Senaste kommentarerna i forumet

Hej Välkommen hit.
Jag känner igen mig på flera punkter. Min man dricker oxå på helger och högtider. Än inte på vanliga vardagar, som jag vet.
Hur gamla är era barn? Mina är 10 och 2. Hur har du tänkt med vårdnaden om du nu går. Det är min stora spärr.
Gå och titta på lägenheten, det kan vara nyttigt att se att det finns något annat. Jag brukar surfa å titta på lägenheter ibland för att få lite styrka.
Satsa på dig och barnen. Gör saker som ni tycker om. Försök , det är inte alltid lätt jag vet.
Skickar styrke kramar

Tycker att du ska lita på din inre känsla, det som känns rätt för dig.
Att han tycker du behöver hitta ett sätt att stressa ner på....han fattar inte att det är han som gör dig stressad!
Sen att han använder alkohol är ju definitivt inte ett friskt sätt att varva ner....

Sen era barn, ni är ju två som är ansvariga för dom...men eftersom han inte inser faran i sitt drickande är det du som måste göra det....hur vill du era barn ska lära sig att förhålla sig till alkohol?

Super sunt att du kollat på lägenhet, hade jag varit du hade jag berättat att du varit o tittat, sätt ett ultimatum och håll det...för din och era barns skull!

Kram

Vi hade en vettig konversation förra veckan och han sa då att jag borde hitta ett sätt att stressa ner på. Han tar sig en drink och vad ska jag göra? Jag blev lite ställd efteråt måste jag säga.. Kanske fel av mig men... Det krävs ju så många drinkar för honom att stressa ner.

Att läka, gjorde en dum grej igår...tog kontakt o stampade lite på honom igår när jag blev så förbannad.

Men när förståndet kommer ikapp så va det jävligt onödigt gjort...

Idag skrev jag ett sms där jag bad om ursäkt för mitt beteende igår, sa varför jag gjorde som jag gjorde.
Att vi inte behöver va ovänner men att ses är uteslutet.
Att jag även önskade honom ett nyktert liv framöver och att han träffar någon som e bra för honom.

Svårt förklara men drt känns bättre nu, lite ilska är nog borta.
Jag hoppas den blir där oxå...borta alltså.

Ja du Mysan.. Vi är många som funderar..
Jag tror att det finns en kärna av godhet i varje människa för ingen föds som ond och ingen planerar att bli vare sig alkoholist, narcissist eller psykopat.. Det är saker som händer, både när man är barn och senare i livet.
Alkohol, har precis som så många andra droger en så starkt beroendeframkallande inverkan på vissa människor, att de blir personlighetsförändrade i sina försök att få tillvaron med alkohol att fungera! De vill ju inte vara utan.. Eller så är beroendet så starkt, att de får panik vid blotta tanken på att aldrig mer kunna dricka..
Det gör att de precis som narkomaner gör allt för att manipulera och kontrollera sin omgivning.
Och då kommer man lite till den springande punkten.. Går det att hitta tillbaks till den där inre människan? Den där som inte bara "spelar" trevlig?
Jag har inget enkelt svar på det.. Jag önskar jag hade..
Ett vet jag i alla fall, sjukdomen gör dem väldigt slipade. Det gäller att ha fasta gränser för sig själv och hålla dem!

Att en alkoholist är egoistisk är vi väl alla överens om, manipullativa oxå....många har ett psykopat / narcissist beteende....

Vilket beteende är mest sant hos en alkoholist, så som han/hon är nykter el onykter....???
Vi säger alla att nyktra är dom såååå underbara, trycker till en lite finare bara...inte med så grova ord el handlingar.

Jag undrar om inte dessa människor visar sitt sannaste jag när dom är onyktra, är fenomenala skådespelare nyktra.

Detta är min 'tanke', ingen som måste hålla med men tror nog fler än jag tänkt den nån gång!!!

För vad e det man säger, 'av barn o fyllyhundar får man höra sanningen'.....

Det är faktiskt helt sjukt att man lyckats blunda å hoppas under så lång tid utan att vakna. Känner mig helt klarvaken nu å inser nya saker hela tiden. Tänker tillbaka å funderar...hur tänkte jag där!!!
Så många idiotiska situationer som uppstått enbart pga alkohol som man har accepterat genom att stanna kvar. Önskar verkligen att jag hade ett nytt boende just nu, så jobbigt att vara i det här.
Är ändå tacksam, även om det låter konstigt, att jag går igenom detta. Det hjälper mig att hitta mig själv nu när allt är ohanterligt.
Det tvingar mig att rannsaka mig själv, känna efter vad Jag vill, vilket jag aldrig gjort tidigare.
Tänk hur många det är som lever i detta hela livet utan att komma nånvart, det är nog fler än man tror.
Hur allt löser sig får tiden utvisa, jag gör inga långsiktiga planer..en dag i taget

