Senaste kommentarerna i forumet

Nej, det här är inte lätt. Inte på en enda punkt. Vacklar i allt i stunden. Jag har kommit långt i mina planer på en separation. Jag har insett, men kanske inte fullt ut accepterat (?), att vi aldrig kommer att lösa detta tillsammans. Han har för stora problem och för lite insikt om hur stora problem han faktiskt har. Nånstans så vet jag att han inte är en ond människa i grunden, även om det händer att jag tvivlar starkt. Jag tror att han har en önskan, en bild av en harmonisk familj som umgås och tycker om varandra, vänner att umgås med och ett jobb som man trivs med. Han har jättestora svårigheter att låta saker ta tid och han är mycket impulsiv, handlar innan han hinner tänka. Ett hett temperament till det, som pendlar mellan ilska och omsorg. Lägg på ett alkohol- och spelberoende till det, som förstärker alla känslor i hela registret. Ingen bra kombination. Allt detta går att komma tillrätta med tror jag, men det måste kräva ett nästan omänskligt hårt arbete och som dessutom förutsätter att man inser och accepterar att man har alla dessa svårigheter. Dessutom har hans problem och följande agerande inneburit att han krossat i princip varenda relation till familj, vänner och arbetskamrater. Det har också gjort att han överträtt gränser inom många områden som fått allvarliga konsekvenser för både honom själv och andra. Allt detta gör ju också att han känner sig totalt misslyckad som människa och som ett förtvivlat barn slår han vilt omkring sig mot allt och alla. Jag vet att han ofta dricker för att han har ångest och känner sig rastlös och stressad. Inte för att må bra. Om han nånsin ska kunna få ordning på sig själv och sitt liv och må bra, så måste han våga släppa garden och inse och acceptera alla problem, allt han har gjort, vilka konsekvenser det har fått för andra OCH ta ansvar för allt detta. Hur skulle han kunna göra det? Om han skulle våga, verkligen ta in, allt detta och KÄNNA, så tror jag att han skulle bli totalt självmordsbenägen. Det är så omfattande att jag inte tror att han skulle kunna bära det.

Ja, nu låter jag säkert som att jag försvarar honom och återigen tror mig kunna vara vad han behöver. Men det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att jag inte kan hjälpa honom. Han måste hjälpa sig själv. Jag måste ta mitt ansvar, jobba med mig själv, se över mina relationsmönster för att inte hamna i samma situation igen. Jag måste fokusera på mig och mina barn. Min familj och mina vänner, som jag behöver för att må bra. Jag ser separation som en enda utväg. Jag blir ändå glad när jag läser om hur ni Mm och Mt faktiskt har hittat ut genom allt det svåra. Jag blir glad över ditt svar, Mm, som är från "andra sidan", det ger ytterligare ett perspektiv och faktiskt en balans. Det finns hopp. Nånstans så älskar jag ju den här mannen. Men jag vet att hans enda chans till räddning är att jag bryter helt. Ja, även om han aldrig skulle köpa det här om jag sa det till honom; men jag älskar honom och kanske just därför måste jag lämna honom. För att rädda honom. Och för att rädda mig själv. Tillsammans är det omöjligt.

