Senaste kommentarerna i forumet

ok, skrev du inlägget i den tråden? om det var så kanske det är för tråden är så gammal? jag behöver kolla upp det. Men om du skrev det igår vill du såklart få fram det igen, Vill du skapa en egen tråd med det namnet och vi kan försöka klistra in ditt inlägg där som en start? /Rosette

Men det inlägget skrev jag igår kväll

Hej Jessie, jag klickar på sidan och får information om att den är flyttad då den är 2 år gammal. får du upp det meddelandet då du går in via den kan du klicka dig vidare på länken i meddelandet och läsa vidare fast då i alkoholhjälpens arkiv.. är du med på hur jag menar?
Vänligen/Rosette

fortsätta hoppas är nog chanslöst, han måste inse själv att det är ett problem. Känner igen mig i din beskrivning.. Jag förnekade länge,, ville ju så gärna kunna dricka... Att lova och gång på gång misslyckas är förödande för båda., En sak är säker,, och det är att om han inte ändrar sitt drickande,, så kommer det bli värre och värre. Ja det är sorgligt att erkänna, och det är sorgligt att inse att vännerna man har,, har man för att bruka alkohol..så lösningen blir... Ljug, förnekelse och så rullar det på....mitt råd är att lämna om inte viljan finns att förändra.

Det är ju egentligen nu jobbet på allvar börjar.
Det är väldigt svårt att förändra sig själv i grunden då man lever med en människa som är beroende även om ni varit särbo.
Du ska få se hur du sakta vaknar till liv nu och alla de sanningar du radat upp ovan faktiskt blir till sanningar inifrån och ut.
Nej,han har inte rätt att kräva mer än du är beredd att ge för att han behöver det.
Ja,du har rätt till din egen tid och din lust och ditt sätt att prioritera.
Jag hoppas du tar chansen att börja hjälpa dig själv på allvar och att du hann stoppa din egen utbrändhet innan den tar fäste ordentligt.

Jag kanske inte platsar i detta forum längre, då jag inte längre är anhörig. Igår avslutade jag ett flera år långt förhållande med en alkoholiserad man, en periodare som jag tack och lov aldrig flyttade ihop med. Under alla år har han fått mig att känna mig osäker på om det är jag som har "fel" inställning till ett förhållande, som gör felaktiga prioriteringar. Därför var det väldigt trösterikt att läsa ditt inlägg, eftersom det är så som mitt ex agerat.

Han har ifrågasatt mina känslor för honom då han tycker att vi haft för litet tid att umgås. Det stämmer att jag haft litet tid, men det önskar jag att han visat förståelse för, eftersom jag är ensamstående m två barn och heltidsarbetar. Han har barnen varannan helg och är oftast arbetslös, så jag förstår om han känt sig ensam. Det har dock inget med mina känslor för honom att göra!

Han har mer eller mindre krävt sex "eftersom han behöver det". Att jag inte är sugen är ett annat "bevis" på att jag inte har rätt känslor för honom. Jag borde ställa upp och hjälpa honom om jag brydde mig om honom.

Att jag vid sällsynta tillfällen träffat väninnor, särskilt kvällstid, varit aldrig varit ok. Han har ringt eller sms:at under tiden jag varit borta och sedan krävt att vi ses direkt jag åker hem.

Att det finns personer som har behov av en stunds egentid för att låta hjärnan vila vill han inte acceptera. "Han har ju saknat mig".

Han säger sig ständigt bortvald. Den tid vi kunnat ha tillsammans har nu gått åt till att ifrågasätta mina prioriteringar, och i slutändan har han krävt sex som bevis på att jag bryr mig om honom. Jag har blivit kallad egoist och kallhjärtad. Att han supit bort helger då vi kunnat umgås viftas bort - eftersom alkoholism är en sjukdom (dvs inte hans fel att han dricker).

Det här har bidragit till att jag mer eller mindre slutat umgås med vänner, haft ständigt dåligt samvete för att jag inte ringt tillräckligt ofta, orkat träffa honom på vardagskvällar eller varit sugen på sex. Jag har varit trött, på gränsen till utbränd och på väg in i depression. Det har gått ut över mina barn och mitt arbete då orken tagit slut. Jag har förklarat och förklarat, bett honom om hjälp för att få mer tid tillsammans, men han har aldrig varit beredd på att offra något för egen del. Tänk om han skulle ha ansträngt sig i onödan...

