Senaste kommentarerna i forumet

Till insikt att den jag kan kan påverka är mig själv. Försöka lyfta blicken o se något annat, men det är svårt när man befinner sig mitt i den Andres rus. Som vanligt finns det mycket att dricka i garage o källare, mer än vad jag hittar. Jag stålsätter mig o säger till mig själv att strunta i att leta. Nu är det morgon och han ligger förmodligen i gästrummet på bottenvåningen. Jag vill inte prata med honom alls. Orkar inte höra. Igår grälade vi ordentligt på morgonen, jag märkte ju att bakruset var såpass att han skulle dricka på dagen. Jag bad honom låta bli, grät gjorde jag. Är i ett skede i livet där det är pressat inte bara hemma. Han lovade. Vi kramades och det var en stor lättnad jag kände när jag lämnade huset för att handla. Någon timma senare när jag kommer hem är han kraftigt berusad, kan knappt prata eller stå på benen. Han lägger sig o sover resten av dagen. Då skrev jag hit. Kände att jag måste börja någonstans. Igår sa han att om jag inte orkar mer får jag gå, och det är ju inte första gången han säger det. Sedan när han är nykter så är jag hans allt. Känner mig manipulerad o arg på mig själv som inte bara står upp för mig själv! Men självkänslan är låg.

Det är en sådan värme som fyller mitt hjärta av alla era kommentarer. Denna helg har varit jobbig- jag har fällt många tårar. Barnen har varit med mig, det var inte helt klart hur det skulle vara men visade sig ganska snart att det var hos mig det var bäst att vara eftersom drickat tog överhanden vad gäller min sambo. Barnen har inte propsat på att få vara med honom och jag tror att de känner att det inte är helt ok att vara med pappa själv denna helg. Jag vet ju inte- men min magkänsla säger så.
Även fast jag har haft mina barn hos mig så har det gjort ont i hjärtat. Fiske, skoter, sol och snö- det är vad våra påskar bestått av. Är det nåt intresse vi haft gemensamt så är det det så det har gjort så ONT att inte vara tillsammans denna helg. Dock påminner jag mig själv om den förtvivlan, ilska, sorgsenhet jag också känt dessa helger genom åren då alkoholen skuggat det underbara och vackra.
Det gör ont i hjärtat och jag känner mig trött. Mitt liv känns så trasigt, min familj likaså. Mitt självförtroende och min självkänsla pendalar från timme till timme- ena stunden glad, självsäker och jag duger som jag är- andra stunden (just nu)rädd att göra fel, säga fel saker, jag känner mig tjock och ful, håret är fult och jag får en känsla av att jag aldrig kommer att bli lycklig och älskad igen.
Det är trångt, sandigt och stökigt i min lilla lya där jag bor- det måste bli en lösning på allt vi har gemensamt så att jag får börja om någonstans. Jag känner tacksamhetsskuld till allt och alla- känner att jag bara tar och tar från andra men har inte själv förmågan/platsen att ge något tillbaka (bjuda på middag, vara barnvakt, låta barnen ta hem sina kompisar och sova över mm..). Inga världsliga problem men dock gör det ont i hjärtat. När jag läser det du skriver Flygcert, om ditt boende, så ger du mig hopp om att jag kommer att känna en annan känsla när jag bor på ett eget ställe.
Ibland tvekar jag på om jag gjort rätt- han kanske vill ändra på sig nu och leva med mig......Nej, troligtvis inte.
Jag saknar min familj!

ni både pratar och hjälps åt med det praktiska Sorgsen44. Visst är det en kort tid han varit nykter och visst förstår jag att du tvivlar - men det är också så viktigt att ta vara på allt som är gott, varje bra dag.

