Senaste kommentarerna i forumet

Kära ullabulla
Jag har inga tår kvar att trampa på så du är välkommen med dina synpunkter. Ja, som medberoende och nykter alkoholist så blir man själv lite syrlig och ironisk ibland. Kanske för att man hört alla bortförklaringar både för sig själv och från alkisen flera gånger (fler än man vill räkna)
Ändå så glimtar ju den där människan man en gång förälskade sig i och gifte sig med fram då och då. Rätt sällan numera.. Nu är det mer den där förhandlande typen, som gärna kommer med en dyr present eller föreslår en finare resa, för att få intäkten att kunna dricka lite mer..
En sorts "Avlatsbrev" helt enkelt..
Jag skriver av mig, för att orka.. Kanske kan jag tom få någon att igenkännande dra på smilbanden. Sitter faktiskt och skrattar ibland åt hur tokigt man beter sig.. Men det är lugnt.. Jag letar redan eget boende. Fasar visserligen för uppbrottet, eftersom det säkert inte kommer att bli utan böner och tårar. Men det är ett måste om jag ska överleva som människa med förståndet i behåll..
Nej jag är inte alltid stark och det känns skönt att ha medsystrar.. Har börjat skaffa mig ett litet kontaktnät, med människor som vet hur jag har det, som jag kan anförtro mig åt..

när jag läser dina inlägg är din distans till den man du lever med.
En sorts utanförskap som du känner och som blir mer och mer tydlig.
Kanske det behövs för att du ska kunna fjärma dig från er relation och få styrkan att gå eller förändra tingen på något sätt.

Alla hans beteenden är ju ganska typiska för en alkoholist.
Bortförklaringar,smyganden och lögner.Alla behöver vi vår vardagsdagbok för att påminna oss om att det är inte okej.
Jag ser inte fel, jag har inte fel i vad jag är delaktig i.

Han är en tragisk figur svårt sjuk i sjukdomen alkoholism.
Det kanske blir lättare för dig om du tänker på honom ur det perspektivet.
Ska han bli frisk/du bli frisk så kanske sanningar måste komma från båda hållen.
Kanske du kan låta en del av den värme och omtanke du förmodligen också känner få ta plats och göra ont.

För mig har det varit en lång sorgeprocess att ta farväl av den man jag en gång valde som nu har ersatts av en fullblods alkoholist.
Den gamla mannen glimtar till ibland,men för det mesta är han väl dold vare sig han är nykter eller inte.
Att behöva se det, den förlusten som båda faktiskt gör tar kraft och gör ont.

För mig har det varit till stor hjälp att lära mig mer om sjukdomen,och vad den gör både med den som dricker och med oss som står på sidan.
Jag har blivit mer ödmjuk och förstående och kanske också tappat ännu mer hopp än när jag började skriva här.

Jag är duktig på att trampa på tår,så ta till dig vad du vill med mitt tillfälliga inhopp.

Ja tänk så många gånger man hört hur träig man är.
Tråkig då man inte orkar prata mitt i natten.
Tråkig Att inte orka/vilja sexa med en alkohol illaluktande snubblande svin mitt i natten.
Tråkigt när man inte tycker det är ok att köpa vin, köpa öl, gömma smyga......
Ja ni vet vad jag snackar om....
Å ändå står man här....kvar vid deras sida.

Konstigt....
Helgen var "rätt" nyktert.
Bara fredagen med ett 6pak 2.8 (vad jag vet men gissar på 2)
Men....gick å la sig nästan före barnen....allt var så tråkigt, rast lös. Han gick å la sig.
Lördag, barnvakt, helt nykter....gissar jag.
Satt själv, tråkigt, inget att göra enl han.

Vi har nått kallt tyst krig. Jag vet vad jag krigar om..(tankar snurrar mycket sen jag börjat läsa här)..Men vad krigar han om??

Just fått boken "djävulsdansen" hoppas den är bra.

Jag fortsätter läsa, lära, fundera å fråga....

Nää va faan.....
Hur varför???
Fattar inte????

Så dubbelt allt är. Precis som du skriver Billabong, man älskar den nykta sambon men förtroendet är bränt.
Mår så förbannat dåligt. Vaknar med en ångest som river och sliter i mig, får verkligen kämpa för att fungera i vardagen nu.
Är alkoholister dubbelnaturer? Bryr de sig om vad deras nära och kära tycker?
Hur hanterar man det? Ena sekunden bedyras det att han älskar mig och har stor respekt för mig och mina känslor. Och att jag absolut kan lita på honom. För att i nästa sekund stoppa ner den där jäkla vinflaskan i väskan till jobbet och blanda ut den öppna whiskeyn med vatten! Precis just det som han veeeeeet riskerar att rasera vår relation totalt och som senast dagen innan var på tapeten?
Fattar inte...

Kom att tänka på när jag insisterade på att montera ihop en tre meter lång plockepinnbokhylla efter intag av glögg och diverse andra alkoholhaltiga drycker.
Ställde in alla böcker och kände mej väldigt nöjd med mej själv ända tills nästa morgon då jag beskådade verket. Tornet i Pisa lutar bara lite jämfört med vad den hyllan gjorde.
Det blir mycket gör-om-gör-rätt när a är inblandat.

Det gör ont i hela mej när jag läser om hur din man beter sig och hur du upplever det.
Äntligen ramlade polletten ned.
Jag är nog väldigt lik din gubbe när jag är på kanelen.
Så tröttsamt för omgivningen (mest den närmaste).
Jag har kallat min man för jävla tråkmåns när han inte varit intresserad av att delta i mina fylleupptåg och knasiga idéer.
Det är plågsamt att liksom se sej själv genom en tredje parts ögon.
Man fattar ju inte själv hur jobbig man är.

Jaha.. konstaterar att herrn tar igen idag, vad han missade igår när bolaget var stängt..
Han började redan vid 11-draget och har "grejat i trädgårn" (så att han kan kuta som en skottspole till ölburkarna eller om det är vinpavan i källaren)
Han är alltså rejält på röken, men inser inte det själv..
När jag tittade på honom så fräste han till: Va ere om.. Är det nåt som är fel kanske?
När jag inte svarade så traskade han runt i köket medan jag lagade mat och började föreslå vad jag skulle krydda med och kunde han inte hämta lite "kryddgrönt" till såsen.. ? O-ombedd, tar han sedan kompostpåsen och traskar ut..
Återkommer efter 10 minuter.. utan kryddgrönt..
Eftersom jag vill ha lite matro, så säger jag inget, utan lägger upp maten...
Men använde du ingen persilja och gräslök..?
Och så kommer han på sig själv: Visst fan, jag glömde.. Äsch, det gör väl inget.. det är säkert lika gott utan..
Det där Äsch det gör inget har jag hört till leda..!
Varje gång nåt går sönder, för att han är fylleklumpig! Eller får en "lysande idé" som ska genomföras, men där finmotoriken sviker pga alkoholen.. Eller helt enkelt för att Förståndet sedan länge är borta..
Nu stramar han upp sig och sitter och småhickar.. Fast det är ju naturligtvis "magen".. inget annat..
Dessutom är han sur över att jag inte har minsta lust att göra honom sällskap i trädgårn men jag orkar bara inte lyssna på hans tirader idag..
Over and out för idag..

Vi sitter i samma båt med våra egotrippade krakar som vill att vi ska ge dom ständig bekräftelse..
Och egntligen spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse de får.. så är det alltid tomt...
Ta inte åt dig att det skulle vara ditt fel! DET är bara projektioner, för att de inte vill se sina egna svagheter!

