Senaste kommentarerna i forumet

I medberoende drabbade mig igår. Jag sitter här med en lyckokänsla av insikt! Min man kom hem från behandlingshem i förrgår. Vi pratade jättemycket om det som hänt och om våra liv framöver. Bra prat men ganska snabbt var jag inne i gamla hjulspår. Hur skulle jag ha gjort för att det här inte skulle ha inträffat? Hur ska jag bete mig i framtiden för att förhindra återfall för honom? Hur ska jag förutse återfall? Och en total känsla av skuld. Det här var ju till väldigt stor del mitt fel. Jag grät och grät och var totalt inne i skuldkänslor av att ha orsakat min mans dåliga mående. Det ska poängteras att min man inte la skuld på mig. Möjligen kunde jag känna en liten ton av-ett litet behov från hans sida-att dela skuld men inget uttalat. (Och skukddelning från den beroendes sida borde väl jagats medveten om!) Jag var låg hela dagen. Tårarna vara rann och rann. Det var inte förrän på kvällen som jag kom till insikt om vad som hade hänt mig. Akut skov av medberoende!! Ha!! Vad skönt när all skuld bara rann av! Och jag kom till insikt om vad som hände mig! Vilken lättnad!

Jag har ETT ansvar. Mitt mående. Punkt. Han får ta ansvar för sitt. Ingen som inte har varit medberoende kan nog förstå vilken befrielse det är att komma till den insikten inte bara logiskt utan även i maggropen. Nu vet jag att mitt medberoende säkert kommer att drabba mig hårt igen men att jag har stort hopp om att det ska släppa taget snabbare. Jag ville bara berätta.. Skriva av mig lite. Lätt och glad i sinnet är jag. Just nu iallafall :-) Ha en bra dag du som läser detta. Det ska hag ha iallafall!

Uppdaterar

mannen har inte sets till med att ska få hjälp, tror inte ens han försökt på det sättet hans ord framkommit....
mannen är full lite varje vecka, dock inte 3 g per vecka men häromdagen hade han blandat morfin o öl... åkte dit av oro vilket är typiskt medberoende. Jag vände nästan i dörn. Han såg förfälig ut. Helt nerdrogag, kunde inte fästa blicken mot mig. Det gjorde ont i mig, och jag tyckte inte ens synd om honom, vilket jag brukar göra. Jag tyckte mer synd om mig när jag satt i hans misär. Och det vart jag glad för att känna

Va starkt av dig att bryta helt
vi är tyvärr i samma umgänge, och mitt umgämge betyder allt för mig. De är min familj
visst skulle vi kunna sluta ringa varandra o att det minskar på det men att komma dit är svårt just nu. Men ja vet att det behövs :(

Känner mig mest bara skräckslaget förvirrad just nu. Men har de senaste två dygnen berättat mer än jag gjort på många år och det är bra. Att jag hittat hit till den här sidan är bra och idag ska jag ringa en stödgrupp. Tack till alla här, det betyder mycket att få läsa era berättelser.

Jag glömde att nämna att vi har ett väldigt bra privatliv när inte alkoholen är med, visst vi har haft våra "ups and Downs" som dom flesta, men det har alltid ordnat sig och vi har ett bra liv tillsammans när hon är nykter.
Men det här är ett stort orosmoment och det äter upp lyckan inifrån på nåt vis.

till dig och familjen och nej till alkoholen
Och han kanske klarar att avstå.
Det svåra är ju att ha en strategi om han inte klarar att avstå.
Dvs inte pinna iväg som straff utan helt enkelt konstatera att nähä,det funkade inte och då gör jag såhär.
Eftersom han är sjuk så är ju risken stor att han trillar dit eller börjar smyga med alkoholen för att inte såra dig,eller för att han troligen inte vill att ni ska splittras.
Det svåra är ju då att stålsätta sig.Du gav honom trots allt en chans,flera chanser till men han väljer att fortsätta dricka.
Eller klarar inte att avstå,hur man nu än väljer att se på det.
Handlingsplanen måste nog ligga hos dig.Du kan ju också gå nu och säga att han är välkommen om och när han varit nykter si eller så länge.
Men återigen det är ju bara du som kan avgöra hur framtiden ser ut,Han har troligen svårt att klara sin vardag som det är nu och därför bör beslutet komma från dig om du har styrkan till det.
Kanske du ger honom ett halvår att kämpa på med återfall/nykterhet och försöker att inte lägga dig i hans process utan jobbar på att bygga upp dig själv och ditt liv tillsammans med barnen?
Sluta kontrollera oroa dig och lägga energi på hans kamp,som ju faktiskt i slutändan endast är hans kamp.
Kanske går du och välkomnar honom åter när han är nykter?
Jag vet hur segt klistret emellan en som dricker och en anhörig är.
Jag vet hur hjärtat blöder för en som har det tungt.Men din verklighet och dina barn som får leva i detta har också ett värde.

