Senaste kommentarerna i forumet

Jag ska verkligen försöka.Jag vet att han inte ägnar mer än ett par procent på att tänka på oss och jag ägnar 95%.Resten ägnar han åt sig själv och sitt drickande och mående.Vågskålen är inte alldeles jämnt fördelat i nuläget.

...mot bättre vetande, för jag vet ju hur mycket erfarenhet du har av just er situation och jag har inte ens läst hela din tråd...

Om jag läst dig rätt, så super han hela tiden nu och håller på att paja jobbet, om han inte gjort det redan? Nedförsbacken har dessutom varit snabb, efter att ni separerade?

En tillräckligt deprimerad person klarar inte av att söka sig till behandling, men kan bli ledd dit. Jag tror det samma kan stämma med alkoholister på botten. Kunde det lyckas med din karl? Han vet hur djupt nere han är. Han vill inte vara där. Han är skiträdd för behandlingen och ännu räddare att den misslyckas och lämnar honom kvar där han är nu. Han är också rädd för att lyckas, för då måste han leva nyktert. Alltså ser han ingen utväg. Han är långt mera beroende av dig än du är av honom.

Jag har aldrig varit ens nära så nere, som han verkar vara nu, men så tror jag livet kan se ut för honom, utgående från vad jag läst här. Vad tror du händer om du helt sonika packar in honom i bilen och kör iväg till något behandlingsställe (efter att ha arrangerat med dem först)?. Sätter ett papper under näsan och säger "skriv på, så tar dom hand om dig här sedan"? Har han nån gammal vän som han litar på, som kunde hjälpa dig, om du inte tror du kan göra det själv? eller kan barnen? någon annan släkting?

För han måste bli nykter först. Sen kan du fundera på det andra.

Steppa ut ur det där tänket du har för dig. Vad dåligt samvete beträffar; har du inte ägnat nog av ditt liv åt att försöka kompensera för det? Den kärlek du kände en gång i tiden finns fortfarande kvar. Du utsände den och som en pratbubbla i en serietidning finns den alltid kvar för den som vill rycka loss just den delen av dagstidningen att ta del av.

Vem var det senast som tyckte du var ytterst medveten om saker och ting?
Du är så klok och du har sån vacker själ. Begagna dig själv av det.

♥

/L

på det här med att ge råd och att själv vara så värdelös på att följa dom.
Just nu så sitter jag då fast i min alldeles egna rävsax.
Jag har efter mycket möda och stort besvär fått honom att acceptera alldeles utmärkta villkor.
Han får fortsätta dricka hur han vill och vi ska ändå ha en relation med träff en gång i veckan.

I detta ska jag då försöka jobba på mitt medberoende,dvs släppa taget om honom och hans drickande och fortsätta bygga upp mitt liv.
Hur tänkte jag sen då?
Om han då släpper drickat och tar tag i sitt liv och närmar sig mig och jag känner att nähädå,här fanns ingen kamp kvar för Ullabulla,dax att leta upp ett nytt offer att hjälpa.
Eller om han har blivit så stark av sina 7 månader i ensamhet att han har en massa krav på mig som jag inte vill leva efter.
Eller att han faktiskt väljer att bli nykter och vända mig ryggen.
Eller att han fortsätter dricka och jag sitter kvar i samma situation.
Kan man lämna en människa som håller på att supa ihjäl sig om den människan ägnat nästan 20 år till att bygga upp undertecknads liv och vardag?
Är jag medberoendenykter nog att ta emot honom om han faktiskt väljer att komma ur sitt alkoholskal?
Vilka krav ställer det på mig och är jag beredd att möta upp dom då?

Bluäää vad trött jag är på mitt eget liv just nu..

har jag pga hans mående backat i mina egna önskemål och behov i relationen.Jag har mer och mer stuvat undan det jag behöver ha av honom för att må bra och istället försökt fylla på de behoven utifrån.Det är visserligen sunt eftersom han inte ska vara min snuttefilt.Men jag kan ändå tycka att i en relation så måste man ju vara uppmärksam på varandras behov då man ju ändå valt ett liv tillsammans.Jag märker det förstås extra nu eftersom vi inte ens har en ordentlig relation längre.

Jag förstår också hur lite jag har fyllt hans behov då han egentligen aldrig uttalar vad han behöver.
Var börjar man kartlägga detta och vilka krav eller hur jag ska uttrycka det har man rätt att ställa i en relation.Ska det bara gå smidigt och av sig själv eller måste man faktiskt rannsaka sig själv?
Hur ska man då kunna nå varann?
Om han aldrig uttrycker sina och jag undantrycker mina egna av hänsyn till hans mående och drickande?

