Senaste kommentarerna i forumet

och kämpar så hårt för att hålla oss ifrån den.Men jag förstår dig så väl Trojja.Jag tror han förstår också att du faller.Upp på hästen igen :)

Jag vet inte om jag är blind, men en sökfunktion saknar jag, för att lätt kunna hitta trådar med exempelvis ”antabus och återfall”. /J

Snesteg?

helt otroligt att ja fall, du hade rätt ja fall
hade en stor fest, han va där, har sällan sett han så stilig, så snäll o respektingivande....
jag försökte hålla mig till de andra men föll på mållinjen
han lyckades, han sa orden, ja håller reda på dig ikväll ja tar hand om dig....

ja ringde han vid sen hemgång, sen gick allt snabbt, vaknade vid han morgonen därefter
jag skäms så otroligt mycket, han va lycklig, låg o såg på mig, sa älskling tom
han sa han va så glad o va nära mig.....
o gud tänkte jag....
va hade ja gjort jag hade UTNYTTJAT han, han skulle bara vetat att jag ringde för ja vart arg för en diss av en ja vart med förut...
ja tänkte...... va ja tvungen att vara med nån då i huvudtaget?
Ja tydligen.....
oki hur gör ja nu? Jo upp igen, ni ska veta hur ja skäms nu,...
Allt gick ju såååå bra.... men ja ger inte upp

på andras initiativ agerande och beslut.På det ska jag grunda mitt eget liv,min egen framtid.
Och jag lägger det i händerna på en alkoholist istället för i mina egna.
Hur tänker jag då? Var nånstans kan jag se att han har makten att påverka min framtid och mitt liv.
Varför ska mitt liv i så hög grad påverkas av hans beslut?
För att slippa själv,visserligen ingen ny insikt men ändå.

I allt annat är det alltid jag som styr rodret men inte i detta,hur kommer det sig?
För att jag inte kan besluta och styra åt honom visserligen.
Men hur många nya vägar kan jag inte kliva in på som gagnar mig och mitt liv.
Om det nu är så att han fortsätter vara nykter och att vi hittar varann igen så behöver ju inte mitt nya liv utan honom utesluta honom.
Det är ju det jag nånstans inbillar mig.
Om jag står kvar på stationen och ser tågen rulla förbi så kommer ju snart ett nytt,eller?
Kanske jag vågar åka med åtminstone till nästa station..

De är dom rätta orden Ulla Bulla du skriver i början, och det är så jag befinner mig i. Och förstår precis hur du menar med vågen. Kanske är nog så att varje dag växer mitt beslut innerst inne hos mig, men rädslan till vad? ligger ändå trots allt hos mig. Vad är jag rädd för? Är det ensamheten? Att veta att vi aldrig mer kommer ses och ha kontakt? Att jag kommer sakna den nyktra fina mannen? Ena stunden känner jag mig som världens ensammaste medberoende och ingen förstår. Sen nästa stund tänker jag nä, jag är faktiskt inte ensam. Detta forum och några andra bekanta jag vet om är ungefär i samma situation.
Jag har besökt Al-anon två gånger nu och det känns skönt att vara på de möten. Det är kanske de möten och forumet här och min terapeut som jag börjat gå till som gör att jag kanske kommer mer till insikt och finner mitt mod tillräckligt för att kunna släppa och gå vidare.
Kanske behöver jag den hjälpen för att sakta lämna han. Istället för att dra näven i bordet och sen gå.... Har testat det några gånger och det har gått sådär.
Tack för de ord du skriver Ulla Bulla. Det är så känslan är hos mig. Styrkekram

Och jag skapade ny tråd bara.

Hej Etanoldrift!

Jag ser det som att du redan kommit halvvägs!
Du vet vad du måste göra och du har redan vidtagit flera stora och viktiga åtgärder för att lyckas ta dig ur ditt dåliga mående och dysfunktionellaförhållande!