Mitt ex har varit alkoholberoende sedan tonåren, gått flera behandlingar och kan därför de "rätta svaren" på alla frågor som har med alkoholism att göra (t ex "det är bara jag som kan göra något åt min alkoholism, det är inte ditt ansvar"). Han har i längre perioder lyckats hålla sig nykter, dock aldrig mer än några veckor under vår tid tillsammans. Han har alltid druckit ensam, låst in sig hemma hos sig och supit tills han däckat. Därför har jag aldrig blivit utsatt för själva supandet. Det jobbigaste tycker jag har varit dagarna innan, när suget sätter in. Då har han genomgått en personlighetsförändring, som han inte själv märker, och det har känts som om han försökt använda mig för att dämpa ångesten (som att han "suger ut min hjärna", jättesvårt att förklara känslan).

Det jag kan komma fram till är att han vill skjuta över ansvaret för det mesta i sitt liv på andra. Att han dricker är sjukdomens fel. Att vi inte kan ha ett förhållande är mitt fel. Att han är arbetslös är arbetsmarknadens/chefens/arbetskamraternas fel. Att han inte träffar sina barn är hans ex fel. Hans behov är också de enda som betytt något. Mina behov har han ifrågasatt, ignorerat eller vänt emot mig.

Trots allt har vi också haft väldigt fina stunder emellanåt, så det var med stor sorg jag tog beslutet att avsluta vårt förhållande definitivt. Men min hälsa och mina barn måste gå före hans behov, för de kommer jag aldrig att kunna tillfredsställa hur jag än anstränger mig. Att ta den enklaste vägen, att inte behöva anstränga sig eller ta ansvar själv, är och förblir hans ledstjärna.

Vad fint att du har hittat hit, välkommen! Du befinner dig i en utmanande situation och du nämner att du nog vill göra något, frågan är vad.

Min uppfattning av dig är att du är väldigt klok och någonstans inners inne så tror jag att du vet vad som är bäst i det långa loppet. Det är svårt att i en situation som denna agera så att alla blir nöjda. Det är flera du bryr dig om och som du vill ta hänsyn till, glöm bara inte bort att bry dig om dig själv och vad Du skulle må bäst av.

Du ställer många frågor, det är bra! Flera av dem är svåra att svara på, men jag ska försöka. För socialen så väger det tyngre om det är fler som gör en orosanmälan. Sen vad som är bästa vården för din mamma vet egentligen hon bäst, kanske du kan ringa och bolla dina tankar med en Beroendemottagning? Två korta tips om ni beslutar er för att prata med henne är att ni formulerar er med omtanke och utan att anklaga, om ert syfte är att försöka väcka motivation så kan det minska risken för motstånd från hennes håll.

Ta hand om dig!

Med vänlig hälsning
Ylva/Alkoholhjälpen

Har du provat AA eller vårdcentralen.. Tror att du skulle må bra av att prata med någon och då kan du ju ringa alkohollinjen..
Som jag utläser i ditt inlägg så måste du nog sluta dricka alkohol helt, för när du druckit första glaset, så har du ingen kontroll längre..

Jag har svåra problem med mig själv .
När jag ska ut och festa så dricker jag så mycket att jag till slut somnar där jag är .
Kommer hem på natten är så fruktansvärt elak på min sambo.
Häver ur mig allt som går bara för att vara elak och hata honom just då .
Kan inte ta hand om mig själv för att jag är rent ut as packad .
Ljuger dagen efter för att jag inte kommer i håg och är livrädd .
Lögner på lögner .
Ångest och gråter flera dagar efter.
För de är inte denna människa när jag är nykter .
Då älskar jag honom och han är allt jag har i mitt liv så de är ju inget jag menar dagen efter .
Detta händer gång på gång och nu har han fått nog av mig .
Jag vet inte vad jag ska ta mig till .
För tydligen så blir jag en helt annan människa av alkohol .
Och jag behöver hjälp .
Jag vill inte missta honom .
Vad Ska jag Göra?

Tack för era svar!

