Senaste kommentarerna i forumet

Så mycket av det du skriver går rakt in i mig och visar på mitt eget liv och dess brister. <3

Ja, tjafs blir det väldigt lätt.. Hur svårt det än är, så får man försöka låta bli att "ge igen" eller gå i svaromål med en person som är onykter.. Det lönar sig helt enkelt inte..
Du har ju redan gjort det hundra gånger kraxen, och jag lovar att resultatet den både den hundraförsta och hundra-andra blir exakt detsamma.. Varför inte göra som lizzbet föreslår? hitta på någonting eget som du kan roa dig med.. Träffa vänner, gå på bio eller vad du nu är nyfiken på att göra..
Jag har haft en kurdag idag och det är en ny imorgon.. så jag har bara hunit ögna igenom som hastigast..
Ha en trevlig kväll! /e

Känner igen mig det du skriver. Har en man som dricker på helgerna. Jag tror man bär på mycket ilska och bitterhet när man bara försöker fokusera på mannen som dricker. Att omvända honom till en nykter man. Försök att fokusera vad du vill göra och om du kan, svara honom bara att jag tar inte detta när du är onykter. Vill du prata om detta får du göra det i morgon när du är nykter. Så gör jag. Det är inte alltid lätt. Ibland blir jag fly förbannad. Men oftast går det. Och då ger man sig inte in i omöjliga diskutioner som man aldrig kan vinna mot en som dricker.
Vad gäller din man tror jag att han vill att du ska bli arg, då får han ytterligare en anledning att dricka. För du är ju ändå sur, tänker nog han. Så ser jag på saken.

Alla kan ju ha konflikter i relationer och jag känner igen mig i ditt humör. Oavsett alkohol så finns konflikter och dåliga beteenden i relationen. Vi har stora problem med kommunikationen fast ingen dricker och han inte gjort på många år. Vi behöver parterapi. Du har nog en del själv att jobba med och bra om du hittar sätt att hantera stress och oro själv. Du kan göra vad du kan genom att ta hand om dig och utveckla dig själv. Jag tror verkligen det är bra om du pratar med en terapeut och får lite verktyg för din ilska. Jag upptäckte att jag var jättearg på min man när jag gått i några samtal men sedan finns annat också. Beteenden och automatiska tankar som jag lärt in. Tror det enda du kan göra nu är att jobba med dig själv.

Vad gör du för att må bra? Har du egna aktiviteter och nöjen som du går på? Hur mår du för övrigt i livet utan honom? Ni dansar kanske den sk djävulsdansen? Har inte läst boken än. Båda får beroendebeteenden i en relation. Tyckte några skrev om det så bra i Blueeeyes tråd nyss.

Kramar

En av de värsta bitarna just nu är även det förakt jag känner inför mig själv hur jag blir i dessa bråk.
Jag blir galet arg och det ger ju bara mer bråk, mer ångest och mer trasighet.
Stressnivån sätter mig i obalans.
Hur långt ska det gå.. Detta är så förödande, det blir så mycket skuld å skam att bära för egen del, att jag inte kan bete mig bättre, jag är ju iaf nykter!

Har spelar in honom men har aldrig vågat spela upp det för jag är rädd för ytterligare konflikter i det.
Har även tagit upp då han är nykter att jag vill inte ha bråken men finner inget sätt att hantera detta.

Förstår dig. Måste vara jättejobbigt och jag skulle ha svårt att stå emot att bli så provocerad utan att reagera. Det där med att glömma bort verkar alla medberoende skriva om. Det som görs och sägs under berusningen både glöms och förträngs tror jag.

Du får mer och mer förakt. Jag förstår det. Har du testat med att spela in honom och spela upp det när han är nykter. Vet några här som gjort det. Det kan få dem att inse hur debeter sig, i bästa fall.

Kramar

Funderar också mycket kring det där... Och just som du skriver att dagen efter verkar allt som bortblåst. Har aldrig fått en ursäkt eller sett tecken på ånger, trots att jag ibland påmint honom om vad han sagt/gjort.
Tänker att det kanske är någon slags inbyggd skyddsmekanism som träder in? Det blir för jobbigt för deras redan hårt belastade psyke/hjärna att bearbeta även detta, så det sorteras bort...?

Kram på dig och hoppas helgen är uthärdlig!

