Senaste kommentarerna i forumet

Tänk att man jan få så mycket konstiga tankar i huvudet! Det du beskriver att din man hotar att komma med yxa o man ändå tvekar att polisanmäla honom! Man kan inte tänka friska tankar när det gäller sig själv. Min kontakt på familjerådgivningen frågade mig vad jag skulle råda en kompis som var i samma situation.
Då blir ju svaret så självklart, men man kan inte tänka lika när man är i det.
Jag försöker tänka att jag gör rätt som tänker lämna honom och ibland känns det så men sen börjar jag tänka att jag är en egoist som tänker på mig själv i första hand. Jag har ju nästan lovat min dotter att jag ska försöka ordna boende åt henne där hon går i skola men nu vet jag inte alls hur våran ekonomi kommer se ut. Hon vill inte alls bo kvar här o skulle säkert må bättre av att bo själv.
Tänker då att det är bättre att hon får flytta och må bättre än att jag flyttar. Jag får väl stå ut ett tag till, vet ju ändå inte av något annat än det här. Känner mig så villrådig!!
I går träffade jag inte min sambo någonting men han skickade ett sms där han erbjöd sig att hjälpa mig med flytten o banken mm om jag ville. Blev väldigt förvånad att han ändrat sig så!
Men är väldigt rädd att han snart ska ändra sig och bli spydig o dum villket han alltid blir när han dricker.
Aeromagnus du har säkert rätt i att han reagerar på det här sättet för att han inte har makten över mig längre. Det är första gången på över 20 år som jag har hört honom gråta! Förut har han bara visat sina känslor genom ilska. Åh om jag kunde fatta rätt beslut!!
Kramar till er!!

lovar dig att du får komma efter lunch !! Jag pratar med ordföranden så hon vet om det ! Välkommen !! Kram ♥

måste ju vara en av de mest bortslösade energiresurser man kan ägna sig åt.Där går han då omkring idag i vårt gemensamma(mitt)hus.Efter 20 år så känner jag varje skiftning i hans kroppsrörelser ansikte och röst som mina.Vi sitter ihop som en varelse som jag inte känner mig hel utan.

Allt i mitt dagliga liv känns halvt och ofullkomligt utan honom.Ändå var ju våra sista år så tunga.Utan närhet,glädje samförstånd och drömmar.Likafullt så känns det som att jag aldrig mer kommer att bli genuint lycklig.Som att han går iväg och tar mig med sig bort från mig själv.Kvar är då bara spillrorna av det som förställer jag.
Detta för att få leva sitt liv utan sin medberoende partner som alltid visste bäst hur livet skulle levas.La sig i och styrde och ställde.Bestämde att alkohol inte skulle få förekomma längre.Vag och obeslutsam har jag aldrig varit.

Just nu önskar jag mig dessa egenskaper för då hade han ju varit kvar hos mig.Jag hade aldrig ställt de krav som gjorde att han till slut reste sig upp och gick.Varför har jag denna idiotiska visa i huvudet som upprepar de här dumheterna?
Det var ju inget liv vi hade.Och ändå denna kärlek,denna sorg över allt som gått förlorat.

Man skulle vilja åka upp och sätta den där mannen på plats. Han behandlar dig mycket illa. Han blev arg för att han nu inte längre kan utöva makt mot dig och att han inte kan förlita sig på att du reder ut problemen åt honom. Starkt gjort och du hsr som Ebba beskrivit rullat undan en sten från dina axlar.

Tungt och åter tungt.
Ibland måste dock tunga stenar rullas bort och vändas för att något nytt, friskt och fint ska få utrymme att växa fram och upp ur jorden. Kram till dig.