Nr1. Att du håller dig själv helt nykter är enastående och, enligt mig, en förutsättning för att orka se sanningen som den är och med hjälp av den lyckas ta sig ur!

Nr.2 Att du redan börjat söka dig nya intressen och vänner utanför den dimmiga bubblan, du långe levt i, är suvveränt för det ger ditt liv nytt bränsle som du kommer behöva. Du ser där att det finns andra som tycker om dig och det gör att du kommer kunna våga släppa taget om det som är dåligt för dig idag!

Nr. 3 Att du sist men absolut inte minst, börjat skriva och läsa här inne gör att jag förstår att du redan vet vad du måste göra. Sen är frågan bara när. Men det vet bara du!

Det enda du behöver göra nu är att samla tillräckligt mycket mod, kunskap och kraft för att kunna genomföra det du drömmer om, och räds göra.
Du inser säkert, som alla andra som sitter i samma båt som du, att den snart kommer att sjunka och att du, så snabbt du bara kan, måste ta dig till stadig mark- om du inte ska dras ner tillsammans med den svajiga och sjunkande båten.

Bostadsfrågan är alltid ett krux när man ska separera och framförallt i större städer! Har inget bra svar på hur du ska lösa den biten, men tyckte det lät så skönt när du sa att du i alla fall unnar sig att ta in på nått annat boende då och då! Fortsätt med det, så ofta du bara kan, eller sov hos vänner och framförallt; berätta för dina vänner hur du har det på riktigt!
Skydda inte honom mer! Förklara hur du har det, vad du upplever och sist men inte minst; rädda dig själv!!

Å kom i håg en enda sak!

Känns det fel, så är det fel!

Fortsätt skriv och läs!
Det hjälper mer än man kan tro och även om du inte får svar direkt, är det fler som läser och i och med att du skriver om hur du har det så hjälper du samtidigt många andra, som sitter i samma båt!
Win-win!! =)

Stort lycka till kommer från en som just lämat det sjunkande skeppet och precis kravlat sig i land.... !!!

Tillsammans kan vi!!!

Segra

du kanske bara startat en ny tråd...

av medberoende, förtvivlan och förvirring så nöts det egna jaget till slut ner.
Sunt förnuft och klokskap sätts hela tiden ur spel eftersom man väljer att strunta i den sanning som ligger rakt framför ögonen att beskåda.
I det så har man då känslan och kärleken till den som missbrukar som slåss mot förnuftet.
I detta bildas det ju då en krock som blir oerhört svår för hjärnan och hjärtat att smälta ihop till en helhetsbild.
Du sätter ju ord på det här och nu, kanske du är framme vid ett beslut,ett vägskäl.
Endast du kan ju avgöra detta,eller låta han och hans agerande bli vikten som beslutar i vilken del av vågen vikten läggs om du förstår min liknelse.

I vilket fall,välkommen till forumet och läs runt här.
Finns mycket att läsa och ta till sig om man vill.
Både på beroende och anhörigsidan.

Så tråkigt för er alla tre att livet ser ut så här nu! Jag vill ge dig rådet att lämna relationen snarast om hon inte slutar dricka. Ge henne ett sista ultimatum....en sista chans att sluta dricka, men klarar hon inte det så måste du lämna för er allas skull. Jag är fd missbrukare och själv barn till en alkoholist. Usch så många minnen jag har med klumpar i magen, ångest....då jag på väg hem från skolan undrar hur det är hemma idag då? Bespara er dotter detta.
Det är hårt men jag tror att det är den bästa chansen för att så snabbt som möjligt få henne att avsluta missbruket, och den bästa chansen för er att bli en familj igen. Det man tillåter kommer att fortsätta. Och jag menar att man på ett sätt tillåter ett missbruk genom att stanna kvar i relationen.
Jag själv missbrukade alkohol genom ett sjuårigt äktenskap och jag önskar att min man lämnat mig redan efter några månader! Då hade vi varit många som sluppit en massa tråkigheter......och jag hade blivit frisk och nykter tidigare.
Jag hoppas verkligen att det löser sig på bästa sätt för er dotters skull!