Livet är inte enkelt Trollis..
Jag märker att dina "rosa glasögon" fått sig en rejäl spricka och att bitar av glasen håller på att ramla ut..
Ja vi medberoende har nog accepterat mycket av det o-normala som normalt..
Det har varit likadant med mig, när jag bagatelliserat hans drickande (och i början ser man faktiskt inte mönstret!) Jag förminskade en massa problem som vi hade.. Mest med att jag inte var riktigt "van" vid alkohol och inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig till "vardagsdrickandet"
Han förespeglade ju hela tiden att det var "normalt" att ta sig ett glas vin till maten..
Jag hade en massa bortförklaringar till hands om någon undrade.. Ja i ett läge så mörkade jag hur mycket vi drack, för jag skämdes..(då började jag inse att vi hade alkoholproblem och att jag själv var på god väg att bli alkoholist..) Och JA, jag skämdes!
Tyvärr är det mycket den här skammen som gör att vi väntar så länge.. Vi stoppar huvudet i sanden och "hoppas" att det ska bli bra.. Varje lugn period tolkar vi gärna som att: NU, nu kommer det att bli bättre, nu kommer hen att ta tag i sina problem och (i början) dricka "normal". Sedan vartefter tiden går så inser man att hen aldrig kommer att kunna "dricka normalt", utan det måste bli totalstopp!
Det innebär ju, att man själv, för att vara solidarisk, måste slopa allt sitt eget drickande..
I mitt fall var det inte svårt! Men jag vet att andra kan uppfatta det som "orättvist" att dom måste vara nyktra, när det iinte är dom som har alkoholproblem..
.. Där kan vi bara konstatera, att världen är inte rättvis!
Styrkekram!

Ja, gränserna är nog hårfina i att "kapitulera" och erkänna att man är alkoholist och inse att man både behöver stödet och att kunna ta emot det.
Och det verkar som många av dem som funnits här ett tag har gjort det.. De verkar vara medvetna om att de har beroendeproblem i alla fall.
Innan man kapitulerat så tror jag inte heller att man är kapabel att se att man faktiskt HAR ett stöd i sin familj.

Och jag tror också, att den som i panik slutar, för att de känner "kniven på strupen" när partnern ställt ultimatum, har mindre chanser att lyckas, än om de kommit till insikt själva att de inte mår bra av sitt drickande. Jag tror helt enkelt inte att man kan bli nykter för någon annans skull!

Innan man kapitulerat och erkänt att man har problem så vägrar man släppa någon annan för nära. Och då ser man heller inte utanför sin egen sfär. Ja, det är säkert skitjobbigt att samtidigt som man kämpar mot sitt eget sug, försöka ha någon form av förståelse för att ens eget beteende är "jobbigt" också för omgivningen.

Min fd, kunde för sitt liv inte förstå varför jag fick negativa känslor av hans supande och utbrott. Varför hans ångest kändes lika jobbig för mig och att jag därför behövde skapa ett mellanrum, där jag kunde få lite vila..
Han kallade det "känslokall" (när jag i själva verket hade alldeles för mycket känslor att hantera)

Han vägrade att acceptera, att jag inte levde helt i enhet med "hans" önskningar och behov (och satte mina egna behov åt sidan) Där ville han att jag mera skulle "bita ihop" och inte visa att jag blev arg eller ledsen.. (gärna låtsas att sex var fantastiskt, fast det kändes mer som en psykisk våldtäkt... "Kvinnor kan ju alltid" var hans kommentar, och det var deras förbannade skyldighet att ställa upp)

När jag sedan vägrade acceptera hans ständiga övertramp i min integritetssfär, utan att jag med ett ord fick kritisera något av det han sa eller gjorde, så fick jag nog!
Jag insåg att han aldrig kommer att se sig själv och sitt drickande som ett "problem"..
Jag hoppas att din ihärdighet och ditt tålamod leder er båda framåt.. Om det blir tillsammans återstår att se.. (fortfarande är det bara dig du kan påverka)
kram

På forum följer jag så många trådar och berättelser både från de som kämpar med eget missbruk eller med konsekvenserna av andras. Ibland tänker jag att det är verkligen lönlöst att försöka nå min man innan han har blivit fullständigt nykter och inte har druckit en droppe på ett halvår minst. Hur han kommer dithän kan jag inte påverka. Jag kan sätta hela min tillvaro i pant, så mycket som jag trivs med och levt med i 40 år, och chansa på att han inser allvaret den dagen jag flyttar härifrån. Det kan gå åt helvete. Vi blir inte yngre och vi behöver varandra i nöd och lust. Men det här tillståndet är ohållbart det ser jag också.
Så läser jag Farmor, Leverjag, Sisyfos med flera kloka och insiktsfulla människor som kämpar med sitt eget alkoholberoende. Och där ser jag ju också hur viktigt det är med stöd från förstående anhöriga. En del har det, andra inte.
Jag tror inte på de enkla lösningarna och svartvita sanningar. Forum gör mig förvirrad och jag tror att det leder framåt.

