Senaste kommentarerna i forumet

Vi kunde sätta oss ner och ha ett bra samtal igår om det praktiska, börja göra en plan för att sälja huset mm. Hade messat på hemvägen om att jag ville att vi skulle sätta oss ner. Och han avbokade faktiskt sina kvällsplaner!

När jag kom hem såg jag det fulla vinglaset och kände tveksamheten. Men det var uppenbart det första och det blev inte heller mer. Inte ens efter att vi pratat och jag hade trott att han skulle "behöva slappna av lite och tänka på annat". Han var klar i huvudet och vi kunde prata som vuxna människor.

Vi är ju överens om uppbrottet, även om det så klart är en pina att gå igenom. Men det känns skönt om han kan hålla ihop så pass att vi kan lösa det praktiska. Ni vet ju själva hur ofta man blir besviken och planer grusas i sista stund när man lever i en missbruksrelation. Det hjälper ju inte direkt till att han är konflikträdd, då blir spriten lätt en utväg. Men jag behöver ljusglimtar i vardagen. Igår var en, när det kändes att det här (skilsmässan) klarar vi av. Ikväll ska jag ut på afterwork med kollegor. Då ska jag tänka på annat.

Varför kan jag inte sudda inlägg som hamnat dubbelt?

Och jag har insett allvaret. Så jag tror att jag kan orka hålla i nu. Tack för ert stöd! ?

Inte ett ord om alkohol i helgen. Skönt! Det kommer väl så småningom, men den dagen den sorgen. Och då kommer jag att vara beredd!

Har läst på en del nu och tydligen är korrelationen mellan alkoholism och obehandlade trauman där posttraumatisk stressyndrom(PTSD) ingår, såsom vid sexuella övergrepp är skyhög.
Förstod inte detta då jag "outade" henne. Det är t.o.m. så ibland, att man är behandlar traumat under fortsatt alkoholbruk för det är i princip är omöjligt för alkoholisten att sluta dricka. Maria Capio behandlar man PTSD och alkoholmissbruk samtidigt. Det finns inga krav att patienten ska vara helnykter utan kan ha ett visst kontrollerat drickande. Lite off topic här i tråden kanske men intressant.

Har på ett sätt bett om ursäkt till min kvinna att jag drog in hennes barn. Vid tidpunkten då det skedde så var det det ända alternativet för mig.
Hade jag förstått att PTSD antagligen är en stor rot till det onda hos henne, så kanske en traumabehandling hade fått henne på rätt spår. Hon hade nog kanske varit mottaglig för detta. Nu blev det som det blev men det goda i historien är att hon verkar ha fått en bra terapeut som hon tror mycket på.
Priset för mig just nu är att jag gjort något oförlåtligt i hennes ögon och för mig är det nog bara att släppa det här och gå vidare i livet.
Vi har båda kommit överens om att helt bryta kontakten med varandra på obestämd tid. Tänker att hon får höra av sig ifall hon behöver det och kanske insett att det var för hennes eget bästa som jag gjorde som jag gjorde.

Kanske hade saker kunnat vara annorlunda, ifall min insikt, om hennes fall av trolig PTSD inducerad alkoholism kommit tidigare?

Känns rätt tufft nu men jag har någonstans gjort en bra sak och livet får gå vidare.
Tack för alla fina kommentarer <3

Bifogar länk om alkoholism och traumabehandling ifall nån skulle vara intresserad :-)

http://www.psykologforbundet.se/Documents/Psykologtidningen/Forskningsa…

Jag tycker att ni är imponerande i detta både du och hon. Du för att du verkligen tog tag i det och inte backade undan. Och hon för att hon faktiskt säger att det var bra att du kontaktade hennes vänner.
Just det där med barnen är problematiskt på flera sätt. Som förälder vill man skydda barnen och när du drar in dem och på sätt och vis gör dem ansvariga så är det svårt att acceptera. Jag kan förstå varför du gjorde det och tror egentligen att det har en positiv effekt, men om du ska få en chans att lappa ihop det ni hade, så be om ursäkt för att du drog in barnen. Spelar ingen roll att det var hon som såg sig nödgad att berätta bakgrunden. Det viktiga i det här är ju inte att ha rätt utan att få relationen att fungera och då är en extra ursäkt aldrig fel. Och med tanke på hur mogna ni ändå verkar vara båda två, så vore det ju synd om det blir oåterkalleligt för att det saknas en ursäkt. Hoppas det ordnar sig.