Fy.
Jag förstår att du går sönder :(
Jag har inget bra att säga mer än att jag förstår dig och tycker att du sätter fingret på hur jobbigt det är på ett skärpt och klarsynt sätt.

Jag vet att personerna ingår i en slags förändring och det blir de "kemiska känslorna" som styr - alltså alkohol påverkan/ kidnappar hjärnan.
Men än om man vet mycket i knoppen så är det inte lätt att hantera sitt förnuft, jag får så otroligt med ilska och förakt till min man när han går in i sitt drickande och börjar diskussionerna och då står jag själv där och blir helt galet arg tillbaka, hur förnuftigt är det?
Känns som jag går sönder i dessa bråk som uppstår mer än själva drickande.
Som jag skrev försöker jag bygga murar men dem slår han ständigt ner.
Som jag känner så VILL han ha dessa bråk.. Varför.. Är det för att komma i bättre dager själv och då trycka ner mig med falska anklagelser och att jag hela tiden ska se min skuld i de frågor/ diskussioner som uppstår.
Det märkliga är att dagen efter så är det som glömt i hans värld medan jag kan vara bärare av alla hårda ord länge - jag går sönder i detta ständiga bråkande.
Och det kommer Alltid i och med hans drickande sällan å aldrig när han är nykter.

Tack för dina ord och kram tillbaka

Din sista fråga där...
Svar: jag vet inte riktigt.

Men man blir nog lättretlig, grinig, irriterad och martyr när man häller alkohol i sin kropp för ofta och för mycket.
Jag har aldrig bråkat eller slagits, inte skrikit fula ord eller ställt till scener.
Eller jo...när jag var yngre hände det väl.
Slogs gjorde jag inte dock.
Men jag känner ändå igen mig i din beskrivning av "alkoholisten" när jag ser tillbaka.
Du vet, en människa som häller alkohol i sig gång på gång, det är väl klart att kroppen blir ur spel.
Som PMS lite, kanske man kan säga?
Jag vet inte, men usch, jag inser att jag tyckte så otroligt synd om mig själv då...

Kram till dig!

Känner igen mig och lider med dig...
Kan du inte försöka hitta på annat hela helgen? Skit i honom, gå ut, träffa dina vänner, gör saker på egen hand, utanför hemmet.
Låt honom sitta där och köra sin show utan dig som publik...

Hej alla!
Nu är det helg igen och alkoholen flödar i vårt hem.
Jag försöker bygga murar omkring mig då den kommer men blir alltid utsatt för provocerande bråk från min onyktra partner.
Hur mycket jag än försöker hålla en låg profil och inte lyssna eller ge mig in i diskussion som han provocerar fram så känns det som om jag inte kommer undan!
Det slutar oftas med stor bråk där jag ska försöka stå för min oskuld i frågan, men det är ju en omöjlighet - han är ju som både en försvarsadvokat och domare hur jag än gör så är jag den skyldige och i underläge.
Sen ska jag ju helst komma och be om ursäkt eller förlåtelse trots att jag inte har någon skuld i det hela.
Varför blir alkoholister så benägna att diskutera och bråk??
Hur ska man göra för att skydda sig själv och undslippa alla dessa bråk? Bråk om lite och ingenting.

För sig själv under längre tid. Kallas väl affirmationer? Att ni lyckades så bra på din arbetsplats! På en arbetsplats där jag var blev det konstaterat att medarbetare tyckte att inga chefer hälsade och de skulle de börja med men det hände i princip ingenting..

Om jag affirmerar min mans kärlek till mig genom att varje dag säga till honom. Jag vet att du älskar mig och tycker att jag duger och visar det. Tror du det fungerar dubbelt då? ? värt att pröva...

Ses och kram

(redigerat av admi) är en hård kvinna mot oss törstiga,
f.d törstiga män samt vi som försöker komma ifrån törstandet.

Känner igen mig, från din killes synvinkel.

Slutar man dricka helt så blir man trött och nere,
speciellt om han haft detta livet i några år.
Alkohol är ju ett gift som påverkar kroppen och den har vant sig att få sin dos, inte minst hjärnan.
Balansen av hjärnans serotonin rubbas.

Detta drabbade mig,
jag har varit superlåg och trött hela vintern och nu har min fru fått nog.
Jag har tagit Antabus hela vintern, slarvat medvetet 3 gånger och druckit.
Inte tokmycket som innan men tillräckligt för att min kvinna skulle tappa tilliten.