Oj skrev fel namn ser jag... Menar ju till dig besviken

Jag är tyvärr lite låst när det gäller flytt, har barn som går i skolan så jag måste hålla mig här. Dessutom bor deras far här oxå.
Besviken, jag bor i Södermanland, du då?
Känns så hopplöst ibland, gå omkring här hemma å låtas att allt är som vanligt. Att prata ut om saker med sambon är helt omöjligt, har såååå mycket lagrat inom mig som förstör. Skönt att jag har min terapeut att prata med.
Blåögd, du undrar hur jag mår. Mår inte alls bra, helt slutkörd efter förra veckans bravader med alkoholisten. Jag är sjukskriven av en annan orsak vilket är skönt, ger mig egentid på dagarna då han arbetar. Försöker planera en dag i taget, sätta upp mål för bara idag som jag vill göra. Bygga upp mig själv, bit för bit.
Idag SKA jag ta mig till gymmet, har inte varit där på ett tag nu men vet att jag mår bra av det.
Försöker att inte grubbla så mycket på det som varit eller framtiden, bara 1 dag i taget.
Igår fyllde sambon på sitt ölförråd så han inte råkar bli utan. I söndags var ölen slut men då köper man ju folköl. Är ju helt sjukt när man tänker på det.. Min sambo har druckit enorma mängder sen han var tonåring, med några lugna veckor här å där. Men på våra år tillsammans har han förändrats, eller så har jag varit blind i början.
Kram kram

Tack Mysan det var kanonbra skrivet av dig. Tack hoppas vi snart hörs igen. Kram kram kram

Stackars stackars man som e så jävla korkad!!!!!!
Vad har du för liv med honom????
En fråga....har du ingen familj el vän du kan vända dig till?
Önskar man kunnat bara ösa han ur din lägenhet...den är din och jag e övertygad om att du skulle klara att leva utan honom!!!

Mitt x bruka säga att jag visste inte hur mycke han älska mig...fem minuter senare kunde jag kallas hora med fet röv, att jag lukta skit...va otrogen och att inte en jävel ville ha mig...
Möjligt alkoholism är en sjukdom, jag är kluven i den frågan...men sjuka i huvet blir folk av den iaf!!!

Jag önskar dig allt gott...och massa styrka!!!! Samt att du blir heligt förbannad o fotar din karl i arslet så han får ordentligt ont!!!!

Bamse kram!!!!

Mysan jag sa det till han, att han måste sluta för sin skull och inte min. Men han sa då Nee varför ska jag det. Jag har inget liv utan dig sa han då. Han kommer nog innerst inne aldrig fatta vad drickandet har ställt till hos han. Kraam

Trollis var i detta avlånga land bor du? Kraaam/ Besviken

Trollis hur mår du

Själv satt jag och lusläste blocket-annonser i en månad innan jag fick napp! Jag sas utvidgade mitt sökområde till omkringliggande orter och län. Ja, jag tittade tom på lösningar som innebar andrahandskontrakt och delar av en lägenhet.. Jag satte upp mig i olika bostadsköer och poängterade att jag kunde ta en lägenhet "på dagen" om så var (ibland tvekar ju folk, för att inte bli sittande med dubbla hyror)
Det innebar att jag fick flytta en bra bit ifrån min ursprungliga bostadsort, men det har visat sig ha uppenbara fördelar (för min del!)
Inte bara, att han inte kan kvista över hur enkelt som helst och ringa på dörren..
jag kan inte göra några "brandkårsutryckningar", när han ringer och har ångest..
Dessutom fick jag bättre allmänna kommunikationer.. Och en närhet till ett par större orter,som jag inte haft tidigare..
Håller tummarna för dig!

Stina har rätt! Alkoholister kan vara väldigt "teatraliska", när de söker sympati.. Alltifrån "tjurighet" och tystnad (de bestraffar gärna med tystnad) Till gråt och klagan över hur de blivit behandlade.. Blir de sedan fyllesentimentala så finns det knappt gränser för hur ömkansvärda de kan vara..
Det ska man naturligtvis inte gå på!
Om det ska utlovas nykterhet, så ska det också hållas! Mer än bara några veckor!

