Senaste kommentarerna i forumet

-Exet tycker att han är jättebra som pappa,
-han kan inte förstå att han skulle göra något fel i sitt sätt att vara med flickorna,
-han tycker inte att han har något att anmärka på vad gäller sitt liv och leverne (sex, spel, alkohol) och
-han påtalar gärna till mig att alla anser honom vara bra men att de anser mig vara galen och sjuk och i behov av vård...

-Jag tänker nog oftast att jag är en ganska ok mamma, jag tänker att jag ibland kanske borde vara mer konsekvent eller så med barnen men tänker överlag att jag är ok som mamma,
-jag tycker att jag ibland kanske säger för mycket nej eller inte leker tillräckligt, men jag tänker att jag är nog ok,
-jag tycker inte att jag har något att anmärka på i mitt liv (borde kanske träna mer, men...) och
-jag säger det inte till honom men jag och en del runt omkring mig anser att något är fel med honom, men jag och de runt omkring mig anser att jag är helt ok (tror jag, för ingen säger något annat)...

Men: ungefär samma saker som han tänker om sig själv, tänker jag om mig själv- så vad är det som säger att det inte är han som är "normal" och jag är precis det han säger...?! Dessa tankar är nära att göra mig galen ibland. Jag vill så gärna förstå, hur blev det så här mellan oss, varför kan vi inte samtala och båda ser sina fel och brister? Och jag får höra att jag behöver försöka stoppa den tanken, för i sådana här relationer så kommer jag inte kunna förstå, vi kommer inte kunna se det på så samma sätt, han kommer aldrig tycka/tänka som jag, men jag förstår bara inte?!
Jag var så fruktansvärt kär i honom, och gjorde så mycket för att det skulle funka - och jag förstår fortfarande inte virrvarret i huvudet: överdrev jag? Varför lämnade jag inte tidigare? Tänk om det hade lagt sig om jag hade stannat? Varför sa jag inte ifrån mer? Kunde jag ha gjort annorlunda?
Åh, jag överdriver inte - jag har börjat få grått hår de senaste månaderna, fatta hur mycket jag ältar, jobbiga, jobbiga jag...

Min man är alkoholist och skåpsupare sedan 40 år. Han dricker i sin ensamhet. Han går in på sitt rum mellan 19-20 varje kväll. Säger att han ska läsa och lyssna på hockey, men han går in och dricker sprit och eller starköl. Ibland blir han så full att han glömmer bort sig och går ut i hallen för att gå på toa. Han ramlar omkull och kryper på alla fyra. Jag har konfronterat honom ett otal gånger och han lovar att sluta dricka och vägrar ta hjälp. Han vidhåller för 20 gången att han kan sluta sjäv. Han håller upp ett dag sen hittar jag starköl i hans rum igen. När jag vill prata omdet säger han att han bearbetar det och vill inte prata. Jag är pensionär med en liten pension så jag har inte råd att flytta. Helst av allt vill jag härifrån Hjälp!

Hoppas det är en ljus dag för dig idag! / mt

att detta fortgår... så bra att du har så mycket dokumenterat och att du haft och har dina professionella kontakter. Angående den ungefärliga årsdagen - jag har märkt ett starkt behov att "älta" i samband med vissa årsminnen, de dagar jag upplevt som värst... vissa märkesdagar eller tider. I samband med dem har jag skrivit långa haranger med tillbakablickar. Det har varit befriande och det har hjälpt för att "tvätta bort" minnesmärken jag vill ha en frihet till. Fri från dem kanske jag inte kan bli men fri i relation till det som varit. Ifall det kan vara begripligt att uttrycka sig så. Du kommer att hitta ditt sätt och dina formuleringar - det är jag viss om:) En varm söndagskram till dig / mt

Det kanske finns i mig att det är ungefär årsdagen...