Min rädsla för att göra en orosanmälan är att de inte gör något mer än att erbjuda henne hjälp. För det kommer hon aldrig anta eftersom hon redan har blivit erbjuden hjälp tidigare. Därtill kommer hon hata mig resten av hennes liv och troligen aldrig mer prata med mig. (jag har varit med om det tidigare när jag anmälde en misshandel som en vän utsattes för. Blev aldrig förlåten för det, men hon kom ur det förhållandet.) Hon får gärna hata mig om det jag gör hjälper henne eller min pappa. Om jag anmäler kommer hon dikta ihop saker om både mig och mest min pappa som antagligen kommmer leda till en utredning av honom också, vilket jag är osäker på om han kommer klara av. Även pappa är ju deprimerad efter alla dessa år och därtill av arbetslöshet.
Ännu en faktor är om det kanske redan är försent. Ska jag verkligen pressa henne igenom allt detta om hon ändå inte kommer överleva? Fast jag vet inte om jag skulle kunna leva med mig själv om jag inte gjorde något...

Min plan är så här. Hon får en chans till. Genom att ta hjälp kanske jag kan sätta ihop en möjlig väg att gå, ett behandlingsprogram, som startar samma dag som jag erbjuder henne det. Samtidigt tänker jag samla ihop all fakta, allt som mina syskon, pappa och mormor har sett + filmer och tillsammans med alla sätta oss ner och prata med henne. Hon får då valet att påbörja behandlingen eller skita i oss helt. Skiter hon i oss så kommer jag göra en anmälan och då verkar hon ha alla grunder för tvångsvård.

Hur lång tid tar det från en orosanmälan innan de gör något? Får hon veta att jag har gjort en anmälan så kommer hon att sticka. Ger det bättre effekt om vi alla gör en orosanmälan?

Vart skulle hon kunna få den bästa behandlingen? Dvs vart ska hon börja för att komma ur detta? Vart vänder jag mig?

Kanske ska tillägga att hon är sjukskriven för utbrändhet och har varit det från och till i över 15år. Hon verkar även vara bipolär eller manodepressiv. Hon har mediciner för ångesten och deprissionen, men hon vill ju inte äta dem.

Jag har kämpat på med sju barn senaste tio åren med honom/jag har sett allt det han upplever/bett önskat han ska göra något/nu upplever han sakerna utan alkohol i två månader/ vet inte vad jag ska säga/dags å vakna nu. Lite tjatigt tycker jag men för han nyupptäckt känsla känns skumt tycker jag

Hej Jessie
Ja, jag är mer harmonisk nu.. Dock är det ingen quick fix.. Man får jobba lite för det. Jag har sysselsatt mig, träffar mina vänner (som jag höll på att förlora när jag isolerade mig pga att jag skämdes att bjuda hem nån)
Jodå, visst kommer fjärilarna i magen och visst funderar man ibland, när man tänker tillbaks på den fina tiden.. För alkoholisten har ofta en väldigt fin person inuti.. som är kidnappad av alkoholen..
Problemet är att alkoholisten inte vill bli räddad.. Min gubbe anser inte själv att han har några som helst alkoholproblem..
Vi är inte osams, även om det givetvis var en del hårda ord och en mycket tryckt stämning när jag flyttade.. Kanske för att han någonstans inbillade sig att jag varken vågade eller klarade av det..
Ett "hotfullt beteende" som att stå och blåstirra, samtidigt som han skällde.. Jag svarade bara knapphändigt ja och nej och undvek dispyter överhuvudtaget så gott det gick (en som är berusad går för övrigt inte att resonera med..) Men aldrig handgripligheter.. mera förtäckta hot att om jag inte gjorde eller om jag gjorde vissa saker så kunde han "bli arg".. Sedan hände inte så mycket.
Andra gånger grät han och hade världens ångest.. Inte heller ovanligt, fick jag höra av sådana som själv varit både medberoende och beroende (ett sätt att försöka "kontrollera" genom att ge dåligt samvete.
Idag "umgås" vi bara när jag vet att han är någotsånär nykter (och då räknar jag inte heller lättöl och folkölskonsumtion) Fysiskt är han i sämre skick.. Han har magrat, har sämre minne och händerna darrar rejält.. Fast han verkar ha accepterat att vi separerar och han vill fortfarande inte sluta med alkohol..
Det enda som blir jobbigt, är när han får för sig att ringa i fyllan.. Numera så brukar jag stänga av telefonen vissa kvällar (skyller faktiskt på kurs..) Nej, samtalen varar sällan mer än 5 - 10 minuter, men jag får en klump i magen trots att han egentligen inte är otrevlig utan bara saggig.. Fast det finns en poäng, jag blir definitivt påmind om varför jag valde att flytta!
Så på det stora hela mår jag bra! Det finns "medberoendebitar" jag kommer att få titta närmare på, men just nu så tar jag det med ro och försöker landa..