Och du har ett val till!
Om du absolut inte vill lämna honom, så får du acceptera situationen som den är!
Ta en förhandling med dig själv, hur vill du att ditt liv ser ut om 5 år om 2 år när han fortfarande dricker?
DU kan ALDRIG få honom nykter!

Jag undrar vems liv lever du egentligen?
Lever du det liv du vill?
Om han hotar med självmord, så är det bästa att ta kontakt med sjukvården (medan han är nykter) Tyvärr tar de inte emot folk när de är onyktra..
Och du ser ju själv att du blivit en känslomässig gisslan..
Jodå mitt ex hotade också att ta livet av sig.. Och han lever än..
Fråga då, om det är lyckat att använda sig av känslomässig utpressning för att få som man vill? Det är ju faktiskt en form av psykisk misshandel du utsätter dig för!
Han har ett personligt ansvar att söka vård, vare sig det är för sin alkoholism eller för sina andra besvär! Det kan han helt enkelt inte lägga på dig!
Alkohol ökar förresten all ångest på slutet, så även om den varit ångestdämpande så får den med tiden motsatt effekt!
Att blanda medicin och alkohol brukar aldrig vara lyckat. Speciellt inte om han skulle ha antidepressiva, för de förlorar ofta sin verkan om de tas med alkohol..
Du har inget ansvar i att han förstör sitt liv så låt dig inte dras med!
En del går under och det är oerhört tragiskt! Att två går under för att en är sjuk och ändå inte tar emot behandling utan tvingar den andre genom manipulation och känslomässig utpressning att stanna kvar är katastrof!
Överlämna honom till vården! Gör en orosanmälan till socialen att han både dricker och är suicidbenägen, innan du själv blir utbränd!
kram /e

Puh.. så kan det gå när inte haspen är på ;-)
Jodå, jag ser ditt svar och tackar för det :-D Och för dagens skratt, när jag framför mig ser "charmören" gratisätaren som trodde han fångat ett lätt byte och helt plötsligt upptäcker en RIKTIG kvinna, som vet vad hon vill! Hoppas att det gör ont någon mer stans än i stoltheten på honom!
kram/ e

Nja... bevekelsegrund? När vi träffades var han helt öppen med sin diagnos men skönmålade samtidigt sin situation och underdrev sitt missbruk. Ja jag har varit nykter nu i si och så många år, om jag dricker nu så kan jag hantera alkoholen mm. Naiv som jag var (utan någon tidigare erfarenhet av missbruk) så sa jag; jaha, vad bra! Men redan efter ett antal veckor så insåg jag att det var på allvar, att han inte bara var "någon glad festprisse". Men... då var jag fast, kär och galen. Sedan, som sagt så fick han sina perioder men skötte dem ganska snyggt: höll kontakten med sin arbetsgivare, höll stenhårt på att han själv skulle anskaffa sin alkohol (hade jag lämnat lite vin i hans kyl då, så skulle han aldrig rört den), åt vettig mat, tog promenader emellanåt, skötte sitt hem minutiöst mm. Jag behövde mycket sällan "ta hand om honom". Så min medberoenderoll var minimal. Men något har hänt. Kanske känner han sig för trygg i förvissningen om att jag ska stanna hos honom, kanske är det något rent biologiskt som gör att han tål alkoholen sämre nu. Eller kanske är hans längtan efter att få dricka för stark. Han orkar helt enkelt inte kämpa emot. Till saken hör att han har en medfödd neurologisk sjukdom som plågar honom och även påverkar psykiskt, med oro. Alkoholen har varit hans sätt att självmedicinera, få lite ro. Stesolid som hjälper mot hans darrningar får han naturligtvis inte. Ett moment 22. Och jag då? Ja har tänkt på att lämna många gånger men när han är nykter, så är han fantastisk (och nej det är inte bara jag som säger det), omtänksam, huslig, rolig, generös, sexig... När han dricker och ångesten kommer på tredje dagen så kan jag inte lämna honom, risken för självmord finns. Han försökte för cirka 10 år sedan (innan vi träffades alltså). Ja jag vet, en form av gisslansituation. Han är förresten nykter igen nu. Men han ekonomi är i ruiner, arbetsgivaren har tagit emot honom på nåder, hans skakningar är värre och långvarigare än tidigare och mitt förtroende för honom är svagt. Känner nog egentligen att jag skulle vilja ha en paus men han är så svag och tunnhudad just nu.

