Senaste kommentarerna i forumet

Tack Etanoldrift för dina kloka ord. Det du skriver om intuition är så sant.... trots att han varit "duktig" nu så säger min magkänsla och intuition mig hela tiden att något är fel. Tror att anledningen till att jag mår så dåligt är att jag går emot min magkänsla, jag är inte sann mot mig själv.
Han har också viftat med kvitto nu under "duktighetsperioden" för att bevisa att han inte köpt något mer än det han påstår. Men det bevisar ju uppenbarligen ingenting egentligen, vilken osis att han missade ginkvittot... :-p
Jag älskar honom, men jag är ju inte/kan inte vara den jag önskar vara i hans sällskap.

Tycker följande - för dig säkert välbekanta - ord är så kloka:
Jag är jag för att jag är jag
Du är du för att du är du
Men om jag är jag därför att du är du
så är jag inte jag längre.

Ska försöka ha det som ett mantra när jag börjar tvivla på mig själv.
För så här vill jag inte ha det längre.

Kram

Känner igen vad du skriver....
Läst i ditt första inlägg att du har hemma boende barn, TÄNK mer på dom än på honom.

Och att en alkoholist kan ha ett fantastiskt nyktert liv tror jag oxå, frågan är om dom är 'samma' män som vi föll för från början då...?
Dom manipulerade och ljög oss att älska dom, dom är nog inte samma män nyktra även om dom inte ljuger.
Och min erfarenhet av mitt x är att manipulera va hans personlighet, drack han inte 'missbruka' han ngt annat....fick mani liksom.

Jag ÖNSKAR dig styrka att hålla dig från denna man du älskar, älska dig själv och dina barn främst, sätt han i sista rummet för det är där ni är.

Ta en dag i taget, andas...tänk på alla svikna löften...tänk på dina barn så ska du se att du kommer kunna låta bli höra av dig till honom.

Bamse kram

Jag försöker vara stark för mig själv, Mysan. Jag orkar inte falla igenom. Jag inser nu att han inte kan prioritera andra än sig själv, just nu. Han svek sina barn häromdagen, idag har han brutit ytterligare ett "löfte" till mig :-(.

Jag ska vara stark och inte låta hans val styra hur jag agerar, och ändra mig hela tiden. Han har inte hört av sig på hela dagen fast vi hade bestämt att träffas idag. Igår hittade han på någon ursäkt för att inte träffas. Det gör ont! Ja, jag är den som oftast varit drivande i vår relation. Han pratar mycket om allt vi ska göra men det har tyvärr väldigt sällan blivit som vi bestämt. Inser nu, igen, att vår tid inte är nu. Den kanske finns i framtiden men nu är han inte kapabel :-(

Jag tror fortfarande att en alkoholist kan bli nykter och få ett fantastiskt liv. Min älskade är inte där ännu och jag orkar inte längre vara med på resan.

Jag kommer dock uppdatera er om hur det går. För jag inser att bara för att jag är stark idag är jag det inte imorgon...
Kram!

(Bergodalbanan går väldigt fort ibland)...