Men jag tror att du vill ha ett erkännande från honom.. Att du betyder och har betytt något.. Att du har dragit ditt strå till stacken.. (och vi andra tycker att du har gjort ett fantastiskt jobb! Det är inte alls att nedvärdera det du gör och har gjort!)
Men denne man kommer, så länge han håller på och kämpar med sig själv att vara FULLBLODSEGOIST!
Han förmår inte se en enda millimeter utanför sig själv och sin egen horisont! (det påminner lite om när karlar får influensa.. )
Kanske är det därför vi inte ska förvänta oss "det goda samtalet" innan de helt och fullt kapitulerat.. ?
Ja, de kan mycket väl vilja prata och att det "ska vara som förr".. Frågan är vad han inbegriper i sitt förr? För jag misstänker att era bilder på sätt och vis går isär..
Önskar dig en god natt och mindre kämpande <3

Jag bara ler när jag läser det du skrivit.. Min fd i ett nötskal! Tänk så lika de är våra alkoholister..?
Alkoholen var på nåt sätt huvudnumret i allting.. Öl och fiske. Grillning och öl eller vin. Bastu och öl. God mat och vin.. Semester och några öl eller vin.. "Sjukdomar" botades alltid med svartvinbärsbrännvin! (enda gångerna han öppet drack starksprit, men så var han ju sjuk några gånger om året också..)
I dom fallen, kom han hem och sa att han mådde tjyvens och säkert hade nånting på gång i kroppen, så han tog det säkra för det osäkra, skruvade av korken på sin kvarting och tog första tredjedelen i ett svep.. Resten brukade slinka ner inom en timme.. Sedan mådde han "bra" i en halvtimme ungefär, innan det var dags att "lägga sig" och "vara sjuk" *ASGARV*
Det var som att det inte gick att vare sig koppla av eller göra något om man inte hade bränsle innanför västen..
Men "alkoholist" absolut inte! Problem? Nehejdå.. Han var aldrig "full".. möjligen lite lullig.. men det fick man väl va nån gång..?

Att föreslå en aktivitet där det ingick att vara nykter, var han tveksam till, såvida det inte var enstaka förmiddagstimmar, så han kunde komma hem och dricka ikapp.. Att åka ut en helg och fiska UTAN öl, ingick helt enkelt inte i hans planer.. "klart man måste ha en öl"... det var ju det som var poängen med fiske, sa han.. så man kunde "slappna av.."

Tacksamhet vill jag inte ha. Det är inte alls det som det handlar om för min del. Men om vi någonsin ska få ett förtroligt och nära förhållande måste vi respektera och se varandra som de människor vi faktiskt är efter allt vi har gått igenom. Det är inte bara att vända blad och låtsas som om allt ska bli som förr. Det har hänt en massa skit och vi har båda farit illa. Jag äger inte hela sanningen men mina upplevelser ingår i vår gemensamma historia. Tyvärr klarar vi inte av att prata om det utan hamnar i låsta positioner där vi upprepar samma repliker gång på gång. Så vi ( jag ) tystnar och avståndet växer.
God natt, etanoldrift och övriga kämpande kamrater!

Att om ointe han slutar dricka för sin skull så är det inte länge tills han börjar dricka igen....tyvärr.
Han måste vilja ändra sig för sin skull, för att han inser att han måste...

SUCK....om dom kunnat inse skadan av sitt drickande!!!!

Jag FÖRSTÅR att du inte e sugen på semestern, att du är tom inombords.

Kram!!!

Mysan Tack. Ja det är jag, som ensam står på Lägenheten. Men.. jag är beroende av hans lön, och det är väldigt frustrerande. Han har ju gått med i den här klubben och varit nykter sedan 13 Dec. Jag vet inte om jag klarar av att besluta om el hur jag ska göra och tänka. Över vårat förhållande. Ska jag stanna kvar för att han varit nykter? Är det jag som ska vara glad, Stolt för att det kanske blir väldigt bra för han. Ska jag vara stolt för att han har blivit trevligare emot mig? Ska jag vara stolt för att han har valt detta för mig och inte för sig själv. Som han säger. Jag vet inte alls just nu hur jag ska vara el tänka. Är totalsönder inombords. Men han är ta mig faan inte stolt över mig att jag mår dåligt. Jag ska bara vara glad och planera semestern tillsammans. Viiiillll inte nåååågot orkar inte heller nåååågot.

Ingen mer än du kan bestämma hur du ska göra!

MEN...frågar du mig, sä säger jag AVSLUTA er relation om han inte står för vad han säger!!!!
Önskar jag gjort det, va särbo i ett år med en kille som söp kopiöst mycket...vi pratar lätt 2st 75or var helg plus öl o cider....

Utsätt dig inte för det, han är säkerligen underbar när han e nykter, men det finns underbara killar som inte har alkohol problem...

Kram/ Mysan