...med alla sinnen öppna. Jag har inte skrivit någonting till dig tidigare men jag hör samman med mt, tillsammans har vi två lyckats hålla kvar vid varandra trots allt som varit. Det är ungefär två år sen nu som jag överhuvudtaget varit inne här och skrivit, av olika skäl som jag förstår bit efter bit alltefter som tiden går. Men det var inte det jag ville säga till dig nu, sen natt här hos mig men en natt i frid, lugn och ro numera. Så har det inte alltid varit.
Jag har läst större delen av din tråd och vill bara säga så här. Det ÄR inte lätt, du kommer inte runt det, du måste igenom det. Det finns ingen enkel medelväg, bara en väg vidare och jag hoppas du har och hittar alla goda krafter som kan finnas till din hjälp under resans gång. Det är inte nödvändigtvis personen som är fel, det är kombinationen med sprit som är fel. Det kommer du aldrig att kunna få någon att fullt ut förstå innan den insikten blir till en egen och ett eget beslut hos den personen.
Jag vet min vän, jag har varit där. Lycklig och stolt nykter man dag med en livsavgörande erfarenhet i bagaget. Den delar jag gärna med mig av, gärna om den kan vara till hjälp eller stöd för någon som kämpar i detta otroligt starka nät av krafter.
Vet du, jag känner så väl igen det du skriver, men så klart från "andra sidan", jag ser det klart och öppet idag, ser det och vet att det måste till en förändring, för alla inblandade på olika sätt.
Jag måste bara få hålla med mt och andra, du skall inte ha det så här, inte ta emot allt och framför allt inte lägga skulden på dig. Det är inte du som häller spriten i honom och det gör han förmodligen heller inte för att må bra. Men det är en annan fråga, den äger faktiskt han rätten och ansvaret att lösa. Det är så viktigt att du tar ansvar för dig och vad andra tycker och tänker har jag fullständig respekt för att tynger dig. Jag säger inte att du inte skall bry dig, det gör du helt säkert, så är det bara helt krasst. Jag har erfarit för egen del att människor runt om mig helt säkert vetat och anat, funderat över hur saker och ting riktigt varit ibland. Så en förståelse och att sätta ut det i ljuset kanske kan ge dig oanade bekräftelser snarare än kritik. Det är vägen dit du precis nu har börjat gå.
Egentligen ville jag bara skriva några korta rader och berätta att jag läst, berörts och påminns om svåra saker att leva med och förändra. Men du, det går. Men jag tvivlar lite på att någon egentligen fullt ut klarar det ensam. Du behöver verkligen inte heller vara ensam och det att du gör saker för din skull som gör dig gott är helt rätt, det är inte mot någon annan. Men samtidigt så svårt när alla tankar sätter in.
Önskar dig den sinnesro du så väl behöver, dig väl och ingen illa.
Skulle ha lust att bara hålla om dig lite, stilla och tryggt... men det gör man väl inte så här till nybekanta antar jag!
God Natt.
Mm. (mitt nick).

så där behöver du inte ha det. Ingen borde behöva ha det så. Jag klistrar igen in Carinas ord som hjälpte mig så mycket:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Jag hoppas att du snart får kraft att välja dig och ditt liv!
Styrkekram / mt

Du är värd bättre!!!
Jag förstår din orkeslöshet, men du behöver tänka på dig, vad är viktigt för dig?

Kram!!

Hoppas du har haft en skön förmiddag. Och vad bra att barnen ville till skolan, det är positivt!
Sköt om dig och pyssla om dig lite extra, det förtjänar du.
Kram

har det varit. Mår så dåligt just nu. Han drack lite (vad jag såg i alla fall) i fredags men blev sur på mig tidigt och gick till "sitt rum" och låste in sig resten av kvällen. Själv tog jag två glas vin under kvällen, vilket han kritiserade stort. Hånade mig för att "ja, ja, det är ju skillnad på om du dricker och om jag dricker". Jag dricker sällan alkohol eftersom det är förknippat med så mycket dåligt i vårt förhållande och att jag åtminstone tidigare har haft en förhoppning om att han ska dricka mindre om jag avstår, vilket har visat sig ha noll effekt.