Hej malo71 och välkommen!
Nej, jag tror inte att du är naiv.. inte nu längre.. Men du vill ha svart på vitt att din man bedrar dig med fröken alkohol!
Ja i det fallet stämmer din intuition!
Av det du berättar så har han ett typiskt beroendebeteende och jag skulle på rak arm säga att han är alkoholist!
En alkoholist är ofta expert på att slå blå dunster i ögonen på sina närmaste (Nej, de skäms inte ett dugg för att ljuga en rakt upp i ansiktet)
Att du hittat gömmor förut tyder på det.. Och jag är ganska säker på att han förbannar sin slarvighet att ha glömt kvittona kvar i påsen!
Mitt ex betedde sig på liknande sätt.. Gömde alkohol (dock ej starksprit, vad jag vet) på en massa ställen.. Han kunde visserligen redovisa en liten del av det han köpt hem, men aldrig allt!
Däremot blev han alltid mer berusad, än han borde ha blivit av den mängd han till synes konsumerade..
När jag via kontoutdragen kunde gissa hur mycket alkohol han handlade 6 dagar i veckan, så slutade han att betala med kort på bolaget.. Det han inte tänkte på var, att hans kontanturdrag på automaten bredvid bolaget ökade i samma omfattning.. (Ja, jag tror att de är "dumma i huvet"!)
Frågan är, Hur har du tänkt att gå vidare? Eller tänker du acceptera hans drickande?
För DU kan inte få honom att sluta, såvida han inte själv inser att han är beroende, vill sluta och söker hjälp!
Vi är så många här som vet att den enda vi kan ändra på är oss själva och de förändringar vi gör är bara sånt som rör vår egen person!
Om han vill ha hjälp, så visst kan man som anhörig stötta, men att få någon annan människa nykter fungerar inte..
Jag föreslår att du läser bland våra trådar, både för att förstå att du inte är ensam och för att få lite råd och tipa.. Fortsätt gärna skriv, för vi "medberoende" (det betyder INTE att man dricker själv!) behöver få respons.. Ta kontakt med AA eller alanon som har särskilda grupper för just anhöriga
Kram

Varför är alkoholreklam (i den mån den förekommer öppet) så glättig.. varför är alla bilder på avkoppling förknippade med alkohol? Det är ju på sitt sätt smygreklam..
Överallt ser man "semesterbilder" med svala drinkar, solnedgångar, där paret sitter med varsin drink i handen.. Hemma-hos-reportaget, där vinflaskorna förvaras synligt i ett ställ eller så får man en titt i den lilla mysiga"vinkällaren"
Inser att förr var det likadant med tobak/cigaretter.. Avslappnade vackra människor som rökte..( Fast numera ser man sällan sk "idoler" eller kändisar röka på bild.. Inte offentligt i alla fall..)
Aldrig hade de gula tänder, rynkor och glåmig hy.. Möjligtvis hade de Camel- och Marlboro-rökande männen ett väderbitet cowboy utseende..(som andades oberoende, frihet och manlighet..)
Kvinnorna däremot var alltid tjusiga, med håret i perfekta frisyrer sittande eller stående i tjusiga poser med en cigarett i handen.. ("sexiga", var väl det de skulle föreställa..)
Aldrig en sliten hemmafru (jag har växt upp med begreppet) med papiljotter i håret och bomullsrock och nerkippade tofflor..
Kan det vara så att vi så länge integrerat oss själva i den här reklamvärlden, att vi automatiskt förknippar vackra, framgångsrika människor med alkohol? På samma sätt som man förknippade vackra framgångsrika och coola människor med rökning.. ? Att de i ett senare skede bara blev KOL-människor bekymrade oss inte då..
Det som bekymrar mig, är allt arbete som läggs på att få folk att sluta röka.
Ja inte bara röka.. Ibland så jagar man "rökaren istället för röken!
Tänk om man kunde lägga lika mycket energi på att förebygga och "bota" alkoholrelaterad ohälsa?
Tänk om vi finge höra våra politiker debattera om hur man begränsar alkoholens framfart i landet, istället för att öppna upp nya möjligheter för Svenssons att hyra en skåpbil och göra en Tysklands-resa för att bunkra öl, vin och sprit?

Själv läser jag mina egna trådar jag har skrivit just nu....ojojoj va mycket jag glömt/förträngt....

Bra du gör samma med era mess!

Om jag förstått det rätt är det mer du som varit aktiv och velat träffa honom än han som bett om ditt sällskap???

Håller du med mig om att du vill va nr1 för honom???
Sannolikheten att du någonsin blir det är liten....
Det här med mamma, inte ta hand om sina barn...inte sig själv heller för då hade han inte missat flyget hem!!!!
Det är flaskan som kommer som nr 1-2-3-4-5-6-7.....osv sen när han mår så kass av alkohol att han håller upp ett litet tag DÅ hör han av sig pga ångest, svårt va ensam...you name it....

