Senaste kommentarerna i forumet

Du är absolut inte ensam. Jag känner igen mig i de allra flesta berättelser här. Tänk att våra alkoholister är så lika. Vet inte om du läst något i min tråd. Men jag och min man har levt ihop i över 25 år, men trots att han just nu är nykter, känner jag nu att det är nog. Kärleken blir absolut naggad i kanten efter många år av missbruk. Suck!
Kram till dig.

Säger det samma, tur att det finns stilnoct! När du beskriver nyårsfesten så känner jag igen det precis. Så beter sig alltid min man också. Han har ju inte på många år druckit så att någon ser, men springer runt i huset där han har lite gömmor och blir konstigare och konstigare. Och är precis som du säger, inte med i samtalet utan bara kommer med egna konstiga kommentarer som inte hör dit. Detta nyåret var han ju nykter och normal, men jag ser honom fortfarande som drickande. Har svårt att tro något annat, då det har lovats evig nykterhet förut.
Kram till dig!

Så kom han ner vid åttatiden och satte sig och tittade på TV med stängd dörr. Efter några timmar frågade jag försiktigt om det var någonting han hade tänkt på. Nej, jag vill inte prata.
När vill du det då?
I morgon.
Det funkar inte vi måste prata nu.
Och till sist kommer han och sätter sig och stirrar framför sig.
Flodhäst, svin sa du!
Svin tar jag tillbaka, ber om ursäkt, men flodhästen är ett känt begrepp.
Flodsvin sa du, bra ord!
Bl.a. Bl.a. Bl.a.
Han har varit däckad i två dygn men vägrar att tänka sig att sluta dricka.
Jag säger att jag har bestämt mig för att inte dricka vin till middagar hemma.
Å, fy fan säger han och går ut igen.
Ja, så kommer han tillbaka och måste gå upp och byta om då det har hänt en olycka på toaletten.
Jag torkar med såpa.
Kvart över tolv hämtar han två nya öl från källaren.
Nu får du lägga av säger jag och häller ut den öppnade ölen.
Då ska du slippa mig säger han och går upp i sovrummet.
Det blir en underbar natt. Tur att det finns Stilnoct.

Tack Vilse i pannkakan för ditt svar- Är så tacksam för alla kommentarer man får här. Just nu känner jag mig så osäker på mig själv och vad jag egentligen vill. Just nu tycker jag så synd om honom för att han mår så dåligt. Han har ångest och känner sig inte motiverad att leva längre. Hur känner jag mig då?!!! Jo, jag blir både ledsen, arg och får enorma skuldkänslor. Känns som jag aldrig kommer att klara av att lämna honom. Om jag väljer att stanna kvar nu så kommer jag ju aldrig bli fri från tankarna på hans drickande. Och om han sedan börjar dricka igen (vilket är troligast att han gör förr eller senare) så kommer jag nog bli väldigt bitter över att jag inte lämnade tidigare. Jag är inte precis ung längre heller. Vad detta är svårt!

Det fanns en liten skvätt vin kvar som han inte fick. Så mannen tog sin tallrik och satte sig i köket. Sen gick han och lade sig.

Han började ta Antabus för en dryg vecka sedan men jag vet inte om han fortsätter. Vill inte fråga. Eller ska jag fråga? Vad konstigt det blir när man inte längre vet vad som är rätt eller fel...

Dotts, jag har följt din väg fram till nu och jag är säker på att du har tagit ett klokt beslut efter svåra kval. Förstår också att det måste kännas extra tufft nu då alla ska vara glada med röda kinder och tindrande ögon. Och Facebook är inte till mycket tröst.
Jag har inte kommit så långt att jag har bestämt mig för att bryta upp. Men jag tänker i alternativ och försöker föreställa mig vad det innebär ekonomiskt och socialt att helt ändra livsstil.
Idag åkte jag hemifrån 11:30. Då,låg han fortfarande och sov. Jag ställde fram de tomma flaskorna som han hade druckit ur i natt på bordet. När jag kom hem vilade han sig. Han hade "jobbat hemifrån". Dock hade han orkat ta en tur till affären och köpa nya folköl.
Han blev arg då jag påpekade det och tyckte att jag var otrevlig och sur. Så jag skrek jävla svin och slog igen dörren. Moget!
Han gick ut och sa ska du börja gråta nu också?
Inga ursäkter eller förklaringar till nyårsfyllan. Han är iskall och väntar tills jag exploderar och då får han trumf. Så blev det mitt fel igen.