Jag ser att du skriver ganska ofta här och du har gjort och gör stora förändringar i ditt liv. Det verkar som du gör ny tråd för varje inlägg och det är lite synd tycker jag.... Om du fortsätter i en och samma tråd ett tag kan både du och vi som läser gå tillbaka och se hur det var tidigare. Det man skriver här är ju viktiga tankar och händelser av ett sammanhang, en fortgående process i livet. Det är mina tankar bara, du gör förstås som det känns rätt för dig! Önskar dig en fin dag! Kram / mt

det är lätt att förstå att du känner igen dig här inne. Precis som du skriver och har sett är det en återkommande berättelse du delar och berättar. Det är bra att du börjar sätta ord på hur du har det i ditt liv, vad du tänker och hur du känner dig. Det hjälper till att reda ut tankarna. Ta hand om dig och ha en bra dag! / mt

och ditt inlägg.

När jag hade lämnat mina barn till sin pappa idag så kände jag en sorg, en alldeles oändlig och överväldigande sorg och jag grät en del på hemvägen. Men så kom jag hem till mitt fina boende, mitt älskade hus, och solen lyste så fint på huset, björkarna börjar spricka upp, blommor som blommar runt omkring på tomten, i rött, blått, gult, rosa och vitt, och jag fylldes av lycka - ja, de tär j-a skit att inte ha barnen mer, men jag har funnit ett annat lugn, jag behöver inte ta massa skit, jag klarar mig bra och det kändes så gott!
Och det är ju dit du också är på väg - mot lyckan och lugnet!

Att jobba med det som hänt är viktigt - mitt kanske viktigaste arbete är att inte vara så rädd för att folk ska bli besvikna på mig... Exet blev ju ofta arg/ledsen för att jag uttryckte mig klantigt/okänsligt, att jag sa fel saker osv, och jag känner titt som tätt att jag är känslig för att vänner, familj och kollegor ska bli besvikna för saker jag säger, om jag står på mig i saker jag tycker/tänker osv. Men jag försöker att fråga dem, och försöka lita på att deras svar är uppriktiga, och inse att det är sällan eller aldrig som någon blivit upprörd/ledsen/arg på mig, tvärtom...

Kramar!!

På väg att förändra något!

Att leva mitt i ett inte så bra förållande gör ju att man inte ser det farliga/sjuka/jobbiga så tydligt. Och det är ju helt naturligt att när det håller på att gå fel så är man väldigt klar över att man ska lämna, men sedan så blir det lite bättre/maken försöker bättra sig och man vill ju till varje pris inte ge upp (och skämmas), man tror ju att det ska bli bra, och hoppas att det ska bli bra osv.

När jag var på väg att lämna, på riktigt, så packade jag en "akut-väska" där jag hade typ ett par ombyten kläder och necessär och ett par av de där egentligen inte så viktiga sakerna men med högt affektionsvärde. Min väska lämnade jag hos bästa vännen, och den hjälpte mig i att jobba mot en förändring.

Jag förstår att du inte har kraften ännu, men du kommer hitta den för att ta de beslut du behöver ta. När jag började på allvar tänka att jag skulle lämna så var jag i kaos, och en del i det berodde på att jag stressade mig själv med att varje dag tänka "jag måste bestämma mig nu, jag måste bestämma mig nu" samtidigt som det var ett virrvarr i hjärnan som snurrade runt "tänk om jag gör fel, hur ska det bli för barnen, tänk om barnen blir arga på mig, hur ska jag klara mig ekonomiskt" osv, men så lärde jag mig på AlAnon och hos min samtalskontakt att jag inte behövde bestämma mig direkt, tvärtom - vänta tills jag är säker och har lite magkänsla - men för att få det behövde jag stressa ner. Försökt att andas djupt, och tänk att du behöver inte bestämma dig ännu, tänk på att göra det som du tror är bra för dig - om det så är att ta en promenad, äta lite god choklad eller ta ett långt bad - gör det för att njuta! Det är lättare sagt än gjort, men försök!