Jag vidhåller att fundera om han kan/ skulle prioritera dig o DINA behov någonsin???
Stark kvinna kan oxå behöva hjälp ibland....o fråga dig vem du är stark för?

Kram Mysan

Känner igen en del av det där.. (är du säker på att han inte druckit?) Det kan också vara obalans i blodsockernivåerna, för det gör en del diabetiker väldigt aggressiva..
Försök så gott det går att hålla dig undan! inte svara emot i onödan så han inte går till handgripligheter (har du möjlighet, så spela in det han säger! Så kan han inte neka i efterhand)
Om det blir riktigt otrevligt med hot eller att han försöker ge sig på dig handgripligen så tycker jag att du ska anmäla!
Tveka inte inte då! Han har ingen rätt att trakassera dig, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Jag skulle tro att han känner sig inringad och inser att han inte kan fortsätta att supa som förut.. Det han inte kopplar, är att det är hans egna handlingar som har lett fram till detta. Att det faktiskt är konsekvensen av hans drickande..

Mitt ex blev också väldigt otrevlig, i början av vår separation.. Det var också mycket beskyllningar (paranoida föreställningar om både det ena och det andra) gap och skrik samt underförstådda hotelser om "stryk"..
För min del så blev inget av det verklighet (gudskelov) Men jag hade en "katastrofväska" packad, med det nödvändigaste (ombyte av kläder, pengar, pass, laddare till telefon, busskort, mediciner och bankdosa)
Råder dig att göra i ordning en sån, för även om du inte behöver använda den, så har den en lugnande inverkan i och med att man slipper rusa runt i ett trängt läge och packa..
Styrkekramar!

Han anklagar mig för att ljuga, ha dragit ihop hans familj bakom hans rygg och jag får inte svara klart på frågorna och då blir det därefter och då blir jag en lögnare. Vad jag än gör just nu så blir det fel. Väldigt fel. Vet inte hur jag ska stå ut och jag måste, jag måste jobba i eftermiddag med honom och det går bara inte. Det finns inte att jag klarar av det så vad gör jag?

Skrev ett långt "försvarstal" igår... Tänkte efter och skickade det inte.

Era inlägg får mig verkligen att tänka till! Åh vad svårt det är!

Hittade igår kväll en gammal mess-tråd mellan mannen och mig i början av vår relation. När jag inte visste hans verkliga problematik med alkoholen. Det var spännande läsning. Vår dialog lät precis som nu. Han förnekade att han drack, han höll sig undan och jag ställde "ultimatum". Så länge vi hållt på med denna katt- och råttadans...

Djävulsdansen fortsätter.

Om han tar initiativ till att träffas idag så fortsätter jag. Om han hittar på någon ursäkt, så ska jag stålsätta mig att inte höra av mig förrän han bevisligen visar i handlingar att en förändring är på gång.

Ni ger mig styrka!
Jag är en stark och kapabel kvinna!

Vilken bit av dig är det som vill att "han ska vilja ha tillbaks dig"?
Vad är känslan du får, när du tänker i dom banorna?
Är det att känna sig "behövd" (för älskad är det knappast, som du blivit behandlad..)
Är det den där förrädiska "sagokänslan", att det ska bli som på film eller i harlekinromanerna, när den stygge hjälten tar sitt förnuft til fånga och lovar evig kärlek..? ( WONT happend!!!)
Är det för att du känner dig sårad, så att du någonstans vill känna att, "Om han vill ha mig tillbaks, så kan jag minsann såra honom genom att dumpa honom..? (Ja, vi medberoende har våra egna ömma tår, som vi själva slår emot här och där)
Det är en okej känsla... Att drömma om.. (ibland måste vi få pyssla om vår sårade stolthet i det som känns som ett nederlag..)
Ungefär som att få sista ordet i en diskussion eller sista smällen med spaden i sandlådan.. (för det är tyvärr på den nivån det hamnar till sist.. om man försöker göra verklighet av det..)
Det är okej att älta, men bara under en begränsad period.. Annars bestämmer han ju fortfarande över ditt liv, även om du inte vill..
Det kan helt enkelt handla om hämnd.. Simpelt, enkelt, men ofta svårt att erkänna för då faller ju en bit av helgonglorian...

Du vill INTE ha honom tillbaks PUNKT!

Då får du försöka få in tankarna på andra banor.. Hitta på annat att distrahera dig med när du märker att tankarna vandrar iväg..
Det är det här som kallas att jobba med sig själv (personlig utveckling) Och det ÄR jobbigt, men också oerhört givande när man börjar märka att det händer saker..
Men, precis som vid all annan utveckling, så kommer man ingenstans om man inte övar!
Inte ens om man är en naturbegåvning eller talang
Ditt inlägg heter "Mitt i smeten och vet inte hur jag går vidare"
Mitt råd är: Stanna inte! fortsätt gå!
Björn Borg blev inte världens bäste tennisspelare, för att han satt och läste Kalle Anka, utan för att han stog och nötte bollar mot en garageport! Inte ens på sin väg mot världstoppen kunde han strunta i träningen..
Det är lite samma sak med oss själva. Vi har perioder när vi blir "soffpotatisar", men om vi inte reser oss ur soffan och går ut och gör något, så får vi ingen kondition hur många träningsprogram vi än tittar på!

Skickar dig en hel påse med styrkekramar!

av. Jobbar på att släppa, men har en fånig fundering. Om jag inte vill ha tillbaka honom varför vill jag att han ska vilja ha mig?

Du måste verkligen ha en lägenhet snarast. Har liksom du svårt att ta in hur illa de kan behandla oss men ändå säga att de älskar oss, hur fan går det ihop?? Så du frågade om saker var hämtade, nej det är de inte har inte hört nått sedan julafton då han antagligen var ensam å kom på att han längtade efter mig. Efter det har han inte längtat så inte ett ljud.
Går du på alanon? Har verkligen hjälpt mig så jag önskar att även du kan hitta dit! Många kramar till dig!!!!

Som alltid hoppas vi.. Ge oss gärna en lägesrapport kära Skytt!
kram <3

Och hur är det med dig Trollis?
En liten lägesrapport kanske...?
Styrkekramar till er båda <3

Det är fullt normalt att bli arg! Jag har varit skitförbannad! Men försök att inte "provocera" i din ilska.. utan använd den konstruktivt, till att planera ditt eget liv!
Det är säkert inget fel på ditt förstånd, men den som är beroende projicerar över en massa saker, för att försöka kontrollera.. ( en rädd och osäker människa är ju lättare att manipulera..)
Var arg! men haka inte upp dig, för du behöver den här energin till dig själv!
Och framför allt, bli inte arg på dig själv, för att du tycker att du betett dig knasigt som inte sett det här tidigare.. Vi är många som suttit fast i åratal!
Det enda du kan forma nu, är din framtid! Låt inte de negativa känslorna ta överhanden !
kram!

Ger dig samma råd som Leverjag! Jag fick själv det rådet för lite mer än ett halvår sedan av goda vänner som också varit medberoende (och av ett par nyktra alkoholister som idag försöker hjälpa andra)
Ta en dag i taget, fundera över hur du ska gå vidare och skriv här.. Vi ska försöka stötta dig så gott vi kan!
Kramar från mig också!
PS.. Hans ilska beror i grund och botten inte på dig! Det är inte du som är orsak till hans sjukdomar som kommer av alkoholmissbruk. Det är inte du som tvingar honom att dricka!

