för någon” som han sade. Mår man lite allmänt dåligt då räcker det nog ofta med att bara snacka ett par ord med kanske en granne man möter, eller snacka lite väder och vind med en kassörska i en matbutik eller nåt sånt.

Om det nu är tyngre, kanske psykiska grejer som man känner stort behov av att ventilera så finns det ju alltid sånt som vårdcentraler och sjukvård som man kan vända sig till. Men sånt känner väl alla till kan jag tro. Hur som helst, hoppas att det ordnar till sig på bästa sätt för dig och din son.

Kämpa på!


skrev Åsa M i Återfall

@brittney du är ingen idiot! Det är helt naturligt att önska att missbruk ska upphöra, men har man bevis på motsatsen blir det svårt att tro på det. Vad vill du själ göra? Om du lyssnar inåt.


skrev User37399 i Ska jag berätta för alla?

Ah ok
Tyvärr tror jag inte att du kan lägga separationen i hans händer

Jag lämnade ett fint hus för lägenhet , men inget är viktigare än ditt och inte minst barnens trygghet.
Blir bara större konsekvenser ju längre det går.
Sen är det tufft att ta hand om allt själv men man fixar det.

Önskar er en fin dag ❤️


skrev brittney i Återfall

Vet egentligen redan men ni vet hur det är, man vill tro att det inte är så. Men det är säkert så att han dricker igen. Fast han säger nej. Jag har så jävla otur att mitt luktsinne är borta efter covid så har svårt med lukter. Men jag har haft en gnagande oro ett tag och nu tror jag att han har ett återfall. Nästan 2 år sedan förra omgången. Vet inte hur jag ska orka . Vad jag ska göra. Trodde det var över- vilken idiot jag är.


skrev Katten om natten i Resande

@Åsa M Tack! Kloka ord. Du har nog alldeles rätt. Jag ska fundera över det där.


skrev gladpålåtsas i Ska jag berätta för alla?

@bella70 Vi är överens om att han ska flytta. Dessvärre har han inte fokuserat så mycket på det just nu. Han hoppas väl att jag ångrar mig antar jag. Jag har medvetet undanhållit ålder på våra barn.
Jag tittar också efter eget boende, det hade varit underbart men känner att jag inte är redo att lämna huset än.


skrev User37399 i Ska jag berätta för alla?

Hur känns tanken på att ha det livet som du beskrev ovan tillsammans med barnen i lugn och ro i eget boende? Med ditt fokus helt på (o trygghet) barnen?
I kombination med samtalsstöd? Tänker att ni upplevt mycket som behöver hanteras.
Har du funderat på att prata med t ex skolan?


skrev has i Har gjort slut och tvivlar, hade han verkligen problem?

Jag känner väl igen det du skriver @emje: ”Oj jag förstod aldrig att det var ett så stort problem för dig” för att nästa gång vara aggressivitet och försvar. Och den där förvirrade känslan av verkligheten. Även delen med att dra ner en tid för att sedan öka igen.

Jag tror inte att du överdriver, tyvärr är han troligen inte ärlig ens mot sig själv. Lyssnade lite på beroendepodden där en man förklarade att han ”inte var alkoholist” med att han ju drack ur ett glas. Alkoholister dricker direkt ur flaskan. Det är en så lurig sjukdom.

Det låter som att du fattat ett klokt beslut för dig själv att lämna. Den där stressen är inget man vill ha i sitt liv alls!

Min man kom till (åtminstone viss) insikt efter att jag lämnat och ville få en chans att jobba med sig själv, bara av tanken om att det skulle finnas en förväntan på en eventuell framtid tillsammans fick igång mitt system direkt!

Vad gäller gränserna så borde du inte behöva sätta gränser för en vuxen man kring hur han bör agera när han har sina barn hemma.

Ta hand om dig!


skrev gladpålåtsas i Ska jag berätta för alla?

Tack för svar alla och så är det förstås. Fokus på mig och barnen och mindre fokus på honom. Helt rätt. Tack och lov har vi aktiva liv utanför hemmet både jag och barnen. Föreningsliv och många vänner och stor släkt att umgås med. Jag ska lägga ännu mer fokus på det! Märkligt liv bara… lever bredvid varandra istället för med varandra.


skrev emje i Har gjort slut och tvivlar, hade han verkligen problem?

@Åsa M
Tack för stöd och tips, jag har försökt skriva anteckningar i telefonen under de perioder när det varit tungt. Nu måste jag bara orka gå tillbaka och läsa.