Hej etanoldrift,
Tack för ditt svar :)

Han är nu ute ur mitt liv, och framför allt, tack o lov, ute ur min bostad...
Innan han stormade ut och och gjorde sitt bästa för att slå sönder dörren så var han noga med att tala om hur mycket jag kommer att ångra mig, att jag är patetisk, att han ångrar att han lämnade sitt ex för min skull, då han ju fortfarande egentligen är kär i henne, att jag varit otrogen, att jag tror att jag är bättre än vad jag är osv, osv...

OCH DET ÄR SÅ SKÖNT :D
Ju mer skit som kommer ur hans mun, desto mer äcklad och avtänd blir jag, lycklig över att slippa honom!

Jag dras inte till den typen av män! Har varit gift i 18 år med en lugn, trygg, stabil man. Vi skildes i höstas och han jag berättar om nu bara dök upp i mitt liv... Jag var aldrig ens jättekär, tyckte bara han var kul o gullig, ville ta det lite lugnt och trodde att han också ville det, då han dessutom är yngre än jag. Tror inte att vi skulle blivit så långvariga även om han inte haft sjukdomen, men det är ju svårt att säga vad som är han och vad som är alkoholens effekter...

Ja, nu ska jag bädda rent i sängen och bara NJUTA av min frihet! Och imorgon ska jag boka gyntid, tvivlar på att jag varit den enda under "vår" tid...

Vill passa på att tipsa om två bra böcker som jag lånade på biblioteket:
"Om du verkligen älskade mig" av Joyce och James Ditzler och "Botten upp" av Lena Holfve.
Dessa gav mig många insikter och styrka att tänka "rätt".

Kramar till er alla som kämpar!

Hej och välkommen lizzbet!
Ja, för det första, så så måste jag tyvärr säga att du förlorat rond 1, genom att låta honom flytta in igen (efter att ha kastat ur honom!)
Ja alkoholister är oftast oerhört trevliga, charmiga, "belevade" och lite "spännande" när man träffar dem (de har i regel inga svårigheter att få nya partners eftersom de upplevs som lite "häftiga", rebeller, regelbrytare och det händer saker hela tiden runt dem)
Råd nummer 1. Kasta ut honom igen! (JA, jag menar allvar!) Om han menar allvar så ska han själv ta emot behandling/ sluta dricka) DU kan inte göra honom nykter.. möjligen underhålla honom under hans dryckesperioder..
råd2. Ta ett allvarligt samtal med honom när han är nykter! (men tro inte allt han säger i form av "löften" utan kräv bevis!
Råd 3. leta rätt på en trevlig NYKTER karl istället, som inte har alkoholproblem!

Har du funderat på vad det är som gör att du dras till just den här typen av män? Vill du ha "fart och fläkt" i livet? Lite "fest"...
En varning, är att de gärna hittar på små romantiska upptåg, resor etc, som sedan "flickvännen" får betala eftersom de hamnat i en "tillfällig" knipa.. (därför är det också vanligt att de är bostadslösa lite titt som tätt och letar efter en ny snygging att bo hos..)

När jag läser det du skriver så lyser alla varningslampor och varningsklockorna ringer för fullt!
Japp det är hundratuseb gånger bättre att du tar en hjärtesorg NU, än att du sitter där om ett år eller två och undrar hur i hela friden du kunde hamna i smeten!
Ett litet lästips som jag hoppas att du följer! Katerina Janouch bok "Anhörig" Låna den på bibloteket om du inte vill köpa den (tror den kanske finns som ljudbok också) Och LÄS!
Var rädd om dig! Vi är många varnande exempel här och även om vi gillar nykomlingar så vill vi inte ha dig här som medberoende!
Till sist, Du kan inte hjälpa honom vare sig genom att boka tider eller föreslå AA- möten, om han inte själv är medveten om sin problematik!
Att han försöker dölja sitt drickande för dig, är ett av de allvarligaste varningstecknen på att det gått ganska långt!
kram /e

Så skönt att läsa alla era erfarenheter... Men tragiskt och hemskt förstås, man önskar ju ingen att behöva leva på det sättet :(

Jag träffade min alkis för bara tre månader sedan... Kände från början att något inte stämde, men fattade inte förrän efter några veckor exakt vad det var. Nu vet jag, med säkerhet.
Han skyltar aldrig med sina flaskor, vet inte hur och vad han dricker, för han gömmer det... Och det skulle aldrig falla mig in att leta, för det gör ju ingen skillnad, och jag vill nog inte se hur mycket det egentligen är :/
Jag har turen att ha egen lägenhet, så det är ju "bara" för mig att kasta ut honom... Gjorde så för bara två veckor sedan, men nu har han "flyttat in" igen.