Först var det alkoholen, sen kom nedstämdheten, en salig blandning.

I sista änden kan du skicka forumet o visa vad du har skrivit, då kan jag lova att han först blir upprörd, kränkt, en riktig käftsmäll, men han får sig en tankeställare och ett val.

Jag misslyckades i mitt val tyvärr, min vilja och kärlek fanns där,
men jag nådde inte hela vägen, snubblade många gånger och kommer vara bitter över det antagligen i resten av mitt liv.

Lycka till med allt, kram

Din #50, du vet?
Alldeles, alldeles underbar. <3
Ja. Tror det räcker med det. :)

Jag tror att vi många gånger läser en massa saker, vi tar till oss nya tekniker på kurser, och vi tror att vi är färdiga med det..
Men det finns en HAKE!
Vi måste praktisera! Inte bara läsa och lära oss! (och inbilla oss att det räcker och att vi "kan")
Repetition är studiernas moder,(Repetatio est mater studiorum, tror jag det hette) fick jag höra i min ungdom av en ganska sträng lärarinna..
Och vet ni vad? Hon hade rätt!
Ja det må kännas jättefånigt i början att stå framför spegeln och säga: Jag älskar dig" (mig)
men börja då med ett Jag tycker jag är okej! (blanda inte in några "inte", det förstår varken universum eller vår hjärna..)
Agera, som om.. Spela en roll i början!
Ja så småningom så växer den in i dig och du "är"..
Jag har ett utmärkt exempel på hur man förändrade den sociala atmosfären på ett av våra universitet, genom att påbjuda att alla skulle hälsa på varandra, bara genom att säga ett enkelt "Hej".. varje gång man möttes i korridorer lärosalar, etc.
Skitfånigt tyckte belackarna.. Det skulle väl ändå inte göra någon skillnad.. Men regler är regler..
Många började heja.. En del med ett leende.. en del trumpet och några lite överdrivet..(vilket hade till följd att det spreds en hel del leenden)
Och faktum var, att efter några månader, så var det ingen som kom med sura miner längre och gemenskapen ökade..
Ja, våra hjärnor ÄR lite korkade.. Och därför är det väldigt praktiskt att vi kan lura dem att lägga sig till med saker som är positiva för oss..
Naturligtvis, kan vi motarbeta oss själva också, genom att säga till oss att det här fungerar ju inte, så fånigt!
Men då är vi heller inte mogna för förändring!
Och vi måste alltid göra jobbet själv! Ingen annan kan göra det ÅT oss, även om vi önskar att så vore fallet..
Det spelar ingen roll hur många böcker om bergsklättring du läser, om du inte praktiskt övar, så kommer du aldrig att bli en bergsbestigare..
Om du inte själv reser dig, skaffar utrusning och bestämmer dig för att prova ens en klättervägg, så kommer du att fortsätta vara en som "bara läser"..
Men jag lovar dig, att om du sätter upp en liten lapp på spegeln, i badrummet och där du vanligtvis sitter, där det står: Jag är älskad och allt är okej!
Och läser den för dig själv minst 3 gånger om dan (repetera meningen 10 gånger, varför inte genom att räkna på fingrarna) I 21 dagar, så kommer det att ha startat en positiv förändring hos dig! obs.. Det ger inga utfästelser om din omgivning! Det startar med DIG!
Ja, jag har gjort det.. Stått och rabblat.. motvilligt, trotsigt, (tänkt är jag inte klar snart.. ) Jag har bråttom, hinner jag?
Men envis som jag är så har jag inte släppt taget.. (även om jag missat några gånger..)
Och vet ni vad, efter en månad så tyckte jag att jag faktiskt var okej.. Det var inte så illa.. Så i perioder har jag fortsatt med sånt som är bra för mig! (framgång föder framgång)
Jodå, livet satte snarskank för mig flera gånger.. men å andra sidan fanns ju inga garantier för att jag aldrig mer skulle ramla..
Det som hände var att jag inte längre låg kvar och sprattlade som en skalbagge på rygg.. Jag hittade alltid nåt att ta spjärn emot och (mödosamt) vända på mig..
Japp.. idag blir jag fortfarande skitförbannad, pissed of, ursinnig.. när saker händer, men det blir lite mer av en sport att se hur snabbt jag dels lokaliserar nåt att ta spjärn emot, dels hur snabbt jag är uppe igen..
Ibland lyckas jag tom lokalisera "gyttjehålen" i tid, och kan bestämma mig för att inte kliva över kanten, eftersom jag vet vilken möda det kostar att ta sig upp..
Ja, jag fortsätter att "jobba med mig själv" för jag har insett, att precis som med andra färdigheter man lär sig, så faller de i glömska om man inte repeterar..
Man behöver inte ta allt på en gång, det går alldeles utmärkt att ta en liten bit i taget..