Jättesvårt att sätta sig in exakt i hur ni har det, vilken grad av kommunikation ni har och hur relation är med föräldrar, dig osv.

Spontant så tänker jag att jag tror du satte huvudet på spiken i en mening där. Hon tror att hon kan återgå till ett normalt bruk av alkohol. Bevisligen fungerar det inte, inte nu i varje fall. Eftersom hon ändå höll uppe så pass länge (ur en missbrukares synvinkel), så kom hon nog till ett läge att hon tänkte "ah, nu går det nog bra, nu är jag nog redo" och släppte lillfingret till alkoholen som ännu en gång slukade hela armen.

Jag skulle utifrån din historia inte råda till att tänka på att lämna osv, inte ännu. Mera kamp först, baserat på att relationen ändå är bra som det verkar när sambon är nykter.

Jag funderar på om jag i samma sits inte hade kört med en konfrontation igen. Kallat dit föräldrar, kanske närmaste vänner och allihopa satt sig ner ihop med henne. Inte för att peka finger eller straffa, utan för att markera att det är allvar nu. Kanske rentav ha med kontaktpersonen från Previa. Du kan också prova helt själv, men det gäller att verkligen markera och skapa insikt. Jag skulle också ha målat upp en bild av det som har hänt, backa bandet och återberätta för henne vad som hände förra sommaren. Efter nyår. Rattfyllan. Beskriva hur det var att se henne ligga i sängen med ytterkläder på och vinluktande. Som missbrukare är det lätt att förtränga det som hänt historiskt, men får man hela kartbilden på sina fadäser uppritad framför sig så är det en duktig psykisk käftsmäll.

Få henne att förstå att dricker hon en gång till så sätter hon jobb, familj, vårdnaden och sin dotter och inte minst sin egen hälsa på spel. På riktigt.

Skäll inte på henne, men stötta och visa att du/ni verkligen vill lösa detta ihop med henne. Först av allt så måste hon förstå och hon måste erkänna sitt problem. I det här fallet låter det som att hon också måste erkänna och ställa sig in på att hon kan glömma ALL alkohol kanske resten av sitt liv. Inte bara några månader och sedan prova igen. Hon måste komma till insikten att det här inte är hållbart och hon måste bygga upp viljan.

All medicin, rådgivning och hjälp i världen är lönlöst om inte missbrukaren själv är redo att kämpa.

Stort lycka till, hoppas ni grejjar det.

Själv viker jag ned mig för minsta kommentar,vinkling manipulation.Jag kan samla mig efteråt och märka vad som hände,men inte just när det pågår.
Fortsätt sådär,så har du snart gjort bort det värsta jobbet.

Tack :)

Tänk på dig! Och du har. Rätt!

Har tänkt en stund o jag väljer att säga det till han
det passar inte o jag vill INTE ha nåt mer från han, det här lutar mer att det blir för hans skull än för min o det är FEL!
han sa ju, låt mig göra nåt rätt, åter igen han han o han o jag får göra det som inte känns för min skull
nej nu räcker det

Jo men skulle sagt det för några veckor sedan då han sa det, känns lite sent nu?
vill inte han ska stå där o inte kan lämna tillbaka den.
vill inte sätta NÅN i skiten de är det som känns illa
men ja vill inte han ska komma

"Det passar inte, jag vill inte ha någon present!"

Lättare tänkt än gjort...
Kram!