Och jag har återigen fått veta vilken sjuk människa jag är, att jag behöver hjälp, att jag är galen, olämplig som mor och att det är pga mina (!!!) utbrott som vi har svårt att samarbeta... Det gör ont att känna sig som överkörd av tåget, att bli fullständigt manglad i hans raseri, jag vet att inte allt han säger stämmer, men när jag står där och får allt kastat i ansiktet så är det som att bli träffad av en stenhård, vass och kall snöboll rakt igenom gjord av is.
Han ska anmäla mig för att jag vanvårdar barnen... Ja, en del av mig blir så vansinnigt rädd - rädd att de ska tro honom, och en del av mig tänker; ok, anmäl mig bara, så tar vi den matchen då, bring it on så ska jag ösa ur mig av alla mina anteckningar, vittnesmål, inspelningar och så ser vi hur det går.

Och ja, jag blir rädd, igen, men min lycka är att till skillnad från förr så behöver jag inte leva i det, jag behöver inte vara i närheten av honom, under samma tak och låta det fortgå. Tack för det, min högre makt.
Hoppas alla har en bra kväll.

En separation är alltid jobbig oavsett, även om den sker i vänskaplighet och gemensam överenskommelse så mister man en livskamrat
som man kanske delat många år med, i vått och torrt och även fått barn som binder en samman. Att vara 'överens' är nog en definitionsfråga.. ALLA separationer är svåra, en sorg.. men när den också inkluderar väldigt svåra saker som alkohol, eller för all del otrohet som också är ganska vanligt blir det än mer infekterat och jobbigt. I ditt fall verkar det som båda?
I mitt fall var det omfattande otrohet med 'tillbehör' som ledde till mitt förfall och separation, men jag har lyckats ta mig tillbaka till livet :)

När jag läser din text så säger dina ord mig att han redan lämnat dig i sinnet, han mår dåligt på ett eller annat sätt. Alkoholen är ett symptom på detta och även säkerligen tagit sitt grepp/klor om honom. Har han resignerat kan du nog inte kämpa emot så mycket,
då har han bestämt sig och kanske i ditt/ert fall har han gått ner sig för mycket för att orka ta sig upp på egen hand? Betänk dock, jag är helt övertygad om att han har väldigt många tankar och känslor som är lika dina! Att vara alkoholist eller missbrukare över huvud taget innebär inte att man blir en sten.. Men DU behöver inte se det som ditt, det är hans!!

Jag kan verkligen känna mig dig och dessutom se båda sidor om detta!

Styrka till dig!!

Önskar dej all lycka!

Jag förstår att du måste må jättedåligt just nu med tanke på det du går igenom. Jag skulle också, precis som Mt skriver, vilja tipsa dig om att fortsätta skriva i en tråd, det är oerhört värdefullt att kunna gå tillbaka sen och läsa vad man skrivit och de svar man har fått i en tidslinje. Det gör att man börjar få perspektiv på det som händer, det sätter igång en process i en själv med möjlighet att, tillsammans med alla oss andra här i forumet, börja bearbeta det man är med om. För mig har det varit en otrolig hjälp.

Jag tror du gör helt rätt i som söker hjälp. Man behöver hjälp och stöd på olika sätt. Att skriva här är ett sätt, men att träffa någon kunnig person i verkligheten tror jag för många är nödvändigt.

Du skriver att du bara kan vara åskådare och se på eländet som händer i hans liv. Ja. Det är så. Du är maktlös vad gäller det och nu när du har insett det så är du en stor bit på väg. Det är svårt att kunna acceptera just detta, men det är något vi måste göra. Det är en oerhört smärtsam insikt, man vill så gärna hjälpa, men det går inte. Det är bara han som kan hjälpa sig själv. Du måste fokusera på dig för att kunna komma tillbaka och må bra och bli stark.

Önskar dig allt gott. Fortsätt att skriva - det hjälper!
//Yogi

Och samtidigt så fascinerad över att det du skriver skulle kunna vara exakt mina egna ord när du beskriver din fd relation. Allt med gymmet, separationsångest kontra att vara osocial, flytta fokus, anklagelser och lättnad över frikännande trots att man inte gjort något fel, överdrifter angående de fina "perioderna" osv osv. Nästan skrämmande. Det är verkligen en personlighetstyp för sig.

