Senaste kommentarerna i forumet

Jag uppskattar verkligen att ni skriver svar till mig.det känns så skönt att höra era berättelser och att det har blivit bättre med tiden o att det tar lång tid att må bättre för ibland känns det nästa som det är nåt fel på mig som aldrig gör det. Men det kommer små ljusglimtar då o då som gör att man orkar vidare. Det är snart ett år sen som jag flyttade o jag känner att det inte har hänt så mycket för min del. Vi har inte diskuterat hur vi ska göra med huset o jag har inte ens hämtat alla mina saker som jag har kvar. Har bara tagit det nödvändigaste. Men nu är det så att min yngsta dotter också har flyttat hemifrån för en vecka sen till en annan stad där hon går i skola. Det som har hindrat mig mycket är att min dotter har bott med sin pappa den senaste tiden o jag har känt att om jag skulle ha tagit upp saker o "bråkat" om saker när hon bodde där så kanke hon skulle blivit inblandad o han skulle ta it. sin ilska o frustration på henne. Nu tänker jag att det blir lättare när det bara är han o jag o hon behöver inte bli inblandad. Vet bara inte riktigt vart jag ska få kraften ifrån är bara så trött. Jag gör bara en massa andra saker som jag inte behöver göra liksom för att lura mig själv att jag inte har tid. Jag vet ju att ingen kommer fixa det här åt mig även om jag ömkar att det Kim en räddande ängel o tog hand om allt åt mig. Så fungerar det inte i verkligheten o det är nog dags för mig att inse det nu. Mycket tror jag bottnar i att när vi bodde tillsammans i över 20 år o jag var väldigt ung när vi träffades i flyttade direkt från mina föräldrar då o har aldrig lärt mig att klara mig själv. När vi flyttade ihop blev det han som tog hand om allt o jag tyckte väl att det var ganska bekvämt då men jag ångrar det så mycket nu att jag lät det gå så långt att jag inte trodde att jag kunde klara mig själv. Det tar otroligt lång tid att lära sig allt som jag inte trodde att jag kunde men med små små myrsteg framåt så har jag upptäckt att jag faktiskt kan fixa saker själv. Det jag vill säga är väl att jag tror att det tar sån tid för mig på grund av att jag är så osäker på mig själv o min förmåga att klara av saker. Det som också gör att jag backar är att jag är så rädd för andras ilska mycket för att jag har gått på tåna så länge för att undvika vredesutbrott. En annan sak är att jag känner på nåt sätt att jag måste informera mitt ex om saker som han egentligen inte har med att göra. Jag vågar tex inte träffa den här mannen som jag berättade om förut för jag är så rädd att " ställa till det" så han blir arg o att det på nått sätt går ut över våra barn. Ja ni hör ju själva hur sjukt jag tänker!! Det tar tid att bli frisk från medberoende.
Kram till er!!

Jag har alltid sagt att någon gång kommer jag att tröttna på detta. Att här går min gräns.
Jag är på väg dit nu tror jag .
Vi måste börja tänka på oss själva och börja göra saker för vår egna skull. Det gör man inte i en handvändning, inte jag ialf :)
Jag började göra saker vi bestämt tillsammans att göra men som han struntade i eftersom han drack. Innan hade jag oxå stannat hemma men började göra det vi bestämt ialf.
Började tänka på hur jag blev behandlad och tänka att är jag värd detta. Ska jag leva såhär i 20 år till??
Jag blev rädd när jag tänkte så, rädd för att leva såhär i 20 år till då är jag 60 år....
Är det så mitt liv ska levas??
Mitt liv, min glädje ska bestämmas av alkoholen till min man ....
NEJ!!!
Så långt har jag kommit i mina tankar ;)
Nu ska det bli verklighet oxå och där kommer det svåra för mig. Här kommer det dåliga samvetet in att jag inte gjort tillräckligt för att hjälpa honom osv....
Men som de flesta skriver här så vill dom inte bli hjälpta om dom inte vill det själva till 100%
Så jag tror inte vi kan göra så mycket för dom mer än att försöka stötta men bollen ligger hos dom. Det vi kan göra och bör är att stärka oss själva. Skapa oss ett liv utanför hemmet, göra saker vi bli glada över.