är svårt att svara på.Men jag kan ge några exempel.
Om du vet att det snart kommer att inträffa en drickkväll så försök att ha en egen kvällsplan.
Inte något straff,typ att nu går jag ut med tjejjerna.Hellre.Då låser jag in mig i badrummet och tar en lång dusch/skumbad.Tar fotbad.Sätter mig i eget rum och lyssnar på musik.Tar ut barnen på en biltur (om du har körkort) Tar ut barnen på en prommis om det inte är för sent.Ringer en väninna och pratar bort en stund.Dvs struntar högaktligen i att han faktiskt har valt att sitta och dricka.Inga sura miner,ingen bitterhet och ilska utan bara liksom;
Dricker du så väljer jag min egen aktivitet som är bra för mig och barnen.I början är det jättesvårt och man kokar ju förstås inombords.Vänd inte barnen mot honom att nu är pappa stygg så nu ska vi...

Ta in hela tänket att problemet faktiskt är hans och låt det studsa tillbaka till honom även om det förstås i allra högsta grad påverkar ditt och barnens liv både före under och efteråt.
Dvs om han redan på kvällen surar för att du inte umgås med honom,eller dagen efter ber om ursäkt osv så säg bara.
Ja men det var ju du som faktiskt valde att dricka.Då måste ju jag få göra mina val.Ditt drickande får konsekvenser för mig och då väljer jag att göra såhär.Inget mer inget mindre.
Går man in i diskussion och försöker påpeka hur korkade de är som faktiskt väljer sitt helrör alkohol istället för samvaro med dig så kommer du garanterat att förlora den fajten.

Nej, jag har inga planer på separation just nu. Är helt enkelt inte där. Men det finns ju som ett alternativ längre fram. Beroende på hur det här utvecklar sig.
Så något ultimatum har jag inte ställt. Han har låtit mig förstå att han inte tänker sluta helt, what so ever. Och jag har låtit honom förstå att detta är det inte säkert att jag klarar. På sikt.
Just nu försöker jag (ännu bara i tankarna) skapa mitt eget liv. I detta antar jag, ingår det att göra så som du skriver; förändra saker inne i relationen. Fast jag inte förstår riktigt vad det är.

Jag hyser någon förhoppning om att han har druckit en del på att jag velat kontrollera honom. Men det vet jag inte.
I torsdags sov han på hotell efter julfesten. Och då hände det ingenting (vad jag vet) och han sa själv att han druckit mellanöl andra halvan av kvällen. Han tog också hand om en väska som någon i sällskapet glömt, det hade han väl knappast klarat om han varit för packad . Kvällen före klargjorde jag att varsågod och drick mer bara för att jag inte "är med" och varsågod och ta konsekvenserna av det.
Hur förändrar man saker inne i relationen?
Och tack för att du svarar mig, du anar inte hur mycket det betyder!

upprepar jag ovanstående.
Acceptera läget som det är.
Ställ ultimatum om du menar att genomföra dom.
Lämna honom utan att ens diskutera saken om det är det du egentligen vill.
Förändra saker inne i relationen för att skydda dig själv och barnen vid de tillfällen han dricker.
Hans beteende och resonemang tyder på att han har problem med alkoholen.Hur djupgående och fast i honom de är vet han nog inte ens själv.
Jag kan egentligen inte svara så mycket annat än så.
Han kommer inte att sluta dricka om han inte vill.
Så länge du tex följer med på denna resa och vet om detta köpslående med alkoholen och ändå väljer att följa med?
Då säger det en del om vad du prioriterar,väljer i dagsläget.
Jag förstår att du tänker,men problemet är ju hans.Det är ju hans drickande som förstör vår resa?
Exakt,men du kan välja om du deltar på den resan eller om du kanske kan skapa ett alternativ där han inte får följa med eller kräver körbarhet av honom.

Det är lite det tänket jag menar när jag säger att man kan förändra saker inne i relationen om man inte har styrkan att gå.Eller hoppet om att han ändå ska förstå vad han håller på med och avstå.

