Senaste kommentarerna i forumet

@bumblebee
Jag var medberoende i många år. Jag drack själv måttligt och senare så självmedicinerade jag omåttlig ett trauma.

Jag förstod att jag behövde sluta helt, då han höll på att fylla mitt glas fast jag inte ville ha mer. Han ville ha med mig i sitt drickande. Jag ville leva sunt. En sak jag lärde mig, var att mitt ex kunde aldrig hålla sig inom sunda ramar.

Det är få som kan det.

Tiden visar hur det går. Ta hand om dig!

Lite mer än en vecka har gått sedan jag och sambon pratade ut på riktigt.

Han har hållit sig nykter de dagar vi jobbat, men på fredag kväll började han med ett par öl. Ett par öl var okej tyckte jag, vi hade ju kommit överens om att han får dricka måttfullt på helgen.

Lördag. Vi slöar på soffan och han provar en ny starkare ölsort. Jag blir nojig och orolig och berättar det för honom när han frågar. Orolig att han ska välja den ännu starkare ölen framöver för att få i sig mer alkohol genom samma antal burkar. Han viftar bort min oro, och menar att det är ingen fara för han tycker den är äcklig och det är omständigt att värma den osv. (Varm arboga 10,2% öl, om nån undrar). Fine, jag släpper det och kvällen fortskrider. Men innan vi gått och lagt oss har han druckit 4-5 starköl, något jag tycker är mycket. Men som vi alla vet så är det ingen idé att försöka resonera och disskutera med någon som är påverkad.

Söndag. Vi skottar snö och slänger skräp, gör olika sysslor runt om i huset. När vi ska börja med maten frågar jag om han vill ha ett glas vin. Jag har sett fram emot ett glas vin under helgen, men vill inte öppna en hel vinflaska själv, isåfall kan det vänta till en annan gång. Han accepterar och vi dricker varsitt glas, hans är självklart slut innan min, och innan jag vet ordet av det så har han öppnat en starköl också. Sedan följer två glas vin till medan jag bara dricker ett till. Så även på söndagen lyckas han dricka en starköl och tre glas vin...

Jag ska prata med honom om det ikväll efter jobbet. Jag tycker detta är en stor mängd på helgen, men inte ens nu kan jag lite på mitt eget omdöme, utan jag tvivlar på mig själv, om jag kanske inte bara överreagerar. Jag trodde att han skulle ta det mycket lugnare nu när vi bestämt att han ska dricka lugnt och måttfullt, särskilt första helgen.

@gladpålåtsas
Hej, hur har du haft det i helgen?

Jag tror absolut att du ska vara tydlig med din man att du inte vill leva på det här sättet. Min sambo har inte direkt sagt något om hur jag dricker men jag försöker ändå dra ner nu då jag inte vill förstöra vårt förhållande. Jag dricker ungefär som din man men lite mindre och i princip aldrig på vardagar. Det skulle skrämma livet ur mig om min sambo tänkte på att lämna mig pga drickandet. Nu ser jag att du försökt prata med honom om detta men tror du behöver vara tydligare så han verkligen förstår att det är nu eller aldrig. Jag hoppas verkligen han väljer dig. Det är hemskt att leva på det här sättet, både för ni som anhöriga och för oss som har svårt att låta bli flaskan. Jag tror att man kan förändra sig men det är inte alla som fixar det.

@Letlive
Hej, du var aktiv här för 2 veckor sedan, hur har det gått och hur mår du?

Hon är verkligen sjuk, försvarar drickande genom att fokusera på dig, att bli arg på dig och att lägga ansvar på andra.

Du skriver att "jag inte vet vem jag är utan henne och vad jag ska göra om jag inte ska hjälpa henne".