Jag är ny här fr.o.m. nu. Jag har varit vaken hela natten och läst din tråd. Jag gick in här av ren frustration då min man somnade berusad och sur på soffan... igen.. Jag blev så tagen av dina berättelser och hur du har det. Känner verkligen med dig och känner igen mig i så mycket. Här är skilsmässopapperen inskickade i ren frustration, men vi har ju fyra månader kvar på betänketiden och man vet ju varken ut eller in. Det som är så jobbigt här är att vi har det så bra tillsammans på alla vis, egentligen, förutom att jag står inte ut med denna förbannade alkohol och allt vad det drar med sig...
Såg att det var över en månad sen du skrev här på forumet (vad jag kan se) och jag undrar så hur det är med dig idag? Känner igen mig även i det där med sömnbesvären och tabletterna du skrev om. Blev lite för mycket av den varan för min del pga hans drickande. Skulle gärna vilja ge dig lite råd om det, om du vill! Hoppas på att få höra ifrån dig här snart igen. Kram till dig från mig!

Ja det känns som man bara går och hoppas att det ska bli bättre. Kanske i morgon, kanske han är nykter i veckan, kanske nästa helg. Väntan, väntan. Försöker att bli bättre att sköta om mig, men jag tänker jämt på mannen och hur det blir med drickandet. Hur ska vi kunna leva så här?

Han ligger oxå och sover...
Varit nykter 1mån men ikv ändrades det. Håller tummarna att det bli nyktert imon.
Hoppas att även du får fet lugnt!

Wow, det känns som att det skulle vara jag som skrivit det där. Min mamma har druckit och varit alkolist i 5-6 år, på tisdag blir hon vräkt och har också skulder upp över öronen - och ljuger om allting så man vet inte vad man ska tro.
Vad gör man? Man känner sig totalt hjälplös. Själv bor jag 30 mil bort och har inte möjlighet att ta hit henne.

Helt otroligt hur man orkar med tanke på hur mycket man bär på.

Ja då var det fredag igen. En utslagen man. Känner mig tom. Känns som jag går och väntar på ett under. Känner sorg. Det känns tungt.

Hur jag känner, vad jag vill på riktigt. Kämpar med dey dåliga samvetet att Jah kanske inte gjort tillräckligt, kämpar för mig själv för mitt mående utan att få skuldkänslor för det...
Vi har haft det jobbigt mer under de sista åren. Vi har nog tröttnat lite på varandra men vill ändå fortsätt men sen gick detta med alkoholen över styr.
Jag trodde heller aldrig att han skulle slå har dock bara hänt en gång men det räckte för att bli rädd. Har fått känna på under dessa 3v hur lugnt det kan vara och jag vill inte vara utan det men ikväll tog han sig en fylla.
Tycker inte det är ditt fel att han är där han är utan jag hoppas det hjälper. Han verka inte ha stöd från sina syskon vilket är synd. Det är samma här.
Jag försöker ta en dag i taget och just nu ligger fokus på att få helgen så bra som möjligt!

Mitt fel ja jag älskar honom fastän han har dålig insikt fortfarande/A

Hej! Hur har du det för övrigt? Min mans syskon tycker det är mitt fel allt. Dags att komma nu. Vad farao har dom inte brytt sej förut. Dom dricker bara tillsammans med honom har gått ifrån det vill inte umgås för att jag har barn.. Nu är det ändå mitt fel att han är anmäld för misshandel å sitter på behandlingshem. Vi har väl ändock levt i tio år med sju barn tillsammans. Dom har inte sagt något till honom fastän dom vet. Det är hans arbetsgivare som vill han ska gå på behandlinghem. Mej har han inte lyssnat på/då smällde det. Han har varit nykter i 1.5 mån. Bråkar han mer än vanligt kan han stanna... Vi sitter i samma båt psykologer alla stick inte huvudet i sanden/säg som det är /vill att omgivningen kunde se det på samma vis. Mvh annher01

När jag läser ditt inlägg känner jag igen mig så väl med dina tankar osv...
Jag tar åt mig av svaren , Jah tror att jag "vill" att någon tar besluten åt mig.
Många tankar och funderingar ...
Vill gärna veta hur det ska bli.
Rent spontant känner jag att jag vill fortsätta med min man nykter men jag vet inte om jag orkar denna ovissheten .
Han tog antabus i ca 3 v och idag var det 1 månad sen han drack . Så länge har han i te varit nykter på ialf de sista 9 åren . Vi får väl se om det bars bli idag ....

