Senaste kommentarerna i forumet

på gång... Ring nationella kvinnofridslinjen, du kan kolla på nätet om du vill http://www.kvinnofridslinjen.se
De bör svara dygnet runt, samtalet är gratis och 'osynligt'. Telefonnumret är 020-505050. Ring nu! Kram / mt

Tack Mulletant. Jag ringde men dom har tydligen tfntid. Så jag får väl ringa imorgon el nåt. Känner mig bara så ledsen, & rädd. Kram till dig med.

Jag har nyss läst i din tråd. Du ska absolut kontakta kvinnojouren nu, idag. Jag blir väldigt upprörd när jag läser i vilket helvete du lever.... I din egen lägenhet. Skamligt! Du behöver absolut hjälp för att få perspektiv på din situation, hjälp att förstå att du lever med människor som verkligen utnyttjar och systematiskt kränker och bryter ner dig. Du frågar nånstans om det är så här 'de' är, om det är så här vi andra anhöriga till missbrukare har det. Så är det inte! Det är olika och det finns olika nivåer av helvete ( nu skrev jag det igen). Du lever verkligen med en människa, och tydligen hans mor, som sjunkit djupt och drar dig med ner.
Ring NU! Du behöver inte säga så mycket, de som svarar har ju erfarenhet just av kvinnor som far mycket illa, är förnedrade och har tappat orden. De vet vad de ska fråga dig.
Tusen styrkekramar! mt, upprörd

Tack etanoldrift, ja han sa att jag skulle kontakta dom idag, inte i morgon. Jag skäms så? och jag vet inte hur jag ska säga till dom. Så jag känner det jobbigt att ringa dom. Jag skäms och jag är rädd. Kram & va rädd om dig också

Vad bra att du kom iväg Besviken! Jag tror att du behöver hjälp och stöd för att bena ut hela din situation..
Och jag tycker verkligen att du ska kontakta kvinnojouren! DU behöver det!
Det hemska är inte medicinerna utan att det gått så långt att du behöver dem.. Men då har någon sett dig i alla fall
Stor styrkekram och hoppas verkligen att du nu orkar ta kontakt med kvinnojouren.. Jag tror att det kan vara din livlina!
Var rädd om dig / etanolen

Hemma igen efter läkarbesök. Jag ombads kontakta kvinnojouren idaag. Jag fick Mediciner för utmattning. Hemskt men sant.

Så bra att du hörde varningsklockorna, att du 'ser' det du vet från din bakgrund, att du direkt talade klarspråk med din pojkvän och att han inte förnekade, slätade över.... Så mycket som känns förhoppningsfullt har jag sällan läst i ett första inlägg. Sen instämmer jag också helt med de varningsord som mina medsystrar skrivit härovan.

Det är ett tufft jobb att bryta ett missbruk - och framförallt att inte börja igen - men din pojkvän har alla möjligheter förutsatt att han själv vill.

Du har alla förutsättningar att fortsätta växa till en vuxen kvinna som lever i medvetenhet om dina behov och sätter dina gränser. Så klokt att du var ärlig från början. Bara fortsätt så! Med tanke på din bakgrund som "vuxet barn" kan du testa Al-Anon. Där finns många med den erfarenheten.

Håll taget! Läs här och fortsätt gärna att skriva! Varmt lycka till / mt

I det fallet kan du bara gå på din egen magkänsla.. Visst finns det de som verkligen tar krafttag och lyckas!
Och det är ju inte vi som skriver som kan bedöma.. det kan bara du som har den här personen nära..
Jag tycker att alla är värda en andra chans! Vi som varit med här har ju också gett våra sambos/män och parners många chanser..
Tar han den nyktra vägen tillsammans med dig så önskar vi er stort lycka till! ( för vi vet också att det finns de som klarar en sån här grej)
Men låt det inte rinna iväg och blir för många "återkommande chanser" för då är risken stor att du om några år sitter som medberoende till en beroende..
Lyckospark på vägen så länge och skriv gärna och berätta hur det går! För vi älskar också att få höra när det går bra för någon <3

Vad skönt att du börjat titta efter ett boende. Jag tycker inte att du ska vänta på att han blir arg (för handen på hjärtat så har du redan beslutat dig eller hur?)
Att separera behöver ju inte betyda skilsmässa, per automatik (även om det blev så i mitt fall, men det var min fd som ville det) utan det kan tvärtom vara bra med en "time out" för att ni båda ska kunna tänka efter ordentligt och för att barnen ska kunna få lite lugn och ro.