Uppdaterar

alltså ja börjar bli irriterad o känner att han vill dra i trådar runt mig
han försöker nu me alla medel få tag på mig, hållas osv, de lilla minsta...
som idag tex så ska några spela låtar i närheten, han frågade om vi skulle gå o se dem tillsammans.... vadå VI! Ja tänkte nä trojja passa dig nu
jag sa ja tror ja har annat för mig. Då helt plötsligt säger han ja jo nej ja vet inte heller om jag vill (dagen innan lät det inte så)
Oki bra jag blev av med det.

nu är det så att jag fyller år här om dagarna. Och va har han gjort o vill? Exet har köpt en present o vill absolut komma dagen till ära :(
Ja sa jag kanske är på jobb då. Ja men ja får väl ändå försöka göra nånting rätt. Jag tänkte för mig själv mm visst verkligen passande nu då, o det har du kunnat gjort i flera år. (Han har svikit alla mina dagar under åren jag fyllt. O nu ska han FINNNAS där för o dra nåt tillbaka till stacken)

Ja hoppas jag får jobba. Allt går så bra nu, o nu ska han va där o förstöra för mig. Va kan jag göra? Säga du det passar inte ja vill i te ha nån present

Hoppas du lyckas ta dig ut från beroendesidan och ut från alla sidor här inne!

Livet utanför är mycket trevligare!! Jag lovar! =)

Tro på dig själv och var så stark du bara orkar i varje stund!

Stort lycka till kommer från en som vet att du kan...

Segra

inte ha en relation med mitt fortfarande sjuka ex.
Kanske vill mitt sjuka jag ha en relation med mitt sjuka ex.
Kanske vill mitt friska jag ha en relation med mitt så småningom friska ex.
Inte konstigt man blir förvirrad..

Förstått det här med de två personligheter han besitter.
Han är en snäll man och behandlar mig inte illa varken i fyllan eller nykter.
Därför har jag haft svårt att se min bitvisa besatthet som periodvis legat väldigt stilla och bara rullat på som i vilket vanligt förhållande som helst.
Dvs han har i långa perioder haft kontrollen (nästan) över spriten.
Men att se hur jag som du skriver ovan uppslukas av tankar om att hjälpa styra och kontrollera när han är sjuk och sen kan sjunka tillbaka,det mönstret är solklart nu och jag kunde bara skönja det tidigare.
Jag förstod inte hur jag kunde växla mellan dessa känslostillstånd och att allt blev intensivare och verkligare under hans drickarperioder,dvs jag fick min dos av kaos och känslomässig förtvivlan som nånstans ger min sjuka(medberoende) själ näring.

Detta som terapeuten sa,känsla tanke handling.
Känslan kring detta mönster har jag haft länge,tanken också.
Kanske jag är framme vid handling nu?

Kära UB,

Tror att den här insikten är helt rätt. Är det inte just exets drickande som triggar igång dig? Att ju sämre han mår, desto mer måste du hjälpa honom och finnas där? Jag tänker på hur många äktenskap/förhållanden som slutar i skilsmässa när alkoholisten faktiskt har slutat att dricka. Då kommer den medberoendes all ilska och besvikelse upp. Innan hålls det nere genom kontroll av alkoholisten och oro/försök att hjälpa. När alkoholisten klarar sig själv, så verkar det uppstå ett vakuum. Jaha - vad är den medberoendes roll och mening nu?

I den j-vliga relation jag levde i tidigare, så funkade det på det sättet i alla fall. Ju sjukare han var och ju mer dåligt han mådde OCH ju mer illa han behandlade mig, desto mer uppfylldes min hjärna av honom. När han mådde bättre och var lugnare, då började jag genast fantisera om skilsmässa och separation. Ingen frisk relation fungerar på det sättet. Alltså, ju sämre det var, desto hårdare knöts jag till honom. Det borde vara tvärtom. Det är också därför som det blir så oerhört SVÅRT för att få någon utomstående att förstå. Den normala reaktionen man får är då "men om det är så illa - varför lämnar du inte honom då?" eller "men så illa kan det väl inte vara - då skulle du väl inte vara kvar?". Alltså står man där som en idiot. Antingen blir man misstrodd eller behandlad som en idiot. Till slut håller man tyst. Till slut vet man inte vad som är sant och inte själv, utan det är den andra som dikterar alla villkor.