Du är själv fantastisk!

Att jag bara ÄLSKAR dig!!!!! Tack för att du är här och delar med dig av allt!

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Ja, jag vet inte om jag kan förklara det med annat än att jag börjar med "jag" min innersta kärna. Det jag är i absolut kontroll över.. Och sätter mina gränser (jo, jag vet att det finns de som kallar mig "egoist") Som anhörig måste man lära sig vara egoist, när det gäller det personliga ansvaret .
Nej det har inte kommit på en gång, ingen quick fix och jag tror att vägen dit ser olika ut för olika människor .
Vi är ju individer..?
Mindfullness, att vara närvarande i NUET, på riktigt, har hjälpt mig! Jag har lärt mig, att du bara orkar ha en känsla kvar i max 3 minuter. Sedan kommer nya saker.. Självklart, om du fortsätter att gå tillbaks och plocka upp känsla och älta den så återkommer den, men då befinner man sig inte längre i "nu" utan i "då ;-)
Jag tror att jag kanske verkligen har gått in i sinnesrobönens innersta kärna och förändrar det jag kan förändra! Mina tankar. Och släpper det som jag varken kan förändra eller som inte är mitt ansvar!
Tyvärr är det inte ovanligt, att omgivningen försöker lägga på människor fel sorts "ansvar", försöker få oss att "ta hand om" andra människor, för att det inte finns tid, pengar eller plats åt de hjälpbehövande..
Det här hade jag ALDRIG klarat om jag hade varit kvar! (då hade jag nog på allvar börjat fundera över att ställa mig på järnvägsspåret, för egen del..)
Sedan är det fortfarande mycket kvar att lära, Att själv inte gå över några gränser, att inte o-ombedd peta i andra människors liv..
Att hjälpa MED tydliga gränser, där jag själv måste tala om exakt hur mycket jag orkar stötta, rent praktiskt.
Typ, Ja, du får ringa och prata, men är du riktigt onykter så lägger jag på och svarar inte mer den kvällen. Jag stänger av telefonen på nätterna, för om jag inte orkar med mig själv, så orkar jag heller inte hjälpa någon annan..
Kanske är det ett sätt att "jobba med händerna på ryggen"?
Man blir inte alltid populär, för jag förmår inte säga det folk "vill höra", utan det de kanske behöver höra?
Jag ändrar inte mitt budskap! Oavsett vilken sinnesstämning han är i och vilka "fiffiga" argument han kommer med så står jag kvar vid min gräns och det jag sagt..
Känslorna må vara obehagliga i början, men man dör inte av dem! Och de sjunker undan. (bara man tillåter dem att göra det!)
Jag vet inte hur eller när det hände, jag upptäcker bara, att jag inte ens blir upprörd längre..?!
Min fd kallar det "känslokall" eftersom det inte ger någon respons på hans provokationer..
Men att man reagerar, behöver inte betyda att man agerar..
Jag konstaterar att vissa saker inte förändrats (skickas bara fram i nya varianter.) Och att jag redan provat alla lösningar jag känner till så jag vet redan att resultatet inte blir anorlunda..
Och då är det bara att ta en kopp kaffe, öppna fönstret, ta ett djupt andetag och andas ut olustkänslorna..(och inte plocka upp dem igen ;-) )
Så kanske är knepet, att när du väl släppt något, så gå inte tillbaks och börja peta i det igen! Ta varje ny händelse som just "ny" och släpp igen.. Samla dem inte på hög..! (oavsett om det påminner om den gamla)
Det sägs ju att vi ska slänga saker ur vår ryggsäck.. Mitt tips är gör dig av med hela ryggsäcken! Eller om du inte orkar, skär ett hål i botten, så att allt du stoppar in åker ur medan du går..
Sedan att lära sig det lilla ordet som vi vår kultur har så svårt för, "NEJ" och att verkligen använda det, underlättar..
Som Stefan Einhorn skrev "det är inte snällt att alltid säga ja!"

