Senaste kommentarerna i forumet

Vad bra att du vill skriva om det du är med om. Du har sannolikt provat flertalet vägar för att förändra din situation. Kanske kan vi bidra med ytterligare möjligeter för dig och andra i liknande situation en chans att komma i kontakt med instanser som har fokus på det du beskriver i ditt inlägg. Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå. Du är klok som tänker mycket på hur detta påverkar dina barn. Att få en professionell kontakt kan vara ett steg vidare. En instans som har stor kunskap och erfarenhet av detta är Kvinnofridslinjen. http://kvinnofridslinjen.se/. En annan möjlighet är att anonymt kontakta socialtjänsten för att resonera kring din situation. Ytterligare en tanke är att kontakta socialtjänsten på nätet med tanke på hur tydligt du kan beskriva din situation i text för att höra på vilket sätt de kan hjälp er. socialradgivningen@stockholm.se.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

liksom vill ha hans tillåtelse och acceptans innan du kan förmå dig att gå.Det kommer du aldrig att få.Han kommer kanske precis som du befarar att försöka kontrollera och stoppa dig från detta.Kan du göra upp någon sorts flyktplan som håller hela vägen och som garanterar dig och barnen säkerhet?

Din tanke att flytta in i gårdshuset kanske var aktuellt innan det blev verklighet om du förstår hur jag menar.Jag har levt i en relation som liknar den du beskriver.Det var inget våld,men mycket hot och förtryck vilket gjorde att jag liksom väntade in hans ok för brytning.Men efter brytningen så började trakasserierna och hoten.Se till att det boende du skaffar garanterar att han inte kommer åt er,gärna i ett flerbostadshus så att grannar kan höra och larma om han är och bråkar med er.
Kolla med kvinnojour om någon sådan finns tillgänglig,eller socialkontor eller polis.Något borde finnas som kan föra er i säkerhet om det är det du vill.Akuthem finns i de flesta städer även om jag förstår att du helst skulle vilja att det gick lugnt och städat till och med hans tillåtelse.Det kanske inte blir så.Det kanske blir en riktigt jobbig jul för dig och barnen om du väljer att gå nu,men du kanske har släkt och vänner som kan skapa en alternativ jul som ni kan kliva in i?

så verkar ni båda ha trillat dit på eventuellt missbruk och medberoende på väldigt kort tid.Jag förstår din oro med den bakgrund han har.Men att dricka 4-5 glas några gånger per år är nog något som får betecknas som relativt normal konsumtion om man då överhuvudtaget väljer att dricka.Om han däremot kryper in genom dörren och spyr så är man ju förstås på fel sida om vad som är ok.Att du går igång så på en gång och ska styra upp mängden och tillfällena säger ju också nånting om dig.Vad har du varit med om?
Varför är det så viktigt för dig hur mycket eller lite han häller i sig?

Du är på helt rätt väg om du säger att du ska sluta kontrollera.Det kan du ändå inte,valet är hans.Om du inte reda gjort det så läs trådar som tilltalar dig och ta till dig det du orkar med.

Välkommen hit!

Åh, jag vill skicka så mycket styrka och kraft till dig så att du klarar att inte brytas ner och dras in i hans sjuka beteendes dans. Det blir som att det är enklast att stryka den "sjuka" medhårs för att undvika utbrott, irritation, ännu sämre atmosfär och det är en hemsk och liksom "låst" situation att befinna sig i som suger all must, energi och glädje ur en.
Det är inte lätt och du beskriver det exakt som det är och det får det att värka i min kropp. Jag håller nästan andan när jag läser dina ord för jag slungas tillbaka till när jag själv hade det som du beskriver.

Önskar att jag kunde trolla och på så sätt på en sekund ordna allt till lugn, ro och harmoni för er.

KRAM

Vet inte vad jag ska säga men skickar en styrkrkram

M

Ikväll fick jag åter uppleva hur otrevlig och jobbig han är när han är påverkad. Han har nämligen en svår infektion,så inte bara är han hemma från jobbet, han får också en massa dundermediciner som gör honom... well, full. Så här bra har han säkert inte mått på länge! Inte heller har han varit så otrevlig mot mig eller skrikit så mycket på barnen. Härligt.

Jag inser att jag kommer att behöva hjälp att komma bort ifrån honom. Han accepterar helt enkelt inte att jag vill separera och jag tror att det kommer att komma ännu fler hot om drickande, elakheter och upprörda diskussioner när det börjar bli allvar. Jag vet inte hur jag ska skydda barnen! Det är det som är det värsta. Jag ser framför mig hur han trakasserar mig/oss vid ett eventuellt annat boende. Jag får ju redan höra att jag har någon annan och mycket värre än så.