Vad jag förstått och själv har upplevt är att det är lätt att tappa bort sig själv, vem man är och lite slutar vara den man varit då man lever nära en person med beroende. T ex från att ha varit en glad filur, blir nedstämd och från att glatt ha umgåtts med vissa vänner gör det allt mindre.
För att jag och många andra vänder sig ut och in för att hjälpa den som är nära, man skiftar fokus. Vem är du utan henne? Vad tycker du om att göra? 🌞

Som flick-/pojkvän, mamma, bror, eller vad man nu har för relation vill man ju gärna hjälpa, det ville jag också.
I ett skede tänkte jag att det är väl bara att sluta dricka, men beroende kan sitta så djupt att detta inte är det lättaste. Det är lång väg dit.

Gick inte en dag då jag tänkte "hur kan jag hjälpa?, vad ska jag göra"? och det där rätt vanliga, räknade burkar och lyssnade på ljud av burkar, flaskor, porlande vätska ... Till vilken nytta? Hjälpte vare sig honom eller mig. Men - lätt att vara efterklok, då man är inne i något tänker man annorlunda. Man sveps med.

Jag kunde ju inte hjälpa, jag kunde inte göra att han slutar dricka och sedan kom jag på att jag är ju ingen vårdare och jag behöver en sund relation. Det finns annan hjälp för honom om han någon gång skulle söka hjälp, men att man däremot kan vara ett stöd i den processen.

Alkoholism är så jobbigt för bägge "sidor", tär så otroligt mycket. 😔

Jag har nyligen hört på poddar och blivit mer varse om betydelsen för partner till alkoholist att söka hjälp då den beroende beslutat sig för att söka hjälp och arbeta med sin nykterhet. Senast hörde jag "2 fyllon och en sanning" där det framkom att partnern i sitt medberoendeskap släppte på kontrollen och "gav tillbaka" t ex av husets sysslor till mannen. Att den biten inte var helt lätt i och med att kvinnan i podden så länge varit van vid att göra vissa saker samt att vårda. Det blev ju så att säga ändrade roller. Plötsligt så fixade ju mannen i huset det hon gjort och bitvis behövdes ju inte hennes "vård" mera och hon kom att undra vem hon egentligen var och behövde professionell hjälp med denna del. Ah, nu blev detta långt.
Din sambo var ju emot att du kontaktar Al anon, som jag läste i tidigare inlägg. Det jag ville ha sagt är att skulle hon söka hjälp så kanske du kunde tänka på betydelsen att söka hjälp för din del med tanke på det jag skrev nyss ovan. Om det kunde hjälpa dig? Vad tror du om detta alternativ?

🌹
Kram, och
sköt om Dig.

Ställ ett ultimatum. Hon får välja dig eller flaskan punkt slut. Ett sånt där beteende kan du inte acceptera. Det är ju helt bedrövligt.

Tack ❤️ som sagt bra dagar och dåliga dagar. Kan vara svårt för andra att förstå men här inne är ni många med liknande erfarenheter. Jag har släppt att hjälpa med ex. På den punkten är jag klar. Problemet sitter som sagt i dessa motstridigheter mellan intellektet, kroppens reaktioner och normaliseringen som skett under +20 år. Vill och behöver nog prata för att förstå att vad jag upplevt inte är normalt. Men det är Oerhört jobbigt ,känner mig så skyldig,så dum liksom om jag vore ute efter uppmärksamhet samtidigt är jag rädd. Rädd att inte bli trodd , rädd att de ska bli konsekvenser.. jag orkar inte mer. Vill bara lasta ur väskan , läka och gå vidare. Hitta mig själv och få andas ut. Finnas till och njuta av livet dag för dag.

Hej. 🌹
Din situation griper tag i mig, att läsa hur du / ni har det. Jag kan förstå att det är jobbigt, men jag kan ju inte förstå på djupet i och med att jag inte har egna barn. Mitt ex har det ...

Vad jag förstår så inser du att det mest kloka ju är att lämna, men att du inte kommit till den punkten än.
Trots avsaknad av egna barn kan jag mycket väl förstå av olika aspekter att det inte är helt enkelt att lämna.

Du skriver att du är tryggheten för barnen.
Gällande dem, hur skulle du känna inför om dina barn och du skulle hitta på något? Att kanske ta med dem på något som det är länge sedan ni gjort tillsammans? Vad tänker du om en sådan sak?

