Senaste kommentarerna i forumet

Fru till nykter alkoholist/vet ej om jag vill bli nykter helt själv.såklart slut på alkohol i hemmet. Men vill jag sluta helt gör jag det för min egen skull/frun

Hur kommer vårat liv se ut efter han kommer hem från behandlingshem/är det ok för mej att ta ett glas vin till maten med arbetskamrater? Vi har levt tillsammans i 10 år men alkohol i hemmet kommer aldrig ske i hemmet igen inga problem. Jag känner att jag ändå tillåts ett glas till middag ute med arbetskamrater. Ska jag sluta helt då gör jag det för min egen skull så känner jag nu/älskar honom men det funkar inte med alkohol oss emellan har eskalerat nu. Vardagen funkar bra/tacksam för svar råd/frun

Kan tyvärr inte ge dig exakta besked jonan, men det kommer säkert. Det jag förstått, är att man ligger bättre till om man själv tagit kontakt med soc (ev gjort en oros-anmälan) Då finns missbruket sas dokumenterat..
Vad jag förstått, dömer man sällan till enskild vårdnad, utan försöker få föräldrarna att vara överens för barnens skull.. Så det beror ju lite på din situation i övrigt.
Däremot ska det nog mycket till om du själv skulle bli fråndömd en ev vårdnad, om du hittills skött barnet/barnen och de mår bra.
kram

Ni som har små barn och separerar från er män som dricker. Vad gäller du för barnen med umgänge och sådant? Är det någon som vet?

Med förkylningen och livet..?

Nu skriver jag det du vet, men troligen inte vill höra.. Ditt eget medberoende ställer till en del för dig.. Nej, jag lovade också mig själv att inte släta över, förmildra eller bortförklara saker som min man ställde till med eller hans uppenbara berusning när det kom folk lite oförhappandes på besök..
Men den inre skammen vi bär på får oss att göra de konstigaste saker (med ryggmärgen)
DU måste hitta någon att prata med! Jag vet av egen erfarenhet.. Någon som kan hantera både medberoendet och alkoholproblematiken!
Jag har haft turen, att ha vänner som dels gått igenom detta själva och som själva varit alkoholister (de kallar sig själv nyktra alkoholister) Det de tvingade mig att se i mitt eget beteende var inte kul alla gånger (och jag var både ledsen och arg många gånger) Men det har varit till en oerhörd hjälp!
Hoppas att du fått en natts ostörd sömn (DET är något som ofta fattas oss, och det tar tid att hämta igen all trötthet man bär på)
Styrkekram till dig idag!

Tack " etanoldrift". Just nu lite tom i tankarna men nja ang hans bror, dessvärre så är han helt ärligt talat så jävla mesig och det har/är alltid min man som ändå varit den starka i denna sorgsna familjehistoria. Min mans bror känns som han av allt sitt drickande helt ärligt tappade helt förståndet, det lilla som fanns kvar efter alkoholens spår, han är dock medveten om sin lillebrors problem ( min man) men har nog med sitt på ngt sätt, javisst har han flertal gånger och periodvis hjälpt mig med barnen men det är inte av eget intiativ, utan efter min el min mans förfrågan. Ang orosanmälan ja jag vet, men jag lovade mig själv sist vi blev kallade till socialen att jag inte skulle sätta min fot där mer pga vad min man ställer eller ställt till med, lovade mig själv att inte ljuga och förmildra, släta över och beskydda. Visst vi är båda föräldrar och jag barnens mamma som tar ansvar men nej, vill så länge det går hålla dem utanför iaf.
Det kom ett litet tecken fr min man tidigare i förmiddags dock om att kanske botten är nådd, vet inte, vill inte tänka för mycket el hoppas, har trott det förut, vi får se. Sova nu.. Måste ta igen tankar samla kraft imorg en ny dag.