Klura vidare och börja bygg på ditt eget jag så gott det går.

Jo, jag vet att det vore bäst att följa det rådet jag själv skulle ge till min bästa vän. Alltså, att om han inte söker professionell hjälp så måste jag lämna honom.
Har sagt till honom, att jag snart inte orkar mer. Men ändå fortsätter han. Känns värdelöst. Kränkande, och blir så otroligt sårad att han ändå väljer flaskan framför sin familj.

Sa faktiskt det till honom idag, att han ska tänka på det jag sagt.
Att han behöver hjälp, att han inte kommer att klara det här själv, att han måste prata med sin läkare om det, hans mediciner har en del biverkningar däribland maniska symptom. Maniska symptom + alkohol som känslodämpare, bra blandning..

Ska jag själv vara den som ringer till sjukhuset och skvallra? Jag vill ju inte det. Jag vill ju att han gör det själv, för sin skull. För att han inser att det inte fungerar att leva så som han gör längre. Att det inte är bra, för någon.
Sa, att jag måste göra val som är rätt för mig i fortsättningen, att jag inte kan vara den som hjälper honom smyga längre. Att jag måste hitta tillbaka till mitt jag och må bra.
Och jag kommer inte välja honom, om han väljer flaskan.
Men hur många gånger, och chanser ska en människa få? Jag älskar honom fortfarande, konstigt nog. Samtidigt, som jag har börjat få svårt att se honom i ögonen längre. Jag litar inte på honom. Hur länge orkar man kämpa?

När han är sådär full som bara han kan bli. Kommer det ofta skilsmässa på tal, ifrån hans sida. Och han säger av sig allt ansvar gentemot barnen. Han vill inte ha dom. Inte ens varannan helg. Det gör så ont. Så ont. Hur förklarar jag det, om det nu går så långt? Hur säger man det till sina barn?

Det värsta jag vet är att vänta.
Vet att vi kommer prata om det på onsdag. Då kommer jag och sonen tagit tåget hem. Inte för än då, kommer jag veta vad han väljer.
Ovissheten är jobbigast just nu, oron för att bli bortvald. Att inte bli älskad. Att inte vara första valet.

Om någon annan kunde bestäma åt en,gör si gör så.
Man vacklar fram och tillbaka och förlåter och drar streck så det nästan blir löjligt.
Ju mer man förstår av sjukdomen alkoholism,ju mer förstår och förlåter man tyvärr.
Jag tycker det var lättare i början då jag var arg och skällde och skrek.Då blev det någon sorts mänsklig reaktion på den situation vi båda befann oss i.
Han rådde ju inte för det och sakta men säkert insåg jag det.
Och i takt med det ökade förståelsen och utrymmet för vad man hade rätt att kräva minskade.
Han var ju trots allt sjuk,jag valde ju trots allt att stanna,det kan jag ju inte lasta honom för.
Därför blir det liksom en dubbel skuldbörda man bär på.
Sin egen,varför man inte har vett att gå och sen då skulden att man faktiskt funderar på att lämna en uppenbarligt sjuk människa.
Inte enkelt och om du inte redan listat ut det så är det du som måste avgöra,ingen annan kommer att göra jobbet åt dig.

Tack för dina fina och kloka ord ullabulla!