💜
Sköt om dig.
Kram.

@nybliven.sambo Jag tänker så här, att om grundläggande saker som tillit saknas i en relation, då är den mogen för att omprövas. Om en vän hade berättat för dig att hon eller han hade det som du har det, hade du rått dem till att stanna kvar och kämpa, eller att gå? Min egen erfarenhet av 20+ år i sällskap med psykiskt sjuka och missbrukande personer, gör att jag har slutat hoppas på den andres förändring. Jag förändrar min egen situation istället.
En sak jag funderar på i ditt inlägg är också att jag uppfattar att du tänker att man inte får eller kan lämna någon som är sjuk. Det är (för mig) ett märkligt sätt att se på en relation. En relation ska vara ömsesidig. Den ska inte bygga på att en bara ger, och en bara tar. Båda ska ge, och båda ska ta. Då får man en bra balans. Det är inte underligt att man blir pank om det bara görs uttag på kontot och aldrig några insättninga, liksom. I många år accepterade jag både för många dåliga vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Det pressade mig mer och mer att ingen brydde sig om mina behov, men jag sprang runt och skulle stötta, trösta, lyssna, förstå. Att bara vänta på bra dagar innrbar en evig väntan på att något skulle ändras, men det gjorde ju aldrig det.
Jag hoppas att du får ro och ork att fundera på hur en bra relation servit för dig, och hur den inte ser ut. Och så börjar du därifrån.
Kram 🤗

@nybliven.sambo Jag har börjat se svårigheter jag ställs inför så här. Jag har fått detta för att lära mig. Alltså hur jag ska hantera olika saker så att jag mår bra.

Sätta gränser är ju läskigt. Det tycker nog de flesta. I vår mjäkiga slätstrukna kultur blir vi inte speciellt tränade i gränsdragningar. Så du har väl fått honom för att träna. Varför inte börja träna med något lite enklare? Se vad som händer och sedan fortsätta?

Själv har jag börjat sätta gränser och tom sagt ibland att jag tycker detta är läskigt. Fast kommunikation är ju a och o för en fungerande relation så jag måste.
Responsen på det har varit toppen. Faktiskt. Det är ju ganska avväpnande om man startar så. Du kan ju även vara tydlig med din partner att du tycker det är svårt att sätta gränser och att du ser det som en brist hos dig du nu vill förändra för att må bra.

Jag tror på den formen av öppen avväpnande dialog. Om någon gömmer sin sprit och dricker i smyg så finns det ju rätt många spärrar även där gällande kommunikation som den personen måste avväpna. Fy faan för att leva så...
Någon måste börja... Vägen runt är att kommunicera och våga öppna sig kring ens tillkortakommanden. Istället för att sluta sig våga ta stöd av varandra och öppna upp.
Tänk dig en situation där ni vaknar och faktiskt pratar om detta. Lugnt och harmoniskt lyssnar på varandra och försöker hitta vägar framåt för att nå ett hälsosamt leverne. Det är ju så det ska va. Inte att båda sitter på sin kammare och kapslar in sina känslor där man på frågan - Hur är det? Säger - Jo, det är bra...

Nu har det gått mer än ett halvår sedan jag skrev det här inlägget. Ibland kan jag beskylla mig själv att det inte blir bättre. Jag har tagit upp det med honom som jag skrivit i en annan tråd, men jag är konflikträdd och tycker det är jobbigt att ta upp jobbiga saker, tror jag varit alldeles för snäll och mjäkig med honom. Ibland vill jag bara skälla ut honom och fråga vad fan han håller på med och ställa ett ultimatum, eller till och med säga att nu får det vara nog, nu orkar jag inte mer. Så att han fattar att det är allvar. Inser ju att jag funderar då och då på att lämna relationen vilket borde vara en stor anledning till att lämna en gång för alla. Men sen kommer ju dom där dagarna när allt är bra, han är nykter och vi har det bara bra. Tankarna går ju till att han kanske en dag får tummen ur och blir den aktiva killen som jag träffade för bara tre år sedan. Andra tankar går till hans psykiska ohälsa. Hur kan man lämna någon som inte mår helt bra. Det enda jag vill är ju att han ska må bra, på alla plan. Men nu tar alkoholen mer plats, jag vet inte helt säkert men jag tar för givet att han dricker varje natt jag jobbar, även vissa helger när jag är ledig. Han gömmer mer och mer, vilket jag tycker är det värsta, hur ska jag någonsin kunna lita på honom?
I tisdags vet jag att han drack 8 st starköl. Inatt har han druckit 6 st starköl och en liter vin. Helgen har också bara börjat, jag jobbar även inatt vilket innebär att han troligen kommer dricka igen. Hur orkar man? Hur orkar man leva i en sån relation? Hur orkar man gå vidare från en sån relation? Inget av det känns 100% rätt.