Du låter så lugn, stark och stabil och jag är så glad för din skull. Har saknat dina inlägg här och jag tror inte att det finns minsta risk för att du skulle upplevas som självupptagen om du skriver. Samtidigt så är det ju så att man skriver när man behöver ventilera och nånstans så är ju syftet att man inte ska behöva skriva här! Att man ska tillåta sig att ta emot stödet när man behöver det.

Denna mening är vacker och mycket välformulerad, precis så känner jag också: "Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev".

Jag önskar dig verkligen all lycka framöver. Du har gjort en enorm resa.

Kram // Yogi

Anledningen till att jag har varit "tyst" är mest att jag inte vill vara självupptagen. Jag har läst om dina otroliga framsteg Yogi och jag har följt flygcert och mt och några av missbrukarnas inlägg men känt att allt klokt redan är uttalat så jag har valt att inte kommentera.

Jag har fortfarande inte gått tillbaka till min ex och det känns jättebra. Han var på besök hos mig en kväll och drack te. Det gick bra, inget krångel alls och han åkte hem efter ett par timmar utan försök till något. Det enda han bad om var en kram innan han gick hem. Under några dagar efter det duggade sms:en tätt men efter att jag dröjt med svaren och varit mycket sval i tonen så har de uteblivit.

Det känns så otroligt befriande att faktiskt hålla mig till det jag har föresatt mig. Jag kan idag uppfatta mig som en stark person och vet att jag har förmågan att låta huvudet styra över hjärtat. Det känns tryggt!

Självklart har det varit en stor hjälp att han inte har varit påstridig i sina kontaktförsök så det handlar inte endast om personlig styrka från min sida.

Skillnaden jag märker hos mig själv är att jag inte längre påverkas av hans kärleksförklaringar. Ingen har så många gånger förklarat sin kärlek till mig som han har gjort, ingen har kallat mig vacker så ofta och innerligt som han men trots det har jag inte känt mig särskilt älskad av honom någonsin och jag tror att det är just det som gjorde att jag stannade såpass länge. Jag var liksom besatt av att få känna av de känslor han påstod sig ha.

Idag inser jag att det aldrig fanns något bakom de orden. Han är paniskt rädd för att vara ensam och har säkert redan en ny bekantskap som han älskar över allt annat och snart vill gifta sig med.

Det paradoxala i detta är att jag har ett stort behov av ensamhet men är social och älskar när jag får helgbesök eller vänner från utlandet som stannar någon vecka medan min ex är rädd för ensamheten men är ganska osocial. Han har aldrig uppskattat att jag har vänner och ogillade starkt att de besökte oss eller att jag besökte dem.

Han ville naturligtvis aldrig följa med. Jag träffade aldrig någon av hans vänner ( vet inte ens om han har någon).

Då och då fiskade han eller tränade på gymet tillsammans med någon kompis men med tanke på att han duschade och fixade håret innan han gick så drar jag idag slutsatsen att han och hans kompis hade en annan typ av relation än den han påstod. Troligtvis också av annat kön än han påstod.

Allt detta har varit omöjligt för mig att se tidigare eftersom han har haft en alldeles utmärkt taktik för att flytta fokus. Så fort det det har kommit upp något obehagligt eller att jag har ställt en fråga han inte kan svara på så har han startat ett kaos med fylla, aggressiva utbrott och anklagelser mot mig vilket har lett till att jag blir den som står på den anklagades bänk och som blir lättad när jag får frikännande dom.

Ofta har efterspelet handlat om hur han ska hantera alkoholen och att jag på något sätt måste ändra mig för att han ska må bättre.

Allt detta kan jag se nu när jag har lugn omkring mig, när jag har fått lite distans, men det betyder inte att känslorna är helt i balans. Tyvärr poppar det upp förnekelsetankar då och då, känslor av skuld och ansvar, för att inte tala om de nostalgisk känslorna där jag överdriver både antalet och innehållet av de finare perioderna eller rättare sagt stunder vi hade.

Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev.

Insikten om att det aldrig heller kommer att upplevas tillsammans med honom gör lättare att gå vidare.