Allting känns bara så tråkigt, så ledsamt just nu. Vet ju att jag säkert skulle klara mig själv, som ensamstående om det skulle gå så långt. Men.. hoppet är det sista som överger en va?
Tänker mycket på hur vår son tar det här, egentligen. Visst, han är bara 3, men ändå. Och snart har vi en till. Även, om han skulle klara av att bli helnykter, skulle jag + barnen klara av när/om han får återfall?

Fick han att åka hem idag vid lunch iaf. Känns jobbigt nu när han är nykter, då vill jag gärna bara krama om honom och säga att vi klarar allt och sen dra ett streck över det hela. Jag vet ju att det inte funkar innerst inne.. Märkte att han skämdes. Han ville inte kolla på mig - inte jag på honom heller.

Jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet att jag inte vill ha det som vi haft nu den senaste tiden. När vet man vad man vill med livet?
Och när vet man, ifall man ska stanna eller gå?

som de flesta av oss härinne.Om vi inte fungerade som vi/du gör så skulle vi inte befinna oss i denna situation.
Dvs inte ha styrka mod eller kraft att gå.Stannat kvar i en svår situation med hänsyn till alla andras känslor och mående.Nu då vi tagit oss kraften nånstans ifrån så kommer allt det andra som tidigare hållit oss kvar.Ångest rädsla ensamhet kaos.Det som vi flyttar/lämnar för att få slippa.Men vi slipper inte det,trots att vi vet att beslutet är rätt.Din närmaste tid kommer inte att bli lätt och du kommer att tvivla många gånger.
Men om du lämnar så finns det troligen en väg tillbaka om det är vad du innerst inne vill.Sakta kommer ditt egna jag att vakna tilll liv,om än i små doser i början.Så småningom kommer du att stanna upp och se färgerna,ljuset möjligheterna.Sen springer de och gömmer sig igen och du får leta ett tag innan de kommer tillbaka.Men det gör dom.

Den unga Ullabulla som fanns där för 20 år sedan börjar sakteligen komma tillbaka till mig.Jag bryr mig fortfarande ytterst mycket om,men jag kan idag se skillnaden på vad som är vettigt och ovettigt.Ibland väljer jag att göra det ovettiga,men jag ramlar ganska snabbt tillbaka till det jag vet är rätt.Vad som är rätt för dig kan jag inte svara på.
Men att leva i nuvarande situation och fortsätta må som du gör gagnar varken dig,din man eller barnen.
Andas lite luft och ensamhet och se vad du innerst inne vill.Be om en tidsfrist från din man för att du behöver det för att sortera ut vad som är rätt i ditt fall.Du har ju gett din man mer än en chans antar jag :)

Framtiden behöver inte vara huggen i sten för att du gör något som i dina ögon är drastiskt.

Borde jag kolla läget? Borde jag göra mig en förevändning att fråga om det eller det?
Ska jag skicka länken hit och ett inlägg som jag tyckte stämde så bra med hans situation osv osv.
Jag vet ju att allt det är mitt medberoende som försöker trixa med mig.
Här ska det inte trixas,åtminstone inte idag..
Idag ska jag ha en bra dag med fokus på mig själv och vad jag kan göra av denna vårdag då jag har massor av saker jag kan välja istället för ovanstående.
Basta!

Tack för era svar här. Jag har så dåligt samvete för allt jag ställer till med. Och detta dåliga samvete skapar ångest och då kommer jag inte i kontakt med mina innersta känslor. Jag vet inte längre vad jag vill, kan inte hitta det där "jävlar anamma" inom mig, längre. Vet nu att det närmar sig och att jag måste ta steget och flytta till stugan. Somnar med ångest och vaknar med ännu värre ångest. Allt är så skrämmande! Ska jag bli helt ensam i stugan!! Det är plötsligt så skrämmande, trots att jag i höstas såg framför mig att det skulle bli helt underbart. Jag vet inte vad jag känner, för ångesten har tagit över nu. Har jag börjat få känslor för min man, eller är det bara rädsla för det som är väldigt ovant. Tror att rädslan är obefogad, men nu är jag så orolig ändå för att kontakten med mina barn ska försämras. Jag har bara barnen som är nära släkt sedan. Trodde jag var så stark, men nu känner jag mig väldigt svag. Känner mig inte glad längre, vilket jag inte gjort på länge. Jag är som Zombie som bara går omkring och gör det viktigast på ren rutin och låter dagarna bara gå och längtar tills jag får sova. Men sova är också så svårt nu för tiden. Grubblar, grubblar och grubblar!
Tacksam att det här forumet ändå finns och jag kan skriva ner vad jag känner ibland.