<3

och det känns rätt ok.Han var fräschare än på länge och enligt dottern som talats vid med honom två ggr per dag så har han låtit nykter.Jag vet ju att han i söndags fick sina folköl och därför förmodligen druckit tidigare under helgen.Men det var skönt att se honom såpass fräsch ändå.Kunde inte riktigt hålla mig utan frågade om han ville hålla kontakt med en i familjen som gärna vill ha kontakt med honom.Jadå,det ville han och jag har gett honom en liten hint om att jag kanske inte är beredd att hålla mitt löfte till mig själv;att inte ha någon kontakt alls.
Men Rom byggdes inte på en dag och vi får väl se hur han förvaltar denna möjlighet,om han pajar den eller ser till att det blir något bra.

Hans reaktion och utspel betyder att du gör 100% rätt som flyttar. Det är inte du som förstör era liv eller fattar fel beslut. Du är den kloka och friska i det här även om det inte känns som så.
Jag har varit i din situation jag med. När min kille påverkad ringde och sa " nu kommer jag och jag har en yxa med mig" ringde jag polisen för 1:a gången. Polisen sa: Avvakta eller gör en anmälan nu direkt.

Jag blev rädd, anmäla och sätta dit honom?
Jag frågade polisen: Hinner ni hit om jag avvaktar?
Polisen: Kanske inte om han har en yxa med sig.

Gissa vad jag valde? Jo att avvakta. Jag var så medberoende och nedbruten att jag trodde att allt var mitt fel och att jag förstörde allt.

Han kom aldrig. Det vara bara hot MEN det förstörde min tillvaro. Vågade inte sova på nätterna, höll vakt och lyssnade efter ljud och resultatet av det blev enorm trötthet och när man är så trött kan man inte tänka klart och fatta bra och rätt beslut.

Izzy, Du har RÄTT. Du gör rätt. Rädda dig själv i tid, slösa inte fler timmar på att försöka rädda honom, Du hjälper honom bäst genom att gå.

Världens största kram.

/Ebba

Men nu är allting värre än det någonsin har varit!!
Jag har tackat ja till lägenheten men inte skrivit på nåt än, har också bokat tid på banken.
Det här gjorde jag innan jag sa något till honom.
Igår tog jag mod till mig o satt mig lugnt ner med honom o talade om att jag inte ville ha det så här längre, att jag har fixat en lägenhet o bokat tid på banken.
Han sa inte så mycket såg chockad ut o blev irriterad sen gick han som vanligt.
Efter en stund kommer han in o är helt galen, skriker o gapar att jag är helt dum i huvudet!!
Frågar hur jag har tänkt att det här ska gå ekonomiskt om vi ska slänga ut vår lästa dotter på gatan eftersom vi står för lägenheten.
Han tyckte att jag kunde bo hos mina föräldrar.
Kallade mina kompisar för fula saker o att han inte kunde bo kvar i huset o bo granne med mig o se mig springa på krogen. Skrek åt vår yngsta dotter att det var lika bra att vi flyttade så fort som möjligt.
Skickade även ett konstigt sms till vår älsta dotter så hon funderade vad det är som händer.
Skickade även ett elakt sms till mig fast vi var i samma hus.
Allt känns skit, känns som att det är lika bra att allt rullar på som vanligt, vet inte om jag orkar med det här, så mycket ilska o hat!!
Det var lugnt när jag kom hem på eftermiddag i dag men senare kommer ilska o de spydiga kommentarerna.
På familjerådgivningen tycker de att jag inte ska vara kvar i huset. De säger att jag kan ringa kvinnojouren för de kan ordna något tillfälligt boende.
Jag känner mig inte trygg hemma o låser dörren till mitt rum på natten. Jag tror inte att han skulle göra mig något men vi har aldrig varit i den här situationen förut heller.
Hur ska jag orka genomföra det här utan att tjejerna kommer i kläm allt för mycket.
Nu känner jag mig mest egoistisk som har satt igång det här för det blev ju så mycket värre och alla mår otroligt dåligt.
Nu känns det nästan sim det vore skönast att somna o aldrig vakna mer.
Men jag antar väl att det löser sig på nåt sätt, jag måste tro det i alla fall!!