Genom att skylla allt på sin partner så slipper han ha fokus på sig själv. När du/ni/jag säger till alkoholisten att han gör fel, påtalar att han dricker för mycket osv så är det ju väldigt behändigt att lägga över all skuld på dig/oss/mig för då tystnar vi ju för en stund och tror att det är vi som gjort fel, börjar rannsaka oss själva och tänka på att det är ju ändå rätt synd om alkoholisten som har en så tjatig och många gånger gnällig och missnöjd partner, och vi fastnar ju gärna i tannefällan "jag överdriver nog, det är ju inte så ofta/så mycket han dricker och han mår ju inte riktigt bra" osv osv och så stannar vi ett tag till och låter honom hållas... Typ.
Och det är ju genom oss det på många sätt fungerar - vi är skyddsnätet som skyddar, upprätthåller fasaden, styr upp allt praktiskt osv. Det låter kallt och hårt, men det bästa man kan göra är att lämna, det behöver inte vara över för alltid, men då måste alkoholisten välja väg. Alla våra hot är ju tomma hot, tills vi faktiskt genomför dem och ställer allt på sin spets. Då förstår alkoholisten allvaret och måste göra ett val.
Läser det jag skrivit och känner mig kall som sten, men jag känner så väl igen mig. För min del lämnade jag inte bara en kallblodigt utan också en psykiskt misshandlande man. För mig är det över, men det behöver behöver det inte vara för er. MEN en sak har jag lärt mig - lita alltid på magkänslan, alltid, alltid! Tvekar du, känner du oro, tänker du att det är något märkligt, så lita på din magkänsla - din magkänsla leder dig rätt om du bara vågar lita på den!!
Varma kramar till er båda, villveta och mucic.

Jag har alltid trott att medberoende är när man underlättar för någon annan att dricka..
Det är precis som du skriver Ullabulla; jag bävar. Om några veckor åker vi på semester med hyrbil. Förra vintern hade vi otaliga diskussioner om hur mycket man kan dricka och ändå köra. En öl, 2. Eller 3? Så ångestladdat och tröttsamt. Får se hur det blir i år..
Och så tänker jag på hur det blev förra gången.

I det här fallet är det inte fråga om hur mycket eller ofta han dricker tror jag, utan hans attityd. Att han aldrig tackar nej till påfyllning, att han måste förklara sig om han någon gång gör det (då är det mig det beror på , pinsamt). Att han inte tänker sig för när det gäller tillfälle (förra året drack han öl till långt in på småtimmarna när han skulle köra till flygplatsen morgonen därpå). Och alla dessa bortförklaringar... Han blev rekommenderad en öl som hade en alkoholhalt på 9%. Han halkade i ett badrum på ett hotell och slog upp halva munnen. Golvet var sååå halt. Och ingen på firmafesten tycker någonsin att han har varit för full. Han tror på allvar att de hade sagt det till honom om så varit fallet. Nej han är aldrig för onykter, ingen har någonsin sagt det till honom. Bara jag...

Han säger också att han är så väldigt snäll när han dricker. Det stämmer kanske. Ända till man (jag) säger något som inte passar. Då tar det hus i helvete, han snedtänder och går inte att prata med. Våra barn har varit med vid ett par tillfällen, jag har svårt att förlåta mig själv för det. Han skriker och gapar, drar i barnen för han ska visa att han är den perfekta pappan även om han dricker. Och jag/vi blir ju offren eftersom han är i sin alkodimma, Jag tar ju in allt, spiknykter som jag är. Men han slåss aldrig.

Så tacksam att ni läser. Och svarar. Återigen alla synpunkter är välkomna!

Jag fick felmeddelande igår när jag skulle posta. Skrev två långa inlägg som inte gick att publicera. Skulle gärna ta bort ovanstående tomma inlägg men det kanske inte går, någon som vet?

Hej igen.......undrar om din kille är min kille.....för min har sagt samma ord i samma situation . Läskigt !!!!!
Jag satt framför honom som du - " Du koncentrerar dig bara på mina negativa sidor .....du har lämnat mig för många gånger " .Blablabla.
Vill han ge dig en dåligt samvete ? Tror det .
Ha en fin dag och tänk till igen . Kram

Tack för era goda råd, tack för att ni skriver tillbaka.... kärlek och alkohol ingen bra kombination :))) känns som att jag mår bättre idag... när jag skrev för 3 dagar sen, var jagförvirrad i huvudet, kunde inte tänka klart....
Jag träffade honom igår , han drack inget... och jag berättade och sa allt vad jag känner och tycker (utan att höja rösten men tårar fanns det) det gick in på honom från ena till det andra örat...han tyckte jag koncentrerar mig på det negativa och att jag har stuckit för många gånger... inte konstigt han dricker för ofta....
då sa han att jag skall göra vad som är bäst för mig, och om jag inte trivs så skall jag inte stanna hos honom... ok!?!? MEN dra mig inte tillbaka då svarade jag ganska snabbt och låt mig leva mitt liv..... okej då ställer jag mig upp och går därifrån försiktigt utan bråk som vanligt folk....
dåååå säger han skall jag ringa dig imon för en promenad... -nej säger jag nu går vi vidare... då avslutar han det hela "jag ringer dig imon"
varför kan han bara inte lämna mig i fred... det är också ett problem jag måste stå emot. Efter det var jag med min familj där jag hämtar all min trygghet och kärlek. ♡♡♡
Trevlig andra advent. Villveta - var stark.