Min pappa har samma problem, vänt upp o ner på huset o kan inte ta hand om sig själv, han blev inlagd i söndags 3/1.
Konstaterad skrumplever...
Ställ frågor om du känner du behöver prata :)

Som du skrev i en annan tråd. Du börjar inse tror jag... Ilskan kan ge dig kraft men behåll den inte för länge...

Fortsätt skriva av dig och undvik konfrontera nu. Hela dig och Fundera ut din plan i lugn och ro.

Härifrån får du varma kramar?

Nä, det är inget fel på dig. Tycker snarast att det är en sund reaktion att inte tycka om honom nu. Han beter sig inte ok och det är rent idiotiskt att dricka med diabetes. Har det gått så långt att ni samlat ihop er och konfronterat honom så borde han söka hjälp. Känns inte som han har någon sjukdomsinsikt.

Hoppas att du får stöd i den här processen och att han kommer till insikt. Lyckas han vara nykter ett tag nu så går det kanske bättre att prata med honom, men du behöver stöd. Önskar dig all styrka.

Precis så känns det. Eller ett minfält. Minsta lilla fel och han fäller ihop käftarna som en ilsken krokodil.

att det som de säger blir "sanning". Jag har sökt hjälp för diverse problem hos mig själv i åratal. Allt från depressioner till beteendestörningar och jag får aldrig någon rätsida på något av det. Det blir bara nya svagheter hos mig som jag då tar upp med min terapeut och jag hinner knappt börja på en ända förrän jag har ett nytt problem som anses vara så stort att jag behöver hjälp med. Allt från ADHD till bipolär, till min barndom och slarvighet m.m.
När jag började se honom som alkoholist och läsa inlägg som det här inser jag att alla mina problem mycket bottnar i hans alkoholism. Jag har beundrat honom hela tiden, han är intelligent, omtyckt, ett samhällets stöttepelare. Klart att problemet måste ligga hos mig? När jag läser om medberoende ser jag alla mina "svagheter" som en direkt reaktion på hans beteende, hans sätt mot mig. Som en reaktion på den sjuka situation jag lever i. Men jag vågar inte lita på mig själv längre. Kan jag verkligen ta hand om mig själv? Är jag att lita på?

Det är så sjukt. Jag börjar bli arg. Jättearg.

Hej blåögd!
Tänker på dig och undrar hur det går för dig. Har han hämtat sina grejer ännu? Hur mår du?
Kram från Trollis ?

En nyss konfronterad alkoholist, är som ett getingbo.. Mycket surr och stingslighet.. (troligen av ett sårat och skamset ego!)
De vill naturligtvis inte bli överbevisade om sin alkoholism/sitt beroende.. EN person, kan de avfärda (och trycka ner..) Men när utomstående börjar tala med dem om deras problem så måste de ju till slut någonstans inse att det ligger något i det som sägs..
Fast det gör dem sällan trevligare i humöret.. Och ibland inte ens mer benägna att sluta dricka!
Det finns en del av dem som trots vetskap, fortfarande väljer flaskan!
På din beskrivning Nickanna, låter det som om din man skulle behöva komma till ett behandlingshem..
Jag vet inte om detta är möjligt, men du skulle behöva få ledigt från din "alkoholist" ett tag.. Det är faktiskt ett heltidsjobb att ta hand om en beroendesjuk! (med alla deras nycker)
Hoppas att du klarar de här två veckorna, för du behöver också stöd och hjälp!
Kram

