Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

etanoldrift

Jag vet att det känns lite ovant och att man nästan får dåligt samvete, för att man tillåter sig att "slappna av" och ha kul, utan att behöva "passa upp"..
Det är nästan som när barnen flyttade hemifrån, och man helt plötsligt fick tid att läsa tidningen på morgonen, utan att kaffet blev kallt, medan man letade efter borttappade nycklar, vantar, busskort etc..
Ja, låt honom ta fullt ansvar för sig själv ett tag.. Om han inte vågar berätta själv hur det är fatt, så kryper det fram så småningom ändå.. Folk är inte dumma.. De förstår och ser en hel del, även om de inte säger nåt..
Passa på nu att riktigt känna efter hur härligt det är att göra som man själv vill, utan att behöva förklara, lirka eller kompromissa.. Göm känslan i själen och plocka fram den, när du undrar varför du ska ha ett eget liv.. Det hjälper dig, när du tvekar eller fastnar i ditt gamla medberoende igen (för det gör vi då och då.. ;-) )

etanoldrift

Tråkigt med förkylningen.. (jag blir själv lätt förkyld, när jag flyger..) Jag tror att din kropp, sas jobbat övertid, så länge med att få ihop ditt liv, att den drabbats av utmattning, nu när du äntligen slappnar av och känner att du är lite ledig..
Att jämföra med stressade människor som alltid får "helgmigrän" eller blir tokförkylda/sjuka till alla storhelger..
Den inre stressen tär skitmycket på vårt immunsystem och kroppens eget försvar..
Försök ändå att bara vila och ha så roligt du orkar.. Du behöver ju inte ägna dig åt nattklubbar och barhäng hehe..
Se det som en varningssignal.. (dina inre varningslampor har lyst röda ett bra tag..) Tar du iinte hand om dig nu, så går du bokstavligt i väggen om bara en liten tid.. (inte frågan om ifall, utan när!)
Var du bitter en stund! Du har massor du behöver släppa ut.. (när det är gjort kommer det ändå att kännas liiiite bättre)
Kram! <3

... Och se hur fint forumet fungerar!!

Ja, när man är helt slutkörd på alla plan å plötsligt får en möjlighet att slappna av så bryter allt ut...
Men njut av att du slipper passa, stötta, vakta, oroa dig som annars...!

Andas, mycket, länge å djupt! Nu är din tid!!
Kram

linker

Hemma igen. Har feber, hostar. Mannen har lagat mat och det är lugnt fram till nio halvtio. Då får han för sig att han ska gå ut och min fråga vart? väcker hans vrede. Sen är det igång. Vad ser du på Tv? Varför det? Den verkar inte bra . Den kan du väl se när som helst. Det går inte att koncentrera sig, jag stänger av. Sätt dig här i soffan! Nej jag har ingen lust att vara i närheten av dig om du inte är nykter! Så var den kvällen också förstörd.
Han svajar mer och mer och jag kan inte gå och lägga mig och sova när han är uppe.
Får ingen ro. Ber honom - jag är sjuk, behöver verkligen vila. Lägg dej då!
Etcetera. Till när jag har lagt mig kommer han in och sitter bara där och stirrar. Vad är det?
Tänkte säga nåt om dej ..... Gör det då! .................så går han igen .........Och kommer tillbaka vid ettiden på samma sätt. Nu sover han.
Jag bokar tid för lägenhetsvisning.

etanoldrift

Jag har också varit där linker
Så jag vet precis vad du går igenom.. Skillnaden (om det finns någon är nog hårfin..) Jag kunde sitta i TV-rummet och han kunde komma in stirra.. Sedan vända sig om och väsa Fyfan.. Gå och lägga sig.. och så efter en kvart stod han där igen, med ett jag vill att du går och lägger dig..
Nej, jag vill inte gå och lägga mig än, klockan är bara 8..
Men du kan väl ligga bredvid en stund bara så jag får prata..? (Varför då.. vi har inget att säga varandra som inte redan är sagt och jag orkar inte lyssna på alla dina snyfthistorier som jag hört tusentals gånger förrut..)
Nej jag vill titta klart på det här programmet!
.. Äsch, sånt flams och trams.. det går väl i repris.. (duns, när han sätter sig på ändan, när han ska vända sig om..) Och så gråt, precis som en treåring som ramlat.. Du är så hjärtlös, buhuuu.. Jag skulle kunna ligga och dö utan att du brydde dig.. (jodå, vid sådana tillfällen skulle jag nog nästan ha låtit det gå så långt..)
Men du vet ju att jag inte kan /orkar hjälpa dig upp..
Han ligger kvar och sprattlar några minuter.. Jag räddar glasögonen som sitter på sniskan.. Och han kravlar sig i säng.. NUUU kanske han somnar... * Du e bra schnell som orkar med mig... snyft...*
(jag tänker: Men SOV då för i HÅ-VETE!)
Ljudliga snarkningar, som efter en timme upphör.. För han hade glömt att pinka sist han var uppe och nu gör en del av alla hans 6 - 8 7,2:or sig påminda.. (inkomster och utgifter...) Smådunsar, klingande av saker som blir när man går emot bokhyllor.. åtföljt av svordomar över att det är så mörkt att man inte hittar.. (jodå, han är väldigt noga med att släcka ALLA lampor när han går och lägger sig..)..
Jodå.. sådär kunde det hålla på, tills han slutligen slocknade.. Vid det laget hade jag lagt mig på soffan, för att inte bli berudad av alkoholångorna som fyllde sovrummet...
Så du gör helt rätt i att boka tid för lägenhetsvisning! Jag håller tummarna för dig <3

linker

Jag försöker sortera mina tankar. Den senaste månaden har det känts som om jag befann mig i en torktumlare, i filterfacket där allt ludd samlas. Har inte sovit en hel natt på länge länge. Mardrömmar som ibland är verklighet. Allt har ställts på sin spets och det har hänt saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. En långsam process har accelererat och det har blivit uppenbart inte bara för mig att detta är ohållbart.
Samtidigt har jag fått mer tid att tänka och handla då jag inte längre arbetar.
Min strategi innan den senaste tidens dramatik var att bygga upp mina egna kontakter och intressen och att inte låta mannens alkoholproblem styra mitt liv. Att dela hus och hem tillsvidare och försöka ha en dräglig tillvaro tillsammans. Lite trist och uppgivet.
Men man kan inte leva med ständig nattjour och olycksberedskap.
Vår gemensamma resa blev inte av, jag åkte själv. Vi var överens om det.
Jag möttes av en deppig man i ett hus som luktade ensamhet.
Dagen därpå var jag på lägenhetsvisning och kände en aning av längtan efter nya vyer och ett annat liv. Jag har koll på ekonomi och vet vad jag vill och kan göra.
Nu orkar jag inte med fler meningslösa fyllemonologer på kvällarna så jag ägnar mig åt annat i huset. Inte så mycket egentligen, har ingen energi och lust att göra sådant jag brukar tycka är roligt. Jag läser och sorterar grejor.
Och då händer det nu två kvällar i rad att mannen ber mig komma ner och prata.
Han börjar tänka efter på allvar och han tar själv upp att han måste sluta dricka. Han säger själv att han har behandlat mig illa och förstår om jag inte längre orkar leva med honom. Jag säger att jag helst av allt vill leva med honom som nykter men måste ha alternativ för att rädda mig själv och resten av vår familj. Det verkar som om det går in.
Vi är sorgsna och tysta och jag tror att vi ska få vara det ett tag. Vi behöver inte spela upp några roller som vi tror att andra förväntar sig. Så är det nu.

men ändå bra linker... Hoppas din man söker hjälp, gärna AA. Vik inte i kravet på nykterhet.
Önskar dig några nätters obruten sömn och vila! / mt

etanoldrift

Det där sista halmstrået, när ens man/partner inser att man verkligen är beredd att göra något (vad man nu har ställt för ultimatum) Jag själv, var tvungen att rannsaka mina egna känslor innan jag flyttade och för min personliga del kom jag fram till att jag var tvungen att flytta oavsett vilka löften som gavs.. Jag pratade inte om skilsmässa eller föreslog det, det var han själv som förde det på tal (och blev djupt besviken, när jag inte protesterade, utan bara sa, Vill du ha skilsmässa så är det okej..)
Jag som person, behövde ha ett fysiskt avstånd kände jag, för att kunna sortera ut mina egna tankar och hitta tillbaks till vem "jag" var.. Mannen var "nykter" i 2 dagar.. sedan började "skåpsupandet" och efter en vecka var han klapp kanon igen.. Han påstår att det var i besvikelse över att jag stod fast vid mitt beslut att flytta.. Och ja, det gjorde ont!
Men precis som mulletant skriver, önskar jag dig några nätters obruten sömn.. Man blir väldigt ologisk när man är trött.. Tyvärr, för ens hälft, eftersom man snarare får taggarna utåt, än faller till föga..

linker

Vi har haft en lugn vecka tillsammans. Jag vet inte vad det var som blev avgörande för att mannen skulle inse att en förändring är absolut nödvändig nu. Men så är det, han vill sluta dricka och tänker i konkreta steg. I fredags kväll satt vi med var sitt barnbarn i knät, det doftade av mat och levande ljus i huset och allt som har hänt den senaste tiden kändes så overkligt. Nu försöker jag leva i hoppet och tron att det kommer att bli bättre för oss båda.
Jag märker hur han gradvis inser hur illa det har varit och vad han var så nära att förlora.
Sådant som jag tidigare har misslyckats med att få honom att förstå vill han nu själv tala om. Vi har en lång väg att gå, mörkt är det men det finns ljus.

etanoldrift

Jag håller tummarna och önskar er all lycka till!
Det blir säkert inte lätt alla gånger, men någonstans så känns det som det finns en reell chans.. Ta den!
Kram

linker

Tack etanoldrift, jag önskar också dig lycka till på din bana! Du har hjälpt mig att sträcka på ryggen och att skratta åt eländet under den här helt vedervärdiga perioden. Jag har nästan tappat minnet från den senaste månaden men vet ju tack vare trådarna vad som har hänt. Även om jag har hittat på egna grejor så har jag levt i ett kompakt alkoholtöcken som har tagit allt fokus. Men ni, kloka och generösa forumvänner, har gett perspektiv och erkännande. Jag ropar varken hej eller halleluja men är glad åt att mannen nu är öppen om sina problem och att han verkligen vill ändra sina vanor. Men jag vet ju också av egen och andras erfarenhet att bakslagen blir värre för varje gång man tror sig vara tryggt i hamn.

etanoldrift

Ja, man inser inte vilket "töcken" man levt i förrän man tittar i backspegeln när man får andrum.
Håll på gränserna linker och lockas inte att rubba dem. det låter hoppfullt att mannen till slut insett att hand drickande inte är normalt. Nej, min gubbe vill INTE sluta dricka. (absolut ingen nollgräns) Möjligen, framskymtar det, kan han tänka sig att "dra ner".. Jodå, vi har hört den förut.. Been there, done that, och slitit ut hundra T-shirts.. Det blir lite av barnens "bara eeeen, sista gång" över det hela.. Och jag säger numera lugnt, men du har haft tio "sista gånger" senaste halvåret..
Ja, han stod fast vid sitt beslut om skilsmässa (som om det hotet skulle få en separerad kvinna att ändra sig?) Nej, det fanns ingenting han kunde få av mig.. Och jag förväntade mig inget från honom (han har ju i praktiken redan druckit upp alla pengar..) Huset, på landsbygden i en utflyttningskommun, har inte ens taxeringsvärde (trots inflyttande asylsökande..)
Och jag är nöjd! det började faktiskt göra lite ont, att se hur mycket pengar som slösades bort, istället för att läggas på t.ex. reparationer av huset..
Nu oroar han sig över att han ändå inte har råd att bo kvar (i alla fall över att inte kunna behålla bilen)
Till sina syskon lägger han fram det som att det är jag som är skyldig till att han måste flytta och sälja bilen.. (fast om han dricker som han gör, så kan han ju ändå inte köra någonstans)
Själv så har jag så jag klarar mig. Ingen lyxtillvaro enligt många men det finns saker man inte kan köpa för pengar, så jag är lycklig ändå..

Dotter11

Hur går det linker? Skönt att höra att din man själv börjar inse vad han sysslat med. Dock är det ingen säkerhet för att det blir någon bättring men det hoppas jag för er att det är. Min pappa är fullt medveten om sitt drickande och vet själv att han är alkoholist, men han trillar alltid dit igen. Tycker inte att du helt ska avbryta dina planer på att skaffa egen lägenhet, för det kommer komma återfall så det bästa vore nog för er att bo var för sig samtidigt som ni tillsammans hjläps åt att få din man nykter. Men som sagt, skönt att han själv börjar inse, det är ju ett stort steg åt rätt håll. Håller tummarna för er!

linker

Lugnare läge men oron finns kvar särskilt nu då julen närmar sig.
Känns som om han förringar vad som har varit och inte vill se allvaret.
Jag funderar på att läsa högt vissa väl valda avsnitt från min egen tråd för honom.
Ge honom dåligt samvete? Ja, det är en viktig drivkraft.
Stärka och stötta och uppmuntra? Förvisso, men inte bidra till förnekelse och att tysta ner vad vi båda måste leva med.

linker

Några veckor kvar till jul. Jag ser tecken, smygande, prasslande, den tunga andhämtningen, det dåliga morgonhumöret. Misstänker att det blir värre och känner en stigande irritation i kroppen. Balanserar mellan att bita ihop eller att försöka föra ett vettigt samtal om mina farhågor. Stör mig på allt han gör nu.

linker

Han dricker betydligt mindre nu men måste ha några folköl varje dag. Vill inte avstå helt. Och vill absolut inte prata om det som har varit. Jag känner hur irritationen kryper i kroppen och hur avståndet växer mellan oss. Jag lever mitt liv och han är trött och sur. Negativ till allt och alla.
Kommer inte med några förslag till vad vi kan hitta på tillsammans. I tystnaden får mina minnen nytt liv. Jag tänker på alla gånger han har fått mig att gå på tå och ängsligt rättat mig efter hans humör. Tror inte att jag kan känna någon närhet och tillit om han inte visar insikt och ånger.
Jag har föreslagit att vi ska kontakta någon på beroendekliniken för ett gemensamt samtal men vet inte om möjligheten finns. Det verkar inte vara något som erbjuds patienterna i alla fall. Och han själv kommer inte att fråga efter det när han är på återbesök i februari.

Alkoholhjälpen…

Slås av hur enormt stark du är som hela tiden fortsätter att kämpa. Längtar efter lösning och vänder och vrider på vad du vill. För många gånger är det inte enkelt att veta vad en egentligen vill och hur en vill leva sitt liv framöver. Du har många kloka tankar, fortsätt skriv för svaret på vad som är bäst för dig vet bara du.

Du skriver att du önskar gemensamt samtal via beroendekliniken, men att det kanske inte fick det gensvar du önskade. Jag funderar på om du önskar anhörigstöd, bara för dig. Detta vet du nu säkert redan, men jag vill ändå tipsa om Alkohollinjen dit du kan anonymt och kostnadsfritt, tel 020 844448. Antingen om du önskar samtalsstöd över telefon direkt via dem, eller om du önskar träffa någon så är de duktiga på hänvisning och hitta stöd nära dig.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen