Senaste kommentarerna i forumet

hej!
Känner igen mig. Min man jobbar fortfarande. Jobbar man så kan man inte vara alkoholist enligt min man. Och att jag och barnen mår så oerhört dåligt av hans sätt att dricka. Han blir okoncentrerad, dryg, tjatig, och glömsk. Men han har trots det inte några problem. Det är vi som har det. Känner du samma hopplöshet som jag? Min man smyger. Dricker inte öppet. Lycka till med boendet. Kanske får du tag i andrahandsboende tills vidare?

hej!
Känner igen mig. Min man jobbar fortfarande. Jobbar man så kan man inte vara alkoholist enligt min man. Och att jag och barnen mår så oerhört dåligt av hans sätt att dricka. Han blir okoncentrerad, dryg, tjatig, och glömsk. Men han har trots det inte några problem. Det är vi som har det. Känner du samma hopplöshet som jag? Min man smyger. Dricker inte öppet. Lycka till med boendet. Kanske får du tag i andrahandsboende tills vidare?

Håller på att leta bostad för fullt. Problemet är ekonomi eftersom jag själv är sjukpensionär. Inte lätt att hitta en billig lägenhet och en hyresvärd som tycker att årsinkomsten räcker, trots att jag inte har vare sig skulder eller lån..

Nu börjar det skena iväg. Tvekar mellan att ta hjälp utifrån eller göra ett försök själv.
Skulle behöva alla praktiska tips jag kan få, för jag är fast besluten om att fixa detta själv! Tacksam för alla tips!

Gör ju först en utredning innan de "tar barnen" och det är ju vad jag kan förstå inte du som gör fel och det är du och barnen som bor där.

Tror dock att socialtjänsten måste kolla upp det om de har fått in en anmälning, men tar barn på kommando har de mig veterligen inte gjort.

Med trevlig väninna.Solen sken på oss och vi var båda i ro.Fantastiskt att få känna såhär,att när man äntligen unnar sig vila så kommer inte oron som ett brev på posten.Ha det bra alla därute.

Hej! Jag tror tyvärr att det är så att man alltid blir påverkad när ngt i familjen inte stämmer. Det går inte att distansera sig för det vi lever med varje dag, hur gärna vi än vill tro att det är så. Korta stunder kanske, men vi påverkas mer än vi kan tro. Det är min absoluta övertygelse. Kram

Hej jag levde med en man som var rent elak tidigare, inte alkoholist men det är ändå samma mönster. Att hota be eller gråta har ingen effekt. Det måste kännas att den här ggr är det allvar och att man visar det i handling inte ord och ändlösa bråk. Jag var precis som du helt beroende av honom, och fick yrsel varje ggr jag tänkte att jag måste ta med barnen och flytta inte minst för deras skull. Efter många försök och turer så gjorde jag det. Det blev som att ta hål på en ballong med honom. Grät som ett spädbarn ville inte leva osv. Tyvärr så har kärleken oftast tagit slut när man väl får kraften att gå. Men det positiva som hänt är att flera år efter separationen så tackade han mig att jag drivit igenom skilsmässan med järn hand. Pga att då mådde han så dåligt att han sökte hjälp på en mansmottagning för att komma tillrätta med sina aggressioner. Och har efter det blivit en god far till våra barn. Nu har jag ett annat dilemma lever med en snäll och god make, men som har stora alkoholproblem och jag är livrädd att hamna där själv. Därför drar jag i handbromsen för egen del nu och skall vårda mig och sluta med mitt tröst drickande. Jag spyr på alla tomma ölburkar mm. Så tänk på dig själv och barnen, då finns det en stor chans att han söker hjälp på riktigt. Även om barnen är stora så är det viktigt som förebild att hit men inte längre. När de ska gå in i vuxenlivet. Det är aldrig för sent att förändra. Min förra man blev hotfull i början, men då var jag så stark så jag bjöd upp till dans om han ville kriga. Det var då han föll ihop som en tom ballong. Men gör för Guds skull inte så när maken är påverkad! För då kan det gå illa. Kram och lycka till!

Min man är alkoholist fast han skulle själv inte kalla sig det. Från fredag eftermiddag till söndag kväll dricker han mängder öl och vin. Det märks inte så mycket för den som inte känner honom. Han håller "stilen". Han tränar mycket, har ett bra jobb, är mycket kreativ och trädgårdsintresserad, han är inte aggressiv men han blir trött, sover stora delar av helgen, skyler på arbete. Det är aldrig alkoholens fel. När jag läser om medberoende känner jag inte igen mig. Jag är självständig, har ett bra jobba, egna fritidsintresse, egna vänner. Jag försöker inte gömma undan min mans alkoholism, jag låter honom ta sitt ansvar men jag mår ändå jätte dåligt. Jag bär på mycket aggression och kritiserar min man vilket få honom att säga att det är mitt fel att han dricker för att jag är en elak kärring. Jag vill inte skiljas men jag vill klara av att inte gå in i diskutioner när han har druckit och jag vill klara av att inte bli påverkad av hans drickande. All frustration och besvikelse gör att jag blir väldigt kritisk och negativ till allt min man gör och säger vilket hjälper inte vår relation. Jag vet att det är inte jag så gör att han är aggressiv men mitt beteende gör inte saken bättre. Hur gör man för klara av att inte bli negativ påverkad och behålla sin goda humör. Mina vänner och mina barn tycker att jag är en lugn, trevlig, omtänksam och harmonisk människa men med min man är jag helt annorlunda.

Du har absolut inget att oroa dig för. Ingen kan för det första säga till socialen att de "ska ta någons barn ifrån dem". Det avgör socialen. Det är inte du som druckit och din sambo bor ju inte hos er. Fortsätt så - då finns det ingenting att oroa sig för. =)
Kram

Hej Margaretavilhelmina! Känner sååå igen detta! Att "städa" och skydda sin alkoholist för att det är pinsamt och man skäms. Man vill inte låta sin lyckliga fasad raseras, men ibland undrar jag om det inte är det enda rätta om det ska ske en förändring. (Jag är själv dotter till en alkoholist, har två barn med en alkoholist och är nu nära på att bli en alkoholist själv). Nu på midsommar var jag nykter och körde, jätteskönt. Träffade en gäst på festen som varit nykter i 19 år. Han berättade om vilken skit spriten ställt till för honom hur han hamnade i slagsmål och skämde ut sig jämt. Tillslut ställde hans fru ultimatum och sedan dess var han nykter. Pratade också med hans fru (sedan 30 år) som sa att man aldrig kunde tvinga någon till något, men att hon själv bestämt sig för att inte fortsätta leva i detta förhållande. Stark gjort och det blev räddningen för deras äktenskap! Hoppas det går bra för dig/er och glöm inte att det är dina val! Kram

Ja gillar verkligen inte högtider.
Dagen blev ändå riktigt lyckad. Trots allt. Det spårade efter middagen . Sedan skulle han plötsligt gå över till grannen. Bara bygga på gransämjan lite. Var redan ganska onykter när han gick. Skulle komma hem efter några timmar än är han inte hemma. Vi har gästerna kvar de ska sova över. Kommer han ihåg att han har nyckel ? Eller kommer han väcka alla å knacka på fönstret. Kommer han komma jätte full hem. Ska jag ligga här och bara vänta? Allmänt jobbigt och pinsamt inför gästerna. Detta är inte roligt!

Jag känner igen det där sura o vresiga . Ena dagen uppåt o jättetrevlig o glad o nästa precis som du beskriver. Det är/ var påfrestande att aldrig veta villket humör han var på. Hoppas att du får en fin midsommarafton ändå.
Kram<3

att säga nej!!! Jag har också väldigt svårt med det just nu. Bara för att han har varit så trevlig o hjälpsam mot mig nu. Han hjälper mig med saker i min lägenhet o fixar o grejar o bjuder på mat. Försökte säga nej tack till mat i förrgår men då verkade han besviken o så att det fanns ju så mycket o på en gång tycker jag synd om honom o stannar. Jag vill ju försöka hålla avstånd o så blir det så här. Ja ja vi får öva i att bli bättre på att säga nej!! Jag har altid haft svårt för det vad det än gäller för jag vill inte göra människor besvikna.
Stor kram o hoppas du får en lugn o skön midsommar Kaejlo <3

En surig karl. Fy vad det är drygt. Går omkring som en tre åring å surar. Vet inte riktigt varför. Spelar ingen roll.
Vi ska ha gäster ikväll och jag vill bara vara sjuk. Bit ihop och spela lite. Bläää
Trevlig midsommar alla !

Han behöver alltså bara vara nykter en månad.Jag börjar må bättre,riktar mig utåt och känner ro.Sen faller han,visserligen kort men ändå.Vi får kontakt,det är som vanligt,som förut.Vi är varandras stöd i detta och på en massa plan så blir vi ett par igen även om vi inte är det i verkligheten.Vad har han egentligen gjort? Jo svikit igen.Inte klarat trycket,igen.Visat återigen att han inte klarar att vara nykter.Vad ger det mig för signaler.Men släpp karln! Nu!
Fortsätt din resa utåt bort från honom och inåt mot dig själv.
Ska jag klara det,ja det ska jag!

Hej!
Skäms inte...det ska hon göra.
Ta hand om dina barn från nu och framåt, se till att er framtid blir bra.
Och om deras mamma inte tar hjälp och fortsätter på nyktert spår kanske hon ska finnas med mindre i framtiden?

Du har helt rätt!!!

Ärligt så i början åsidosatte jag det mesta för att finnas där när ångesten kom, såg till så han fick mat mm....
Men inte längre.
Har börjat leva mitt liv igen, sen en tid tillbaka, inte jätte länge men dock och det känns skönt.
Han finns med i bilden men jag försöker leva på mina vilkor, inte hans.

Vad jag menade med ansvar va väl om det möjligen följer alkohol problem som en röd tråd, men kan ha fel.....

Du skriver att din sambo/x inte tar ansvar, visserligen sant, men tar du ansvar? Lever du det liv du vill leva? Jag hoppas ni blir lyckliga båda två men ibland är det riktigt svårt att förändra andra människor, då måste man helt enkelt utgå från sig själv och tänka på sitt egna bästa. Du gick in i relationen som kärlekspartner, inte som omvårdare.

Lycka till!

Ja, jag kan bara säga en sak och det är att jag känner igen mig så väl i det du skriver. Har också svårt att bryta med min man, svårt att säga nej när han vill att vi ska ses av olika anledningar. Han vill också hålla koll på var jag är och vad jag gör. Jag har verkligen ingen annan man, men jag tycker i alla fall inte jag ska behöva redovisa vad jag gör hela tiden.
Jag har också snart semester och ingenting planerat. Hade gärna rest någonstans, men har tyvärr ingen att resa tillsammans med. Så jag får vara hemma, men det känns inte helt bra. Jag försökte anmäla mig till en sommarkurs på en folkhögskola några dagar, men det var redan fullt. Får väl försöka med det till nästa sommar kanske.
Kram till dig, Izzy