bra liknelse.Även om jag tänker att vi nära anhöriga tar ett jättesjok av tyg och försöker täcka in alkoholisten med detta sjok.Sen springer vi runt runt vårt lilla tält och försöker nåla lappa och laga,allt vi bara kan.men lyckas vi? Njaa inget vidare.
Den som fortfarande vill dricka kan uppleva en "viss" kvävningskänsla av vår omsorg.Nej av med tältet och släng nålen och tråden och låt den som dricker föra den egna kampen.Vända trådarna mot oss själv och börja tråckla.Det är många blödande sår som behöver fixas.

göra en himla massa.
Om du orkar och vågar.
Du har börjat med att kika in här och skriva en grund till vad som kan bli fler tankar och reflexioner.
Allt som påverkar dig och ditt liv kan du göra.Även ditt födda och ditt ofödda barn har du all makt att påverka så långt det är möjligt.Hur du sen ska göra kring din kärlek mr drinking man,det kan få vara en senare fråga,då den kanske är alltför stor att greppa just nu.
Börja där du står,bokstavligen och kliv försiktigt vidare i den takt du kan vill och orkar.Läs andras berättelser och ta till dig det som du tycker stämmer överens med ditt liv.

Trots att det är 11 månader sen separation så hänger jag fortfarande här.Jag diagnostiserar mig själv som medberoende även om den termen inte används så mycket längre.
Men det är det närmaste en diagnos jag kunnat ställa på mig själv så därför håller jag fast vid den så länge den stämmer.
Att vara fast i relationen till en person som dricker vare sig man vill eller inte.
Att inte kunna göra sig fri trots att både förnuft och känsla säger en att det kanske är det rätta att göra.
Att tro sig vara maktlös och inte kunna gå eller förändra sitt liv till det bättre.
Att tycka att man inte har rätten att förvänta sig mer av sitt liv än att leva i en relation med en människa som uppenbarligen föredrar flaskan.

Tack för dem orden och jag försöker bryta mitt dåliga mönster, det mönstret som gjort att jag tillåtit henne att manipulera mig för att hon ska få leva sitt liv med alkoholen som enda kärlek/vän!
Det är jobbigt när man älskar ngn och vetskapen om att vi pratat om ev att gifta oss gör det värre!
Jag kan avstå alkoholen för ett liv tillsammans med henne men frågan är vad hon kommer vilja när hon "tillfrisknat" efter behandlingen

Du måste tänka på dig själv och ge dig själv en chans i livet. Denna kvinna sårar ju dig otroligt mycket och frågan är hur länge du orkar. Ibland får man skära bort det som sårar och sy ihop med nål och tråd.

att få rutin även på mitt sorgearbete och mina upp o ned dippar.De kommer som ett litet lämmeltåg.Befrielse lättnad framtidstro.Tomhet sorg,lätt ångest.Oro vilsenhet.Åsså börjar det om igen..Ju mindre input jag får från han sida ju tydligare blir dessa sorgcirklar eller vad jag ska kalla dom.Loopar kanske är ett bättre ord.För de återkommer ju med systematik.Men de inbegriper mig och inte så mycket han.Han blir mer i fjärran och jag mer här och nu.Om jag då skulle vara så osmart och träffa honom nu så tror jag att jag backar en del i min utvecklingskurva.Jag längtar inte så värst heller längre.Ibland kan det sticka till,att bara få en skymt,att bara få några ord.
Men det är lättare och lättare att avstå.
Halleluja!