Jag tror att vi måste ta det i vår egen takt.. Det är inte "bara" att ta sitt pick och pack och gå.. Och även vi har ju perioder som är "lugnare".. Det är då man liksom resignerar.. och tycker att "så farligt" var det väl ändå inte..?
Ekonomin betyder en hel del också, när man är pensionär.. Men för min del har jag kommit underfund med att jag tror att min själsfrid väger tyngre..
Jag orkar inte längre åka berg&dalbana i hans humörsvängningar och löften om bot och bättring, som försvinner så fort systemet öppnat på måndag morgon..
Jag kommer nog att hänga kvar här ett tag till för jag behöver också.. och kommer att behöva pep.. Det är ju inte över förrän den feta damen sjunger..
Styrkekramar till dig kära medsyster!

Våra gubbar uppträder nästan exakt likadant med sina tirader och alltihop. 40 år har vi levt tillsammans och det är inte lätt att lämna det invanda livet med barn,barnbarn, grannar, trädgårdar och ekonomisk trygghet. Vet inte om det är värt det. Jag vill inte bli bitter och jag vill heller inte låta mitt liv styras av hans variationer mellan surgubbe och jovialisk historieberättare, gärna skitsnack om kompisar och grannar som bara han själv tycker är intressant. Så jag vidgar mitt umgänge och hittar på egna grejer, får se hur länge det håller. Du har tagit ett steg till, jag följer dig och sympatiserar med dig, etanoldrift!

Nej blev slutordet med ett kommatecken. Jag är inte så flink på hur man skriver och redigerar på sidan. Men det kanske fick en symbolisk betydelse?

Löften ger han aldrig, min man. Som mest ...
Jag ska dricka mindre
När då? Sen.
Hur mycket mindre? Mindre, sa jag ju. Om du tjatar dricker jag mer.
Några dagar senare ...
Har du bestämt dig konkret, hur ska det gå till?
Måste du ta upp det just nu? Du har ingen timing, du får ingen framgång.
Det finns inte något tillfälle som är rätt att tala om ditt drickande.
Fattar du att alkoholismen är en relationssjukdom?
Sluta mästra mig, har du läst på nu igen? Tänk efter vad som är dina problem! Varför äter du piller?
För att jag lever med en man som inte kan ta hand om sig själv på nätterna och jag vet aldrig hur kvällarna ska sluta. ( jag tar en låg dos venlafaxin sen ett halvår för att orka med
vardagen. Att sexlust försvinner har föga betydelse i sammanhanget )
Min man ber aldrig om ursäkt, för honom är det synonymt med att krypa till korset.
Han vill ha mycket bekräftelse om han har klippt en häck eller tvättat bilen eller köpt en ny gräsklippare.
Nej,

Jag har slutat tro på löften om att "dra ner" och dricka måttligt.. Jag VET, att är första klunken tagen, så kommer allt som inköpts för dagen att åka ner efter..
Jag vet att vi som står bredvid, in i det längsta hoppas och tror.. Men om vår "alkis" inte har insett problemet (och det gör de sällan)
Så finns det inget vi kan göra, mer än ta oss ur den omedelbara närheten..
styrkekram vännen. du är långtifrån ensam om att ha fått dina förhoppningar krossade..

Även fast vi inser, att vi inte kan förändra ett förbannade jota..
Jag har också funderat över faktumet, att vi kvinnor låter våra "alkoholister" kidnappa våra liv i betydligt högre grad än män, med alkoholiserade kvinnor..?
En man stannar inte hos sin alkis, utan tar sig därifrån eller sparkar ut henne mycket fortare (om de inte har samma problem)
Medan kvinnor alltid förutsätts "ta hand om"....
Jag tror att det är dags att verkligen titta på sinnesrobönen och konstatera VAD vi kan förändra och sedan gå vidare med vissheten att i det här fallet så HAR vi gjort MER än vi egentligen kunnat.
Vi kan inte förändra en annan människas tankar och känslor.. inte heller deras beteende.. (vi kan iofs få dem att "gå på vita knogar", men då anser de inte själva att de har problem, utan gör det av bekvämlighet för husfridens skull)

Ja.. jag antar att det är lite av "den kokta grodans princip"... Det går så långsamt och under en så lång period att man både vänjer sig och blundar.
Man orkar inte "ta tag i problemet", för det innebär ju en del bråk och sura miner (jag har hittills inte mött en alkoholist blivit överlycklig över att man talat om för dom att dom är alkoholister..)
Och sedan att det är dubbelbottnat.. Någonstans inuti den där nerkissade kraken finns ju den där människan som man älskar eller älskade..?
Sant är att det har en effekt på känslorna, och när det till slut bara finns "förakt" kvar, så är det svårt..
Jag kan inte skylla på någon annan! Jag gick in i detta med vetskapen att det fanns alkoholproblem under ytan.. Ja, jag höll själv på att bli alkoholist på kuppen.
Först i mina försök att "ransonera" hans drickande, genom att dricka en del av vinet som han köpt åt sig.. Tills jag upptäckte att han köpte dubbelt så mycket istället, bara för att få anledning att dricka en hel flaska själv..
Jag upptäckte till min fasa, att jag själv inte kunde sluta dricka förän flaskan var tom.. (även om jag hade bestämt mig för att bara ta ett eller två glas..)
Så jag tvärslutade i slutet på januari och längtar inte speciellt efter någon form av alkohol. (kan känna att det vore gott med ett glas vin, när jag är ute med mina vänner, men känslan försvinner fort..)
Numera har jag tom svårt med vanliga kalas, där folk inte blir snörfulla, utan bara sådär lagom "glada i hatten"/salongsberusade..
Så jag antar att pendeln svänger..?

Jag känner igen allt i din beskrivning,smygandet, gömmorna, projektionerna . Hur man till sist ser sin man som ynklig figur som man inte vet om man ska skratta eller gråta över. Inte så sexig och åtråvärd precis i sin nerkissade byxor, hur fan kunde det bli så här?

Tillbaka igen, hoppades jag hade slutat min tråd även om jag läser andras. Varför blir jag besviken och överrumplad?
Det är löjligt förutsägbart när man ser hur somrarna har varit de senaste åren. En skaplig vår, man börjar längta till sommar och ledighet. Första veckan i juni märks tecknen och sen tilltar drickandet med höjdpunkt på midsommardagen då de flesta tar det lugnt och vilar upp sig. Och vi är tillbaka på ruta minus ett.

Vad skönt att höra Monika, att du finner tröst i det jag skrivit. Jag vet hur skönt det är när man läser här på forumet och verkligen känner igen sig och kan få stöd av andra som är i samma situation eller som har varit.
Jag har speciellt följt Izzy här som legat steget före mig hela tiden.
Tiden sedan jag skrev sist har varit som en berg- och dalbana. Ena dagen helt ok, sedan andra dagen fylld av ångest och skuldkänslor. Idag har jag haft min man här för jag behövde hans hjälp med praktiska saker. Men det var jobbigt eftersom jag såg hur ledsen han var och då kommer mina skuldkänslor direkt. Så nu här ikväll har jag mått riktigt dåligt. Nu ska jag snart sova och det är tur att jag har stilnoct att ta till. det säger jag.

Hamnade här idag för första gången. Skrämmande hur mycket jag känner igen. Tänk att vi är så många som lever dessa dubbelliv och när vi äntligen vilket ta oss ur dem så får vi kämpa så, inte bara mot "problemet " utan mot alla andra runtomkring som tror de vet... Vilket de verkligen inte gör...