Jag tänkte att jag skulle komma med en liten kommentar på din inledande fråga här: Är det vanligt att personer med alkoholberoende ljuger?

Det har sedan länge funnits idéer om att personer med alkoholproblem har en personlighet som inte är likadan som människor utan sådana problem. Det stämmer faktiskt inte. Det finns ingen forskning som har kunnat visa att alkoholberoende personer ljuger mer än andra människor, så länge det inte handlar om alkoholen. Däremot är det vanligt att man ljuger om alkoholkonsumtionen eller saker som hänger samman med denna. Det är djupt mänskligt att dölja saker som man skäms för. Detsamma gäller att dölja saker som skulle leda till obehag om de kommer fram. Att vara helt öppen och ärlig med känsliga saker kan man nog inte förvänta sig av någon.

Samtidigt är det precis som flera har skrivit vanligt med lögner och det beror nog helt enkelt på att det finns mycket som man skäms för när man dricker och stora risker med att berätta för nära och kära om hur det verkligen är.

Det låter som att ni gör mycket för att få hjälpa henne och att det nästa blir som att hon motarbetar er när hon inte säger som det är. Ett litet tips kan vara att även om ni har all rätt att vara besvikna försöka se till så att saker inte blir obehagligare eller tyngre för henne när hon väljer att vara ärlig.

/magnus

Nu börjar mannen ringa å anklaga mej för att det är mitt fel att jag blev slagen osv sen typ mitt fel att han sitter på behandlingshem. Hans syskon sitter å anklagar mej fy fan är bara arg å ledsen. Orkar inte diskutera det ens....

Först och främst att ni får stopp på drickandet.. Kreditupplysningen kan ju vara ett "svart på vitt".. men ni kan nog räkna med mer "slingrande".. Inte för att hon innerst inne kanske vill, utan för att det blivit en vana och en sorts skydd..
Jodå, jag vet att alkohol i sig kostar stora pengar, men ofta är det "dumheterna" som görs under alkoholens påverkan som är ännu dyrare.. Saker som den som dricker kanske inte ens själv kommer ihåg.. Och då är det lätt att förtränga och bortrationalisera (eller projicera det på andra..)
Min gubbe var "expert" på att "bli lurad" när han var full.. Att han själv köpte saker eller bjöd laget runt, hade han aldrig något minne av..

Jag är i samma situation. Min mamma har druckit under 10 år och blev till slut vräkt för tre veckor sen från sin lägenhet. Hon bor nu antingen hos mig eller min syster. Min mamma har dock varit nykter sen 7:e oktober och verkar vara fast besluten att inte dricka mer. Hon går nu på en behandling i sex veckor på heltid och sen 1 dag i veckan i 46 veckor. Men beslutet att sluta måste komma från alkoholisten själv tyvärr.
Min mamma har skulder upp över öronen som vi syskon försöker reda ut men det är inte lätt för hon ljuger om precis allt.
Och ljugandet tar knäcken på mig. Den förening jag funderat på att vända mig till är al-anon. Hittade den här sidan med schema över möten.
http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp

Konstig adress såg jag nu men där är schemat över alla möten i sverige. Hoppas du tar mod till dig och gå på ett av möterna. Jag har inte kommit så långt än.

Vi lyckades knäcka henne igår och erkänna att hon inte ringt samtalen hon sagt att hon ringt. Nu är även vår morbror inkopplad vilket känns bra. Hon lovade också att vara ärlig med allt. Men idag snodde hon med sig en faktura jag skulle kolla upp på tele 2. När jag ringer och frågar om hon fått med sig den säger hon nej. Men den finns verkligen inte någonstans. Och när jag till slut ändå ringer tele 2 får man reda på att inget abonnemang är uppsagt som hon sa att hon gjort. Och att många fakturor hamnat hos inkasso. :S Ibland känns det som om det inte tar slut. Nu har min syster beställt en kreditupplysning iaf. Så vi får reda på alla skulder.
Men det hjälper verkligen att läsa era svar, för då inser jag att det är vanligt beteende. Tack för det.

