Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

lovar dig att du får komma efter lunch !! Jag pratar med ordföranden så hon vet om det ! Välkommen !! Kram ♥

Lider verkligen med dig. Kan inte komma med några råd för jag har inga. Du behöver ju komma bort ifrån honom så snabbt som möjligt. Ja vet inte om det går om du orkar eller om det är en lösning men jag skulle polisanmäla honom eller prata med polisen om ev brott. Lider verkligen med dig. Många varma kramar från mig

Sorgsen

...ett avtryck att jag varit inne och tagit del.
Tack för värmande omtankar, de behöver jag, tack.

Adde, jag skrev mail till översta namnet på GiG-listan och fick inget svar. Ditt såg jag först långt senare, tyvärr. Men, jag var hos bror min med familj några dygn och åkte sen tillbaka till dåvarande jobbuppdrag.

Är utomlands på jobb, som oftast, vilket är bra men samtidigt drar det ut på helvetet.
Jag mår dåligt men känner för var dag som går att kärleken dör. Idag kändes det som den försvann helt, det är sorgligt men enda vägen.
Jag är orolig för hur uppbrottet kommer te sig men har den information jag behöver rent juridiskt. Det är bara att svälja och försöka hålla huvudet över ytan, betala och se det som en befrielse.
Men ont gör det, förskräckligt ont, torterante ont...jag vill ju inte detta....

Det värsta är hans lögner...att inte ens vara värd sanningen....det är plågsamt

Jag har stort stöd men samtidigt gav jag ju hela mig till honom, jag valde det och lovade mig själv att oavsett vad som händer så är detta mitt sista förhållande, det ska hålla tills jag dör. Det har jag trott på tills det för ett år sen började gå upp för mig att han inte är ärlig någonstans. Jag trodde ju i min naivitet att behandlingen såg igenom hans lögner, samtidigt som jag ju vet att det är helt upp till honom. Ju längre tiden nu gått har han bara betett sig illa mot mig, kanske precis som tidigare, men nu utan alkohol...

Hans familj har han ingen, enligt mig, normal kontakt med, de lever i någon fantasivärld, något konstlat och hans äldsta barn inklusive exet har alla problem och går i diverse terapier, alla tre.
Att jag inte gått sönder helt är mig en gåta, men jag känner att det hugger i hjärtat, rent fysisk och trycket i hjärnan är extremt. Jag har haft två lediga dagar och gör absolut ingenting, sover och stirrar in i väggen eller på tv utan att egentligen följa med. Men, det är skönt med ett andningshål..jag, om jag inte haft tjock gråt i halsen hela tiden. Den försvinner inte även om tårarna strömmar emellanåt.

Jag känner däremot att jag inte är lika genomledsen längre, att det är på väg ur kroppen emellan attackerna, tidigare satt det så djupt att jag inte fick luft.
Jag njuter det jag ser och har runt mig, jag har kontroll på jobbet och får beröm, mina barn är starka och sunda och vet hur det ligger till, mina syskon också, mina riktigt nära vänner vet och dömer mig inte för att inte skynda bort från detta. Men varje gång jag öppnar munnen känner jag att det leder mig bort, den enda rätta vägen trots mitt löfte till mig själv....

Sorgsen

…bryter ner allt.
Varför ska det vara så svårt att säga sanningen och ta konsekvenserna av den?

Jag har nu fått information nog att genomdriva skilsmässan. Det blir underskrivet om några veckor när jag är tillbaka på hemmaplan.
Ett helvete är det och har det varit…jag som hoppades så länge på en vändning. Jag vet att han älskar mig, på sitt kanske märkliga sätt, men han vänder allt och blir hånfull och obehaglig. Sista han lämnade mig med var nu en vägg nedspottad med snus och att mitt ansikte bara är en del av helheten. Syftade på mina skavanker och övervikt. Jag tror han måste trycka till eftersom jag ofta får positiv respons. Elakare människa har jag däremot aldrig träffat i mitt 50-åriga liv. Hans "bästis" är en silikonbimbo som aldrig gjort ett handtag i sitt 45-åriga liv men som han kallar rejäl.