Det är bara den som levt med en alkoholist, som förstår HUR jobbigt det kan vara.. När andra ser "fyllan" och ev dårskap, dåligt humör och fyllegrejer, så är det oftast bara som toppen på ett isberg. Vi som är medberoende lever ju med personen 24/7, medan andra bara behöver träffa dem mer sporadiskt!
Alkoholisten utvecklar ofta en narcissistisk sida som gör att han/hon bara tänker på sig själv.
De kan vara jättetrevliga och sociala utåt sett (lite psykopatdrag..) Men sedan vara riktiga svin mot sin familj. Och ibland spelar det ingen roll om de är berusade eller nyktra..
Min egen upplevelse var, att min alkoholist hade mycket svårare att reglera sitt humör sista tiden, när han drack mer.. Oftast var det "bakfyllan" och abstinensen som gjorde att han var riktigt retlig..
Då passade ingenting och vad man än sa och gjorde så var det fel..
Det hade naturligtvis inte någonting med MIG att göra..
Utan det var hans sätt att försöka få ut sin frustration/ilska på någonting.. Han kunde ju inte heller sätta ord på sina negativa känslor. För det hade ju kanske inneburit att han hade varit tvungen att erkänna att det var alkoholen (eller bristen på alkohol) som gjorde honom irriterad..
Man kan lätt säga att en alkoholist som druckit i flera år blir som två olika personer..
Den glada trevliga (oftast nykter, eller efter första glaset, men inte mer) som man träffade och föll för. De brukar också vara omtyckta av vänner och arbetskamrater (i det här stadiet!)
Den otrevliga (svinet) Som kommer med grova sexuella kommentarer/inviter, är allmänt ful i mun, ska slåss, startar gräl, surar, domderar, trakasserar, ljuger, hittar på saker, anklagar .. Ja, den listan kan göras lång!
Däremellan dyker "martyren" upp i högre eller mindre grad.. Till en början "lyssnande" och vill prata. Sedan alltmer pockande på uppmärksamhet och övergående i fyllesentimentalitet!
Dessutom kretsar ALLT, ja precis allt kring deras person och mående..

Ingenting av detta kan vi medberoende göra någonting åt! Och det är INTE vårt fel (oavsett vad alkoholisten säger!)
Om de inte själva inser sina problem med alkoholen! Och om de inte vill sluta!
Det stora problemet är att de inte har någon sjukdomsinsikt! Eller väldigt få har det..
Även om de har det, är det inte säkert att de är beredda att sluta dricka..

Som medberonnde har vi bara ETT VAL! Att se till oss själva först!
Den enda vi kan göra någonting åt, för och förändra situationen för är oss själv!
Finns det barn med i sammanhanget så är man faktiskt som förälder skyldig att se till deras bästa och säkerhet först! (även om det innebär att separera från alkoholisten ganska omgående!)
Sedan hjälper det inte att börja hacka och slå på sig själv! Man kan aldrig förändra det som varit!
Men man kan förändra sin framtid genom att göra nya och bättre val! Och ibland får man välja flera gånger..
Vi medberoende är ju också "sjuka" och ibland behöver vi också hjälp att ta oss ur vårt medberoende!
För det är faktiskt mycket vi inte ser själva i början.
Vi är så vana vid att saker är på ett visst sätt, att det blivit "normalt" för oss..
Det här är inget som skett över en natt, utan det är en väldigt långsam process av "hjärntvätt" och tillvänjning.
Försök att få någon att prata med (Alanon´s anhörig grupper rekommenderas ofta) Börja prata med anhöriga och vänner! (ofta har man ju i sin stora skam själv försökt dölja hur illa det är..
Och fortsätt att sätta era tankar på pränt här på forumet! Det är jättenyttigt att gå tillbaks och läsa.. Gå in och läs i de olika trådarna, för det brukar finnas kommentarer och råd att ta till sig <3

Jag e nog mest besviken på mig själv o mitt agerande.
Att man tillåtit en annan person göra mig illa, att jag inte sa tack o hej första gången jag väcktes mitt i natten o åkte ut..att jag förlät när första smset kom med förlåt....
Att bli typ isolerad från familj o vänner för att HAN skulle ha all uppmärksamhet, annars måste jag ju va otrogen....

Lätt va efterklok....bara 4.5 månad sen jag lämna o tror det kommer ta ett tag till innan man e 'hel' i huvet igen

KRAM