Tack Izzy för ditt svar. Jag kan inte säga att min man varit direkt elak. Men naturligtvis sagt spydiga saker ibland, men i det stora hela har han inte varit elak. Han är en skör och ängslig person och det är nog därför jag tycker så synd om honom nu. Han mår jättedåligt nu. Men han har ju hela tiden svikit mig med falska löften om att bli nykter och sedan ljuga och säga att han inte druckit fast han är onykter. Jag blev till slut deprimerad att leva med honom. Han var ju aldrig riktigt närvarande, kom inte alltid ihåg dagen efter vad jag sagt kvällen innan, kunde lova mig dyrt och heligt att han inte skulle dricka om vi bjöd hem vänner och ändå gick han och smygdrack under kvällen. Ofta hade jag ångest inför helgerna då jag visste att jag skulle känna mig ensam och bara gå runt och känna ilska och förtvivlan. Ofta hittade jag på en massa saker efter jobbet för att slippa komma hem för tidigt. Jag kände att om mitt liv skulle vara så här, så hade jag inte mycket att leva för. Så kunde jag ju inte ha det. Jag blev deprimerad och känner mig fortfarande deprimerad. Ibland mer än innan, ibland mindre. Vissa dagar har jag känt en glädje och befrielse, men de dagarna är tyvärr alldeles för få. Jag får ångest när jag träffat min man eller pratat med honom i telefonen. Han vill ju att vi ska träffas rätt ofta och ringer nästan varje dag och jag har så svårt att säga nej och avvisa honom. Det är säker för att jag har så dåligt samvete för vad jag gjort.
Jag har verkligen inte gjort detta för att skada honom, utan endast för att jag själv ska må bättre så småningom och kunna känna mig lycklig någon gång. Hoppas att det blir så! Just nu känns livet utan min man helt overkligt.

Detta ständiga tvivel som man inte kan få ur huvudet. Men jag känner inte direkt att jag kan tycka synd om mitt ex eftersom han fått så många chanser att bättra sig men inte gjort nåt. Han har bara försökt att lura oss o fortsatt att dricka i smyg. Jag måste påminna mig själv om allt som hänt o hur elak han har varit. Men jag tvivlar ändå o tänker att det kanske hade varit lugnast att stanna kvar o bita ihop för allting är så jobbigt nu o jag vet inte alls hur det ska bli med allt. Jag förstår dig så väl att du känner rädsla för att din son verkar kall mot dig. Det är samma för mig, min dotter har flyttat till sin pappa igen o hon är också kylig mot mig. Men det går upp o ner, ibland har vi det jättebra o kan prata sen kommer det perioder när också hon funderar mycket. Hon har ju också levt i det här hela livet o det klart det kommer stunder som hon tänker på allt möjligt o det får jag ta. Men det känns så tungt i bland så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kaejlo jag tror verkligen att du har gjort rätt men jag vet hur svårt det är att få in det i huvudet.
Fortsätt att kämpa, det måste ju bli bättre så småningomfast det tar tid!
Kramar till dig<3

idag ringde han,lite på lyset.Förnekade fakta och mumlade på om var jag varit i helgen,när jag kom hem osv.Dvs svartsjuk.Och jag går igång på alla cylindrar och vill genast hämta hit honom för att få stopp på hans idiotiska återfall.Var såå nära att åka ned.Men hejdade mig,ringde väninna som fick mig på bättre tankar osv.Men så tydligt var det mesta av mitt illamående suttit detta sista år och säkerligen flera år dessförinnan.Stress oro panik.Men nu,bara 5 timmar senare så börjar friden lägga sig igen.

Kanske kanske att mina verktyg maler på av sig själv.

Förstår inte varför man aldrig ger upp????
Det finns folk som gör slut över en liten fis på tvären, men inte vi....

Nu har han börjat ta antabus på riktigt, jag har varit hos en psykolog...mesta känns rörigt!
Mina föräldrar e besvikna att jag inte lyckas ta mig loss o släppa....o det e jobbigt

Jobbigt att inte ens nära ens försöker förstå, detta till trots att min mamma börjat jobba med narkomaner trots pension...o hon tycker det e givande o roligt...men mig kan hon inte förstå alls!!!!
E ju som min psykolog sa att dom e som mr Hyde o dr Jekyll...mr Hyde gillar man, han man vill va med, han som får en må bra....

Önskar bara man kunde va mindre jobbig i huvet, att man kunde trolla med knäna!

Vilka vackra ord det är - stilla frid.
Gud vad jag längtar efter det.
Det är just i den längtan jag alltid trillar dit.
Hittar bara lugnet i botten på vinglaset. Skit vad det suger.