Snart kommer slaget om mina besparingar, mitt hem och oas. Allt jag byggt och bygger upp för mina barn och barnbarn ska få bättre start än jag haft. Nåväl, svårt kalla det läropengar men nu har jag hittat paragrafer och en advokat som hjälper mig, sen får vi se vilka drag han drar. I slutändan är det alltid jag som blir betalningsskyldig om han krånglar, han har ju inget ekonomiskt utrymme men mängder av hat och alla i hans släkt är pengakåta… FY fan för detta!!!

Men man vill ju så gärna, och det är så svårt att acceptera alternativt att bara släppa det.
Jag vet hur du kämpat, jag vet hur du slitit, stöttat och funnits där, liksom hoppats. Jag förstår att det gör ont och att du lider. Men jag är också glad att du ser till ditt bästa, att du har en advokat och att du försöker ta dig vidare. Men jag vet hur ont det gör, och fortsätter att göra, och jag vet att du också vet det. Men du är stark, att låta sig vara svag och ledsen, men också kämpa däremellan är ju att vara stark!
Kram till dig!!

Sorgsen

…tack för dina ord, de värmer.

Jag känner jag kämpar med tårarna hela tiden idag.
Det är så ofattbart alltihop. Jag har några riktigt goda vänner som inte ger sig utan frågar hur jag mår så snart de märker det är något. Jag blir påmind om hur åra kontakt man kan ha trots geografiska avstånd, något som maken aldrig förstått. Jag är s¨tacksam jag har så innerliga vänner.

Han slutade helt ha kontakt sista året, men passar ju i tid med hans nyaktiva intresse för andra kvinnor och "vänner", beteende han haft i sitt aktiva missbruk och nu samma men utan alkohol i kroppen. Det är de där som aldrig hör av sig när jag finns i närheten förutom bimbon som ringt när hon varit stupfull.
Måste skriva det, vet det låter som svartsjuka, och visst kan vara så men jag känner mig inte svartsjuk utan bara genomtött på alla lögner. Om han velat ha någon annan så är det ju enkelt., bara avluta och gå vidare. Det märkliga är att han inte varken erkänt kondompaket eller samtal, mail eller sms som jag fysiskt sett, tagit på och frontat med eller läst tillsammans med honom. Förklara det någon som kan...
Hur djupt kan det där missbrukarbeteendet rota sig fast undrar jag?
Varför har ingen lyckats ge honom tillräckligt motstånd så han bryts ner i behandlignarna han genomgått? Flera har tom sett upp till honom. Hur fasen är det möjligt? Tänk om jag kunde ge dem bilderna på snuset på väggen, spela in hans vredesutbrott och all galla han spottar ur sig, allt hat, förakt och fraser jag tror ingen av dem tagit i sin mun om sina nära.

Nu är det inte min uppgift men det hade onekligen känts som en form av upprättelse för mig.
Jag har klippt banden och det sista är nära förestående.
Känslan att blivit grundlurad är ett faktum och jag kommer behöva tid komma över detta, både ekonomiskt och mentalt.
Men, det kommer gå! Irriterar mig jag inte gick när första tecknen var tydliga för mig. Jag trodde ju han ville ändras och han anser nog han har gjort det. Tragisk männsika, glad jag inte behöver leva i hans lögn längre.

Framtidsdrömmar

Jag har tänkt på dig- undrat var du tog vägen. Jag minns hur mycket du kämpat och varit lojal. Nu är en annan fas i antågande och jag hoppas SÅ att du kan gå igenom detta med kraft och styrka. Livet gör fruktansvärt ont ibland- man undrar vad det är för mening.... Troligen (helt säkert) kommer man att gå starkare ut på andra sidan. En dag i taget!
Ta hand om dig och stå på dig!
Kram ❤️️

Sorgsen

jag läste just ditt inlägg på din sida.
Jag förstår precis vad du saknar och känner, hatar och längtar, förstår det dubbla inuti och besvikelsen.