Det är precis som du säger Ullabulla, det är läskigt när man inser att jag är inte den enda. Det är också sorgligt att fler har det så. Idag har jag provat ragga nytt boende, inget napp än. Pratade även öppenmottagningen idag. Jag tycker verkligen de är toppen, jag får ringa när jag behöver. Om två veckor startar anhöriggruppen. Annars känns det tungt i hela kroppen idag.

Jag förstår hur det känns och det kommer säkerligen inte bli en enkel dag. Har du något annat val? Skulle du på något annat sätt själv få ditt liv tillbaka? Att bli bortvald för en flaska sårar enormt och man känner sig värdelös. Det kommer gå bra imorgon men håll dig till din strategi.

av saker efter 4,5 månad.Det har dragit ut på tiden och jag har inte stressat på heller.Hoppet har funnits kvar att han ska vakna till ur sin dimma.Men ack nej.Han står fast vid sitt beslut.Det svåra i det här är ju att acceptera faktum.Jag vet ju egentligen inte om det är han som vill ur relationen,eller alkoholisten.Han orkar helt enkelt inte med det liv jag lever och de krav som ställs på honom.Han vill hellre klippa alla kontakter och sitta nere i sin stuga och dricka bäst han vill.Jag är nu inne på dag 8 utan kontakt-personligt rekord.Det är inget jag vill fira eller slå mig på bröstet för.Jag önskar så att situationen var annorlunda.Att vi tillsammans kunde stärka varann att bli friska,jag ur mitt medberoende och han ur sin alkoholism.Men han vill vandra ensam.....snyft.Jag spänner mig en del för i morgon.Det blir som en sorts begravning av mitt sista hopp.

Så ont det gör att läsa ditt inlägg!!! Vet itne ens vad jag ska råda dig till...

Kontakta kvinnojouren - de måste ju kunna råda? Ring polisen?
Så här ska du inte behöva ha det!!!! Du knäcks ju...

Kramar!!!

...gården? Nu på lördag väl?

Kan man komma oanmäld efter lunch?
Om flyget är i tid kan jag vara med en liten stund...vore en befrielse....

...jobbade den helgen men ville så gärna...

Mår riktigt dåligt...måste ur detta...ville ju så gärna det goda skulle växa och väga över...det har blivit motsatt och min situation är fullständigt outhärdlig...vill inte men måste bort. Blir pålagd all skuld och visst är jag borta mycket, fysiskt, men aldrig mentalt, han stöter bort mig konstant och ovanpå det skuldbelägger, baktalar och har andra kvinnor. Kvävt mitt hem så ingen hälsar på och post och räkningar är utom min kontroll. Ibland sorterar han min post men hinner inte öppna och meddela. Kostat mig inkasso och paket som returnerats. Saker mina barn skött exemplariskt alla år och mannen lovade sköta när han är där... Men han har fullt upp med sitt säger han.

Nu väljer jag själv inte åka varken till min oas jag byggt upp från grunden eller till gemensamma lägenheten. Föredrar en bäddsoffa mina 4 dygn i Sverige om några dagar. Försöker parera in ett par timmar för bagagebyte när jag kan vara ensam i mitt eget hus för detta, vet inte hur han jobbar så får hoppas jag tajmar rätt..det skär i mig, smärtar varenda por och cell det kunde tillåtas bli såhär...

Han lämnar inte in om någon skilsmässa däremot. Det är en "teknalitet" som endast hindrar honom från att gifta om sig.
Däremot begär han av mina tillgångar och mitt hus eftersom han har "rätt" till det. Han har skrivit sig där utan min vetskap, i mars tror jag.

Han "bor" där sen han fick nytt jobb. Han har kört min bil och kvaddat den. Blankslitna däck, skulle byta, men var borta och har ingen aning om hur han hann köra 400 mil på några veckor. Försäkringen betalade inte ut fullt pga detta. Kostade mig massor...men inte ens en glödlampa orkar han byta i mitt hem eller ursäktar sig. Gläder sig åt eventuell utbetalning för ev nackskada efter olyckan m bilen. Glad det gick bra men inte ett ord om betala tillbaka något till mig. Han klagar på att det är kallt i huset och han hinner inte elda. Kör på eller-element. Jag betalar...igen...