I det fallet så skulle jag ändå råda dig att ta kontakt själv med socialens familjeenhet och lägga korten på bordet om hans drickande!
Det gör att du får större chanser vid en ev vårdnadstvist! Barn ska INTE behöva bo hos en förälder som missbrukar någonting! De ska ha tryggheten i en vuxen NYKTER förälder när de ev. är där!
Och du kan faktiskt kräva att han ska vara nykter (det kanske tom kan motivera honom att bli nykter?) när barnen är där!
Kanske kan du också få lite hjälp med praktiska saker till hemmet? Och ekonomisk hjälp tills du får en fast inkomst? Det är ju ett jätteplus att du söker jobb och har varit på anställningsintervju.
Allt gott och fortsätt att skriva! Vi försöker stötta så gott vi kan.
Kram

Säger också heja Blåögat :-)
Jag tror att polletten har börjat trilla ner även känslomässigt på dig..
För logiskt så har du redan för länge sedan förstått..
Att "anklaga" oss för att vara "känslokalla" är bara ETT av vapnen alkoholister använder mot oss, eftersom de räknat ut att vi blir ledsna, sårade och får dåligt samvete ( vi är ju känslo-människor, som lätt får "dåligt samvete") Och då har vi förut också varit lätta att manipulera..
Stundtals när han ringer får jag fortfarande höra det, men då lägger jag bara på luren.. (när han sedan ringer upp efter 2 - 3 dar, kommer han inte ens ihåg vad vi pratade om (om han ens kommer ihåg att han ringt på fyllan) Ingen mening att han genast försöker ringa upp igen för antingen har jag stängt av en stund eller satt telefonen i flygplansläge..
Det verkar som om din "alkis" inte har fattat riktigt än att du faktiskt har klippt, på riktigt!
Det var som med min fd.. Han trodde in i det längsta att min flytt var ett dåligt skämt och att jag snart skulle komma krypande och tigga om att få komma tillbaks..
Det har alltmer börjat gå upp för honom att så kommer inte att ske.. Definitivt inte sedan han tog första steget själv till en skilsmässa..
NU har du verkligen kommit en bra bit på väg <3

Heja dig Blåögd!!

Du kommer snart inse att han inte är värd dig och du kommer göra val som är mkt bättre för dig i ditt liv.
?

Ironiskt att du nämner känslokall. Fick igår ett sms där frågan om varför jag blivit så kall kom, i samma meddelande kommer även att han verkligen "måste" prata med mig och om jag inte vore så avstäng så skulle han vilja börja träffas igen. Hm förlåt men vem tror han att han är, min vilja nämns inte!! Jag vill inte ha tillbaka honom och det är ju inte så att han fattat nått utan han försöker manipulera sig in igen. Blir inte längre lika arg för jag känner bara att han vill ha min uppmärksamhet vare sig den är positiv eller negativ dvs fungerar som ett barn som söker vuxen kontakt antingen gullig eller stökar.

Åh, vad bra!

Ja, det där med pengar ordnar sig. Begagnat går bra. Barn behöver närhet, skratt och trygghet, inte prylar. Det går mycket pengar till alkohol...

Hoppas du får jobbet och att allt går din väg nu! Rädda dig och barnen och ta er till er fristad oavsett. Han har problem och de tar tid att lösa. Bra om du har ditt ögna hem som du kan forma och vara trygg i.

Kram och godnatt

Vad gulliga ni är som faktiskt läste det jag skrev. Känns otroligt skönt i hjärtat! Våra barn är snart 9 och 5. Det är klart vårdnaden har bekymrat mig men jag antar att eftersom han inte missköt barnen får vi ha delad vårdnad. Äldsta har sagt någon gång att pappa blir väldigt arg o hon blir rädd. Jag kan naturligtvis oxå bli arg men det är skillnad på arg och att skrämma ngn. Vi får se vad som händer.
Kom på att anledningen det har varit så lugnt nu är att vi typ inte har några pengar kvar den här månaden. Någon nytta med det! Men när jag öppnade kylen nyss står där 4 st 7,5 o väntar. Jag hoppas nästan att han blir arg igen i helgen för då vet jag att jag kan ta beslutet. Sitter o letar bostäder (har tom lagt ut annons idag att jag letar) och kollar begagnade möbler. Vi bor i hyresrätt så inget behövs köpas loss. Det skulle vara halva nya diskmaskinen då. Som vi fick i bröllopspresent... Bara barnen har varsin säng så kommer det nog ordna sig isf.
Går runt i lägenheten o tänker att det där tar jag med mig! Och det där!

Imorgon ska jag på anställningsintervju för en fast tjänst. Vore så skönt!!!

Tack igen för era tankar o kramar. Hoppas ni alla har en lugn kväll!

Fast kan man alltid säga så? Förstår precis vad ni säger och tar till mig allt. Men någonstans undrar jag vilka man ska ge en chans? Ska man döma ut alla med dessa problem? Just nu har han visat att han verkligen vill och ska sluta. Han har bl.a. på egen vilja läst mycket om beroende och pratat med sina vänner och hällt ut all öl han hade hemma. För mig skiljer det sig otroligt mkt från min pappa som aldrig riktigt kunde erkänna problemet. Samtidigt som jag har en oro över att det inte kommer funka. Jag kommer inte lämna honom, så länge han visar att han verkligen menar allvar. Jag vet att ett liv med honom, utan alkohol, skulle göra mig helt otroligt lycklig. För vi hör ihop. Det bara är så. Samtidigt känner jag att det lika gärna hade kunnat vara jag med problemen, ska man aldrig få en chans? Just nu känns allt väldigt bra, men vill att ni ska veta att mitt val just nu inte är fruset i sten. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag bli så otroligt olycklig och alltid undra hur vi skulle haft det. Lika väl som att jag skulle ångra att jag inte lämnade tidigare om han nu skulle få stora problem. Vi är studenter båda två, 25-årsåldern och sköter både skola och jobb. Men han har nog insett att ungdomstiden med alkohol är slut, festen är slut. Han är just nu väldigt motiverad med träning och är på väg in i hälsobranschen. Hoppas ni kan ta till mitt perspektiv också, vet att ni är väldigt beskyddande om varandra här inne och jag är så otroligt tacksam för er som läst och kommenterat. Kram till er alla

Fast kan man alltid säga så? Förstår precis vad ni säger och tar till mig allt. Men någonstans undrar jag vilka man ska ge en chans? Ska man döma ut alla med dessa problem? Just nu har han visat att han verkligen vill och ska sluta. Han har bl.a. på egen vilja läst mycket om beroende och pratat med sina vänner och hällt ut all öl han hade hemma. För mig skiljer det sig otroligt mkt från min pappa som aldrig riktigt kunde erkänna problemet. Samtidigt som jag har en oro över att det inte kommer funka. Jag kommer inte lämna honom, så länge han visar att han verkligen menar allvar. Jag vet att ett liv med honom, utan alkohol, skulle göra mig helt otroligt lycklig. För vi hör ihop. Det bara är så. Samtidigt känner jag att det lika gärna hade kunnat vara jag med problemen, ska man aldrig få en chans? Just nu känns allt väldigt bra, men vill att ni ska veta att mitt val just nu inte är fruset i sten. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag bli så otroligt olycklig och alltid undra hur vi skulle haft det. Lika väl som att jag skulle ångra att jag inte lämnade tidigare om han nu skulle få stora problem. Vi är studenter båda två, 25-årsåldern och sköter både skola och jobb. Men han har nog insett att ungdomstiden med alkohol är slut, festen är slut. Han är just nu väldigt motiverad med träning och är på väg in i hälsobranschen. Hoppas ni kan ta till mitt perspektiv också, vet att ni är väldigt beskyddande om varandra här inne och jag är så otroligt tacksam för er som läst och kommenterat. Kram till er alla

Har bestämt mig för att dricka idag ( för att jag var bakis + att jag ska jobba imorgon .... Men mu kommer eländiga SUGET !!! Vad ska jag göra???