Kommer hem efter en späckad helg . Jag och barnen var bortresta. Vi ska fira farsdag. Han är bakis och stinker. Det märks på hela hans sätt att vara. Får fina presenter och blomma. Han känns inte särskilt tacksam. Visst han tackar, men inget mer. Känner mig ensam i mitt förhållande. Vi vill inte samma saker längre.

Du är värd kärlek och respekt!
Du är inte väderlös !
Men jag känner lite som du...
Har inte fått höra många snälla saker den sista tiden.
Jag har försökt med ord, kram osv men inte fått nåt tillbaka.
När man inte får det och man tycker att man gjort allt för den andre så känner man sig jävligt ensam och liten.
Var på gymmet förra veckan när en kille går förbi och säger hejdå och kämpa på till mig. En som jag inte känner .
Blev så paff och så glad att någon såg mig!!
Sa nåt trevligt till mig!!
Suger åt mig som en gammal torr disktrasa ?

Hur har du det nu?
Blev det som du tänkt dig, blev allt "bättre" när du slapp oroar sig för alkoholen ?
Många frågor ....
Jag hat målat upp en bild att allt kommer bli bra, bara jag slipper undan denna oro...
Sen vet jag att det kommer bli tufft eftersom jag är van vid honom och jag älskar honom på mitt vis. Vi har varit tillsammans i 24 år snart 25.
Många år....

Blir så arg att höra på min mansproblem hela tiden om hans barn å mamman till dom/det är precis vad jag sagt hela tiden bry dej i dom det är dom bästa man har... Det går upp för honom nu. Jag känner mej ensam för jag har fått höra hans ältande i 10 år både med å utan alkohol varför gör man inget medan man har chansen här å nu. Han har aldrig haft förmågan vilket gör att jag har tagit typ alla beslut för att det ska hända nåt/. Själv är man värdelös nu jag känner mej värdelös i det hela har inte fått nått kärleksord sedan åkte in på behandlingshem. Jag behöver också bekräftelse i det jag gör inte idiotförklaring i allt jag gör. Mitt fel att han dricker är så trött liten å förvirrad. Kärlek behöver vi alla. Även jag.

Jag tror att du kommit till gränsen för vad du klarar.. Jag har flyttat ifrån min alkoholist..(och han har fortsatt att dricka)
Nej det var inget enkelt beslut, men jag insåg också, att den enda som kunde ändra på hans dryckesvanor var han själv!
Som du skriver, bollen ligger hos dom. Jodå, han gjorde några halvhjärtade försök att "dra ner" (han tyckte att ett minimum på 2 stycken starköl 50cl 7,2:or låg inom gränsen) Att folköl var att betrakta som "alkoholfritt" (så han kunde hälla i sig tio, tolv stycken)
Dessutom blev han "irritabel" och grälsjuk när han inte fick dricka sin vanliga dos på ca 1 - 1½ flaska vin per dag. Så då kunde han ta sig en brakfylla istället och dricka ur i stort sett en box på en eftermiddag - kväll.. Efter det var han givetvis allt annat än snygg.. bara stygg.. och totalt oresonabel!
Nej, jag ville inte stå och skämmas för grannarna när han lullade omkring i trädgården och eldade skräp och gapflabbade.. Så jag bestämde mig.. Det kommer du också att göra när du nått din gräns..

Hur går det linker? Skönt att höra att din man själv börjar inse vad han sysslat med. Dock är det ingen säkerhet för att det blir någon bättring men det hoppas jag för er att det är. Min pappa är fullt medveten om sitt drickande och vet själv att han är alkoholist, men han trillar alltid dit igen. Tycker inte att du helt ska avbryta dina planer på att skaffa egen lägenhet, för det kommer komma återfall så det bästa vore nog för er att bo var för sig samtidigt som ni tillsammans hjläps åt att få din man nykter. Men som sagt, skönt att han själv börjar inse, det är ju ett stort steg åt rätt håll. Håller tummarna för er!