Jag är här hela tiden , många veckor tillbaka . Jag skriver ....oftast läser jag .
Välkommen !
Det du skriver är det jag har upplevd och upplever hela tiden. Det är en ond cirkel :( .
Själv ställde jag ultimatum - jag eller missbruket och gick därifrån....men jag var inte färdig.....mina känslor var kvar och det jag sa till honom var bara orden .. Ville se reaktion och det ser jag - han väljer att dricka och vara själv.
Nu lider jag oerhörd mycket. Han ringer inte , skriver inte ...Så är det bara :(.
Jag är sjukskriven några veckor till och vet inte när jag kommer ifatt mitt liv igen .
Rädda dig själv för honom kan du inte rädda hur mycket än du skulle vilja göra det . Han måste vilja vara frisk själv , han måste inse det själv som alla andra skriver till dig här . Rädda dig <3

Din fd kille har inte kapitulerat inför a utan tror att han kan dricka normalt. Tyvärr så spelar det ingen roll vad han läser eller vad du säger till honom. Han har ju infa problem direkt. Hur ska man hjälpa någon som kan fixa a själv? (Läs detra med ironi).

Tittar man på alkoholintag där man riskerar missbruk slår ut det på en månad så verkar ju inte hans alkoholintag vara som det jag hade. Drack en måbads ranson på ett dygn. När han dricker, dricker han så han blir kanonfull, får minnesluckor eller på annat sätt inte kan ta hand om sig? Dina känslir kan bara fu känna och jag menar absolut inte att hans beteende är ok för din del eftersom du mår dåligt av det. Försöker ge mig en bild av hans drickande

som i ditt fall verkar ha triggats igång av din sambos drickande är i korthet:
Du låter hans drickande sätta igång känslolaviner i dig som kanske inte alltid står i relevans till hur mycket han dricker.
Om man skulle sätta ett likhetstecken med att han istället struntade i storstädningen som han lovat så skulle du bli sur någon dag eller så men sen skulle det blåsa över.Hans drickande sätter igång något i dig som gör att du mår väldigt dåligt,vill kontrollera och förstå vad som händer med honom och med dig.När han sen är nykter eller dricker normalt de övriga 7 veckorna så antar jag att du tänker på nästa gång långt innan och mår dåligt.

Eller tänker på gången innan och mår dåligt.Dvs låter alldeles för mycket tid upptas av detta faktum att han inte umgås med alkohol på ett sunt sätt.
Ditt sätt att försöka förmå honom att se det du ser och försöka begränsa hans intag eller honom är att vara medberoende.
Du kan i nuläget inte se att det är hans problem och hans val som visserligen drabbar dig och ert liv tillsammans,men likafullt fortfarande är hans val.
Du kan:
välja att acceptera läget som det är.
försöka förändra honom och hans drickande(brukar sällan lyckas något vidare)
Jobba med dig själv och din attityd kring detta och gå till botten med varför du blir upprörd
välja att lämna relationen.
Dvs det du gör i nuläget,försöker förändra honom och hans drickande är egentligen det enda av alternativen som inte fungerar.Alla de andra alternativen faller tillbaka på dig själv och vad du kan göra.

att de antagligen kommer att dricka igen.Men just det där löftet ger en ju rätten att slippa förändra något i sitt liv till det bättre.
Oavsett om det är att lämna eller stanna,byta jobb osv.

Du kanske måste ta in att det sitter inte i de där styrketårarna eller inte om ditt liv ska förbättras.Det sitter i dig och enbart i dig.Vad han sen väljer att göra är ju förstås en bonus om det gagnar er båda,dvs han är nykter.
Men han kan ju inte bära er bådas liv på sina axlar eller på sin nykterhet.Du måste ju bära ditt eget liv oavsett vad han väljer att göra.
Dansa efter din egen pipa istället för hans.Hör vad pipan blåser till dig.