Dum fråga kanske men Hur länge kan man spåra alkohol i blodet ?

En tanke som slog mig var att min egentliga 'vändning' kom den stund jag sa att 'Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dig och det har inte hjälpt.... Nu måste du ta hand om dig själv.' Den situationen var ett månader efter att jag hade gått och kommit tillbaka och han kämpade för att hålla sig nykter.... vilket säkert var långt tuffare än jag förstod då. Men min insikt, och att jag uttalade den var ofantligt viktig. Många gånger dessförinnan hade han - och inte minst jag - belastat mig för brister i vårt förhållande. Även när jag sagt att han ska säga när suget kommer så kan vi hjälpas åt var det fel... tja, det var alltid fel på nåt sätt. Självklart, det inser jag nu. MEN den där gången släppte jag allt ansvar och lämnade det åt honom. Där det hör hemma. Och, det var i en situation när han mådde skit och risken att falla dit säkert var överhängande... det var min egen känsla som tog överhanden och det är jag så tacksam för.
Under lång tid, flera år nu, har jag sedan blivit medveten om olika vardagssituationer där jag närmast omedvetet anpassar mig 'av gammal vana' och numera jobbar jag med det. Små, till synes skitsaker, där jag tar ställning. Fascinerande nog kräver det hög grad av medvetenhet, kraft och energi. Det är väl allt detta som handlar om att släppa taget. Att lämna ansvaret till den det hör, att göra sina egna val och stå för dem. Ta risken att det blir obekvämt .... lita till att jag har rätt att stå upp för mina behov och synpunkter och att det reder sig.
Det var nåt mer jag tänkte men det for iväg.... Återkommer om det kommer kommer tillbaka.
Beträffande att vara förstående anhörig så tror jag att en kan både vara förstående och stå upp för sitt.
Så mysigt med barnbarn.... Våra börjar bli stora. Kram på dej ?/ mt

Hej Mysan
Hur lång tid det tar att läka efter ett uppbrott är individuellt. Och det är det oavsett om det finns alkohol eller ej i bilden.
Det kan ta en månad, det kan ta ett år.. Så småningom brukar känslorna blekna, om man låter bli att sas omhulda dem. (KBT är en bra metod om man om man har svårt att släppa)

Vi människor plockar ju ibland, bland gamla "dåliga" erfarenheter för att sitta och gotta oss i i självömkan.. Det skapar en sorts energi.. Inte speciellt sunt, men man kan vara/bli "beroende" på känslor också (hur knasigt det än låter..)

Det är ungefär som den tråkiga ovanan att pilla på sårskorpor, fast man vet att man borde låta bli, för att det inte ska bli fula ärr..

Nu var det ju inte så förfärligt länge sedan du gjorde slut med din alkoholist och det finns en massa känslor kring ett sånt uppbrott, inte bara saknad, utan känslor av att det är "orättvist" och att man nånstans vill hämnas..
Det är mänskligt och inget man ska försöka blunda för men det är bra att avbryta sin negativa tankekedja när man märker att den upptar för mycket av ens tankar, tid och mående..

Så den enda som hindrar dig i det fallet är du själv! Precis som du har ansvaret för att bestämma hur du vill bli behandlad, har du ansvaret för att jobba med dina känslor..
Så småningom kommer det att blekna och du får se det som en lärdom.. Kanske att lita på din magkänsla.. Inte att bli "rädd" för män/killar, eller skylla tjorvigheter på alla tidigare erfarenheter, det är att projicera.. Utan helt enkelt fortsätta att sätta sunda gränser för din egen person, oavsett om den du möter dricker alkohol eller ej!