Så besviken, trodde jag hittat en härlig, charmig, lite excentrisk och annorlunda man. Han har ju många underbara sidor och vi skulle kunna vara ett så bra par, men jag inser att HAN måste själv bestämma sig för vilken väg han vill gå. Jag kommer inte följa honom ner i träsket.
Vill gärna hjälpa honom att ta rätt väg, men hur gör man det?
Går det?

Tack e!
Nej jag ser igenom dessa "lugna" helger numera men ändå skönt mellan dyngfyllorna att man får liiiite vila iaf. Min sambo har aldrig frivilligt varit nykter en enda helg under alla åren vi varit tillsammans. Han ser ingen mening med det å jag ser ingen mening med alkohol. Visst kan jag oxå dricka a men aldrig på samma sätt som honom.
Nu har jag precis kommit hem från gymmet å senare idag ska jag träffa terapeuten, så idag mår jag toppen ? riktigt bra dag!
Kram

Jag tar oxå det tipset om ältande å lägger på minnet. Jättebra tycker jag. Lätt att fastna i negativa tankar å ältande annars. Riktigt jäkla superbra tips ?
Kram på dig etanol

Det är så lätt att hamna i det där "tankesnurret" när man inte är vaksam.. Och det är en träningsfråga, när och hur snabbt man lyckas tysta den där lilla rösten i huvudet..
Kämpa på! Och säg STOPP högt för dig själv när du kommer på dig själv med att "ÄLTA" För det är precis det du håller på med..
Ja, känslorna dyker upp med jämna mellanrum och vid olika tillfällen, precis som när man har en kär anhörig som gått bort!
Du kan också ge dig själv tillåtelse att "älta" en viss tid och ett bestämt klockslag, varje dag under en period. Säg att du bestämmer dig för att varje dag klockan 13:00, ska jag älta i 20 minuter. Då kan du när tankarna dyker upp säga till dig själv, det där tar jag klockan ett, Och sedan sitter du och verkligen ältar igenom allt så mycket du orkar! (men sitt inte flera timmar utan bara den avsatta tiden!) Dyker det upp fler tankar senare, så säger du till dig själv, jag tar det imorgon när jag har min tid för det här..
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga ovanför ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår!
Försök hitta något att göra, när tankarna börjar snurra. Något som kräver lite koncentration!
Mindfullness är inte alls dumt! Det räcker ibland att du går en "medveten" promenad.. Där du medvetet lägger märke till hur det ser ut, temperatur, hur det känns och låter.. Vilka ljud hör du runtomkring dig, Har något förändrats sedan du gick här sist?
För är du i "nuet" så finns det inte plats för annat..
kram / e

Ja det är lätt att släppa lite på överenskommelserna.. Och alkoholisten ändrar gärna "reglerna" efter eget huvud..
Ett par öl, betyder aldrig bara två! Utan i regel en avsevärt större mängd, liksom "ett glas vin" till maten troligen betyder hela flaskan.
Tycker att du själv ska läsa igenom det du skriver om era "förhandlingar", där han först lovar att inte dricka inför barnen (trots att du inte vill att han ska dricka alls) Och hur han sedan svänger en aning på det, så att det blir "inte så mycket" inför barnen..
Precis som Mrs Mary skriver, så gäller det att hålla taget (BENHÅRT) För det är väldigt lätt att hamna i de här förhandlingarna om en "accepterad" mängd, där formuleringarna gör att den beroende ändå dricker mer än man trodde.

Med en nolltolerans så finns inget utrymme för energikrävande "förhandlingar" (som man som medberoende ändå förlorar)
Jodå jag har också varit där och vet inte själv hur det gick till, när exet, lyckades förhandla sig till inte bara EN utan två boxar vin på semestern..?
Någonstans, kände jag väl ändå, att det var ett test, som skulle ge mig en anledning att verkligen göra slag i saken av mina planer att separera..
Ibland måste vi få såna tillfällen, så vi på något sätt kan "rättfärdiga" oss själva..?
Kanske är det lite av "du fick chansen" och du failade..?
Egentligen hade det inte behövts, för hans konsumtion låg sedan länge på gränsen och dessutom smygsöp han.
Han tror fortfarande inte att det märktes för han kände sig ju helt nykter..
Nej, du ska inte behöva fundera på om han druckit EN öl eller fyra, Om han köpt två eller en platta..
För det blir bara så att han "redovisar" den accepterade mängden, men sedan har han mera gömt. Vilket leder till ett energikrävande kontrollbeteende, där vi börjar leta bevis.
Helt verkningslöst, eftersom det inte får alkoholisten att bli nyktrare och bara slösar på den energi vi behöver för oss själv!
Kram / e