Mellankillen har blött näsblod nästan hela dagen tydligen. Som jag ser det är det ännu ett tecken på stress.Gud bevare oss!

längtar och vill mer än vad både han och jag förmår.
Jag skulle inte orka med honom dygnet runt nu som han och jag mår.Jag behöver nästan all min vakna tid till att rehabilitera mig själv och mitt tänk.Ändå fattas han mig på så många sätt.
Trött och utarbetad känner jag mig trots att jag jobbar mindre nu än vad jag gjort på flera år.
Jag förstår ju nånstans att det pågår en process i mig som jag på intet vis vill ska avslutas förrän den är klar.Men den är påtaglig och pågår ofta utan ord.
Och suger musten ur mig gör den.

Kort samtal på morgonen och föreslog en träff på stället jag går.
Nja det går lite för snabbt,jag vill tänka mer innan jag bestämmer mig.
Jag förstår precis vad han menar och naturligtvis måste det här få gå i hans takt.
Men då vaknar den medberoende ullabulla och vill skrika,vänta på vad?
Vad är det du inte förstår?

Men jag höll mig och backade och sa att jomenvisst,de finns ju kvar.
Men nånstans har jag ju rätt att vi snart är i ett vägskäl där han förmodligen tar sig samman och söker hjälp eller fortsätter sin eländiga bana.
Då känner jag stress inför båda de situationerna.
Vad gör jag då?
Om han nu väljer att bli nykter och faktiskt närma sig mig igen.Vill jag det,orkar jag det?

Eller tvärtom om han fortsätter att dricka,vad gör jag då?
Dvs inga givna svar på nåt av alternativen.
Det är ju jag som kan ta mitt beslut oavsett vad han väljer att göra,det vet jag.
Men det är ju i den bästa av världar.I verkligheten så vet jag ju att min framtid också hänger på vad han väljer att göra.

Hoppas du är OK? Vi alkoholister är experter på att manipulera, ljuga och dölja. Om någon kommer på oss är vi också duktiga på att på något sätt lägga över skulden och skammen på någon annan för att själva slippa bära detta. Allt detta hör till sjukdomen. Om din magkänsla säger dig att han dricker så är det nog så.

Den enda du kan förändra är dig själv. Vill du inte bära någon annans skuld och skam måste du lämna tillbaka den dit där den hör hemma och ta hand om dig själv. Det tar tid att gå vidare och, inte glömma, men förlåta. Det är inte meningen att du skall förtränga det som varit eller det som sker nu, det handlar om att acceptera eller inte acceptera. Är detta OK, vill jag ha det så här? Vad kan jag göra, vad kan jag inte göra? Var rädd om dig, be sinnesrobönen!

det du skriver om Ullabulla. I min första tråd här resonerade jag om mina grundvärderingar, att varje människa är unik och att en sjukdom är en del av, men aldrig hela, människan. Och det var ju så att efter ca ett halvårs nykterhet började jag känna igen mannen som den han var innan alkoholen förändrade hans tankar och beteende. Idag tänker jag att alkoholen förändrar människan då drickandet blir prio ett, förnekandet av problemen, lögnerna och behovet att skydda beroendet blir det som lägger som ett sorgligt, patetiskt skal omkring "den sanna" personen. Oändligt många gånger sa jag att jag vill leva med "den sanna x" men jag kan och vill inte leva med den du blir när du dricker. Hoppas att mannen din är på väg mot sin s.k botten och har vilja att vända så att ni kan få ett gemensamt värdigt liv. Du är i alla fall på rätt väg! Kram / mt

Alkoholister är stora egoister och är det pga sin sjukdom. Man måste vilja kapitulera inför alkoholen och inse sina bekymner.

Fullgubbe förstås.Jaha,säger jag hur var det här då?
Jamen kan du inte komma ned till stugan istället?
Nja sa jag,fundera på om jag ska komma ned och hämta hit dig så att du kan vara här och nyktra till istället.
Jo,det gick han med på och vid 16 for jag dit.
Han luktade som ett bryggeri,men var helt klart i tillnyktringsfasen.
Väl hemma så börjar han spy och spyr väl en 4-5 ggr under kvällen.Ändå hade vi en fin kväll där vi surrade på om allt möjligt fram till 22 då vi la oss.Jag fick chansen att berätta ordentligt om min egen resa i sommar och vad gott den har gjort mig.
Han berättade att han fortfarande mår lika dåligt och inte hittar ro eller lust att leva nånstans.
Allt var bara en grå gröt.

Vi somnade i alla fall och han vaknade helt utvilad och fräsch i morse.
Jag trodde han skulle stanna en dag till då jag vet att det är idag som han riskerar att fortsätta fylla på.Men jag höll mig och skjutsade hem honom till stugan igen.
Jag fick nu se ännu mer av den man jag en gång träffade,så antingen så bjuder han till lite extra eller så har han också påbörjat någon sorts egen resa även om han fortsätter att fylla sig med alkohol i allt större mängd.
Vi kanske tröstade oss båda två med att hålla varann sällskap och visa varann en massa tyck om i denna eländiga situation.
Han lät intresserad av att träffa den terapeut jag vet skulle kunna hjälpa honom då han har så mycket dåligt mående och självmedicinering i sin alkoholism också.
Det är för enkelt att kategorisera honom som ren alkoholist även om han förstås platsar i den ligan också.

fast hemskt förstås att läsa att min sorgliga berättelse ändå kan ge bild åt hur jag och många andra har det.
Det är tungt,alldeles fruktansvärt ibland.Men ofta om inte alltid så har ni missbrukare om du tillåter att jag generaliserar det, ofta ett väldigt stort och öppet hjärta som gör det värt den här resan.Även om man ibland tvivlar alldeles fantastiskt.
Både på sitt eget och missbrukarens förstånd.

hej
jag är ny här , men ville bara säga att jag känner igen klumpen i magen... sova bredvid en alkoholluktande person som man älskar är bara för jävligt.
Jag är ihop med en kille som har problem med drickandet, när han väl börja så dricker han tills han blir full.
Vi har känt varandra sedan många år tillbaka, varit ihop under tonåren och nu har vi hittat varandra igen. Vi älskar varandra, men jag känner att alkoholen tar över och kärleken dör... han drack i lördags och trots bråk på kvällen och på söndag morgon, så tar han sig några glas på söndag igen... då undrar jag vad tänker han på?? vart finns jag i hans bild, i hans värld... det finns betänketid innan man tar glaset i handen... vi hade ju ett bråk på morgonen pga. hans drickande och han dricker igen....
jag förstår bara inte??!! jag har stuckit iväg flera gånger men han har lyckats få mig tillbaka , vi älskar ju varandra... nu har jag inte träffat honom på 2-3dagar och då får man ett sms med "tack för hjälpen" visst har han sagt att han vill sluta och att det är lättare med mig men jag ser ingen vilja...
vet bara inte vad jag skall göra... detta är mitt fösta steg, att skriva.

gå och köp dig en present, något du vill ha, något som blir en symbol!
När jag flyttade så köpte jag en ängel, expediten fick slå in den, coh sedan förvarade jag den i min garderob ett tag - och varje gång jag såg presenten så tänkte jag att jag var på rätt spår. Och en dag, när det kändes som jag behövde pepp så satt jag med te och choklad, härlig musik, och så öppnade jag min present och än idag uppskattar jag min ängel väldigt mycket! Den ger mig kraft och tro på mig själv!

Du är värd detta! Jag tror att du har rätt - han är snäll och hjälpsam nu, men det kommer ett bakslag!
Var rädd om dig! Det kommer svaja ett tag, och det kommer vara oerhört jobbigt emellanåt, men det kommer bli bättre!!!

Känner precis likadant att att det var/är som ett tomrum mellan oss o man känner sig så fruktansvärt ensam. Det är nog värre på nåt sätt att vara ensam i tvåsamheten!!
Jag känner mig så otroligt svag just nu o det känns som jag ska klappa ihop. När som helst. Jag har börjat flytta in i lägenheten o har tänkt att vi ska kunna flytta in i helgen. Men det är så mycket o tänka på o jag kan inte tänka jag tror min hjärna har slutat att fungera. Min sambo är otroligt hjässan o hjälper till i lägenheten men jag vågar inta känna glädje över det, är rädd att det kommer ett bakslag snart! Eller det kommer att göra det vet bara inte när. Han har också varit så hemsk dum mot vår dotter så jagar inte säker på om hon någonsin vill ha med honom att göra mer. Det är så jobbigt att se henne så ledsen o deprimerad. Jag vill kunna göra nåt. Jag skulle behöva lite extra kraft nu för att orka.

Ullabulla !
Nu har jag läst hela din tråd i ett svep.
Oj.......jag är helt tagen, tårarna har runnit , känslor har stormat runt hur jag varit mot min fru, mina barn de senaste åren........
Din historia som du så känslosamt o öppet skrivit ........ger mig styrka att fortsätta min kamp , min strävan att leva nykter.
Jag är inne på min nionde nyktra dag idag.
Tack !