@Tröttmamma
Kära du,
Oavsett vad som hänt för 10 år sedan är för 1o år sedan. Du har straffats länge tycker jag. Och jag känner igen mig i din situation, även om jag inte har samma historia. Jag blev utsatt för något som jag inte skriver ut här. Men mitt ex trodde något annat och i fyllan anklagade han mig väldigt ofta. Jag hade gjort slut då han drack för mycket för vad jag tyckte var ok. Och jag var med om ett trauma som gjorde att jag fastnade med honom i flera år. Han stöttade mig i början. Och senare ifrågasatte han vad som egentligen hade hänt. Genom denna tråd går det upp för mig ännu mer, hur han psykade mig.
Jag upplevde självmordstankar ofta under de åren som traumat spelades upp i mina tankar. Och jag lärde mig att hindra starka impulser då jag upplevde en möjlighet att få slut på livet, genom olika sätt i vardagen.
Så kunde jag bara inte leva!
Jag levde isolerad med mitt ex. Och jag passade upp och försörjde honom.
Det ville jag inte!
Min väg till frihet, blev att söka professionell hjälp.
Det tog fler år innan jag hittade rätt.
Jag prövade massor av människor, i sina professioner.
Betalade dyrt till flera, parallellt som jag hade kontakt med professionella i vården.
Jag behövde känna att jag klickade med personen jag skulle prata med, i början.
Senare tog jag den hjälp som erbjöds, då jag var desperat att bli fri från mitt trauma.
Jag tog hand om mig själv med yoga och meditation.
Och fick kraft att säga rätt ut till en allmänläkare vad jag behövde.
Jag ville bli fri från mitt medberoende.
Och jag blev det.
Han flyttade ut, som han vägrat i alla år innan.
Ett år gick.
Jag upplevde ännu det trauma jag varit med om.
Och jag sökte ytterligare hjälp.
Och fick det.
Bearbetade traumat.
Med en psykolog som vågade ta sig an mitt trauma.
Det är inte som kan. Eller vågar. Inom professionen.
Och jag började blomma igen.
Jag får en känsla av att du behöver blomma igen.
Träningen ger dig må bra hormonet oxytocin.
Om du inte längre gör det som fick dig att må bra, så kan det förstås leda till depression.
Du skriver "Jag är inte samma glada tjej längre. Jag känner mig instängd "
Det fick mig att skriva detta till dig nu.
Du är ansvarig för att må bra.
Han drar ner dig.
Kan du ta med dina barn på något nytt som ni gör tillsammans?
Eller något som ni har gjort tillsammans tidigare?
Som ni tycker är roligt.
Vem har inte gjort "fel" i sitt liv.
Du ska inte straffas för något som är historia.
Det är fegt att anklaga dig.
Han är en missbrukar som stannat i utvecklingen av alkoholen.
Det läste jag här en gång.
Att en alkoholist stannar upp i den ålder som missbruket började.
Minns inte helt hur det var.
Men det hjälpte mig att förstå, varför mitt ex var så omogen.
Han drack varje dag.
Och han var som ett stort barn.
Ta vara på dig själv.
Och kom ut på roliga saker. Med dina barn.
Du förtjänar att må bra.
Och då kan du inte isolera dig.
Det mår ingen bra av.
Fortsätt skriv här!
Ta emot det som du vill ta emot.
Det som inte gynnar dig, öva på att inte ta åt dig.
Jag utgår från min erfarenhet.
Det gör förmodligen alla.
Det här forumet har varit väldigt hjälpsamt för mig.
Jag hoppas att det blir det för dig också.
Du har påbörjat en process, att skriva här.
Det är modigt av dig.
Du har påbörjat en resa, att sätta ord.
Om du vill ha en mer trygg plats att skriva på, så skulle jag rekommendera dig något som heter skriva terapeutiskt.
Write Your Self.
Jag har skrivit sedan min ungdom.
Till mig själv.
Och jag har gått skrivkurser för att bearbeata olika saker.
Jag träffade en skrivlärare som ville prova ett distanskoncept med mig i att skriva terapeutiskt.
Det var så bra.
Jag skrev om hur jag önskade mitt liv.
Jag kunde gå vidare till nästa steg i livet.
Att våga träffa en ny man.
Och nu funderar jag på att lära mig denna skrivterapi för att hjälpa andra genom skrivandet.
Där blir man inte dömd.
Allt är tillåtet att skriva.
Och det handlar inte om att värdera, vad som hänt.
Utan att skriva det liv man vill ha.
Det är ett sätt att sätta ord på hur man vill ha det.
Det funkade bra för mig.
Men så har jag också skrivit i mer än 20 år så det var ett bra sätt för mig att utvecklas.
Då jag även arbetat med personlig utveckling i 25 år.
Men det kan vara värt att kolla upp, då du skriver att du kanske lämnar forumet.
Kanske det finns en skrivgrupp i närheten av där du bor, som kan intressera dig?
Jag har deltagit i flera skrivgrupper och det är många som skriver om missbruk, medberoende och psykisk ohälsa, sjukdomar och så vidare.
Jag har aldrig mött någon människa som varit dömande där.
Vi är alla människor.
Som förstår varandra och inte förstår varandra.
Jag fick adhd som vuxen och jag förstår inte allt.
Men jag lär mig.
Då jag vill utvecklas.
Och jag möter ungdomar i mitt arbete.
Där ser jag alla med autism och adhd.
De förstår inte varandra.
Jag är fyrkantig.
Och jag ser andra som är fyrkantiga.
Jag tror att alla vill väl.
Var snäll med dig idag.
Du är värdefull!