Det är jättebra att du har påbörja en plan med kurator och med din vän, men stressa inte över att du inte har kraften - det kommer!!

att du har sökt hjälp hos kurator och så bra att du har en vän som kan hjälpa dig med ett praktiska. Kanske ditt största steg är från tanke till handling... att öva dig i att göra saker utifrån din vilja och hitta sätt att skydda dig från obehaget när (om?) han blir arg. Att våga pröva. Att du pratar med kurator och planerar med din vän är också sådana steg. Troligen känner han av när du är på väg i tanken och då lugnar det sig och då rör du dig tillbaka. Fortsätt skriva här och beskriv vad som händer i dig. För din egen skull. Det är en lång väg till botten av sig själv men när du hittat den kommer du att stå stadigt och veta vilken riktning du vill välja. Riktningen i ditt eget liv! Kram och Påskglädje önskar jag dig! / mt

Ja Wolf jag förstår vad du menar nu och jag håller med dig.
Det är precis som du skriver att det är gammalt och invant och man blir trygg i det på nåt konstigt vis.
Mina tankar på att gå isär har pågått under väldigt många år.
Ibland har det nästan känts som att jag har varit på väg men sen har det blivit lugnare och jag skjuter fram det hela tiden.
Det är också för att jag är rädd för vad som ska hända sen osv..
Tack Mittendaliv för att du tror på mig och att förändringen är nära.
Jag hoppas så att du har rätt!!
Att göra en plan är nog bra hur man ska gå tillväga.
Jag har försökt att göra det genom att gå till en kurator som har stöttat och hjälp mig hur jag ska gå tillväga.
Har också en god vän som alltid ställer upp och har lovat hjälpa till med flytt och så.
Men ändå har inte kraften in funnits sig än.
Jag är glad för din skull att din sambo har hållit sig i från alkoholen.
Hoppas att det går bra för er!!
Kram

Vill passa på att hälsa dig välkommen. Skriver från "andra sidan" jag menar vi som själva har/haft problem med drickat.
Du kommer säkert få en massa bra råd och tips. Men det är svårt eftersom det är en stark fiende du har.
Låter ju i alla fall som att det 'är ganska illa. Tre flaskor Vodka för en helg....

Vodka, men det kanske du vet, brukar ju inte drickas för att det är så himla gott. Däremot är det allmänt känt att man snabbt blir påverkad,
och att det är den alkohol som är lättast att dölja (ingen direkt lukt) Med andra ord är det nog en av alkisarnas favoritdricka
som inte vill bli konfronterade med att dom dricker.

Lycka till med allt, snart kommer råden från dom som har samma erfarenhet som du

En riktigt glad Påsk

//PP

Ja Mt det känns bra att kunna skriva några rader om sina funderingar och hur det känns.
Jag var inte på konventet men jag hade gärna velat det.
Det är så svårt att komma i vag utan att sambon får reda på vart man ska .
Det ska jag väl egentligen vara öppen med men jag vet att han skulle bli arg och jag orkar inte med det.
Igår hade han druckit igen och han försöker alltid mucka gräl och få i gång bråk:(
Jag talade om för honom att jag kände mig glad här en dag för en grej jag hade fixat men han måste tala om för mig på en gång att det var en sak jag hade missat.
Han kan aldrig låta mig vara glad verkar det som utan måste alltid säga något negativt.
Kram

Izzy jag tror faktiskt att du är närmare en förändring nu. Du och dina flickor-er trio förtjänar så mycket bättre! Speciellt eftersom du skriver att du inte tror att han någonsin kommer att sluta dricka och du inte vill ha det så här. Jag tycker det är skönt att göra en plan för vägen ut, kände mig friare bara av att veta att jag kan gå. Det är ett steg på vägen i alla fall. Trist att du kände dig så ledsen i helgen. Känner igen mig i känslokarusellen. Ledsen, rädd, arg och ibland bara så otroligt trött. Här hemma har vi haft två nyktra veckor och jag kämpar med att unna mig att må bra när det faktiskt är bra. Inte alltid enkelt med alla tankar som spökar.
Ladda med kraft och energi i vårsolen denna helgen! (hoppas den ska skina även där du bo)