Jag vill inte skiljas, har aldrig velat och vill inte nu heller. Jag väntar inte på något under eftersom jag inser det aldrig kommer inträffa men jag saknar, längtar, och i hjärtat lever en kärlek som måste dödas. Jag vet vi hade kunnat få ett fantastiskt liv tillsammans om…detta OM…han vågat släppa sina garden. Det kommer inte hända och nu är allt trasigt. Jag kan inte stanna kvar för då finns inte jag kvar, Jag har förintats till ingenting, har inget värde i hans värld. Jag vet han älskar mig men han har trappat upp sitt hat, sin sarkasm så högt att det inte finns någon väg tillbaka. Han kommer aldrig kapitulera inför sig själv, aldrig…. Jag tror han kommer sluta med en flaska i handen och dö i tron han är oöverträffad, ensam med spriten. Det är vad jag tror men behöver inte oroa mig för det för nu går jag….för alltid…

Du har ju kämpat så oerhört och till slut äts allting upp. Även om kärlek finns kvar så räcker inte det - dels eftersom allt som sagts och gjorts mot en har gjort att man liksom inte vill vara med på tåget längre, dels för att man inte får någon som helst förståelse, ursäkt, tillmötesgående eller liknande. "Jag kan inte stanna kvar för då finns inte jag kvar" skriver du - och det är ju det som händer om man stannar kvar i allt det där.

Känner med dig och vet att du har det kämpigt och mer ha det kämpigt,men jag jag vet att du klarar det, att du kan kämpa!!
Kramar

Sorgsen

…tack för omtanken.

jo då, jag kan och jag orkar och ska MEN…
jag vill ju något annat så jag kör i kronisk motvind och uppförsbacke.

Min dröm är lugn och ro och enkelhet, bara vanliga dagar med ett "hej, hur mår du…" "tänker på dig…" "vi fixar detta…" "jag vill också…" "föråt…"
men dessa enkla ord existerar inte och viljan finns inte, bara lögner och elakheter.

Därför lämnar jag, jag har ett datum och hoppas åtminstone att det respekteras av honom. Han har redan när jag lämnade två dagar för honom välja mellan för skriva på papper krånglat och valt ett annat datum, ett datum då han vet jag har läkarbesök inbokat. Jag sa ja, men då på annan ort, det vägrar han….ja ni hör…inget ska gå lätt…

och medsystrar! Jag tänker på er tre, Framtlidsdrömmar, flygcert och Sorgsen - vi är visst hemma hos Sorgsen nu.... Visst bjuder du på fika? Vad ni har kämpat och kämpar. Jag kan känna mig så nära er fastän mitt "val" ledde livet åt ett bättre håll. Så mycket lidande vi delat och delar här. Jag hoppas innerligt att livet ska bli ljusare och lättare för er... Snart! Att det vänder och ni, var och en kan bli fria. Jag hade en insikt nyligen när mg var ute på sjön och jag var orolig för att det blåste. Då insåg jag att mönstret är detsamma som när jag oroade mig för att han drack... Jag kan inget annat än ta hand om mig. "Vad gör du när alkoholisten dricker" heter en av Alanons skrifter - och jag frågade mig: vad gör jag när mg gör nåt som oroar mig? Det sitter djupt, mönstret att vara upptagen av en annan människa. Även om det är en helt annan sak så kände jag det så klart inom mig. Just nu skulle jag verkligen önska att vi satt "på riktigt" nånstans och år frukost och pratade... lyssnade till varann. Skrattade och grät och kramades. Kramar till er alla, över alla gränser! / mt

Sorgsen

värme…
Jag har bestämt mig så det svåraste är jag redan igenom. Nu ska allt genomföras och det är jobbigt nog men har ett tydligt mål och därför känns det inte svårt. Visst är jag ledsen och nedstämd men jag vet vad jag måste göra och varför och att detta är det enda rätta. Detta är inte lika påfrestande som innan beslutet blev definitivt. Jag har varithelt öppen mot mina syskon och de hjälper och finns till hands om och när det skulle behövas. Ibland känner jag att det kanske vore klokast inte träffa mannen ensam alls fler gånger men jag vet ju att han inte kan göra mig mer illa än han redan gjort så vi får se. Behöver ju inte trigga upp eller markera min ståndpunkt och blir han fysisk så går jag bara iväg. Jag har släkt mycket nära min bostad.