Hej,
Tack för ditt svar Mulletant. Jag grät när jag läste det du skrev. Det är så svårt att börja tänka på sig själv. Bortser jag från att tänka på alla jag sårar i min närhet, så tror jag nog att jag vill skiljas. Men att det ska vara så svårt!
Jag har gått hos en psykolog några gånger och när jag varit hos henne så känner jag mig mycket starkare och tänker att nu, nu säger jag det definitiva när jag kommer hem. Men sedan gör jag inte det ändå. Fast det finns så många svek, brutna löften och gånger som man fått skämmas för honom så är det ändå så väldigt svårt. Det är för jävligt här hemma nu, ingen säger något.
Min man har en samtalskontakt som jobbar med missbrukare i kommunens regi. Jag hoppas att det kan hjälpa honom. Jag vill ju att det ska gå bra för honom även om jag lämnar honom.

och ringde igår kväll.Han svarade inte första gången vilket är ett säkert tecken på att han är full.Så då måste jag ju ringa en gång till och då svarade han.Mycket glad att jag ringde så då blev jag såå lättad.Han den store fylleköraren ville prata med mig :)
Jag frågade igen hur det skulle bli då han inte hört av sig på en hel vecka.Men jodå,han ville absolut fortsätta träffas.Så vi skulle ses idag på lunch.Jag vet inte var detta ska leda,men på något märkligt sätt så känner jag att han kommer närmare sig själv eller den han var varje gång vi träffs.Jag inbillar mig inte att jag hjälper honom.Detta är fortfarande i egoistiskt syfte då jag inte klarar att släppa taget.
Ja fick ingen ursäkt naturligtvis för att vår sista träff blev så misslyckad.Vi får se hur det känns efter idag.Det känns som att jag experimenterar med mitt eget känsloliv och drar ut det till ett mycket långt gummiband som kan brista när som helst.
Och ändå denna tillfredsställelse i att han faktiskt ska komma idag.Mycket märkligt.

... Så det klarar jag säkert!"
Känner du igen Pippi-citatet? Jag läste det alldeles nyss på Facebook och då tänkte jag på mig, dig och alla som har suttit eller sitter i samma situation som du beskriver i ditt senaste inlägg... Tänk om man bara kunde se möjligheterna? Men jag vet precis hur svårt det är, det känns som vare dag är en återvändsgränd... Jag bara önskar att jag kunde ge dig lite styrka...

Du behöver inte ha det så här, det är inte ett bra liv! Du är värd att kunna välja vad du vill göra, inte anpassa dig så mycket efter någon annan, du ska inte behöva känna av sinnesstämning osv. Du har rätt att välja ett bra liv!!!

Tack återigen, flygcert!

För att du sätter ord på det jag upplever och känner. Att se sig själv och sin situation utifrån hjälper så otroligt mycket. Många minnen sköljer över mig nu, tyvärr är de flesta negativa.

Och visst var det så att han så småningom klev upp och hjälpte till att få i ordning adventsfikat och han var trevlig mot gästerna och om sig och kring sig.

"Vi måste skaffa en ny hyresgäst", sa han också. "Vi behöver de pengarna." Så A, jag kan inte flytta ut i stugan för vi behöver pengarna - det blir alltså omöjligt - och B, jag ska fixa en ny hyresgäst. För tro inte att han skulle ta tag i en sådan sak.

Känner mig ganska bedövad idag. Jag måste få livet att fungera, se till att barnen kommer iväg, att vi har mat på bordet, att jag jobbar och sköter det praktiska. Och skapar lite julstämning. Julen blir inte som jag hade tänkt mig. Jag ville bara ha lugn och ro, men som vanligt så ska hans familj vara så oplanerade och jobbiga. Så nu måste vi sitta och åka bil på julafton! Jag hade hellre gått i kyrkan.

Tack flygcert!

För att du så öppet berättar om allt och är så peppande för oss som inte kommit lika långt.Det betyder jättemycket!

Kram

i själen.Börjar tänka idiotiska tankar typ:
Fakta1 Han körde på fyllan.
I min värld:
Ja,men jag var ju ändå så viktig att han inte bara struntade i träffen utan kom även om han nu var onykter.Han vågade "trotsa" gällande trafiklagar för att jag inte skulle bli besviken=bevis på att jag är viktig.
Fakta2
Han har inte hört av sig på hela veckan.
Men i min lilla värld:
Han skäms förstås.
Han har ju fått skäll av både mig och döttrar det är klart han lider av sårad stolthet.
Oj,vad dåligt han ska må nu när ingen bryr sig om...

Fakta3
Han ljög och sa till yngsta dottern att han jobbade i lördags.(han satt förstås och söp)
I min värld:
Han ville skydda henne från de fakta att han faktiskt satt och drack istället.

Det värsta är att fast jag radar upp allt här så sopar det inte bort känslorna på vad som är sanning.
Min lilla värld fortsätter att regera fast jag borde veta bättre.

Kanske vi alla medberoende skulle slå sig ihop och bilda ett advokatsamfund för trasiga själar som råkat begå ett brott ;)

Har haft en trevlig helg. Känns konstigt men bra gissar jag. Väntar bara på bakslaget. Tråkigt men så är det.

Skickar kramar!♡

läser mina böcker och känner igen mig på varje rad.Försöker gå bakåt och har väl hittat en del nya sanningar.Men det hjälper inte riktigt.Ska fortsätta grovjobbet och hoppas att det lättar sen.