En annan insikt som har hjälpt mig oerhört mycket är att jag har vänner som ställer upp och som verkligen på allvar uppskattar mig och vill mitt bästa i alla lägen och den osjälviska kärleken de visar fyller mig med repsekt såväl för dem som för mig själv.

Min stora utmaning nu är att inte falla tillbaka i mitt medberoende vare sig i förhållande till en man,vän eller annan bekantskap.

fick kontakt med någon som det kändes bra att prata med. Det skulle jag önska dig, en klok person som lyssnar och som du kunde börja fundera över dig själv med... så att du kan se och förstå vad som händer i dig. Det är ju du som är huvudpersonen i ditt liv!

Ett litet tips: Jag tror det skulle vara bra att du fortsätter skriva i en (din egen förstås) tråd och att du skriver lite hela tiden. På det sättet kan du och vi som läser följa dig bättre och du skulle kunna gå tillbaka och se vad du skrev - hur det kändes "då" och vad du tänkte "då"... vad du gjorde och hur det blev. Nu tappar åtminstone jag bort mycket av din berättelse när den ligger på flera ställen. Ta hand om dig! / mt

att känslorna kommer och går... och du har lärt dig hantera det. Kanske det är nåt som har med att det är ungefär ett år sen uppbrottet, nånting som finns fast du inte inte minns... Det viktigaste att du vet att det blir bättre sen. varmaste kramen / mt

Det kommer att gå jättebra för dig! det är helt normalt att du inte kan klippa av de känslomässiga banden direkt utan ansträngning. Jag tror att du helt enkelt får ta den striden med dig själv precis som en beroende måste bestämma sig för att stå emot suget efter sin drog måste vi medberoende göra allt för att motstå suget efter den beroende. försök att inte svara direkt på hans sms, vänta till du har något du måste meddela honom eller så. Du tränar på så vis både dig själv och honom i att du har kontrollen över när du kontaktar honom. Om du svarar med en gång han kontaktar dig så är det han som har kontrollen över dig och hur er kontakt ser ut. Det är inte lätt, jag måste fortfarande anstränga mig för att stå emot men det blir allt lättare. Kämpa på och Lycka till!

Har en jobbig känsla som trycker i bröstet... Och orkar inte riktigt sätta ord på den.

Har läst inlägget som Yogi skrev imorse och det väcker upp många saker:

Det positiva som jag fortfarande ofta känner glädje över: jag kan göra vad jag vill, jag kan skriva på Fb om jag vill, jag kan hälsa på familj och vänner när jag vill och hur länge jag vill utan att få kommentarer eller ilska riktad mot mig pga det, jag kan se vad jag vill på TV utan att någon kommenterar att jag verkar attraherad av någon i TV-rutan, jag vet hur mycket pengar jag har att röra mig med, ja, listan kan göras lång. Känns bra att jag inte behöver tänka på det längre...

Men jag minns ångesten över skuld och skam, att jag ibland var så rädd... Och nu känns det ofta som att jag överdriver, det är ju många som har det värre, men det känns ändå så jobbigt när jag blir påmind och faktiskt minns hur rädd jag kunde vara - och samtidigt sorgen över att exet inte förstår, han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, och ... ja, det gör ont.

Är ledsen idag.
Är oerhört ledsen... Socialtjänsten jobbar vidare och det kommer upp mycket saker. Exets syster bor med honom när han har barnen: då jobbar han som han vill och hon ansvarar för att hämta och lämna barnen, matlagning och tvätt och städ, - och det är bra eftersom barnen har det lugnare då, men varför är det så viktigt för honom att ha barnen när han ändå inte har dem? Förskolan undrar, socialtjänsten säger att det är märkligt (och trots att jag poängterar att om det inte var för systern så skulle det ju inte hålla... Och de förstår, men kan inte säga så mycket eftersom barnen verkar ha det ok... Är ledsen, riktigt nere, och kan liksom inte låta bli att tänka på hur mycket han styr mitt liv fast jag bestämt att han itne ska få göra det...
Men: Det ledsna kommer gå över, det är en känsla och så känns det just nu.

... vill bara skicka en kram!!
Mår inte så bra själv och orkar itne riktigt kommentera - men du gör rätt, stå på dig! Bra att en del saker löser sig!!

Kram!!

Jag vill bara skriva för att visa att det är många som läser och finns här. Skriv gärna igen om hur det är för dig nu. Här finns många kloka och vänliga personer som läser och känner med dig! Ge oss fler chanser att svara och delta i din tråd.

Karin

Har emellanåt känt mig lätt euforisk av den känsla av frihet och lätthet som fyllt mig efter att jag tagit mig därifrån. Känt att det är så skönt att det är över. Men det är ju inte över. Visst har jag fått en fantastisk frihet att kunna ha facebook igen, hälsa på mina syskon med familjer, jobba över, inte stressa hem, se på Efterlyst (där Thomas Bodström är med, som jag råkat säga att jag tyckte såg bra ut för 12 år sedan), prata med min 14-åriga dotter om hennes relationsproblem och nyfikenhet på sex...t ex. Bara sådana saker. Frihet!

Men jag förstår ju att jag fortfarande har min bindning kvar till honom. Hur jag blir stressad när han ringer eller skickar sms, känner att jag måste svara snabbt så han inte undrar vad jag gör eller blir irriterad. Det måste jag ju släppa. Det kommer nog ta ett tag. Han har nu börjat krångla med vilka möbler osv som han vill ha när vi flyttar. I princip alla nya och dyraste saker. När jag försöker påpeka att jag tycker att vi ska försöka fördela det rättvist, så är jag "bara ute efter pengar, precis som alla andra brudar"... Är inte det konstigt? Med tanke på att det är HAN som är ute efter att fördela det så att jag får det som är värt en tredjedel av det som han vill ha? Direkt känner jag mig träffad, skyldig, vill övertyga honom om att det inte alls är så, bevisa min oskuld på något sätt.

Pratade med en av mina bästa vänner igår (som vet så gott som allt om mig) som reflekterade kring att exet fortfarande är samma person, även om det har känts vänskapligt och bra den senaste tiden. Han menade att exet säkert under kortare perioder kan uppvisa välvilja och vänlighet, men att hans grundperson fortfarande är densamma och att han fortfarande manipulerar mig. Och det är ju sant! Tänk att jag behöver dessa ständiga väckarklockor för att ställa mig lite utanför och se utifrån på det som händer... Det är tur att jag har er på forumet och de få vänner irl som verkligen vet vad jag går igenom och som kan hjälpa mig att få perspektiv. Acceptans, acceptans...igen. Acceptera att det är så nu för mig och ta emot hjälpen som erbjuds... Svårt när man är van (ja, inte i relation till exet då) att vara den som har ansvar och kontroll, klara mig själv.

Har nu börjat nysta i min ekonomi, som är helt sjukt kaotisk. Har varit på ett möte hos Kronofogden för att se hur läget ser ut, vilket självklart inte var bra. Har nu pratat med min styvfar om situationen och han har lovat att lösa skulden åt mig! VA!? Helt otroligt! Vi har skrivit ett kontrakt (ja, för jag tänker betala tillbaka varenda krona!) som innebär att jag betalar ganska mycket till honom under 10 månader, så vid årsskiftet är det borta!! Blir en tuff period, men inte i närheten av hur tufft jag har haft det! En stor sten har lyfts i och med det och jag ser fram emot nästa nyår... Nästa steg nu blir att skriva ur mig ur företaget. Göra ett bokslut och se hur mycket skatteskulden i företaget kommer att bli. Min vän tyckte att jag skulle kontakta skatteverket redan nu och förklara situationen för dem, för att se hur mitt betalningsansvar ser ut. Det är ju ändå exet som har gjort alla uttag med sitt företagskort (jag fick inte ens ha ett eget, vilket jag är glad för nu) och med sin bankdosa (han tog ju min i höstas för att jag inte skulle kunna ta ut pengar vilket jag bara gjorde en gång, 500 kr som jag återförde efter ett par dagar). Har dock inte så stor förhoppning om att det hjälper, men prata med dem kan jag ju göra... Jag vet inte hur det skulle gå till att slippa det? De vill säkert bara ha in sina pengar och ser att jag också är ansvarig för företaget rent juridiskt. Antar att jag i så fall måste bestrida kravet eller polisanmäla och det vågar jag inte.

Varför? Vad är jag rädd för? Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag är rädd för hans ilska...och rädd för vad han ska tycka om mig. Varför har det en betydelse? Varför slåss jag inte? Varför tar jag hellre på mig en skuld som inte är min än att möta hans åsikter och ilska? Kanske handlar det lite om min dubbla känsla inför mig själv också...jag har aldrig varit en tuff person, alltid varit följsam och tänkt på andra, känt att det är rätt att vara så. Att jag kunnat stå för att jag är sådan. Emellanåt så mycket att jag varit självutplånande, har fått höra det både privat och av arbetskamrater, men jag vill ju vara "snäll". Inte tyckt om orättvisor, men jag själv kan tillåta mig att bli orättvist behandlad. Alltid velat göra det som är rätt, ha politiskt korrekta åsikter, inte döma någon. Men döma mig själv, göra det som är fel mot mig själv är ok. Tänker att om jag bestrider detta, så kommer jag att uppfattas som precis det att jag försöker skylla ifrån mig och bara tänka på pengar. Trots att jag rent juridiskt äger halva ansvaret. Jag kan inte stå för det...jag vill ju inte skylla ifrån mig. Men tar jag hellre på mig hans skuld? Kan jag dra det så långt? Jag vet inte...

Hur som helst. Det är mycket att göra, praktiska saker som måste ordnas. Bra start i alla fall med pappa som kommer att hjälpa mig så jag inte behöver ha Kronofogden i hasorna i alla fall! Ett steg i taget...

eller om man vill säga att tillfriskna från medberoende är en lång process. Precis som du skriver Yogi och som flygcert beskriver så bra finns medberoendet inom oss själva. Det handlar inte om missbrukaren. Viktigt att jobba med det annars är risken uppenbar att man går in i en ny relation och tar med sig samma mönster. Det är ett vanligt fenomen. Kram i all hast - jag har bråda tider just för tillfället / mt

jag kom till insikt om att jag faktiskt fortsätter med mitt medberoendebeteende... Du hjälpte mig att se det! :)
För precis som du skriver så fortsätter jag att anpassa mig, försöka på alla sätt att uppmuntra honom och hålla honom på gott humör. För att jag är rädd för det som annars kan hända. Jag fortsätter att fokusera på honom istället för mig och barnen. Det gjorde ont, men är ju inte desto mindre viktigt och nödvändigt att se det. Annars kan jag ju inte välja att förändra mitt beteende...
Tack för hjälpen!
Kram

Jag hoppas inte att du tog det som att jag menade att bu har du lämnat så nu är allt bra?! För så menar jag inte med mitt inlägg, tvärtom så vet jag hur svårt det är att bli av med det.

När jag lämnade så hade jag levt inåtriktat år med att lyssna efter flaskor/burkar som öppnas, känt av vilket humör exet var på så att jag visste hur jag skulle vara (om jag skulle vara tyst, skämtsam å ironisk, extra snäll å kramig, hålla mig å barnen ur vägen osv) och även när jag lämnade så handlade ju mycket om att hålla honom lugn och på bra humör och jag har haft väldigt svårt att gå emot honom i saker där jag vet att jag har rätt men jag vet att det spelar i gen roll för han vänder och vrider på allt jag säger och så är det ändå mitt fel allting och så ska jag straffas och så fick han "rätt". Jag har jobbat oerhört mycket med det sedan dess och jag är fortfarande inte "klar". Senast igår fick jag mig en ordentlig skrapa: jag bad honom att tvätta kläderna som barnen haft på sig från mig innan han lämnar tillbaka dem till mig, så att de inte är helt ingrodda med mat, kiss och ibland bajs för det luktar så illa i hela väskan då... Svaret blev att han "har ju annat att göra än att tänka på att t jag ska slippa känna dålig lukt och M ed tanke på att jag lämnat honom så har jag inte med att göra vad han gör eller inte gör". Jag orkar liksom inte ge mig in i en längre diskussion då, och jag vill inte få mer skit så jag låter det vara, för att hålla honom lugn så att jag inte får mer skit... Men skillnaden är att jag i alla fall sa ifrån, jag blir arg och pratar med bästa vännen och samtalskontakten och är medveten om att det är en strategi...
Ja, nu blev det mycket blaj,men du kanske förstår i alla fall...?!

Kramar!

jag tror inte riktigt att det har gått över, trots att det imorgon är två veckor sedan vi separerade och jag lämnade hemmet. Trots att jag har fått viss distans och trots att vi nu är "vänner" så handlar allt fortfarande om att han ska må bra. Det är så svårt att fokusera på mig...jag har inte gjort det på så länge. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag tycker om. Hur ska jag kunna veta det? Jag har ändrat ringsignal och sms-signal när han kontaktar mig. Hade en speciell för honom, men den ger mig ångest! Jag rycker till och blir rädd och stressad varje gång jag hör signalerna som är "hans". Min reaktion får mig att tänka på Pavlovs hundar... Jag blir liksom beredd på en gång, beredd att stå i givakt och skyndsamt svara och finnas tillgänglig och servande mot honom. Det är helt sjukt. Men så är det.

Nej, jag kan inte göra mer. Jag skjutsade honom till Beroendecentrum igår för hans första möte där. Han var nöjd efteråt (men hade gått direkt och tagit ett par öl när han väntade på mig!). Gick även till systemet och köpte några öl till, för nu var det ju sista gången innan behandlingen startar på onsdag... Nothing's changed... Nu får han i alla fall själv sköta resten.

Jag ska försöka avgränsa kontakten med honom, liksom fasa ut den på något sätt. Jag tror inte att jag kan bli riktigt fri annars. Men det får vara såhär nu till flytten.

Min fina vän... Är så djävla ledsen för din skull. Nu kommer jag att haspla ur mig saker som låter som klyschor. Barn är inte hela världen, ibland är de rent av skitjobbiga. Förstår att du är helnere just nu. Men du har det viktigaste kvar. Din kärlek "slashasen" Den gode slashasen. Utnyttja honom. Gråt ut. Sen får ni göra ett nytt försök...om ni vill. Givetvis har det ingenting att göra med att du yttrade att du var gravid. Det är gammalt hokuspokus. " Att inte berätta" " Att inte inreda en barnkammare". Skitsnack som jag ser det. Jag fattar ju att du kanske inte kan se det just idag. Men på lång sikt... Du har den älskade retstickan/slashasen och du ska få både höns och katta. Du har kommit långt från den flickan som var nedtryckt av en misshandlande man. Men idag har du sorg och jag tänker på dig. Förstår att inga ord kan underlätta. Skulle nog bara vilja hålla om dig. Vi får låtsas så. Dig i mina armar när du slår och slår mot mitt bröst mot världens orättvisa. Med kärlek...och så. Alltid/R

Du skrev ibland till mig i min tråd. Det var i tidernas begynnelse för mig här på Forumet.

Läste dina rader och kom att tänka på att jag varit exakt där själv en gång med en flickvän.
Att vi berättat gjorde i alla fall att vi inte var ensamma i sorgen, när det hände. Det var skönt,
i en så jobbig situation

Styrka till er, och kämpa på! :-)

//PP

Ned som en pannkaka...
Var på kontroll idag, och det visade sig att hjärtat slutade slå för två veckor sen, tyvärr... Kan ju inte låta bli att banna mig själv för att jag berättade, det var väl onödigt... Ja, det kanske det var, men jag får väl acceptera att det är sån jag är! Svårt med att hålla munnen stängd! "
Det är sorgligt och ledsamt, men vi tar nya tag och försöker igen! Och vi har ju varandra, vad som än händer! Min stolthet och min trygghet, min älskling...
Stora kramar!!!

Hoppas allt är väl med dig!

Kram!