Med dina erfarenheter, så behöver du ju inte längre gå på vissa bortförklaringar som en beroende kommer med.. Då är det dags att säga stop..
Lycka till i livet./Kram

Vi har varit ihop i 20 år. Han har alltid druckit mycket men hans dåliga humör och svårigheter har alltid berott på att jag gjort saker, sagt saker, bett honom dra ned på alkoholen etc etc. Det är aldrig hans fel. Jag gick ifrån honom förra året en period men gick tillbaka. Allt var bra och jag kände mig avslappnad även om han drack men hans beteende började sakta (nåja, ganska snabbt) bli det samma som förut. I november var han rakt ut rent elak mot mig på ett sätt han inte varit på många år och det har bara eskalerat. Han anser att ja, han dricker för mycket. Ibland. Kallar sig helgalkis och att det är många fler än han och därför räknas det inte riktigt.

Jag måste fråga...du levde med din alkoholist längre än jag med min.
Jag va bara särbo...
Hur lång tid tog det för dig att läka?
Känns som en berg o dalbana mellan varven hos mig...jag vill bara bli social igen, kunna se åt en man o inte bara känna att dom e ett krävande tjatande släkte...

Vet läkningen e individuell, men ja, du har bra inlägg, bra åsikter.

Kram/ M

Ja, ibland rinner bägaren över och oavsett hur han tar det så kan du inte göra mer! Slut fred med dig själv <3
kram

Hej blueeyes!
Nej, jag tycker inte att du överdriver eller att du ska låta honom få trycka ner dig..
Tyvärr är det så med alkoholister (för JA, han ÄR alkoholist, vare sig han erkänner det eller ej!) Att de kämpar för att få full kontroll över sin omgivning och oss medberoende (och medberoende, betyder inte att man själv dricker eller har beroendeproblem med sitt eget drickande)
Jag tycker att du ska ta lägenheten! Och att du ska tala med socialen och uppmärksamma hans drickande!
Inga barn mår bra i en sån miljö! Jag vet att vi drar oss in i det längsta, för att vi skäms! Men det är faktiskt alkoholisten som ska skämmas!
Du har större chanser att få hjälp om du själv aggerar och visar att du tar dig ifrån situationen..
Vill han ha sin familj kvar, så får han bevisa sin nykterhet (ta emot behandling, om det sedan är antabus eller vad som erbjuds)
Vad det varierande humöret beträffar så är det som om de är olika perosnligheter.. Mitt ex var som otrevligast innan jag flyttade.. Han trodde inte heller att jag skulle ha råd eller våga..
Ja, alkoholister har ofta grandiosa föreställningar om sig själv och tror att de på något sätt är världens medelpunkt.
Min fd har fortsatt att dricka.. Han erkänner inte att han har några problem..
Fortfarande inser han inte att både separationen och en massa andra saker som "händer" har med hans alkoholintag att göra..
Jag tror vi alla medberoende här, har hört så många fantasifulla bortförklaringar från våra alkisar att det skulle räcka till en hel roman
styrkekram Och du gör helt rätt i att titta på lägenheten och TA den! (idag är det svårt att få lägenheter så passa på innan du ångrar dig!)

Varningsklockorna ringer för mig!

Det låter inte som det där kommer utvecklas till något bra. Whiskey gör folk mer dumma i huvudet ändå. Aggressivitet mm. Ni ska inte ha det så. Han har ju underhållsskyldighet till barnen och om du flyttar för att han är alkoholist (vilket han är) så måste han ta ställning till sitt drickande. I bästa fall erkänner han för sig själv att han är alkoholist och i allra bästa fall gör han något åt det. Tycker definitivt att du ska titta på lägenhet. Du kan ju säga att du bor där med barnen tills han fått ordning på sitt drickande. Om ni skiljer er går hälften av huset till dig om ni inte har en klausul.
Flera som skrivit hur de blivit alkoholiserade ganska snabbt efter en sådan operation. Något om att alkohol tas upp mycket snabbare/lättare.

Det är inte svammel. Det känns igen från mångas historier och tyvärr utvecklas de inte alls bra om det inte sker en förändring. Rädd för att du kommer ångra dig om du inte sätter ner foten nu. Om han blir nykterist kan du väl överväga att bo m honom. Tycker inte barnen ska växa upp i bråk, utbrott och alkoholdimmor och se en mamma som sakta tynar bort.

Sorry om det låter hårt men det är väl menat. Läs de andras trådar och skriv av dig här!
Kram