Hej och du är inte ensam om det.
Jag är här snart tre månader och både skriver och läser.
Har börjat förstå mera och mera hur en missbrukare gör och tänker ....men för mig själv är det inte lätt att smälta det . Har fortfarande svårt att acceptera att han ville ha sitt missbruk och inte mig . Hur mycket jag sitter här och gråter så i min situation blir inte bättre för han vill inte lämna alkoholen .
Ibland lägger jag skulden på mig själv och funderar om det är nåt fel på mig och då är jag under ytan igen .
Både du , jag och många andra försöker hitta en logisk lösning och stärkande ord från andra.
Hoppas att du ska fortsätta att skriva här . Kram

Att denna jävla alkohol måste finnas, som förstör så mycket! Skulle vilja att min sambo kunde dricka ett glas till middagen eller i vänners sällskap och stanna vid ngt glas och vara trevlig o social hela kvällen ut. Har nu även hållit på i ett år med att dricka mer eller mindre varje dag! Han säger att han ska minska på A men han verkar inte vilja ta till sig att han måste sluta helt att dricka. Ibland önskar jag att jag hade styrka att bara flytta med barnen och få lugn och harmoni! Men tänker på dom fina stunder vi haft under våra 25 år tillsammans och hoppas på att det skulle kunna bli bra igen. Men allt svek tär på ett förhållande och jag har svårt att kunna ge fysisk kärlek till ngn som sviker och bedrar med sitt sätt att dricka som han gör...han förstår inte det utan tycker jag föraktar honom, men det är ju den nyktra personen jag vill leva ihop med. Det gör mig så ledsen och ont och förbannad när jag ser på honom när han druckit och ledsen över hur han förstör sin kropp och sitt liv sakta men säkert!
Hoppas kunna få känna harmoni och kärlek nån gång igen!

Tack för respons Linker! Det känns bra att läsa nått man känner igen sig i, tyvärr inte alltid så rolig läsning men det inger lite hopp om att man på ngt sätt måste ta sig igenom skiten och göra ett val när det känns rätt eller inte bär längre. Kram

För ca tre månader tog jag steget och lämnade. Det var tungt och det är tufft många dagar, men trots det sover jag nu hela nätter, jag kan äta ordentligt, jag våga lägga ifrån mig telefonen och viktigaste av allt jag är en mer fokuserad mamma! Jag skickar dig styrka och mod att våga, orka och hålla kvar vid ditt beslut.

Huvudet surrar och jag kan inte sova trots att det bara blev tre timmars sömn i natt. S sitter med sin tionde ? folköl och tittar på någon film. Vi talar inte med varandra. Jag har kollat på nätet efter lägenheter men får nästan panik av tanken att lämna mitt hem.
Det finns ingen jag kan tala med om det här. Döttrarna behöver tid och frid, de ska inte vara terapeuter för sina föräldrar. I höstas fick jag remiss till en psykolog som föreslog att jag skulle ladda ner Mindfulness appar. Jag kunde ha varit hennes mamma. Aldrig aldrig skulle jag ha trott för 25 år sedan att vi skulle hamna i den här situationen. Det finns ingen romantik i detta, bara bitterhet och sorg.

Hej
Jag skickar styrka och kärlek ! Hoppas att du känner kramen du får. Vet hur det känns ♥

Hej Cissi1,

Jag skriver från "andra sidan" och du får ta det jag skriver hur du vill, jag är ju ingen terapeut direkt! Hehe ;) Jag tycker dock att det verkar bra att du har gjort klart och tydligt vad som krävs för att du fortfarande ska vara villig att kämpa vidare, bollen ligger hos honom nu. Glöm dock inte bort vad du har sagt, vad som är viktigt för Dig. Tror det är så himla lätt för medberoende att hela tiden ge nya chanser och slita alldeles förlänge. Förstår dock att saker och ting inte blir lättare då barn är inblandade också...