Jag kan säga att jag fick jobba på mig själv en hel del när jag sedan träffade min nuvarande man (låter som jag äter män till frukost...). Gamla mönster från den tidigare relationen satt kvar. Min nuvarande man är världens snällaste och skulle inte göra en fluga förnär - allra minst mig. Men det vara också väldigt svårt att vänja sig vid. Jag väntade på motreaktioner, hårda ord, förnedring. Det var ju så det skulle vara. Det var så ett förhållande funkade. Och det viktigaste - jag var inte värd mer än så. Jag var inte värd mer än så...

Lite rörigt inlägg, men du kanske förstår hur jag menar?

Kram till dig

Fick en ny insikt nu på morgonen.Första steget både i Alanon och AA är ju just detta att inte att man inte har kontroll över alkoholen,alkoholisten.
I alla fall i mitt fall så handlar det mer om själva alkoholisten,dvs att jag har upparbetat ett sånt fysiskt och psykiskt behov av min alkis att jag har jättesvårt att avstå kontakt.
Men det lustiga är att när han varit nykter, mått bättre så ramlar allt ned på mer normal och rimlig nivå.

Kanske det är just det som är grejen.När han beter sig som alkoholisten så triggas jag och mitt medberoende igång.
När han är nykter och mer i balans så kan jag luta mig tillbaka och bete mig som folk och mitt enorma behov av honom går ned till sunda nivåer.
Märklig insikt och som vanligt egentligen solklart, men det har det inte varit för mig förrän i morse.
Man kan ju tycka att suget efter en person ska öka när den personen beter sig friskt och bra.
Då ska man vilja ha kontakt och närhet,men då kan jag vila.

Jag är så mycket sjukare i relation till exet än vad jag insett.

och en mysig fredag önskar jag dig Ullabulla,
M

Både du dottern och frun.
Jag vet inte hur mycket du läst härinne.
Men det finns många berättelser som spinner under lång tid.
Olika sätt att hantera "problemet" och olika sätt som vi anhöriga reagerar på.
Om någon utanför såg på er skulle de förmodligen göra pinan kort och säga, gå utan tveka och ta dottern med dig.
Vi som läser och skriver härinne, vet att det inte är fullt så enkelt.

Det är väldigt svårt att ge generella råd.
Det bästa tips jag kan ge dig är att läsa tills ögonen blöder och kanske sen försöka samla ihop alla fakta du har och ta någon sorts beslut.
Stanna och kämpa för er allas skull.Eller gå och kämpa för dig och din dotters skull.
Din frus kamp är hennes egen oavsett om du stannar eller går.
Och det är den allra första insikten du måste ta till dig om du inte redan gjort det.

Välkommen till forumet.

Ventilerar lite framsteg ( kan va bra o se vad jag gör för o bryta mönster, kanske kan hjälpa nån annan här som sitter i samma båt)

Oki igpr va jag ute o träffa några vänner, lite alkohol inblandat och vart en lyckad kväll. Jag va lite nervös över att jag skulle få känningar av saknad från mitt ex, men nej det hände inte. Han ringde då han slutat sitt arbete. Sa som han brukar.... ring när du kommit hem.
jag brukar både känna jag vill de, o att jag blir glad av att han vill det. Jag kände att nåt inte passa nu
vadå ringa? Är jag hans flickvän? Kände lite surt i mig, som att jag inte va fri
tror ni jag ringde? NEJ det gjorde jag inte. Ja skicka sms att ja va hemma o skulle sova
nästa gång ska jag säga nja det får vi se om jag gör, eller rent ut sagt bara säga att det inte passar längre.
igår kände jag att mina vänner fick träffa mig på en nivå där jag var mer närvarande.
En av mina vänner fråga va han hade tagit vägen, jag brukar vilja prata då och säga nåt om han , men ja ville inte lägga nån energi på det. Sa bara han jobbar väl. Det är också en förändring för mig. Att förut vilja finnas vi han, så andra ska se de är han o jag, nu är det tvärtom