Så bra att du inte ger upp Trollis!
Ser du själv, hur det o-normala, blivit normalt, hur du tycker att helgen varit lugn, trots att din man druckit? För att du ändå lyckats hålla honom på gott humör.. (du har inte påpekat eller tjatat om hans drickande..) För troligen har han fått dricka i fred. (kanske har han också "hyfsat" till sig, för att kunna bevisa att han minsann kan "dricka normalt?)
Jag vet att mitt ex, tyckte, att så länge han "skötte sig", dvs en period, när inga diskussioner, gräl eller jätteångest attacker dök upp, så drack han "normalt" och "lagom" (och det kunde han väl ändå få göra?)
Nej, jag föreslår inte att du ska starta gräl eller diskussioner. Jag vet att du behöver all energi du har för att fortsätta planera din flytt!
Men jag ville bara göra dig uppmärksam på hur tokigt vi "känner"/tänker när vi har en beroende i hemmet. För det är så lätt att slappna av och flytta gränserna.
Nu är det kanske inte aktuellt för dig att "backa" på grund av det, eftersom du letar annan bostad, vilket jag vet kan vara knepigt. Det värsta är ändå, medan vi fortfarande är kvar i föreställningen att det ska bli "bra", för att vi tycker att det är skapligt lugnt.
Det är ju då vi kommer in i de ständiga förhandlingarna och ett steg fram och två tillbaks..
Håller tummarna för bostadsletandet! kram /e

Ja, det är ju det som hänt förut. Att jag släppt efter. Men nu ska jag hålla taget!

Hej blåögd!
Förstår att du har det riktigt jobbigt just nu? men ge inte upp, fortsätt kämpa..du är på rätt väg. Du vet att tiden läker alla sår, så småningom. Ett fortsatt liv med honom hade bara gjort dig mer illa. Du är superstark som avbröt eran relation, önskar jag kunde göra detsamma.
Stå på dig, du kommer att må bra sen, å vara fri ?
Stor KRAM till dig fina du?

Satt å tänkte igenom helgen som just varit. Den har varit lugn, faktiskt. Å med det menar jag att inga "dumheter" har inträffat. Sambon var full på fredagskvällen men på bra humör iaf. Lördagen började han som vanligt med öl innan han ens ätit något... Men han slutade dricka vid fyra/femtiden å nyktrade till.
Å detta är vad jag upplever som en lugn helg!!!! Helt galet...
Ständigt alkohol med i bilden är inte normalt, som min sambo tror.
Nä usch å fy för detta jävla gift som bryter ner allt i sin omgivning. Vill verkligen ta mig ur detta men svårt att hitta bostad. Så jag sitter verkligen fast i skiten?
Ger ändå inte upp

Om han redan är diagnosticerad som "alkoholist" som du skriver, så är det rätt allvarligt.
Egentligen så finns inga positiva effekter av alkohol!
Det bygger bara ångest!. Tyvärr så är också alkohol i regel enda "botemedlet" mot ångest, för den beroende..
Det skadar lever, njurar och andra inre organ. Det skadar nerver och muskler, vilket har till följd att en alkoholberoende ofta har svårt att gå normalt även i någotsånär nyktert tillstånd. ( de utvecklar något som kallas "Babinskis reflex" som innebär att foten istället för att sättas ner med hälen före sätt ner liksom platt, med hela fotbladet.)
Näringsupptaget är försämrat och ofta har alkoholister näringsbrist, trots att de ser tjocka ut (den berömda ölmagen) Mineral och vitaminbrist, vilket kan förorsaka andra bristsjukdomar och hjärtsvikt.
Och sedan det du nämnt, alkoholdemens! Den kan i vissa fall gå tillbaks men det kräver total nykterhet under flera år.
I det förvirrade tillståndet, råkar de ofta ut för olyckor.. Och då är också sjukdomsinsikten i regel lika med noll!
En god vän till mig berättade att hennes far fick reda på av läkarn att han var tvungen att sluta dricka alkohol för att överleva, då bl.a hans lever var helt slut. Inte ens lättöl fick han dricka..
Naturligtvis chockartat för mannen, som fick ångest och gick raka vägen till systemet och köpte sig några öl. Tragiskt! Han dog 2 månader efteråt, utan att ha varit nykter en hel dag.
Jag ska inte fråga dig vad du har för bevekelsegrunder att ta hand om den här mannen, men jag önskar att du kunde lämna över hans personliga ansvar där det hör hemma!
För det finns ingenting du någonsin skulle kunna göra för att få honom att sluta dricka, om han inte själv kommer på andra tankar!
Och då är det nog avgiftning och behandling som gäller..