Nu ut i storstadens vimmel, sista veckan borta på jobb sen börjar början på fortsättningen.

Kram på er och tack för att ni finns.
Jag hade också så gärna suttit och pratat om allt och inget med er jag har så nära här inne…
Vem vet, en dag kanske det blir verklighet..

Framtidsdrömmar, sorgsen, mt och jag på en härlig frukost! Det hade varit en oerhört trevlig, om än på många sätt också sorglig, frukost, men så mycket jag hade tyckt om det.

Häromdagen läste jag igenom min tråd lite grann, och det gör ont - jag förtränger så lätt hur rädd jag varit och hur svårt det varit, och ibland är, men jag ser också hur mycket bättre det är - och jag ser hur mycket bättre vi alla ibland haft det eller har det, och försöker vara i det en stund.

Sorgsen, du har tagit beslutet och nu väntar nästa prövande del, men jag är glad åt din beslutsamhet och styrka. Det har varit gånger när det kändes helt fruktansvärt att inte veta vem du var och samtidigt inte veta om du överlevde... Bästa du, och ni andra, vad jag är tacksam och glad för er!
Kramar

Sorgsen

…mer än gärna haft os alla samlade. Jag tror att vi alla är strebers, annars hade vi inte tagit oss till denna sida och fortsatt vara kvar.Så trots att det som för oss samman är uppgivenhet, oro, villrådighet, ensamhet så visar det ju samtigt vi är omtänksamma och välvilliga mot vår omgivning och förhoppningsvis oss själva.

Ikväll har jag träffat en av mina allra närmaste vänner och kollega sen många år. Våra vägar korsas emellanåt ute i världen och kvällen gjorde själen gott.

När jag läser Ordet överlevt från käraste flygcert inlägg så kände jag jag måste skriva några rader till innanjag somnar.
Min far fick en hjärtinfarkt när han var några år äldre än jag är nu, han dog men kom tillbaka och blev sen sjukpensionär de återsående åren av sitt liv.
Det är många gånger, senast ikväll, jag känner hugg i hjärtat och har svårt hålla koncentration, sover oerhört mycket i perioder och stänger gärna in mig flera dygn i sträck.
Alla dessa saker har jag hamnat i för jag var på väg in i ett svart hål, jag slank ner i det men tappade inte ljuset helt. Jag är på väg tillbaka till mitt forna jag och det innan jag sjunkit för djupt och innan de fysiska sjukdomarna krupit in i mina inälvor och mitt sinne.
Jag är så tacksam att jag är på väg och var dag ger mig en liten ny skopa energi och nytt friskt syre i blodet som visar jag är i rörelse åt rätt håll nu, att det har vänt….
Mycket återstår men ingen återvändo…det känns så skönt det är över...

Sorgsen

..att jag läst UllaBullas senaste inlägg kom jag i tanke på en dag för två år sen.
Telefonen ringde och det var mannen som bad mig komma till hans arbetsplats där han blivit kallad till möte med chefer.
Han var inte helt nykter och de hade nolltolerans, vilken de själva bröt ett otal gånger eftersom de inte kunde klara sig utan mannen trots att han var antingen bakfull eller tagit sig ett par järn. Hans arbetskompetens och kunskap försvann inte med spriten i kroppen. Den höll honom över ytan i liten mängd.
Nu hade detta hänt för många gånger och han fick en ordentlig varning.
Han bad mig komma till arbetsplatsen och jag visste inte varför.
Han ville jag skulle vara med under mötet.
Han gav mig en indirekt ursäkt med cheferna i samma rum. Det var nog den största kärleksförklaringen jag någonsin fått av honom förutom en undvikande ursäkt dagen efter han tagit rejält strupgrepp och själv blev rädd över sin handling.
Senare har just den handlingen vinklats och ändrats till att det var mitt eget fel….