Ur den beroendes synvinkel så känner man sig så otroligt ynklig och skamsen och det känns som att man får skäll hela tiden. Det kan dock vara bra om din karl inser på riktigt att det är alkoholen som gör att hans liv inte fungerar, inte annars. När man är mitt i missbruket så är det lite svårt att bli nådd för det går inte på fyllan och när man är bakis är man avtrubbad och tar bara emot och säger antagligen saker som motparten vill höra men gör inget vettigt åt det.

Jag hoppas verkligen att ni fixar till detta och att din karl inte låter alkoholen få förstöra något mer, vilken hemsk dryck det är.

Lycka till!!

Fb är bara bluff. Där är ingen i min vänlista jag känner att jag kan ringa så här dax när tårarna rinner.

Hej! Tack för din berättelse. Jag är i samma läge ungefär. Ja vad ska man säga? Om dom bara fattade hur det är. Jag är ny på det här forumet och tänkte inte skriva mer just nu, men mer senare. Jag sitter i en fåtölj med datorn i knät och blickar över skärm till soffan och ser hur hen ligger utslagen av att "klämt" en liter vin. Det enda som hörs är snarkningar och lite prat i sömnen.

Hej sockertoppen! Du är långt ifrån ensam, tyvärr. Kring jul och nyår är det extra svårt att leva med en alkoholist, det blir så uppenbart för släkt och vänner. Jag befinner mig i vankelmod och skriver mycket i min tråd just nu. Känner intensivt att det inte kan fortsätta så här och saknar mitt gamla trygga liv. Skriv och läs, det kanske hindrar en från att bli helt apatisk!

Hej! Jag förstår att du söker efter information om var du kan hitta hjälp till din dotter, här och nu. Precis som du har märkt är forumet inte bra för det, här skriver du för din egen skull eller för att ha kontakt med andra som vänder sig till detta forum.

För att hitta hjälp snabbare kan du titta på 1177.se eller ringa 1177 och fråga om vart du ska vända dig.

På vardagar kan du också ringa Alkohollinjen för att få hjälp att hitta en passande mottagning, 020 84 44 48. Du kan också vända dig till kommunens missbruksenhet:
http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/Socialt-och-ekonomiskt-stod/Missbr…

eller fråga kommunen på nätet:
https://iservice.stockholm.se/open/SocPaNatet/Pages/StartPageOpen.aspx

Jag förstår att du är upprörd och vill ha konkret hjälp på en gång. Hoppas att du hittar det. Du är varmt välkommen att skriva på forumet igen om du vill dela dina erfarenheter med andra.

Det verkar som det ska gå bra att skapa en egen tråd nu, klicka på "ny tråd" högst upp över listan på trådar och gör ett första inlägg.

/Karin
Alkoholhjälpen

av och läsa om hur du har det.
Jag är alkoholberoende och har reggat mig idag för att ta mig ur drickandet.
Jag tänker på hur min sambo upplevt och känt alla dessa år pga mitt drickande. Vi har aldrig pratat om det utan tiger väl mest ihjäl det. Jag tror ju varje gång att nästa tillfälle då kan jag kontrollera mig och inte dricka så mycket. De gångerna är lätträknade då jag inte blivit för påverkad.
Jag skäms så för att jag inte kan hantera alkoholen, för att jag sviker mig själv och min omgivning.
Genom att läsa din berättelse fick jag ett uppvaknande om hur det är och va den personen som ser och lever med en alkoholberoende människa.

Vad skönt det är att bli sedd och förstådd!! Jag har läst på forumet och känner igen så mycket. Jag ger min man en (till!!!) chans och stannar. Ser om han menar allvar med sina löften...