väl själva fan vad den här berg och dalbanan svänger. Minst i hela världen och längtar efter hans närhet!!!! Och så sjuka tankar, han har vart i mitt huvud hela dagen och jag vill att han oxå ska tänka och längta efter mig. Tänk om jag bara kunde få 2 min i hans hjärna ist för alkoholen. Fattar inte hur han kan gå från att älska någon till noll känslor, jävla fucking alkohol du tar min man!!

Jag har ju själv under några års tid lärt mig att förhandling inte lönar sig.. Det funkar ett par veckor, på sin höjd ett par månader, sedan är man tillbaks på ruta ett igen!
Jag har börjat läsa Carina Bångs bok, "Släpp kontrollen - Vinn friheten!" Och jag kan varmt rekommendera den.
Den innehåller dessutom övningar som ger en del aha-upplevelser och som hjälper en när man svävar iväg i sitt "medberoendemönster" eller när man börjar förminska och släta över problemen (för att man inte riktigt orkar) och sedan fastnar i ekorrhjulet!
Hon har en blogg för anhöriga till beroende/medberoende också!
Håller alla tummar och tår för dig! / e

Jag vet inte om du har varit "medberoende" eller om du varit möjliggörare. Du har i alla fall sett att det inte skulle hålla i längden!
Men medberoende, säger vi egentligen lite slarvigt att vi "är", fast det egentligen är ett mönster som vi skaffat oss utefter resans gång. Ibland inlärt från barndomen! Vi "är" ju så mycket annat än alla etiketter vi klistrar på oss..
Visst önskar vi alla att utgången av vissa saker skulle vara/varit annorlunda?
Men nu är hemligheterna uppe i ljuset! Många gånger är det så, att man inte orkar med den där första "skammen" utan vill ha en syndabock. Trots att man kanske innerst inne vet att det bara kan gå åt ett håll.. Då skvätter man gärna ut beskyllningar åt alla håll!
Det är svårt med känslor, speciellt såna man inte tycker att man kan släppa taget om, utan man fortsätter att älta. (trots att man med förståndet inser att det inte leder någon vart)
Kanske har du en medberoendeproblematik? För vi ÄR INTE våra "mönster". Du har ett medberoendemönster som gör att du tar på dig skulden för något som inte är ditt fel!
Det som inte uttryckligen sagts som överenskommelse, måste man ju vara medveten om att det kan spridas vidare.. Naturligtvis, är de flesta människor, mogna och diskreta nog att inte föra allt som sägs till torgs. Men ibland kan det vara nödvändigt att dela även vissa "hemligheter" med andra om det leder till att personen får hjälp!
Det är ju egentligen svårt att säga hur utgången blivit om du inte nämnt det för vi vet ju inte exakt vad som sagts och till vem!
Nej, det kanske inte blir en fortsättning på förhållandet (det brukar för övrigt inte vara så enkelt ens om personen i fråga inser sitt missbruk och påbörjar en behandling)
Men jag hoppas att hon en dag inser värdet i det hela och förlåter dig!

Ingen annan än du själv kan nog säga om det var rätt eller fel. Vilken typ av människa är hennes dotter? Vilken relation har ni? Vilken relation har mor och dotter? Hur sa du det?

Dottern har säkert känt till eller anat att det finns ett problem. Kanske kändes det skönt för henne att få det bekräftat och att det är fler som ser samma sak? Kanske kände hon det som att hon blir lämnad kvar med ansvaret för sin egen mor när ni går skilda vägar? Lita på dina känslor och instinkter. Hur reagerade dottern? Du tänker säkert mer klart än den som är fast i ett beroende, det är en sak som är sann.

Jag hade en släkting som berättade för mig om min mors dödliga sjukdom trots att hon bett hen att inte göra det tills hon själv var redo. Det skapade en klyfta mellan dom resten av livet. Ibland blir även goda intentioner fel. Jag är glad att jag fick veta samtidigt är jag ledsen att jag inte fick höra det från rätt håll.