Ja det skulle vara intressant att åka på konventet, jag får se om jag far möjlighet att komma dit. Det skulle vara trevligt att träffa dig också. Jag hoppas o tror att påsken blir trevlig. Jag ska fira den med mina båda barn o min fd sambo samt mina föräldrar i huset. Jag önskar dig också en glad påsk Mt <3

och friden lägger sig sakta.Fick rapport av dottern idag iaf att han tydligen är nykter.Kanske vill säga,jag tyckte ju han lät lite grötig förra veckan då jag sist pratade med honom.Men just nu så känns avståndstagandet från min sida (och hans) så tydligt så jag klarar att hålla det ifrån mig vilket fallet än är.Skönt.Glad påsk på er alla därute.

vill tipsa dig om ett konvent http://www.al-anon.se/wp-content/uploads/2015/02/Konvent-H%C3%B6kar%C3%…
Jag planerar att åka dit. Passar på att önska dig en ljus och glad påskhelg! Kram / mt

Tänkt mycket på mamma senaste dagarna. Hon har börjat gå på samtal med alkoholterapeut men såklart kommer inte nykterheten på köpet för det hursomhelst. Pratade med henne igår. Berusad. Pratade med henne idag. Nykter. Jag älskar verkligen min mamma när hon är nykter. Hon är så färgstark. Energisk. En överlevare. En kämpe. När hon är full blir hon så liten. Tragisk. Hon blir sorglig. Jag försöker acceptera att en kontakt med henne kommer se ut såhär. Att jag aldrig vet hur hon kommer vara. Försöker tänka att jag inte ska bli arg och upprörd när hon är full. Men ibland är känslorna svåra att styra över. Trots att hon va påverkad igår behöll jag lugnet. Försökte prata som vanligt. Hur gör ni? Har ni accepterat att er anhörig är och troligtvis förblir alkoholist? Har ni kvar dem i era liv? Försöker ta det vackra i henne och förstärka det. Men det är så svårt att bortse från det andra. Över varje dag på att acceptera det jag inte kan förändra. Älskade älskade mamma...

Jag har ältat mina egna fel men kommer bara till slutsatsen att min tjej kanske aldrig kommer ändra sig(hon har druckit, tagit droger ibland sedan ca 15 års ålder och fyller 30 i år) detta är ngt som tynger mig!

Jag ska försöka att prata andra i liknande situationer dvs medberoende/anhöriga så jag får medlen att förändra samt bli starkare så att jag kan stå emot

Tar återfall är otrogen skulle det stå ovan..

och välkommen hit.Läs och begrunda vad andra kommit fram till och se vad som stämmer med ditt liv.I mina öron så låter det ju som att du lever ett ganska svårt liv med tanke på hur din tjej beter sig.Vi som anhöriga vill ju så gärna att allt ska bli bättre.Anledningen att du skriver nu kan ju vara att du fått chansen att tänka efter i ensamhet.
Använd tiden till att spalta upp plus och minus med relationen och se vad som överväger.Försök se vilka möjligheter du har att påverka din egen situation till det bättre.Om du har några strategier om hon kommer ut igen och tar återfall/ blir onykter.Att ställa ultimatum tror jag att de allra flesta härinne gör eller har gjort vid flera tillfällen.De tappar till slut sin kraft om man inte är beredd att stå fast vid dom.

Och det du kanske redan vet är ju att ; Du kan inget göra för att förändra hennes liv eller hennes drickande,du kan bara förändra ditt eget.
Använd tiden på behandlingshemmet väl och sitt inte bara och våndas över hennes eventuella otrohet.
Fundera över din livssituation rejält,det låter ju inte som ett paradis direkt.

Min sambo var/är likadan när hon både drack och är nykter!!
Bråk om allt man kan tänka sig!
Jag har försökt skydda min 4barn och hennes 2barn men det har gått så långt att jag bett mitt x att ha våra barn när det var som värst!
Min sambo har även ljugit på fyllan och varit otrogen x antal ggr, när nykterheten kommer så skyller hon allt på mig!!!
Nu är hon på behandligshem i ngra veckor och jag funderar verkligen på om jag kommer finnas när hon är tillbaka!!

Ang din situation så tycker jag du bör lyfta fram hans drickande samt hans humör för både familj och vänner!!
Du ska inte behöva stå ut med det du gör nu!

Ta hand om dig o tänk på dig själv(lättare sagt än gjort)