Tack Mittendaliv och aeromagnus! Nu sitter jag här i mitt hem, dricker mitt kaffe och läser lite i forumet..... det har gått en vecka sen jag och min kille bråkade... jag har undvikt honom några dagar, under de dagarna (sön-ons)har han druckit.... Vi råka träffas i mataffären på onsdag kväll , vi bor i samma område och jag märker direkt att något är fel.... vi går ut från mataffären efter att vi har kallpratat lite, det gör ont i mitt hjärta....och jag håller på att glömma allt som har varit, all bråk och frågar hur han mår. Då svara han med höjd röst "ser det ut som att jag mår bra, tycker du att jag ser bra ut" vi skiljs åt.... då ringer han till mig och ber om ursäkt att han höjde rösten... berättar för mig att han har druckit dessa dagar och att han kan inte låta bli så fort han dricker "lite" då är han fast.... jag hör gråt i halsen och han skärper till sig och säger att det blir bättre. Han känner sig ångerfull. Det blir inte bättre tänkte jag och säger det till honom... efter 10 dagar är du där igen och jag orkar inte vara där , samtidigt säger jag att det finns mycket på internet där man kan läsa, jag nämnde alkoholhjälpen.... som alltid tyckte han att han inte behöver det utan att han kan fixa det själv MEN jag vet att han kommer att falla dit igen och jag mår kass nu... skulle egentligen till honom igår men kunde inte, har lipat ihjäl mig... jag är fast i samma cirkel i 2,5år så här är det jämt... han dricker, jag blir sur, jag sticker, han är nykter i 10 dagar, jag är tillbaka hos honom och så går det runt..... jävla skit , ursäkta språket.... Är jag dum, vad är problemet??

Hoppas att det går bra med flytten! Jag tror du kan finna ro när du får ett eget hem utan alkohol, lögner och allt som livet med en alkoholist innebär. Kram!

Välkomna hit och vad bra att ni funnit varandra i samma tråd. Forumet var det enda stället där jag ärligt vågade berätta om min situation. Jag hoppas ni kan finna lika mycket stöd och hjälp här som jag har gjort. Mitt tips är att fortsätta skriva här.
Ni är långt ifrån ensamma. Försök att inte lägga er energi på att förstå alkoholisten utan på ta hand om er själva. Det är inte det minsta egoistiskt.

Schemalägg just denna lördag. "Suptimmar för sambon".
Sen har du i din makt att planera denna dag timme för timme. Föreställ dig att du är ett ånglok med massa vagnar som är i gång på rälsen. Det dundrar och skakar redan, ett skepp kommer lastat.
Bry dig inte över det.
Lägg din hand på din mage.
Låt din mage ha din hand där för ett tag.
Gick det åtta sekunder?
Skaka omkring i förtvivlan och var i magen några sekunder till.
Titta på dina fingrar.
Begrip vad dom åstadkommit i ditt liv.
Stanna.
Vila.
Andas.
Är.

Så kört eller?
Han dricker! Är onykter nu. Som tur är sover stora barnet borta inatt. Så han behöver inte dras med honom.
Vad ska jag göra nu då? Lämna?
Det var ju det jag sa men vet inte. .....
Jävla mes är jag. Blir sååå trött på mig själv.:-(

Tack för svar!
Ett litet missförstånd, när han dricker i samband med firmafester blir det betydligt mer än 4-5 glas.
Och detta händer ung varannan månad. Med tanke på hur förstörd jag blir varje gång är det ganska ofta. För mig. Jag inser förstås att det kunde vara mycket värre än så.
Inatt har han dock sovit på hotell, så jag slapp ligga helt sömnlös.

Vad jag varit med om?
Jag har druckit på sex. Enbart. Och det är därför jag har slutat.
Det är klart att jag lätt drar slutsatsen att han också dricker för att erövra. Men det verkar inte så.
Men jag känner bara att jag vill fly eller krypa ur skinnet. Jag vill inte att han ska vara ute och dricka, jag känner mig i underläge, blir arg för att han ska väcka alla de här känslorna hos mig, varför ska jag behöva känna så. Och när han gör det där, vad ska jag göra istället?
Dessutom jobbar han ofta kväll och vi har småbarn. Så all tid måste förhandlas fram. Och ska jag göra något en kväll så måste han jobba på lördagen istället.
Vad menade du med det där med beroende/medberoende? Jag har inte fattat vad det är riktigt. I alla sammanhang.

Tacksam för alla infallsvinklar!

Nu är jag inne på chatten och läser svaren som kommer in. Man lär sig en hel del. Jag tycker att ni alla som har frågor om ert beroende eller om ni har någon närstående som har ett beroende, gå in och ställ era frågor! Det är inte alltid man får chansen att skriva med någon som kan detta.