Kan du prata med hans bror.. Som nykter alkoholist, så borde det vara svårt för din man att slå blå dunster i ögonen på honom..
Tyvärr är det så med alkoholister, att de kan ta till vilka lögner som helst för att få dricka i fred (inklusive ett ihärdigt förnekande, trots klara fakta)
I din sits med barn skulle jag göra en orosanmälan, för då är det förhoppningsvis större chans att din man får flytta på sig och du kan bo kvar med barnen..
Nej, det är ingen trevlig sits du sitter i, eller tid du har framför dig, om du inte kan få honom att ta reson.. (kanske krävs antabus, så han inte kan dricka..?)
Men se det som att du har klarat EN vända.. Vad vill du nu? Försök att hitta någon DU kan prata med som hjälper dig att bena ut var och hur du ska börja..
Styrkekram!

Tack nätvänner, god natt och vackra drömmar till oss alla!

Röstar på alternativ 2

Sökte och sökte ( finns det inte längre någon sökfunktion på typ sitt alias för att hitta sin/sina tidigare tråd) än att bläddra och bläddra?
Hmm villebara skriva och ( började direkt storböla) när jag hittade den och läste. Skulle väl kunna kopiera det jag skrivit tidigare- jätteledsen för "vi" är i skiten igen. Jag veeeeet, ta mig samman och sätt stopp. Jag säger stopp, jag ignorerar, jag har ofta inte ens fått fram några tårar när jag blir sviken och alkoholen sviker min man eller vad jag ska kalla det. Jag låter mig mindre och mindre styras ( men jag skyddar våra barn) och jag "ljuger" och slätar över för vår omgivning
Dock, och nu kanske det låter helt absurt, Men min man går i missbruksgrupp och hans kontakt där har jag egentligen också kontakt med ( har även längre bak i tiden träffat anhörigkontakt terapeut via medberoendehjälp fr kommunen) men min mans kontakt är tillika en av våra barns främsta vänners mamma... Vi pratar både privat och när hon är i tjänst ( dock aldrig privat om min mans problem såklart). Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag har sagt till både min man och henne att jag tycker det är jättebra att de träffas och pratar och att min man känner tillit ( tyvärr har jag dock räknat ut att min man ljuger för henne också då och då, likväl som han pratar m henne om saker han aldrig skulle nämna till mig), men jag låter det vara så för jag tycker det är bra att han anförtror sig till henne och söker upp hennes professionalism. Tror tyvärr att hans deltagande denna gång i grupp ändå inte kommer göra så stor skillnad utan han måste ner rejält i botten för att vakna. Om han nu efter det skulle vakna...
Till historien hör att min mans bror sedan 8 år tillbaka är nykter alkoholist och nådde botten och vände.. Deras far var alkholist och brann inne enligt dem... Att ta mitt pick och pack och barnen är jätte omständigt (skola, jobb, barnens vänner, fritidsaktiviteter mm mm) - ut med fanskapet skriker jag ofta... Vi ska inte behöva flytta på oss.
Nu har jag iaf grinat och skrivit igen, lite bättre känns det men "here we go again

Det där sista halmstrået, när ens man/partner inser att man verkligen är beredd att göra något (vad man nu har ställt för ultimatum) Jag själv, var tvungen att rannsaka mina egna känslor innan jag flyttade och för min personliga del kom jag fram till att jag var tvungen att flytta oavsett vilka löften som gavs.. Jag pratade inte om skilsmässa eller föreslog det, det var han själv som förde det på tal (och blev djupt besviken, när jag inte protesterade, utan bara sa, Vill du ha skilsmässa så är det okej..)
Jag som person, behövde ha ett fysiskt avstånd kände jag, för att kunna sortera ut mina egna tankar och hitta tillbaks till vem "jag" var.. Mannen var "nykter" i 2 dagar.. sedan började "skåpsupandet" och efter en vecka var han klapp kanon igen.. Han påstår att det var i besvikelse över att jag stod fast vid mitt beslut att flytta.. Och ja, det gjorde ont!
Men precis som mulletant skriver, önskar jag dig några nätters obruten sömn.. Man blir väldigt ologisk när man är trött.. Tyvärr, för ens hälft, eftersom man snarare får taggarna utåt, än faller till föga..

men ändå bra linker... Hoppas din man söker hjälp, gärna AA. Vik inte i kravet på nykterhet.
Önskar dig några nätters obruten sömn och vila! / mt

Jag försöker sortera mina tankar. Den senaste månaden har det känts som om jag befann mig i en torktumlare, i filterfacket där allt ludd samlas. Har inte sovit en hel natt på länge länge. Mardrömmar som ibland är verklighet. Allt har ställts på sin spets och det har hänt saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. En långsam process har accelererat och det har blivit uppenbart inte bara för mig att detta är ohållbart.
Samtidigt har jag fått mer tid att tänka och handla då jag inte längre arbetar.
Min strategi innan den senaste tidens dramatik var att bygga upp mina egna kontakter och intressen och att inte låta mannens alkoholproblem styra mitt liv. Att dela hus och hem tillsvidare och försöka ha en dräglig tillvaro tillsammans. Lite trist och uppgivet.
Men man kan inte leva med ständig nattjour och olycksberedskap.
Vår gemensamma resa blev inte av, jag åkte själv. Vi var överens om det.
Jag möttes av en deppig man i ett hus som luktade ensamhet.
Dagen därpå var jag på lägenhetsvisning och kände en aning av längtan efter nya vyer och ett annat liv. Jag har koll på ekonomi och vet vad jag vill och kan göra.
Nu orkar jag inte med fler meningslösa fyllemonologer på kvällarna så jag ägnar mig åt annat i huset. Inte så mycket egentligen, har ingen energi och lust att göra sådant jag brukar tycka är roligt. Jag läser och sorterar grejor.
Och då händer det nu två kvällar i rad att mannen ber mig komma ner och prata.
Han börjar tänka efter på allvar och han tar själv upp att han måste sluta dricka. Han säger själv att han har behandlat mig illa och förstår om jag inte längre orkar leva med honom. Jag säger att jag helst av allt vill leva med honom som nykter men måste ha alternativ för att rädda mig själv och resten av vår familj. Det verkar som om det går in.
Vi är sorgsna och tysta och jag tror att vi ska få vara det ett tag. Vi behöver inte spela upp några roller som vi tror att andra förväntar sig. Så är det nu.

Det är så man får ta det.. Nu verkar din man vara medveten om att han har alkoholproblem.. Min gubbe fortsätter envist att förneka att något sådant existerar.. Tyvärr..
Visst, vi har haft lugnare perioder också, där vi gjort saker tillsammans.. Problemet var bara, att min man ville bli "sysselsatt" (dvs jag skulle komma på ideer om vad vi skulle göra..) Och ha "sällskap".. Helst någon som bekräftade honom hela tiden.. Så när jag ägnade mig åt mina egna intressen och "tjejkompisar" så tog han till flaskan istället..
Visst, han fick själv massor med "kreativa ideer" när han drack, tyvärr av det mindre lyckade slaget, eftersom en del av förstånd och logiskt tänkande försvinner när man blir berusad.. Huset är fullt av halvfärdiga och delvis misslyckade projekt som han dragit igång under rusets inverkan.. Så en liten varning för "den inre oron" som alkoholister verkar ha, som gör att de har svårt att sitta still och bara vara..

Jag väntar på att psykologen ska ringa om en tid vilket hon skulle göra denna vecka men jag hoppas hon ringer imon. Jag vet att tar det för lång tid så struntar jag i det :(
Idag kände jag att jag behöver nog inte , jag mår ju rätt bra el??
Nä, det är lika bra för jag tror inte att man mår så bra egentligen nu när allt kommit fatt en. Man är bara så "van" att stänga av.

Känns skönt att ni skriver Hur mår du??
Tänk på dig själv oxå....
Skönt att få "bekräftat " att jag oxå har rätt till att må bra, inte bara han.
Dottern är vuxen och märker skillnad till det bättre och det är skönt !
Grabben som är yngre tycker det är jobbigt vi bara höjer rösten mot varandra för han tro att pappa ska bli arg...

Vi har projekt på gång nu i huset, ändra om. Jag vill förändra även i hemmet och han behöver ha nåt att göra så nu är hela familjen delaktig .
I helgen gjorde vi saker tillsammans och det märktes på grabben att han tyckte det var kul att pappa skulle följa med.
Det tar att bygga ihop familjen igen men jag känner att det ät värt det så länge han tar tag i sina problem.
Jag har faktiskt plan b ifall det skulle skita sig men det är mest för min och barnens skull.

Jag har även slutat tycka synd om honom, han får lära sig att stå på egna ben när det gäller vissa saker jag skött och han tar det tycker jag.
Men som sagt...
En dag i taget!

Jag har också varit där linker
Så jag vet precis vad du går igenom.. Skillnaden (om det finns någon är nog hårfin..) Jag kunde sitta i TV-rummet och han kunde komma in stirra.. Sedan vända sig om och väsa Fyfan.. Gå och lägga sig.. och så efter en kvart stod han där igen, med ett jag vill att du går och lägger dig..
Nej, jag vill inte gå och lägga mig än, klockan är bara 8..
Men du kan väl ligga bredvid en stund bara så jag får prata..? (Varför då.. vi har inget att säga varandra som inte redan är sagt och jag orkar inte lyssna på alla dina snyfthistorier som jag hört tusentals gånger förrut..)
Nej jag vill titta klart på det här programmet!
.. Äsch, sånt flams och trams.. det går väl i repris.. (duns, när han sätter sig på ändan, när han ska vända sig om..) Och så gråt, precis som en treåring som ramlat.. Du är så hjärtlös, buhuuu.. Jag skulle kunna ligga och dö utan att du brydde dig.. (jodå, vid sådana tillfällen skulle jag nog nästan ha låtit det gå så långt..)
Men du vet ju att jag inte kan /orkar hjälpa dig upp..
Han ligger kvar och sprattlar några minuter.. Jag räddar glasögonen som sitter på sniskan.. Och han kravlar sig i säng.. NUUU kanske han somnar... * Du e bra schnell som orkar med mig... snyft...*
(jag tänker: Men SOV då för i HÅ-VETE!)
Ljudliga snarkningar, som efter en timme upphör.. För han hade glömt att pinka sist han var uppe och nu gör en del av alla hans 6 - 8 7,2:or sig påminda.. (inkomster och utgifter...) Smådunsar, klingande av saker som blir när man går emot bokhyllor.. åtföljt av svordomar över att det är så mörkt att man inte hittar.. (jodå, han är väldigt noga med att släcka ALLA lampor när han går och lägger sig..)..
Jodå.. sådär kunde det hålla på, tills han slutligen slocknade.. Vid det laget hade jag lagt mig på soffan, för att inte bli berudad av alkoholångorna som fyllde sovrummet...
Så du gör helt rätt i att boka tid för lägenhetsvisning! Jag håller tummarna för dig <3

Hemma igen. Har feber, hostar. Mannen har lagat mat och det är lugnt fram till nio halvtio. Då får han för sig att han ska gå ut och min fråga vart? väcker hans vrede. Sen är det igång. Vad ser du på Tv? Varför det? Den verkar inte bra . Den kan du väl se när som helst. Det går inte att koncentrera sig, jag stänger av. Sätt dig här i soffan! Nej jag har ingen lust att vara i närheten av dig om du inte är nykter! Så var den kvällen också förstörd.
Han svajar mer och mer och jag kan inte gå och lägga mig och sova när han är uppe.
Får ingen ro. Ber honom - jag är sjuk, behöver verkligen vila. Lägg dej då!
Etcetera. Till när jag har lagt mig kommer han in och sitter bara där och stirrar. Vad är det?
Tänkte säga nåt om dej ..... Gör det då! .................så går han igen .........Och kommer tillbaka vid ettiden på samma sätt. Nu sover han.
Jag bokar tid för lägenhetsvisning.

Det är framför allt det bästa du kan göra för dig själv ich dina barn (nu blev det ju fokus på honom igen... Som sagt, inte lätt ;)

Jag har även varit medberoende och vet hur det är (har nu även a-problem men är nykter). Kag fattade inte att jag var det, detta var innan det var på "modet" och alla visste vad det var. Jag började läsa böcker och förfasade mig - där stod ju att jag skulle göra precis tvärtemot allt jag gjort... Det gick ju inte... Väl... Eller? Jag insåg till slut att jag hjälpte dem fortsätta på det sätt jag gjorde. Att sluta försöka rädda var så svårt... Men enda vägen. Jag förstår din tomhet, man är så inställd på att "bara de slutar missbruka sö blir allt bra" att man blir så överraskad när det inte är så enkelt. Jag fick bygga upp mig själv från början. Den svåraste frågan i det läget var; "vad vill DU?". Jag hade ingen aning, hela mitt liv styrdes av vad de ville och behövde, av att läsa av stämningar och försöka förhindra katastrofer. Jag hade tappat bort mig själv... Eller aldrig utvecklats helt eftersom jag var ett barn. Det jag kan säga är att det finns ett annat liv. Du kommer att kunna svara på frågan om vad du vill men det är inte så enkelt som att han bara slutar dricka. Det är NU din resa börjar. Al Anon el annat är ett bra tips, läs böcker om medberoende, prata med någon. Jag tycker du ska stå fast vid ditt beslut - Antabus, annars åker vi. DET är det allra bästa du kan göra för honom, även om det känns hårt. Styrkekramar

att han aldrig slagit dig.... och ändå säger att ord också är som slag - i själen, vill jag understryka att psykisk misshandel många gånger lämnar djupare spår. Man tänker lätt att misshandel är fysiskt våld men våld kan utöver fysiskt och psykiskt också vara sexuellt, och/eller ekonomiskt. Den djupaste dimensionen i våldet handlar vanligen om att utöva makt och ha kontroll över en annan. Läs gärna på Tuvaforum som du hittar på nätet. Ta en dag i taget och håll fast vid din föresats. Fortsätt också att läsa och skriva här! / mt

... så är det rätt!

Men - får du någon hjälp? Se till att få någon samtalskontakt eller gå på AlAnon, så du blir starkare! Man förstår inte hur påverkad man är när man är mitt i det, men man behöver hjälp att sortera i sina tankar och inte minst stärka sig själv!

Vill bara påpeka att han har aldrig slagit mig men ord är oxå som ett hårt slag i själen ...
Han blev inte knäpp varje gång han drack...

Tänker på det som du skrev att bryta mig loss . Eftersom jag ställde ett ultimatum att sluta dricka el förlora din familj så valde han själv att åka in på psyket där han fick hjälp och sen började han med antabus.
Vår tös som är vuxen vill att vi hjälper honom med detta och det vill jag oxå men om han sluta med antabusen så flyttar vi och det har jag sagt och jag menar det till 110%.

Är det dumt??
Tycker att det känns bra, jag/vi tar en dag i taget...

Förr hette det: Har du tagit fan i båten, så får du ro honom i land.. Jag hittade en ny variant: Har du tagit fan i båten så släng honom i sjön, för han kan simma!
Det otrevliga är den labila energi som omger en alkoholist.. Där de ena stunden gråter som barn, för att tio minuter senare skälla ut en för en inbillad oförrätt.. Dessutom, när de "mellan raderna" hotar med att ta livet av sig.. (känslomässig utpressning kallas det visst)
När det gäller andra, så är det lättare att sätta gränser.. När det gäller en människa man levt ihop med i många år så är det svårare..
... Jodå.. jag hör hur det plaskar.. Och ber till Gud, att det inte är jag som hittar honom drunknad..

Och jag hoppas för din och dina barns skull att du kan bryta dig loss.. Jag hade ju inga barn, så lite lättare var det (dock inte "lätt som en plätt")Jag kom fram till att det gällde mitt eget liv och om jag verkligen ville ta fullt ansvar för mitt mående!
Det är så himla lätt, att skylla allt på alkoholisten när man mår dåligt, istället för att ta första steget.. Om ditt äldsta barn säger att ni måste flytta, så är det en varningssignal som är väldigt stark! ( vem ska annars ta henne därifrån?)
Sluta skämmas över det förgångna, och gör något vettigt NU! Då har du hedern i behåll, när de senare i vuxen ålder säger att det var bra att ni flyttade isär i alla fall..
Tiderna var annorlunda när jag var barn och även om vi inte hade ett direkt alkoholmissbruk i familjen så fanns det andra obalanser som gjorde att mina föräldrar borde ha skiljt sig medan vi var små. Min mamma var hemmafru och tyckte inte att hon hade något annat val än att stå ut..