Fint att höra hur du har hittat ett sätt att inte ta så illa vid dig då han beter sig illa eller reagerar negativt på dina förslag. Att du håller din linje och inte går med på att lyssna på svammel på fyllan och samtidigt hålla dig lugn låter bra på många sätt. Det kan inte vara lätt och det vore spännande att höra vad du tänker eller gör för att kunna vara så lugn?

Vänliga hälsningar
/magnus
alkoholhjälpen

Håller tummarna för dig! Ja, ibland får man "ducka" en smula, för sin egen skull.. Det gäller att hushålla med energin och välja sina strider..
styrkekram/ e

Och välkommen! Tack för att du orkar dela med dig av dina erfarenheter.
Ja vi är många olika individer, var och en med sin historia.. För min del slutade det med en separation och en skilsmässa..
Dock har vi fortfarande en viss kontakt.. Hos min fd har jag faktiskt gett upp hoppet att han någonsin ska erkänna ens för sig själv att han är beroende..
Som du kan läsa i mina trådar, så har det varit en rejäl berg och dalbana (som tog slut på min ork)
Den nyktra personen kan jag mycket väl tänka mig att umgås med.. Men att ge mig in i ett nytt förhållande.. Nej, det skulle jag aldrig våga!
Det har funnits alldeles för mycket lögner, undanflykter och smutskastning för att det skulle fungera.. Vissa personer kan man förlåta för deras beteende, men det betyder inte att tilliten som sådan är tillbaks..
Han ringer fortfarande ibland (eftersom resten av bekantskapskretsen samt syskonen tydligen sagt ifrån om hans "fyllesamtal") Det pendlar från "Inga problem, jag mår så bra, till bottenlös förtvivlan och stora offerkoftan..
I början tog jag åt mig och kunde gå och må dåligt i dagar över ett sånt samtal..
Nu har jag på nåt sätt hittat mitt eget lugn.. Jag kan ju ändå inte påverka..
Dessutom så brukar det visa sig bara ett par dar efter att han inte ens kommer ihåg att han ringt.. ännu mindre vad han sagt..
En del når sin botten, när de blir själva och inte har någon som "dämpar fallet".. En del fortsätter tyvärr, tills de supit ihjäl sig...
Önskar dig en god kväll/ e

Hej alla!

Jag registrerade mig igår, dels för min egna nykterhet men även för min (nu tidigare) partner. När jag skulle skriva om hela känslokarusellen igår så gjorde det alldeles för ont. Tänkte att jag skulle ge det en ny chans idag och så såg jag denna tråd. Känner igen mig i det som beskrivs, elakheterna, humörsvängningar och ansvaret för en annan persons mående.

Som nykter alkoholist själv känner jag mycket väl igen mig i min tidigare partners beteende och det gör extra ont i mig. Jag minns själv tydligt hoten om att bli lämnad från mina anhöriga om jag inte slutade dricka. Jag minns hur det fick mig att må och känna och det var (för mig) inte positivt för min nykterhet. Jag var i stor utsträckning övertygad om att det var tomma hot och att om det inte var det så var jag beredd att förlora allt och alla för att få fortsätta dricka ifred.

Jag försökte dock, såsom min tidigare partner, att ändra på mig för deras skull såsom han försökt för min skull. Precis som du skriver så fanns det en del av honom som (för min och lite för hans egna) skull ville sluta och jag trodde på honom var gång han lovade. Jag stöttade så gott jag kunde med uppmuntran, bekräftelse och tog med honom på AA-möte. Sedan insåg jag det som tidigare skribenter här skrivit: Lika lite som jag kunde bli nykter för andras skull kan han bli nykter för min skull! Jag är dock övertygad om att han för stunden menade allvar att han ville sluta dricka.

1 vecka i taget gick det, då var det ok. Sedan kom lögnerna, lukten av alkohol (en kväll kom han hem så full att han mer eller mindre spydde på mig. Stank öl och spya men han försökte trots det förneka att han druckit en droppe alkohol) och precis som du skriver även rättfärdigandet av drickandet.