Är själv i fasen... Orkar jag lämna och finner stor tröst i att läsa kaeljos tankar och framsteg kram

Det tog mig 7 år att jag levde med en alkoholist och att jag är medberoende. Jag köpte till och med spriten ett tag för att veta hur mycket som skulle konsumeras. Sjukt? Ja helt klart men det i såg jag inte då. För varje gömd flaska försvinner lite förtroende och till slut även kärleken. I alls fall till den personen som dricker, för min del kommer jag nog alltid älska och sakna den nyktra sambon men någonstans ör han borta och mitt förtroende bränt. Fundera på hur du vill leva ditt liv och prata med andra ju mer man döljer desto värre blir det. Jag försökte hota men det hjälpte bara en tid sedan var det som vanligt igen. Nu bor jag själv med våra två barn och även om jag saknar honom känner jag mig fri. Lycka till och glöm inte bort dig själv i detta.

Tack för era svar. Kunde senare och läsa mig till detta men i ren skräck skrev jag här det var det värsta jag kunde tänka mig så jag fick panik.

Fyllestadierapport..
"objektet" är efter 2 öppet redovisade folkisar (och säker lika många 7,2:or nere i källaren)ubersällskaplig och kontrollerande.
- Vad gör du?
-Vem pratar du med..?
-Vad ska du göra nere i källaren?
Jag la bara in tvätt i torktumlaren.. Och sedan satte jag mig vid datorn.. Efter 5 minuter hör jag hur någon kommer upp från trädgården via källaren.. - Vad gör du? ska du inte komma ut en stund..?
Du sitter för mycket inne.. och du rör dig för lite...
Måste du sitta och skriva NU.. Det är ju vackert väder och jag tänkte att "vi" skulle grilla..
Jag har någon hängande över axeln som står och läser det jag försökt skriva som facebookinlägg.. INTE kul! Inga hemligheter, men det känns som om han bevakar vad jag skriver och säger till andra människor.. Pratar jag i telefon så sätter han sig bredvid och tjuvlyssnar.. om jag påpekar får jag höra att dom som är "trogna" i sina äktenskap minsann inte har några hemligheter för varandra...
Det var länge sedan jag vågade bjuda hem nån.. och jag märker hur min värld har blivit mindre.. Ett osynligt stängsel som blir snävare för varje vecka..
SUCK! dubbelsuck..
VI, betyder i det här fallet.. att han tänder grillen (medelst en halv flaska tändvätska över briketterna och tuttar på) Sedan betyder det att "jag" ska göra iordning det som ska grillas + tillbehören, duka, hämta en "folköl" och påminna honom när det är dax att vända på köttet... Eftersom han strosar runt i trädgården och är högljutt "lyrisk" över att det äntligen är sommar..
Lite svajig är gången men vafan.. gräsmattan är ju ojämn.. Men kom och sätt dig gumman.. För FAN koppla av nån gång.. Ta en öl och va som en männska!
Nej tack! jag vill inte ha nån öl.. Du vet att jag har slutat dricka..
- Måste du dra upp det där igen? Fy fan vad du är tråkig.. Missunnar du mig att ta en pilsner?
Nejdå.. drick du dina pilsner.. Jag känner hur grannarna spetsar öronen och glor.. så jag går in stänger toadörren och gråter....
Måste snart gå ut igen innan han börjar gapa och härja.. Håll masken, låtsas som det regnar.. snart, snart är jag härifrån hoppas jag.. innan min egen värld börjat krympa för mycket i ett fängelse som inte finns utanpå, utan mer innuti mig själv, där jag begränsar mig för att inte väcka vrede, uppmärksamhet och sura miner..
Eftersom han håller på och försöker "dra ner" (hahaha.. den gick jag inte på) så har han antagligen köpt för lite i förhållande till vad han egentligen vill ha och därför har han lite småpanik.. bara folkisar och systemet är stängt..

Jag vet att jag inte är ensam och på sätt och vis är det skönt att vi kan stötta varandra.. Ja, mitt tålamod är slut.. men jag måste stå ut ett tag till
den här helgen är inte kul.. men jag hoppas kunna flytta inom max 3 månader..
kram