@Snödroppen
Åh, fina Snödroppen, förstår dig verkligen!
Du ska lyssna på dig själv o följa din egen känsla. Man ska gå plus på det man ägnar sig åt.
Precis som du säger - livet är för kort.

Respekterar så klart ditt beslut.
Men vad jag kommer sakna dig!
Fäller några tårar redan...
Du har gett mig så många kloka råd o fina ord här på forumet.
Du har lyft mig!

Önskar dig all lycka och hoppas du kommer ut på ett löppass i skogen till våren. Heja dig!

Tills vi ses igen....
Stor kram ❤️

@Tröttmamma förstår din reaktion och vissa kanske kan vara lite väl raka. Klart det gör ont för tänk om de har rätt, om så bara ens lite grann.. Medberoende är oerhört tufft och jobbigt och fördunklar även vårt eget omdöme. Hur hade vi annars stått ut? Ur eget perspektiv kan jag inte annat än säga att än om det ibland låter som hårt och värsta scenariot så upptäcker många av oss, allt eftersom att situationen vi befann oss i var långt från sund. Varken sund för oss själva eller våra barn som dessutom tom kan ha varit mer klarsynta än oss själva. Det är oerhört ledsamt att inse ..

@Tröttmamma Ibland kan det som folk skriver i bästa välmening tyvärr kännas som att de kastar pekpinnar omkring sig. Jag har inga råd att ge dig, då jag tycker du verkar vara en omtänksam och klok person som kan göra bra val för dig och dina barn, Snart kanske du finner krafter nog, för att se i vilken riktning ditt liv ska röra sig.
Jag har läst din tråd och du har min medkänsla och omtanke i din svåra situation.
Ta hand om dig och fortsätt skriva. Kan hända att du får den där varma kramen istället för vassa pekpinnen som du hade hoppats på.

@Emilia Jag vet inte exakt vad jag vill ha hjälp med. Jag vill vara på ett ställe där jag känner mig trygg och kan skriva av mig mina tankar och min oro. Få stöttning, pepp och goda råd.
Jag trodde detta var rätt ställe men att då få anklagelser, påhopp eller vad man vill kalla det, att jag inte tänker på mina barn i den här jobbiga situationen jag är hemskt. Jag gör allt för mina barn och jag gör allt för att skydda dem. Inget av mina barn gråter sig till sömns om kvällarna. Dom har en trygghet och den tryggheten är jag.
Kanske är jag extremt känslig men kommentaren gjorde mig väldigt ledsen och jag sitter och gråter nu för jag trodde jag hittat ett rum att kunna ventilera och ösa ur mig vad jag är med om, vad jag känner och mina upplevelser utan att bli bedömd och påhoppad.
Jag vet inte om jag kommer våga fortsätta skriva här.

@Lunaloo
Att bli utsatt för manifestation och elakheter är illa. Våld är fruktansvärt och absolut inte acceptabelt.
Tvivla inte på att det är fel.
Jag kan än idag bli förvånad över att min friska och varma pojkvän är så hjälpsam.
Både han och jag har varit hjälpsamma mot våra sjuka ex.
Och nu är vi hjälpsamma mot varandra. På ett sunt och friskt sätt. Som livet ska vara tänker jag.
Men jag har alltid haft utmaningar med pojkvänner förr. Jag blev alltid vald.
Nu valde jag.
Som jag valde det friska livet.
Jag hade inte landat i denna friskhet utan professionell hjälp.
Mitt ex missbruk saboterade så många år av livet, men jag var ändå ansvarig att ta mig ur medberoendet själv.
Men vem klarar det själv?
Man behöver någon som reder ut år en. Och hjälper en att förstå det inte är ok när det inte är ok.
Missbruket tar över. Och det är förödande!
Du har ditt liv. Och barn. Så fint!
Hoppas innerligt att du får det stöd som du behöver!
Livet kan bli underbart, men det är svårt att se om man blivit så utsatt.
Ta hand om dig!

@Snödroppen Vad klokt att du lyssnar på dina egna behov och prioriterar ditt eget mående och det du mår bra av. Tack så mycket för att du så generöst skrivit och delat med dig här på forumet, det har varit väldigt värdefullt! Varmt välkommen tillbaka, när och om du vill det. Sköt om dig!

@karo Det låter som att du har det väldigt tufft. Så bra att du och barnen ska få stöd!
Vi är måna om anonymiteten här i forumet och jag redigerade därför bort namnet på anhörigcentrumet du har kontakt med. Hoppas att ni får den hjälp ni behöver! Fortsätt gärna skriva här och berätta hur det går för dig, om du vill!

@Stressadförmindre det låter som om hon behöver få sjukdomsinsikt. Det är svårt att åstadkomma det utifrån. Det finns begränsade möjligheter för dig att agera, hon är en vuxen människa och fattar egna beslut. Det jag gjorde när mitt ex söp som en svamp och mådde psykiskt dåligt och vägrade ta emot hjälp var att prata med hans chef. Hen såg till att han fick stöd. Vi var (är) också på samma arbetsplats. Det var ett tufft beslut att ta, men det ledde till att han ålades att söka vård. Det kom också med ett högt pris för honom eftersom han blev fråntagen sitt chefsjobb. Vill du verkligen hjälpa henne så se till att du gör det för att hon ska få hjälp på riktigt, och inte bara för att du ska må bättre. Missförstå mig rätt - hon behöver akut hjälp som du inte kan ge, men du behöver också undvika att hamna i fällan att du blir medberoende för hamnar man där tappar man snabbt förmågan att hjälpa till på ett meningsfullt sätt. Det är i alla fall min upplevelse efter ett halvårs relation med en missbrukare med bakomliggande diagnoser. Hade jag inte pratat med hans chef hade han fortsatt balla ur. Nu stoppades förfallet, kanske tillfälligt, men det bör ha gett honom en paus och en tankeställare i alla fall. Sjukdomsinsikt har han aldrig haft men det är klart att om man blir ålagd att uppsöka beroendevården så är det av ett skäl...