Kram

Hej Izzy

All slags förändring, ligger i framtidens tankevärld. Antingen lever man i dåtid eller framtid, aldrig i nuet. Man kan planera ekonomiskt/socialt för förändringar, men steget till det slutgiltiga tar tid, att flytta t.ex.
Även om man har det taskigt på hemmafronten, är den miljön något du känner till. Förändringen till det nya livet, har ju inte skett än, eftersom du inte har lämnat. När du väl har gjort det kommer ju det gamla livet att blekna och endast minnen finns kvar. Det nya blir en framtid vad som än händer, kan det bara bli bättre och tryggare.
Det är ofta medkänsla som gör att man stannar kvar, för man tror att det ordnar upp sig. När jag skilde från mitt ex, tog det 3 år från själva beslutet till den faktiska handlingen. Förändring är inget som sker över en natt, särskilt inte de mentala/känslomässiga valen. Hoppas att du förstår vad jag menar nu?
/wolf

att du skriver ner dina funderingar (och din oro?). Jag vet inte om du var på konventet i lördags - man vet ju inte vilka som är där :) - men jag var där och är tacksam över det. Det är alltid lika befriande att höra att JAG kan påverka MIN situation, att JAG kan få det bättre oberoende om alkoholisten dricker eller ej. En av mötesdeltagarna läser det i en text i inledningen av mötet. Även slutorden är så befriande. Om du inte deltog nu så finns ju nya möjligheter. Om man inte vill gå på sin hemort kan man söka sig till ett möte någon annanstans. Min man var på sina första möten i Stockholm just för att närorten är i ett litet samhälle. Det är värt att pröva och känna sig för.

Jag klistrar in dagens Carina Bång till dig "Att hålla fasaden uppe" http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och Alanons text "Till dig som är ny" http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/ Det är konvent i Västerås 26 april - rekommenderas. Kram till dig / mt

Jag förstår inte riktigt vad du menar?
Ja det är jättesvårt att ta steget till förändring men jag hoppas och tror att det ska bli till det bättre i alla fall.
Det jag menar med att ta steget är att jag ska lämna honom eftersom jag inte tror att han någonsin kommer att sluta dricka.

Hej Izzy!

Stegen/steget blir svårt att ta, eftersom du inte vet vart vägen (förändringen) för dig?

/wolf

Visst är det så att vi har ett eget val men varför ska det vara så svårt att ta steget??
Har känt mig så ledsen och låg i helgen och funderat på hur vi har det och när det ska bli en förändring.
För den måste ju komma, det går inte att ha det så här resten av livet!
Jag känner mig i alla fall glad när jag får umgås med mina flickor, de ger mig glädje!
Ja visst är det lite komiskt att det är vi som blir nykterister fast det inte är vi som har såna problem!
Man kan ju skratta åt eländet ibland:)
Kram

så vänliga ord. Vi gör forumet tillsammans och jag är tacksam för att få vara med som en del i gemenskapen. Kram / mt

jag kan, jag vågar!!! Heja dig flygcert som vågar, vill och kan! Åtminstone har du redan vunnit dig själv:) Fina, fina du! Kram / mt

Tänker på dig, min fina cybervän, min räddare i nöden, min stöttepelare, och också min "partner in crime"...
Ta hand om dig, du behöver tänka på vad som är viktigt för dig, hur du mår. Det känns på många sätt som att du vet hur du ska tänka/tycka/göra i din relation, men du är också tydligt påverkad och skadad av ditt medberoende och det tror jag inte att man riktigt förstår förrän man börjar bli fri från det... Även om man vet så är man liksom omedveten?! Du är viktig och jag förstår att du på många sätt älskar maken, men man får inte behandla någon så som han behandlar dig!

Stora kramar

Blir alldeles varm i hjärtat av er!
Sorgsen och mt- mina livräddare och stöttepelare, Adde - tack för alltid så fina ord, yogi, en likasinnad och som förstår....