Om jag lämnar in skilsmässa så blir han "övergiven" och ska ha det jag byggt upp från minus sen jag var ensamstående mamma till 4.
Ja, ni hör!
Sitter i skiten hur jag än gör...

Är nära sammanbrott. Eller mitt i det...

Till advokat nästa vecka när jag ligger på bäddsoffan och försöker få saker hänga samman.
Bokade en massage och ansiktsbehandling nu...så nog har jag en strimma energi kvar.

Jobbet funkar men ligger efter...måste komma ikapp...måste...

Kram på er

rakt av..Det är skrämmande att se att våra historier är så lika.Jag vet inte om det går att skicka pm på denna sida,någon som vet?

Under några dagar har pusselbitarna börjat landa på sina platser. Så idag lyfte jag på locket och berättade att jag tyckte att vi inte har det så bra tillsammans. Det tyckte han också eftersom jag inte ville ha sex med honom utan att han ville prata med. I övrigt ryckte han på axlarna. Jag var ju bra att ha här för barnens skull. I övrigt verkade kvitta. Svara på några frågor eller prata vidare vill han inte heller. För något psykologsnack är han inte intresserad av. Inte heller att prata med mig om andra saker. Det räckte bra med familjelogistiken.
Tungt, men imorgon är det jag som ringer hyresvärdar och kollar lägenheter. Han blev inte särskilt berörd när jag sa att barnen flyttar med mig. Vi får väl se, reaktionen kommer kanske senare om det kommer någon.

Jag kände mig som en korkad idiot som blandade ihop och skrev fel.

TACK <3

P.s
Jag har faktiskt feber och känner mig lite yr, nästan full :( Får skylla på det :)

mammor här inne som inte har en massa obehagliga skam och skuldminnen som skulle behöva blottas.För att vi ska kunna söka tröst i att vi har alla gjort vad vi kunnat men det har inte alltid räckt ändå.Du behöver inte alls be om ursäkt Ebba.

På riktigt jag trodde att det var min vän K som hade skrivit det där men det var ju. du Ullabulla. Min vän K här har nämligen också en son :) Jag ber om ursäkt jag tänkte fel jag läste bara texten och tänkte inte. Hur som helst det var vackert och rörande trots att det var "fel" person.

nu läste jag ditt senaste här Konstnären och det rann lite fler tårar - underbara människa. Jag beundrar dig väldigt mycket. Har jag sagt det?

Miljoner tack för att du rakt och ärligt delar med dig av din sanning. Din sanning är mångas sanning - om än i olika versioner. Helt fantastiskt att du inte låter din röst tystna och gå under som det blir för många i din situation som inte klarar att ta sig ur det och bygga upp sig.
Jag fick tårar i mina ögon. Din kärlek till dina barn känns till 100% i texten du skriver och det är just skrämmande att man trots all enorm kärlek blir så "sjuk" att man inte kan fatta rätt beslut där och då och i stundens hetta.

Tack igen Yogi, dina barn har en fantastisk mamma. Hur jag kan veta det? Jag har läst det du har skrivit här :) och det hoppas jag att många andra också gör och har gjort. Dina ord är livsviktiga.

Styrka, kraft, mod och stor respekt från mig. Håll huvudet högt och sträck på dig, var stolt. Du har insikt.