@Stressadförmindre God Morgon! Jag är nynykter men jag kan ändå säga att hon är ute på ett lutande plan. Innan jag tog steget att sluta dricka så drack jag ensam och förde anteckningar. För mig blev det då väldigt tydligt att jag blev enkelspårig och att det bara blev rundgång i mina tankar när jag var onykter. Så det där med en stökig barndom, behov att "koppla av", dåliga nerver är inga ursäkter för att nöta ut förhållandet med dig.

Du kan inte göra så mycket mer än att stå på dig i att hon dricker för mycket. För det kommer ju inget gott ur hennes sätt att "koppla av".

@Stressadförmindre
Välkommen till forumet. Det låter som du har fått syn på något som du inte visste när ni inledde er relation. Du beskriver att det finns barn och arbete som både påverkar dig och kanske binder dig att vara med henne.
Har du erfarenhet av medberoende sedan tidigare? Jag hade det inte och jag var fast i något länge. Det här forumet var väldigt hjälpsamt för min del, som ett stöd efter att jag hade tagit professionell hjälp inom och utanför vården.
Jag skulle tipsa dig om att söka en samtalskontakt.
Om det finns barn, så måste förstås barnet/barnen stöd om de lever med en mamma som blir berusad varje gång hon dricker. Det är inte din skyldighet att stanna. Men om barn far illa måste det anmälas till soc.
Jag tror att du behöver skriva ner dina tankar som du gör. Jag hoppas att du får fler svar. Och att du skriver igen.
Om du ser till dina behov.
Om det inte fanns barn eller kopplingen till arbetet, hade du fortsatt relationen då?
Hur vill du ha det i ditt liv?
Den sista frågan ställde jag till mig själv dagligen, tills jag insåg att jag inte kunde leva kvar med mitt ex som drack varje dag.
Ta hand om dig!

Har för en tid sedan träffat en tjej som på alla sätt och vis är fin och guld värd.
Det är nytt och spännande och vi har kommit varandra väldigt nära på kort tid.

Personen i fråga har ett tidigare drogberoende, har x antal diagnoser, en bråkig bakgrund där hon tidigare haft otroligt våldsamma partners och en barndom med väldigt mycket utanförskap mm.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera hennes drickande. Hon använder just sin barndom, hennes egna dåliga beslut och diagnoser som en ursäkt för dricka och kunna stänga av.
Jag har inget problem med att hon dricker då och då. Fast det är väldigt ofta det blir alltför många enheter per gång. Att det inte finns något stopp. Å det måste sluta med as kalas full där det dras upp samma historia 100 gånger.

När jag nämner att hon borde dra ner på det, till en kontrollerad nivå, tar hon det som att jag förbjuder henne, vilket jag inte alls gör. Men när man behöver ljuga om hur mycket man druckit eller eller behöver ha alkohol i mängder flera gånger i veckan då anser jag att man inte riktigt kan styra det att man har ett problem.

Framför allt när det är barn inblandade, ska jag vara kvar och stötta och låta detta bli en nål i hela förhållandet? Eller vad ska man göra? Kan tillägga att vi träffades på jobb, ett jobb som för mig är nytt och hon har varit där länge, i mitt fall kan det påverka fortsatt anställning om förhållandet slutar.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men någon som har något tips på vad jag ska göra? Kanske något rörig historia, men det är situationen i stora drag.

@Snödroppen
Du ska göra som känns bäst, sköt om dig!
Och - Tack.
💜

@hjosa jag har fått kontakt med råd och stöd och även med ett anhörigcentrum. Så dit ska jag slutet av nästa vecka. Så jag hoppas att jag och barnen får lite hjälp därifrån.