Jaa, hur gick det? Advokaten hade minsann inga tveksamheter... Självklart kan han inte säga hur det går, vad det blir av det, domar eller så, men han ansåg det klart att det fanns flera saker att gå på i utlåtandet! Och - jag känner mig stark!!! Jag backar inte, som jag gjort så ofta förr... Jag har varit i kontakta med ex-sambon och där blev det som vanligt - jag är sjuk i huvudet och behöver vård, jag ska sluta hitta på elaka saker om honom, han har varit lite småarg ibland men bara med rätta och jag känner inte honom längre så jag har inte med hans humör att göra, det är jag som styrt hans liv, hotat och skrämt och nu vill han inte leva så mer och nu får det räcka med att jag utsätter barnen för alla mina hemskheter...?! Ja, i korta drag ungefär så... Det blev ganska många, välformulerade fraser om hemska mig och fina, bästa honom. Och för en kort sekund tänkte jag "hjälp, gör jag fel nu, det kanske är jag som är knäpp", men det gick över rätt snabbt. Så nu blir det en stämning, gulp... Det låter hårt "stämning", men jag vill i alla fall känna för min och framför allt för barnens skull att jag i allafall gjort allt jag kunnat, även om det slutar med fortsatt växelvis boende så har jag försökt. Men, det svider att tänka att han kanske kommer framstå som att han klarare a tt ta hand om barnen och är fantastisk... Men, nu är nu och jag kan inte tänka så långt framtiden, jag kämpar här och n u, och nu ska jag snart gå ut och fixa i min härliga trädgård, en ledig dago ch solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna är ljuvliga och, ja, ni vet - jag har mitt eget hus, jag kan!!!!!!
Kramar till er alla

Du är en ängel här inne, till stor hjälp för så många. Tack för att du finns.
Kram

helvetiskt gift http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna.
Lycka till! Styrkekram / mt

Du är en fantastisk människa Yogi, har läst mycket du skrivit. Tack för dina fina ord, jag tror och hoppas oändligt men är beredd nästa gång, om det blir en nästa gång.
Nu är han frisk, mår bra men djupt ångerfull och chockad. Han trodde faktiskt helt ärligt att det aldrig mer skulle kunna bli såhär. Nu har jag varit lugn och sansad, inte bråkat eller frågat en massa, ställt han till försvar eller nånting. Känns bättre så. Han har sagt nu att han ska bli frisk och hålla sig frisk resten av livet. Det är hans mål.
Men alkoholen verkar vara ett helvetiskt gift. Tittar på tv om alla djur på jorden som också älskar att berusa och droga sig. Och där det händer hemska saker just därför. Vi är bara som vilket djur som helst tydligen.

Tack igen Yogi:-D

Nu är länge sedan jag var här. Det är väl ganska lugnt, hemma han käkar Campral, tror jag. Trixigt att fråga. Det är ett känsligt ämne. Lyckades hitta en omväg idag. Ibland blir jag orolig. Det tar dock längre tid innan panikkänslorna kommer. Det är ett gott tecken. Helgen har varit märklig. Barnen har varit på övernattning med scouterna och då har han haft många oförklarliga ärenden. T ex i går kväll, fick han för sig att köra en runda utan att fråga om jag ville följa med. Kändes bra att kunna kommentera det utifrån det, för annars är det han som säger att det är jag som inte ger honom uppmärksamhet.
Sedan på kvällen i sängen (varning för kanske för privat, men vet inte var jag kan säga/ skriva om detta om inte här) så fick han utlösning innan vi hade kommit igång. Visst är han snabb annars också, men så här har aldrig hänt förr. Visste faktiskt inte vad jag skulle säga. Låg bara tyst.
När han är så här vill jag bara att han tar sina problem och försvinner. Jag har inte bett om att ha det så här! Samtidigt vet jag att det inte är en lösning.
Vi får väl se vart hän det barkar, skönt att få skriva av sig lite.

Jag hoppas verkligen det. Du beskriver er kärlek så fint och ni kan verkligen ha det fint och få det bra tillsammans om... Ja OM finns ju där i bakgrunden. Förutsättningen för att ni ska lyckas. Jag känner så väl igen det. Hoppet om relationens överlevnad. För oss gick det inte. Många misslyckas. Men det finns de som faktiskt klarar det! Hoppet finns! Det är inte orealistiskt, men det kräver hårt och målmedvetet arbete under lång tid.
Åter igen: hoppas att ni klarar det, er relation är värd att kämpa för. Men inte till vilket pris som helst, och de tankarna har du ju med dig.
Varma lyckönskningar och all styrka på vägen.
//Yogi