I en relation påverkar man naturligtvis varandra, på gott och ont. Du känner dig nu lite vilsen och har många funderingar på hur din partners drickande har påverkat dig och du undrar över hur det kommer se ut framöver. Klokt att du stannar upp och ser hur detta vägskäl ser ut för dig och att du ber om andras berättelser.

I relationer där en person dricker alkohol problematiskt händer det att den andra kan åsidosätta egna behov. Det kan skapa problem och det kan vara en styrka. Att använda beteenden eller strategier som inte hjälper en själv att må bättre eller påverkar den som dricker att förändras är inte bra för någon. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar precis som du är inne på. Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en sjukdom, psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper och de egna ramarna för hur man vill leva, bli bemött eller vill vara inte längre håller ihop.

Vad man eventuellt kallar sig i sådan situation är naturligtvis upp till var och en samtidigt vill jag säga att vi på alkoholhjälpen är försiktiga med definitionen medberoende då det kan finnas en risk att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt. Medberoende är inte en diagnos och det finns ingen forskning som visar att de som lever med någon som utvecklat ett beroende skulle ha några speciella personlighetsdrag. Det samma gäller för personer med beroendeproblematik. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och vilken eventuell skörhet vi har.

En av dina styrkor är uppenbar, en vilja att förstå och ett mod att välja nya vägar.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hade min man nån känning om att man är alkoholist å ej bör dricka så mycket. Pappan var det men har inga negativa aspekter av det. Han var underbar som människa (håller med). Men dog för tidigt pga alkoholen. Därför känner jag mej lurad på ett eller annat vis jag har inte bett om de här. Men naturligtvis nu måste jag ta ställning i detta. När inser man att man är alkoholist ( konstiga frågor med det surrar i mitt huvud)

Det finns många bitar vi medberoende måste titta på.. Och ibland är det svårt för att man är bitter och förbannad på hela situationen.. ( mellan raderna så tycker jag att du står och fullkomligt skriker : "Men det är ju HANS fel!" Det är ju han som ska ha behandling, inte jag..
Ja, han ska ha hjälp att bli medveten om sin alkoholism, och hjälp att både bli och hålla sig nykter!
Det betyder inte att du inte kan ta ett glas vin.. (så ta inte på dig offerkoftan än..) För det är ingen som har skrivit här att du inte får gå ut med dina vänner och ta vin till maten..
Men du behöver också hjälp med att hitta det som är du. Du behöver känna att du kan ta egna beslut, utan att skylla på någon annan eller alkoholisten .. Bara för att du vill, inte för att någon annan säger att du måste..
Du behöver inte ha någon som "ger dig tillåtelse" att göra någonting.. Det bestämmer du själv! ( problemet med att bestämma själv, är att man inte kan skylla sin egen personliga del på någon annan..)

En äldre släkting till mig var gravt alkoholiserad och ljög alltid för att dölja sin sjukdom. Det är jobbigt som anhörig, men det är sjukdomen som talar och inte den friska personen. Önskar verkligen att jag hade något bra råd utifrån att jag har haft allvarlig alkoholism i släkten, men det är väldigt svårt att försöka tala en alkoholist tillrätta. Särskilt när hon inte själv har kapitulerat inför sina problem och verkligen erkänner och ber om hjälp, utan fortsätter manipulera. Jag tänker att ni kanske ska fundera över hur mycket ni ska hjälpa henne och vilka krav ni ska ställa på henne. Får hon hjälp så innebär det ju indirekt att hon får möjlighet att fortsätta med sitt beteende (den diskussionen fanns i min släkt tidigare, och det är ack så svårt att inte hjälpa den man tycker om även om hjälpen i värsta fall underlättar för alkoholisten). Kanske kan ni kontakta socialtjänsten eller sjukvården för att få hjälp? Kanske finns en alkoholmottagnig där ni bor? Kan vara hjälpsamt med stöd utifrån så ni inte tar knäcken på er själva

Egentligen vad innebär det. Det är hans sjukdom och enbart hans.då tycker jag å ena sidan att är det slut på alkohol hemma bör det räcka för mej. Jag å andra sidan kanske vill ta en glas vin med arbetskamrater om vi ska ut och äta/jag har ingen sjukdom.vad är rätt eller fel tycker ni här på forumet. Det är inte rättvist vill jag sluta med alkohol helt så gör jag det. Alltså i hemmet kommer det aldrig att förekomma det mer/men jag bör göra som jag vill och anser är rätt för mej. Vi är gifta men ej en å samma person tycker jag. Klart jag stöttar så men valet är hans känns det som.....