Dessvärre kom hans drickande med allvarliga konsekvenser för vår relation, hans beteende var rent ut sagt svinigt mot mig och andra människor vilket han stundvis (den veckan han var nykter) insåg och kände mycket genuin ångest inför...Då led jag oerhört mycket med honom, höll om honom och kände sorg för hans skull, på bekostnad av mina sårade känslor för vad han utsatt mig och andra för. En vecka senare var vi tillbaka på ruta 1.

Känslokarusellerna, omhändertagandet och hur jag gick runt och konstant kände mig som en slagpåse för hans humörsvängningar fick mig att må riktigt dåligt. Det dränerade mig på så mycket mental och känslomässigt energi att jag gick runt på helspänn och blev slutligen känslomässigt apatisk till mig själv och till honom. Ilskan och frustrationen försvann och kvar fanns bara rädsla och sorg.

Jag lyckades under lång tid bortse från hans drickande, hans beteende och konsekvenserna av det av den enkla anledningen att jag älskade och fortfarande älskar honom innerligt! Det blev dock för mycket på min bekostnad och på min nykterhet att jag bestämde mig för att lämna. Än idag behandlar han mig som sin känslomässiga slagpåse men jag försöker stötta honom om än på distans då jag flyttat ut. Det känns som om jag äntligen kan andas igen samtidigt som skuld och skamkänslorna över att ha lämnat tynger mig oerhört mycket!

Jag vill gärna tro att var människa måste få nå sin punkt, sin botten innan den kommer till insikt om att vilja förändra sitt liv. Dessvärre tror jag att det finns väldigt lite man som anhörig kan göra för att skynda på processen? Jag valde att lämna inte för att han snabbare skulle bli nykter utan för att jag inte längre klarade av att förhålla mig till honom utan att samtidigt förminska mig själv till självutplåningsgränsen. Någon sa till mig att man inte kan kontrollera vad andra människor gör, man kan dock kontrollera hur man väljer att förhålla sig till det.

Har ni testat att prata med en 3:e part eller testat AA-möte? Ibland är det kanske lättare att nå fram när det kommer från någon som inte lever i en nära relation till personen? Tycker ni är starka som orkat stanna kvar så länge, det bevisar kanske att det finns mycket annat gott i förhållandet? Önskar verkligen att jag hade haft er kämpaglöd! Skickar med massa styrkekramar till er och ser fram emot en uppdatering om hur det går för er!

Kram

kommunen nästa vecka. Det känns riktigt bra. Har även en samtalskontakt via alkoholrådgivningen som ger mig mycket men jag behöver ändå få utlopp fö allt. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Allt som hänt genom alla dessa år och hur sjukt jag lever ibland blandat med perioderna (som nu då) när allt är lugnt och fridfullt. Mycket pga att jag inte nämner ordet alkohol överhuvudtaget.

Igår ringde min fd.. Då var han uppåt och allt var frid och fröjd.. Hade kanske bara hunnit dricka ett par öl..
Idag ringer han igen och allt är "nattsvart".. Han är en looser och mår riktigt dåligt.. Tydligt påverkad också, inte bara emotionellt..( åtminstone inne på andra flaskan vin..) Hans syskon har tröttnat på hans "fylleringningar" och skällt ut honom.. Så nu finns bara jag kvar att ringa till.. Jag lyssnar 2 minuter och föreslår att jag ska ringa sjukvården.. Då pang, läggs luren på..

Jodå, vi har pratat om det många gånger.. Varje gång jag föreslår adekvat vård, så blir han ursinnig och säger att jag driver med honom. (istället vill han helst att jag åker dit och sitter nåt dygn och lyssnar på hans "fylle-ångest-svammel" helst borde jag ju ta med mig ett par flaskor vin också..)

Han blir lika förbannad varje gång jag säger ifrån eller föreslår vårdcentral eller psykakut..
Vi har varit där såpass många gånger nu, att jag slutat reagera..
Känslorna av oro och olust jag hade i början har eroderat till en dammhög.. som blåser bort efter en kopp kaffe och en stund vid ett öppet fönster..

Jag vill inget ont! Önskar ingen olycka! Må du finna frid i din själ!

Jag skaffar frid i min egen själ och i mitt eget inre.. Det är ju den enda plats jag bestämmer över alldeles själv <3
Dit når inget annat än det jag bestämmer mig för att släppa in!
Och livet är faktiskt gott!