KRAM Ebba

har jag tänkt flera gånger.Min son,idag 26 år kom ofta i kläm.Faktiskt inte pga den här relationen med alkohol utan av andra orsaker.Jag har mått så fruktansvärt dåligt OCH känt sån skuld många många gånger.Jag har också sagt TILL honom att om jag bara kunde osv.Till slut sa han för några år sen:-Men mamma,om du kunde vrida klockan tillbaka bara i 10 minuter OCH leva det liv du levde då med de val du hade.Då skulle du känna att det fanns faktiskt inget annat val..Det var stort av honom och en stor del av min skuld som ju bara gnager kunde faktiskt lossna lite från samvetet och åka tillbaka till där det hörde hemma-i dåtid.Du har ju alla möjligheter nu att uppdatera och reparera er relation.Nuet och framtiden kan reparera en hel del.Men inget kan ju göra det man faktiskt vill,vrida klockan tillbaka

att kunna skriva här och få tillgång till er alla som finns här, allt stöd och uppmuntran är ovärderligt...

Min son är 16 år nu, han var 15 då förra hösten/vintern när det här hände. Det som hände var att barnen kom förbi en kväll, äldsta dottern (då 19) körde. De skulle bara titta in en sväng och åka vidare. Det var fel tillfälle. Sambon hade druckit stora mängder tillsammans med en kompis till honom, och hade kommit till det stadiet då han började ta ut ilska och aggression på mig, allt och alla. Därför mötte jag min pojke i dörren när de kom, jag ville inte att de skulle komma in i lägenheten, för jag visste att sambon skulle vara verbalt elak emot dem, vilket han även hann vara under det korta ögonblicket. Han skrek något i stil med "vad gör den där jävla horungen här, den där jävla tönten har inget här att göra, stick så jag slipper se dig..." typ så, förmodligen värre än så. Jag nästan föste ut sonen och vi stod och pratade en kort stund utanför och jag följde honom mot bilen. Det var då han såg på mig med hela världens smärta i blicken och frågade om jag körde ut dem...mina egna barn...

Min terapeut frågade om jag kunde se att sonen var förtvivlad även över att han inte kunde skydda mig, att han var tvungen att lämna mig kvar där hos Honom. Och jo, det förstår jag ju att han var. Han som alltid velat skydda mig blev ju också tvungen att "överge" mig i det läget. Och jag kan se att jag gjorde det jag förmådde just då, för att skydda barnen, få dem därifrån... Men ändå...varför var jag så jäkla...nedtryckt och svag? Jag blir arg på mig själv när jag tänker på det.

Jag vet att jag inte förmådde tänka just då, eller under hela den där svarta perioden i mitt liv. För den var svart. Det var bara ett mörker utan början och slut. Hjärnan som seg kola, trög och utan tankar. Bara instinkter. Instinkter som handlade om att parera, försöka hålla Honom på gott humör för att undvika vredesutbrott och verbala elakheter. Jag vet att jag vande mig vid att bli kallad saker, hur jag blev mer och mer utan ett eget värde. Men jag kunde aldrig vänja mig vid smärtan av alla ord, som träffade mig rakt in i mitt innersta. Förändrade och trasade sönder. Jag försvann. Jag var inte jag. Bara ett skal utan innehåll. Och jag vet inte hur jag ska kunna fylla mig med innehåll igen...

Jag känner mig som om jag står lite vid sidan av mitt eget liv just nu. Jag orkar jobba heltid - tack och lov. Jobbet är egentligen det enda jag orkar med. Där är jag ändå lite "fri" från det här, även om mina kollegor vet om en del av vad jag varit med om, men såklart långt ifrån allt. Men på min fritid är jag helt utmattad, passiv och orkeslös jämfört med tidigare, innan jag träffade Honom. Jag orkar knappt umgås med mina nära och kära, det som alltid varit så viktigt för mig och som gett mig så mycket tillbaka. Jag är inte lika engagerad och intresserad i samtal med dem, så som jag önskar att jag kunde vara.

så staka och modiga kvinnor ni är som har modet att möta det mest onda & smärtsamma i vitögat. Respekt!!!
Kramar / mt

så staka och modiga kvinnor ni är som har modet att möta det mest onda & smärtsamma i vitögat. Respekt!!!
Kramar / mt