Dels ljuger de för att rädda sitt eget skinn.. men ibland är de så påverkade inte bara av promillehalten, utan den ändrade kemiska sammansättningen i hjärnan efter lång tids missbruk, att de befinner sig typ i en "egen fantasivärld" som för all del är alldeles verklig för dom..
Min gubbe kunde komma och påstå de befängdaste saker och bli arg, först för att man överbevisade honom.. sedan i sin egen rädsla, eftersom han inte begrep hur det kunde gå till att han "inbillade" sig något som var så verkligt för honom..
Men trots din misserabla situation, så är det bättre att fasaden spricker totalt!
Kan du inte få en samtalskontakt hos socialen som kan hjälpa dig.. Jag förstår att det är jättesvårt, eftersom det är din mamma, men du ska inte behöva vara mamma åt din egen mamma!
Och troligen måste hon hamna ända längst ner på botten, för att vända det hela.. För alkoholister, kan säga en sak med munnen, men sedan göra en helt annan.. Oftast är det "läpparnas bekännelser", för att få vara i fred och kunna fortsätta dricka ostört..

Annher jag känner med dig, men ser att du vill ha garantier och kunna kontrollera det du inte kan vare sig kontrollera eller förändra.. En annan person!
Om han inte vill bli nykter eller kan ändra sin inställning, så hjälper inte all kärlek i hela världen!
Just så illa är det! Vi kan bara råda, inte ta beslut. ( och min känsla är lite, att du vill att någon ska "ta beslutet" åt dig..)
Vad jag förstår så har du haft någon form av samtalskontakt (som troligen inte gett dig den lösning du vill ha: Nämligen att "allt kommer att bli bra bara du älskar honom tillräckligt")
Du får bli arg, du får tycka att jag är cynisk.. men så ligger det till. På ett fint sätt har många här på forumet serverat sina bilder av att leva och skiljas från sina alkoholister..
Jag skulle väl säga att i 80% av fallen så återgår partnern till alkoholen i någon form!
Visserligen finns undantag, där männen och kvinnorna lyckats bli nyktra, men de är tyvärr ganska få!
Jag säger inte att du inte ska försöka! Men var REALIST!
Känn efter, Är det här något jag orkar med? För det blir säkerligen inte guld och gröna skogar, vare sig han blir nykter eller ej.. Det blir istället ett arbete för er båda..

Jag känner fram och tillbaka analyserar men känner mej ömsom glad ömsom ledsen förbannad å arg. Jag har levt med min man i tio år och förstod inte bättre. Han hjälpte mej från ett annat långt misshandelsförhållande. Blev min trygghet hade fyra barn med mej. Inget hinder från att skaffa ett gemensamt med honom(han hade två med sej). På en tio minuter rämnade marken för mej gamla känslor kom upp/han var full förstås. Han har aldrig varit hotfull tidigare. Men så tänker jag att det måste vara alkoholen som gjorde honom aggressiv eller. Vi känner lika den månad han var hemma innan behandlingshemmet. Jag får liksom inga svar nu men kände att jag behövde space att tänka. Inte bars på hans problem. Vilket är en sjukdom har jag förstått men är så stark för honom/hur stark?? Räcker inte min oändlösa kärlek. Eller ska vi flytta isär?? Jag vet risken för återfall är väl hur stor dom helst/frun

Att veta vad en ska göra i en relation med någon som har alkoholproblem kan vara ett svårt dilemma. Tankarna pendlar fram och tillbaka.
Det låter som att du funderar mycket på detta och kanske är det så att du just nu närmar dig ett beslut? Ett beslut som bara du kan ta.
Du är viktigast i ditt liv, frågan är vad Du mår bäst av. Ibland kan det vara olika på kort och på lång sikt – vad tror du är det bästa för dig på lång sikt?

Många blir hjälpa av att läsa och skriva här på forumet. Vad stark du är som öppnar upp och skriver om din situation, fortsätt gärna.
Och ta hand om dig!

Med vänliga hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen