Senaste kommentarerna i forumet

en som du vill lyfta bort men..men :-))) Jag vet att många som vänt sina liv också har slutat skriva här vilket jag iofs beklagar för de behövs som bevis på att det fungerar. Jag förstår hur du menar och kan se ibland att det kan bli lite för mycket av det goda, lite hurtfriskt sådär, men livet är aldrig så enkelt. Många slits mellan hopp och förtvivlan och har inte alls orken att fokusera enbart på sig själva utan lägger ner massor av jobb på motparten.
Du är i tillfrisknande och måste få göra det i din egen takt, vi följer samma schema men går olika fort.
Ta hand om dig Ullabulla och vårda ditt eget mående i först hand ♥

Ny här, läste dina första inlägg, och nu här i på slutet. Och min tanke är att du kommit så långt! Du har insett att du vunnit så mycket sedan du lämnade, att du inte är beredd att förlora det, bara för en liten chans att han klarar något. De få gånger du ändå hoppas att han klarar det. Vilket han ju inte gör. Go girl!
Min andra tanke är varför du svarar alls på hans samtal. Det hjälper ju inte att du säger att du vill att han slutar ringa. Du svarar ju. Du skulle ju kunna sluta svara när det är han på kvällarna. Oavsett om han är full eller inte. Varför ska du lyssna på hans dravel. Du äger dina egna kvällar nu.
Min andra tanke är att du ju faktiskt inte måste krama honom när ni träffas. Din kropp. Om han inte kan hålla händerna och munnen rätt, så får han inga kramar heller. Din kropp. Ta ett steg bakåt, visst blir det awkward, men det är på hans bekostnad, inte din. Om han surar ihop, och säger något, "får man inte ens en kram längre". Så säg. "Nej, det stämmer. Sist klappade du mig på rumpan. Det vet du att duinte får. Jag bestämmer vem som tar i mig. Vi kan skaka hand om du vill."
Lättare sagt än gjort så klart. Men utifrån så var det in tanke. Det är dina kvällar. Det är din kropp. Kram. Och håll hårt i allt du vunnit.

Vad roligt att höra från dig!! Åh vad jag behövde höra det du skrev till mig. Det känns så skönt att någon annan talar om för mig allt det fu skrev eftersom jag har så svårt själv att se vad som är rätt o fel. Egentligen vet jag att jag behöver inte redovisa vad jag gör osv men det har blivit så sjukt så jag kan inte tänka klart. Hade det gällt någon annan så hade det varit så självklart. Jag behöver verkligen släppa taget o bryta kontakten så mycket det går o jag ska börja jobba på det. Vi behöver göra upp om hur vi ska göra om huset mm o jag har så svårt att ta upp det för jag vet att det blir tjafs men det är något som måste göras för jag vet säkert att jag vill inte tillbaka igen.vill bara att allt ska gå så smärtfritt som möjligt för barnens skull. Hans drickande har absolut inte blivit bättre sen jag flyttade snarare tvärtom. Han är full nästan varje dag jag ser honom. Men han har varit väldigt hjälpsam mot mig o fixar olika saker som får mig att känna att jag står i nån slags tacksamhetsskuld till honom. Det bästa är nog som du säger att det är dags att släppa taget!! Jag tar åt mig av det du skrivit till mig.
Jag har tänkt på dig o funderat hur du har det nu. Du skrev i din tråd för ganska länge sen om att din sambo fått återfall. Jag antar o hoppas att det är bättre igen eftersom du inte skrivit nåt mer.
Stor kram till dig<3

Det är dock inte lätt då han o jag lever i ett umgänge som jag trivs med. Jag kommer stöta på honom, däremot så kan man minemera kontakten mellan just han och mig, jag stör mig mer o mer på att han ska ringa flera gånger per dag. Det kommer komma upp på tal snart att jag inte vill ringas ens varje dag.

Å bra gjort.
Klokt på alla sätt.
En förebild, !!

Lider med dig, men det där låter inte bra alls någonstans. Hör du hur mycket du själv får "offra" eller undvara? Som du säger osäkerhet över att ta hem en pojkvän, inte vilja ta hem vänner osv. Det verkar som om du är vuxen nog att kunna stå på egna ben och utan att veta hur mycket du har kvar i plugget o så, så vettifaen om jag inte hade övervägt att ställa mig på egna ben ändå och flytta. Jag hade dock försökt ta ett allvarligt snack först, en kväll där alla är nyktra och berättat precis vad jag kände och hur jag upplevde det med att inte kunna ta hem vänner, partner osv som folk. Sett om det kan ge någon slags effekt. Ibland kan det faktiskt vara så att lägger man bara korten på bordet och får den som har problem att inse allvaret, så kan det bli det som faktiskt får personen att ta sig mod/ork/vilja att söka hjälp. Det kan också bli så att du bara pratar för döva öron och någonstans där som vuxen så får du se till att göra ditt eget liv så drägligt som möjligt först och främst.

Att man kan vara annorlunda som alkoholist eller missbrukare i beteende är en sak, men jag gillar inte det du beskriver om aggressiviteten mm. När du bor själv kommer du få din frihet att umgås hur du vill och med vem du vill, och du kan också välja hur du vill lägga dina besök hemma hos din mamma och honom. Förhoppningsvis kan det i sin tur kanske också bli ett andrum för din mamma om hon vill komma bort hemifrån en sväng ifall du bor i närheten.

Håller tummar och tår för att det går bra för dig iaf!

Föredömligt agerande, kommunikation och viljan att hjälpa och stötta, men fungerar det inte så gör det inte. Barnen går dessutom först. Tråkigt slut på det hela i sig, men känns som om du gjorde det enda rätta där pandis.

Vad stark du var och är! Bra gjort att du lyssnade till dig själv!

Tack för ditt svar! Det var inte bara för att han hotade med skilsmässa som vi inte åkte, jag hade problem med ledighet från skolan och så med. Det framgick inte så bra i min text möjligen men min mamma är rätt stark emot honom, säger till när det blir för mycket, gör saker ändå även om han vägrar osv. Det har blivit bättre. Men ibland så kan jag tycka att hon nog tycker det är lite roligt att irritera honom. Om han exempelvis ligger och sover på soffan (vilket är mer regel än undantag) så ska hon tvunget dammsuga eller om han påstår att han inte är full så ska hon käbbla emot, fast att hon bara kan säga "nejnej" fast ändå veta sanningen. Men så har hon nog alltid varit, tycker det är lite småkul att retas. Kanske är det just det att han inte kan bestämma allt som gör honom irriterad? Han är väldigt inbiten i könsroller, han som ensam man i hushållet ska bestämma, vi kvinnor ska rätta oss efter det. Fast att det var han som flyttade in i vår lägenhet, inte tvärt om. Det är just den här aggressiviteten som är jobbig. Att han förlorar körkortet eller jobbet skiter jag i, skadar inte mig, men att inte kunna veta hans humör när man tar hem pojkvän eller kompisar är jobbigt. Och även om jag egentligen inte ska bry mig, bara kan stänga dörren eller så, så vill jag klart inte att pojkvän och vänner ska höra hur han klagar och vad han kallar min mamma. Hade jag hört en kompis pappa säga till sin fru att "du är en jävla idiot, huuur faaann ser här ut? heeeeeeeeeeerregud" så hade jag undrat. Min pojkväns första fråga numera när vi ska ses är "Är X ledig idag?" Är svaret ja, så ses vi hos pojkvännen för han vet hur min styvfar är annars. Är svaret däremot nej, så vet han att min styvfar är trevlig efter en arbetsdag och att man kan visa sig utan att riskera idiotförklaring när han kommer hem. Men så ska det inte behöva vara.

Jag känner mig så dum som aldrig kan ha vänner här, går titt som tätt på födelsedagsfester hos vänner och har hört bakvägen att jag "aldrig själv anordnar något". Det går inte. Skulle det ske en dag han är ledig så kommer han hem klockan nio när han druckit för mycket (om han överhuvudtaget går) och har han jobbat kommer han hem samma tid för att han har jobbat sååå hårt. Han arbetar i en livsmedelsbutik, där han säkert jobbar hårt, men tror själv att han räddat världen varje dag han kommer hem och kräver 3 dagars återhämtning för några timmars arbete. Numera är han fast anställd, men på den tiden han var provanställd var han sjuk för jämnan. Och inte en dag eller så, utan skulle han jobba måndag-onsdag så var det lika bra att sjukanmäla sig alla dagarna direkt. Det vore ju dumt att prova jobba i alla fall, hmm.. Och detta skedde 2-3 gånger i månaden, hade jag varit arbetsgivare hade jag krävt sjukintyg för en människa som är sjuk så ofta. Förmodligen ville han bara vara hemma och dricka i sin ensamhet. När han sover så kan han komma med en massa frågor helt utan samband. En dag stormade han in på mitt rum klockan halv fyra på eftermiddagen och fråga var mamma var. På jobbet såklart svarade jag. "jaha, är det inte morgon?" Ingen tidsuppfattning alls, bara sover.. Och då måste ju alla andra va tysta eftersom man tvunget ska sova på soffan istället för i sovrummet.

att du känner tillfrisknandet Ullabulla! Allt det bästa framöver! / mt

tiden och lusten att skriva finns.Det är alltså två dagar kvar så är det ett år sen jag började skriva här om min situation och mitt mående.
Nu är jag väl inte riktigt frisk,men åtminstone tillfrisknande.
Mitt mönster har blivit tydligt, mina fällor och mina svagheter.

Jag är så tacksam för detta forum där man bara fått spy ur sig de fulaste och svagaste tankarna och inte behövt låtsas ett dugg.
För låtsas det är ju nått vi anhörig är duktiga på att göra.
Jag kommer att fortsätta skriva, kanske jag i framtiden är "så dum" så jag tror på min tillfrisknande alkoholist och ger honom en chans till.
Då kommer jag med alla säkerhet behöva skriva regelbundet igen.
Kanske jag går vidare ensam eller i sällskap med någon ny man.
Men just nu är läget under kontroll och livet är gott att leva.

För mig var avståndstagandet, från sjukdomen medberoende och alkoholism och från min drickande exsambo nödvändigt för att jag skulle börja tillfriskna.
Att leva kvar i det och tillfriskna förstår jag inte hur det överhuvudtaget kan vara möjligt.
När man i alla fall som jag trots separation haft så otroligt svårt att kapa banden.

Jag känner idag ett visst avstånd från de nya som skriver.Jag känner dom inte och har inte aktivt följt deras lika sorgliga historia.
Det känns skönt.En sorts sund attityd till att deras problem är inte mina problem att ta till mig beakta och analysera kring.
Jag börjar helt enkelt vara lite klar.

Jag är fullt medveten om att det är skört och att det kan brista igen.Jag kan också träffa någon ny partner med annan missbruksproblematik som får mig att gå igång på samma sätt.Men jag ska ha mina tentaklar på mig och försöka undvika såna män.
Lycka till alla ni och tro på er själva och er egen styrka.

Jag tror det måste få ta tid att hitta sig själv igen och sörja det som varit... Jag tycker också att du ska våga släppa taget nu. Du är fri, ni är separerade. Då behöver man inte redovisa vad man ska göra hela . Att du går dit på middagar osv tror jag inte tillför något bra för någon. Du underhåller bara ditt medberoende eftersom syftet med att du går dit är att hålla koll/undvika bråk. Att ångra det som varit leder inte heller någon stans. Jag vet att det är lättare sagt än gjort men försök vara i nuet och blicka framåt mot ett liv som Du vill ha. Du har gjort det bästa du kan för din dotter- visat att det aldrig är för sent att lämna en destruktiv relation och skaffat en lugnt hem som hon kan komma till när hon vill.

Nu är sommaren här och du kan inte alls lika gärna jobba :)
Res om du vill, njut ute i solen, läs böcker, träffa vänner, vila och var förbannat stolt över dig själv att du tagit de steg du tagit.

Kram!

Eeee eeee. .....Vad hände??
Är det mitt tysta krig som på nått sätt gått in....
Min totala nonshalerande .....
Stänger han ute, känner mig bitter å arg....
Dags å ta ett snack så jag kan släppa det från mina axlar....
Men....Vad händer????
Helt plötsligt ingen,vad jag vet (synligt) alkohol....va?????

Värsta perioden är nog över nu. Kanske. Så nu förväntar sig mannen att allt ska vara som vanligt igen, varför älta?
Jag läser igenom min gamla tråd och ser att allt upprepas. Tänker inte förstöra sommaren med bråk men vill inte ha någon närhet med den som inte kan visa respekt och hänsyn och vilja att förändras.

De ger råd och du behöver it e säga vem du är!

Att ha ett varannanveckasboende är inte ett alternativ när den ene är alkoholist - och det är vårt ansvar som förälder och vårdnadshavare att se till att det inte blir så.

Låter så hårt, men hur ska barnen kunna bo en hel vecka hos någon som inte ens klarar att ta hand om sig själv?

Miami
Kram tillbaka. En lättnad att sträcka ut handen, sätta ord för vad som hänt, och faktiskt någon tar min hand och svarar. Tack.
Finns så många infallsvinklar att bearbeta kring det här, kommer mer hela tiden. Så jag återkommer när det finns ro att älta. visst vill jag ta kontrollen över allt inkl ekonomin. Kommer att köpa en alkoholmätare tror jag. för om att få tillbaka tilliten när han säger att han inte dricker. Samtidigt så vill jag ju inte att det ska vara nödvändigt? Vad är det för en relation? Så jävla patetiskt att inte kunna lita på sin man. Jag vill ha en man som jag kan lita på! Kanske kan jag det. ... från och med nu, tänker jag ibland. Sedan avslöjandet har jag inte kommit på honom med att ljuga. Och jag har sagt till honom hur viktigt det är att han inte ljuger nu. återfall klarar jag, inte lögner. Jag vill inte ha det här ansvaret. Det är för stort. Det var stort innan, vi har många barn. Nu ska jag ta över ännu mer från honom. Samtidigt; han vill ju! Han inser att han är alkoholist, säger han. Att han inte klarar att dricka,alls. Han har inte lovat att inte få återfall. Men ingen alkohol är okej. Jag har slängt ut allt. Och självklart tänker jag inte heller dricka hemma. Ingen mer vinglas över stearinljus här om man säger så.
som sagt, det kommer hela tiden . kram

Hur gör man med barnen när man lämnar sin partner som dricker för mycket? I vårt fall skulle det vara självklart att vi tog varannan vecka. Men jag vill ju inte att barnen ska vara utan någon nykter vuxen. ..och en hel vecka stöten. Det måste väl vara ännu värre för dem, eller? Då skulle def. deras tillvaro bli trasig. Trasigare än den är nu. Risken finns ju att drickandet eskalerar i den vevan (en ursäkt att dricka). Hur har det fungerat för andra som faktiskt lämnat? Problemet borde ju finnas även om maken har barnen bara varannan helg.
Ursäkta om jag snor din tråd Emela. Men jag tänker att du också funderat på det.

Är också ny här. Och känner igen en del. Inser att jag är tacksam för att min man insett problemet åtminstone. Det är ju också en milstolpe. Samtidigt kryper ovissheten. tänk om han bara säger så. tänk om han inte klarar det. tänk om.. tänk om..
Jag har missat alla min mans gömmor i 5 års tid! (Hur korkad är man inte då?). Nu är jag livrädd för att missa någon. Tror faktiskt inte att jag kan hitta alla ställen han skulle kunna gömma något. Lösningen är kanske att bränna ner förrådet (fullt och svårt att ta sig fram.)

Iallafall. Det jag tänkte svara dig på är att jag också kämpar med det där om vad folk ska säga, när man är "fina familjen". Ingen skulle tro att detta hänt oss. Jag tror det knappt själv heller. Och barnen har inget märkt. eller har de det ändå? (det har druckits mest när de lagt sig.) Han har ju varit tröttare än annars. Tror jag... Vet inget alls längre.

Att bry sig om vad andra ska säga, det låter ju så ytligt, men visst är det en parameter. Vi har inte ett jätterikt socialt liv, och jag skulle ibland vilja ha ett större. Vi har oftast bara inte tid och ork. Men när vi träffar ett annat par, typ grillkväll, så dricks det oftast ett par glas vin. Min man har inte blivit speciellt full eller så, ohc inte druckit (verkat dricka?) mer än någon annan. Nu ska han alltså hävda att han inget vill ha. För dealen är att han ska sluta helt.

Att tala om att man är alkoholist är inte något enkelt. Det finns inga misstankar ute i vänkretsen, vad vi vet heller. Han har ju aldrig blivit full, eller plockat fram flaskan vid fel tillfälle. Det har varit ett smygdrickande när han är ensam. Jag tror att det kommer att bli konstig stämning när han tackar nej till ett glas vin. Alla kommer att stå där med sina glas och känna sig "dumma" om vi säger som det är. Jag tror folk drar sig undan, vi kommer inte att bli bjudna igen, om vi har något så pinsamt som en alkoholmissbruk i bagaget. Alla får liksom kollektivt dåligt samvete för sitt glas vin, om alkoholmissbruk finns i rummet. Fan. Jag antar att jag skäms. att mannen skäms. Och samtidigt skäms jag för att jag skäms. Han kommer att komma med ursäkter för att inte dricka. Och sedan kommer det att trugas, och skit också, hjärtat kommer att hoppa ur bröstet på mig. Alltså: Jag kommer inte att sprida vetskapen i vänskapskretsen, men anledningen till det är att maken erkänt problemet och lovat sluta dricka helt, dvs. just nu har han ställt båten med fören i rätt kurs. Däremot är jag på väg att berätta för ett par goda vänner nästa vecka. Och jag tänker prata med er här. Någonsorts ankare måste upprättas, tänker jag. Ifall det här går åt helvete, så behöver jag hålla mig på rätt köl.

KÄnner också igen mig i tankarna kring din familj. Alla tror också att vi är så "rediga". Folk ler över att barnen är så fina och välartat väluppfostrade. "så goa" kan de ju bara ha blivit under lyckliga hemförhållanden, eller hur? Vi är ett sånt team. Och hur engagerade vi föräldrar är, vi har def. läst rätt böcker innan vi skaffade barn.
Och jag vill gärna ha kvar den självbilden. Om jag separerar så finns det ju ännu mindre chans att få det som jag vill ha det. så länge man är ihop så finns ju alltid chansen att han blir nykter och det blir så där bra som det var tänkt. Just nu är det ju nyktert här, så jag hoppas på det. Hur mycket märker barnen nu, tror du? (frågan berättigar kanske egen tråd) Hur mycket märker de av bråk och sådant? Sånt måste ju också tas med i beräkningen, tänker jag.
Sköt om dig. Livet är en käftsmäll ibland.

Hej,
uhh, vilken historia. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, men tycker du förtjänar ett svar. Jag är själv ny i det här gemet och vilsen. Tänker på mina egna döttrar och hur de nog fortfarande tror att jag är en sån där stark supermamma (de har aldrig sett sin pappa full. De vet inte.) Och jag tänker att du fått bli stor och livserfaren så tidigt. Du låter så vuxen och förståndig, stark. Kompetent nog att ta hand om dig själv och tyvärr tar du hand om din mamma och din styvfar också. Jag förstår om du inte känner dig stark. Men människor som är starkakänner sig sällan starka. När styrka testas så spränger det i musklerna, om du förstår.
Jag hör hur du tar ett ansvar för din mamma och din styvfar, som du inte skulle behöva ta. Att försöka få honom i säng etc. Behöva stå ut med att han är stygg mot din mamma, som du älskar och vill skydda. Det är ju inte ditt jobb. Det är han som väljer att dricka. Det är din mamma som fortsätter välja honom precis som han är. Ändå bor du ju där. lever i det. Oroar dig. Försöker vaddera och plåstra om. Du borde inte behöva oroa dig för sådan här. Du borde få lov att oroa dig för killar, skolan och framtiden. Det skulle räckt full gott i din ålder.

På den goda sidan: Du har sett vad alkohol kan göra med en människa, och med en kärlekshistoria. Det kanske kan ge dig visst skydd när du blir vuxen och själv ska bilda familj. Eller så inte. Shit. Jag trodde jag valt en man med sund relation till alkohol, and look where it got me! Jag har varit med om ett och annat tidigare, men jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig med en alkoholiserad man.

Nå. Du kommer inte kunna ändra något för din styvfar och din medberoende mamma. Hon kommer inte att åka till Auswitz för din skull. tyvärr är hon inte starkare än så. Just nu. Jag förstår om du uppfattar det som ett svek mot dig, i sig. Men tyvärr är inte vuxna människor heller bättre än så. Ibland är vi starka och ibland svaga.Och du kommer inte att kunna göra henne starkare heller. Inte förrän hon själv pallar bli starkare. då kanske plötsligt hon skulle åka med dig. Allt du kan göra är att vara där då. Tills dess, försök, snälla du, lilla tjej, att inte bära för mycket.
Jag tycker du tänker helt rätt i att du kan flytta därifrån när du blir äldre. Det kan hända att ditt ansvarskännande kommer emellan, att du nästan inte vågar när det är dags, för att du inte vill lämna dem i sin misär. Men det måste du ändå. Se till att få ett liv där du kan lägga din energi på mer konstruktiva saker än att oroa dig för vilket humör din styvfar kommer att vara på idag. Du kan fortfarande träffa din mamma, och din styvfar om du vill, när du flyttat. Men på lagom avstånd. Men livet kommer att vara ljusare. Och kanske kommer din mamma till dig och andas ut mellan varven. (Eller ser hur bra du klarar dig, och klarar då att uppbåda styrkan att själv stå på egna ben. ...Se där, plötsligt blir du den goda förebilden för din mamma, trots att det borde varit tvärt om.)

... men förr eller senare går det käpprätt åt...

Du kan hota, be, skälla, gråta, skrika, prata, förklara, kontrollera, men om han inte själv bestämmer sig för att sluta dricka så spelar det ingen roll - det enda som händer är att du nog blir ledsen, besviken, bitter, arg, knäckt...

Sluta dölj och försvara och förklara, om du kan! Att prata och vara öppen gjorde att jag överlevde - när jag pratade och berättade på och stod för mitt liv som det var så hörde jag själv och kände att det var inte så jag ville leva. Jag älskade det goda och fina i min exman, men till slut hade det ätits upp av alla brutna löften, allt svek osv, och det enda jag ångrade var att jag inte gått tidigare...

Jag uppfattar det som att barnen inte är speciellt gamla? Vad händer om de är ensamma en dag med någon som inte går att väcka? Vad händer om de blir sjuka när han är full? Vad händer om de skadar sig när han inte kan hjälpa dem? Vågar du lämna barnen med någon som kanske inte tar hand om dem?
Jag menar inte att låta kall och hård, men du kan ta mycket (och knäckas på kuppen) men hur mycket klarar barnen?
Om du inte kan lämna för din egen skull så måste du tänka på barnen!! För en alkoholist finns två vägar: antingen så slutar han dricka, eller så eskalerar det. Om det eskalerar så kan det ta en månad, ett år, 20 år... men det blir bara värre och värre, om han inte slutar dricka.
Du kan inte tjata/tvinga/böna och be och få honom att sluta - han måste välja det själv! Och då behöver du stå upp för dina hot - han vet idag att du inte lämnar, han har hört det så många gånger...
Jag vet att det är lätt att stå utanför och ge massa råd, men de är sååå svåra att genomföra när man är mitt i det. Jag dömer dig inte, gör dom känns rätt för dig, men försök hitta magkänslan, börja berätta för en vän eller någon utomstående!! att prata underlättar!

Det är ju precis så jag tänker också. Att jag vet att han älskar mig, men han älskar alkohol MER. Och det gör ju mer ont än om han var otrogen. Eftersom det är helt omöjligt att tävla med alkoholen.

Men det jag funderar över är just det där. Jag säger ju samma som du och när jag går hos min medberoendeterapeut så är hon väldigt noga med att påpeka att det inte är så det funkar för en alkoholist. Det ena är äkta känslor (mig) och det andra är en elak sjukdom där begäret inte går att hantera och att det inte handlar om kärlek. Typ. Jag säger inte att det är hennes exakta ord men något åt det hållet. Och jag KAN bara inte få in det i skallen, det går inte att dela på det. När han är vettig och som nu när han gått på antabus i nästan ett år är han ju så jäkla medveten om sin sjukdom. Sen när han tar ett återfall "glömmer" han vissa delar. Trots att det ger honom enorm ångest.

Vid de tillfällena önskar jag att jag var där du är. Färdig. Likgiltig och att jag inte älskade honom längre. Då är det ju så mycket enklare att bryta sig loss, även om det fortfarande aldrig är enkelt att lämna ett långt förhållande oavsett alkoholism eller inte. Men har man inga känslor kvar är det ju emotionellt jäkligt mycket enklare.

Vad tycker din man om att du faktiskt tänker lämna honom? Och att du inte känner något längre? Fattar han ens då eller fortsätter han bara köra sitt race där han är ofelbar?

och håll vägarna tillbaka öppna.Om du klarar det,vilket kan vara jättesvårt då det finns känslor och starka band.
Det är det allra bästa du kan göra för dig,dina barn och honom.Kanske han reder upp det,tar tag i sina problem,kanske inte.
Men då har du i alla fall fredat dig själv och barnen och kan ge er en trygg miljö.Ni kan ju hålla kontakt ändå och du kan hjälpa honom och ge ditt stöd,men från lite distans.

Läs lite härinne,tyvärr är det samma sorgliga melodi i nästan alla historier.
Vi som anhöriga trillar lätt ned i detta och kan inte ta oss ur trots att allt sunt förnuft säger att vi borde.
Så om du har kraft,läs in dig lite här på forumet,både på beroende och anhörigsidan och stärk dig själv.

Och välkommen hit!
Här är vi många som delar en liknande historia som din.

Och vi gjorde våra val och har nu på riktigt brutit upp för gott. Vi har haft berg och dalbana, men jag gjorde nu ett riktigt val och valde att lämna han. Ena stunden känns det Jättejobbigt, och sen nästa stund känns det som en befrielse till mig själv. Jag tvingar mig att tänka att jag har velat hjälpa och stötta många gånger i hans drickande, och haft många diskussioner på dessa två åren att tala om hur jag känner och upplever när han dricker, men gång på gång så har de diskussionerna inte lätt till något bra i slutändan. Han ser sig själv att inte ha problem , och jag är överdriven över det jag uttrycker.
Så min slutgiltiga väg blev ledsamt nog att jag valde att lämna honom för gott.
Fick höra senast från hans vän att han satt för ca en vecka sen själv och drack upp en halv vinbox. Vännen hans frågade varför han gjorde det? Han svarade att jag vet inte och nu efteråt så var det ju fruktansvärt onödigt av mig. Han säger till vännen att han vet om att han dricker för mycket, men att han jobbar på att minska intaget. Den meningen hörde jag också för några månader sen. ..och inget skedde...för stunden bara....men sen åter.
Jag önskar och hoppas ändå att han tar dag i sitt problem och söker hjälp och får rätsida på sitt liv helt och hållet.
Vi har ingen kontakt alls just och jag saknar inte den heller faktiskt.
Jag lägger fokus nu på mig och mina barn och att jag får börja leva åter igen.