Mitt i den mörka vinter ser man fram emot att få ledigt och fira jul och nyår tillsammans med familj och vänner. Det är roligt att ställa till kalas och göra fint i huset och träffa människor man tycker om.
Men så finns den där oron som gnager. Klarar han att hålla kontrollen tillsammans med andra, hur mycket kommer det att märkas att han smyger omkring och har en öl i varje vrå?Det går inte att prata om det för då är jag negativ, och då är det klart att han kommer att dricka. Så nu fyra dagar innan nyår förslog jag att vi skulle enbart vara vänliga och omsorgsfulla mot varandra årets sista dagar. Natten förre nyårsafton sov vi i samma säng för första gången på flera månader. Det kändes tryggt och fint. Vi lagade mat och gjorde i ordning för kalas. Men jag märkte att suget kom igång. Andningen blir tung, han möter inte min blick och blir irriterad i min närvaro. Vid middagen deltar han inte det gemensamma samtalet, han reser sig från bordet flera gånger och han sabbar frågespelet med egna dumma kommentarer. Ingen tycker att han är rolig,vi låtsas alla som ingenting och det går väl rätt så bra ändå. När gästerna går vid tvåtiden ställer jag mig och diskar. Han går och lägger sig med kläderna på. Jag vaknar vid åtta och tar hand om resten medan han sover ut. Nu känner jag att jag orkar inte prata med honom. Bakfyllediskussioner brukar inte bli bra. Så det blir väl tystnad igen tills jag spricker och han säger - Måste du ta upp det nu igen? Du har varit sur nu i flera dagar! Har du problem?
Ingenting hjälper. För varje gång hoppet har vaknat blir besvikelsen ännu större. Döttrar har skrivit brev och pratat med honom. Han har gått på samtal med terapeut och har fått medicin ( som han inte tar).
Jag har vädjat, förklarat, skällt, gråtit, nonchalerat, varit förstående. Att situationen är svår för mig har han inget intresse alls av att bry sig om. Då är jag självupptagen, han är sjuk.
Hans kropp och hjärna är förgiftad av alkohol och alla hans tankar handlar om hur han kan se till att dricka så mycket som möjligt. Vedhuggning är bra, då ser ingen att man tar sig en öl. Det behöver tvättas ofta nu för tiden, då kan man ta fram en burk ur det hemliga förrådet. Eller kanske två snabba när man ändå har chansen .
Inte hjälper det att han inte går till Systemet numera, man blir tämligen berusad på 10 - 12 folköl också. Och väldigt kissnödig. Ibland har jag trott att nu är det vägs ände, nu är han så långt nere så han måste själv inse att han inte kan fortsätta så här. Någon slags hopp om att det ska bli ännu värre för att det ska bli bättre. Värre än så här kan det inte bli - säger pessimisten. Å jo, det kan det allt - säger optimisten. Eller var det tvärtom?

Välkommen hit. Detta forumet har hjälpt mig mycket bara genom att läsa om hur andra har det. Hoppas det kan hjälpa dig med.
Det här om att vara känslokall det förstår jag helt och fullt. Så känner jag mig oxå.
De råd jag fått här är att lyssna på dig själv. Gör saker för dig som du mår bra av. Inte alltid så lätt jag vet men bra mål att sträva efter.

att man inte är ensam är så oerhört viktigt ! Jag tillhör alkissidan men vi har ungefär samma behov av att se att vi inte är ensamma med våra tankar och handlingar.

En bok som förklarar hur vi beroende är : "Kärlek till döds" av Gunnar Bergström. En tegelsten men förklarar utan att försköna hur vi fungerar. Kan vara till hjälp och kan också hjälpa er att ta svåra beslut.

http://www.valbo.nu/forelasningar/gunnar-bergstrom-forelaste-utifran-si…

Kramar till er som kämpar ♥

Jag kan inte svara på föregående fråga. Det verkar som din dotter behöver hjälp.
Här läser och skriver jag för att få ordning på mina tankar och försöker förstå vad det är som händer då alkoholen tar över.
Genom att läsa andras berättelser kan jag känna att jag inte är ensam. Ibland väcks ett hopp, ibland blir de negativa tankarna bekräftade.

Var tog Nolltoleransen vägen? Jamen nyår då måste man få dricka lite. Jasså. Jag har inte argumenterat alls. Han gör sina val jag mina. Jag försöker tänka så men det är svårt.
Undrar vad 2015 har med sig. Vi får se