Trots att man innerst inne vet att de åtföljs av sämre.. Skriv tjejer! Skriv ner vad som händer (precis hur djävligt det är och hur djävligt ni själva mår!)
Sedan kan ni en vacker dag gå tillbaks och få en aha-upplevelse över varför ni ändrade era liv..
Jag har gått tillbaks och läst, kommit ihåg alla svarta känslor som fanns (och det mesta är överspelat och förlåtet) men det ger mig styrka att fortsätta på MIN väg, när jag undrar över om jag trots allt inte skulle ha stannat..
Sedan har jag en bra "reminder" i alla "fyllesamtal" (mer eller mindre osammanhängande) som kommer då och då.. Dit vill jag INTE, så för mig är valet numera både enkelt och lätt.. Visst vissa beteenden och taggar sitter kvar.. men det bleknar och jag tar ansvar för mig själv..

Ja, din kille har problem.. Hurpass allvarligt det är, är svårt att säga..
Men det är nästan en regel utan undantag, att man tappar omdömet efter första glaset. Han kan mycket väl ha föresatt sig att "dricka måttligt", men när han fått lite alkohol i kroppen, är alla spärrar borta..
Jag tycker att du ska ta ett allvarligt samtal om detta när han är nykter. Inte anklagande, men påpeka att du är väldigt orolig och att du inte tycker om personlighetsförändringen.
Meningen är ju inte att han ska "sitta hemma och ha tråkigt", men det måste väl finnas andra intressen än att dricka? (för det är inte heller meningen att du ska behandla honom som ett bortskämt barn och "roa" honom") Det leder förmodligen bara till en sorts trotsig attidtyd som blir grogrund för ett rejält fylleslag förr eller senare..
Sedan ska du nog också ta en allvarlig överläggning med dig själv om hur du vill att ditt liv ska se ut.
Honom och hans beteenden kan du inte ändra på såvida han inte är beredd att ändra något själv..
Hur tänker du förhålla dig om han INTE gör något åt sina alkoholvanor? Vad kan du acceptera?
För den enda som kan göra något åt ditt liv är DU!
Läs gärna runt i de olika trådarna här på forumet (gärna också på de mer beroendeinriktade sidorna) så får du en liten känsla för både vad som händer och hur olika saker kan se ut från olika människors perspektiv..

Härligt att du har en bra kväll!
Jag vet , man blir så glad och får genast förhoppningar.
Jag hoppas verkligen att det blir fler sådana kvällar !
Jo, här är det lugnt trots att han har druckit hela dagen.
Nu väntat vi och se hur morgondagen blir. Hoppas verkligen att han håller sig nykter. Farsdag och allt .
Jobb på måndag igen så jag tror han nyktra till eftersom dom på jobbet vet nog inte att han slutat med antabusen.

Ja så är det nog, att man fogar sig och allt drickande blir till vardag. Men lite hopp i kväll, har en nykter man vid min sida. Är som man får värsta presenten. Allt det som är vanligt för andra. Hur har du det i kväll då Jessie?

Känner jag igen mig i ditt tänk och känslor.
Svarade dig innan på ett annat inlägg och tänkte på dig ikväll. Undrade lite hur du hade det.
När jag läser ditt inlägg så låter det som du fogar dig efter hans behov och drikat vilket jag gör likadant .
Sätta ner foten är lättare än gjort men det är nog det vi måste göra. Vi måste ta tillbaka våra liv med el utan våra män som vi älskar.

Ja du det är ingen lätt situation. Gör som Ebba skrev kontakta Soc. Tyvärr kan man aldrig å någon att sluta dricka med hot. Visa att ni bryr er.

Ja, det finns några saker ni kan göra.
Det låter allvarligt på din beskrivning, det låter som att det är fara både för hennes och andra människors liv.
När en människa är fast i ett missbruk och inte kan se till sitt eget bästa tycker jag att man ska göra en orosanmälan gällande missbruk till socialen.
Du kan ringa till socialen, be att bli kopplad till missbruksenheten och säg att du vill göra en orosanmälan gällande missbruk och förklara då varför.
Spara inte på orden.
Var så ärlig du kan, beskriv det du beskrev här ovan.
Sen måste de kontakta din mamma och erbjuda henne hjälp.

Jag hoppas att du, om du gör detta, får prata med en underbar och kompetent människa och att din mamma inser allvaret när en utomstående kontaktar henne och att det leder till att hon "ger sig" och väljer förändring och lyckas bryta sig loss ur missbruket och beroendet.

Så att hon får tillbaka sig själv och att det blir lugnt för er alla.
Det ska inte vara så som det nu är för er.
Se till att ta hand om dig själv!

KRAM