Lördagen väckte han mig tidigt för att vresigt meddela att det fanns kaffe om jag ville ha, själv skulle han ut med hunden på promenad. Han gick och smällde hårt igen dörren och då var det omöjligt för mig att somna om. Blir så ledsen för det, han vet om att jag har problem med sömnen och har haft svårt att sova hela veckan och att jag går upp kl 05 varje morgon. Helgen är enda tillfället jag har att sova ikapp lite, men ofta går jag upp tidigt även på helgen för att jag inte kan sova. Jag är så tacksam för varje gång jag kan få sova lite längre, men det tar han inga hänsyn till. Jag vet att jag gnäller nu, men det är ett problem för mig och det gör mig ledsen och arg att han inte försöker vara tyst när han vet att jag sover. Han smäller i skåpluckor och lådor, skramlar med grytor och porslin, pratar högt i telefon eller spelar hög musik både på kvällar, nätter och morgnar. Om han undrar något eller vill berätta något så kommer han in till mig och väcker mig, oavsett tidpunkt. Det är noll respekt från hans sida. Efter morgonpromenaden med hunden (då han varit förbi hos en kompis och tagit ett glas vin) kom han hem och hällde upp vin direkt. Klockan var då ca 10 på förmiddagen. Sen fortsatte det hela dagen. Var absolut tvungen att "diskutera" med mig, varför jag alltid är så sur, att jag inte älskar honom som han älskar mig, hånar mig för min sk "fina" utbildning och yrke, att "ja ja, du är ju bäst, du är så duktig", hur besviken han är på mina barn, att de inte gillar honom, min "fina" familj osv osv. Jag har ingen "fin" familj, helt vanliga människor bara, men visst de är inte kriminella eller missbrukare som de flesta av hans kompisar... Jag försökte lite lamt att protestera vid några tillfällen, men jag vet ju att det inte är någon idé, det triggar honom bara ännu mer. Han talade återigen om hur lite jag betyder för honom, att han inte bryr sig och inte orkar engagera sig längre. Att han aldrig kommer att ha sex med mig mer, att jag har ett stort behov av det och att han inte känner något behov alls av det.

Söndagen hämnades jag lite genom att skramla på toaletten och i köket, smälla i skåpluckor och med kaffebryggaren. Barnsligt, jag vet. Jag brukar alltid vara så noga med att vara tyst på morgnarna. Han kom upp, sur som ättika och undrade vad fan jag höll på med. Jag låtsades oförstående. Återigen började han dricka direkt. En halv liter vin som han sparat. En promenad igen och dricka igen. Sen ville han att jag skulle gå in till grannen och fråga om hon hade någon vinflaska som han kunde ge tillbaka idag. Jag ville inte det och då blev han arg och menade att jag aldrig gjorde något för honom. Jag sa att jag inte ville bidra till drickandet för att jag inte vill att han dricker. Det slutade förstås med att jag ändå gjorde det. En söndag mitt på dagen. Så pinsamt. Men jag bestämde mig för att vara ärlig när hon frågade. Sa som det var, att han redan druckit och ville ha mer. Hon hade en nästan full box. Tänkte först tappa ur lite, men tänkte sen att visst han får väl dricka ihjäl sig om han vill. Gick demonstrativt in till honom med boxen och ett glas. Då fick han dåligt samvete en stund men det hämtade sig snabbt och han hällde upp. Fortsatte under hela dagen och följde mig som en svans för att diskutera hur mycket han älskade mig, att jag inte älskade honom osv. Sen började det värsta - sexuella "närmanden". De senaste månaderna har jag försökt vägra sex när han har druckit. Det blir alltid så misslyckat och jag får höra att han gör allt för mig, men får ingenting tillbaka av mig. Jag gör ingenting för honom. Det är mitt ansvar att se till att han klarar av att ha sex när han är jätteberusad, vilket inte går och då är det jag som är otillräcklig. Jag hatar det. Jag hatar att känna skuldkänslor och skamkänslor i samband med sex. Det blir bara svårare att klara av sex överhuvudtaget. Jag äcklas av min kropp. Både när den gör som jag vill och när den inte gör som jag vill. För egentligen vill jag inte alls. Känner ingenting, ingen lust, bara osmak. Jag vet att det alltid slutar med att han blir sur och arg. Oavsett om jag går med på det eller inte. Igår "använde" han mig i många många timmar. Jag ville inte. Jag ville inte. Jag ville inte. Men jag lät honom göra det, som så många gånger tidigare. Jag hatar det när han är onykter. Jag sa emot så många gånger, och försökte avsluta flera gånger. Det är inte så att jag känner mig hotad på något sätt, men jag vet hur arg han blir om jag säger nej. Alla ord jag får höra då. Och jag vet att jag inte ska bry mig om dem, men de sårar så och gör så ont ändå. De går rakt in och krossar och förstör. Förminskar.

Äntligen måndag och arbetsdag. Fristad. Koppla bort tankarna en stund. Tror han kommer att vara rejält bakis idag om han inte fortfarande är berusad, vilket det lät som imorse. Hoppas han sover och mår dåligt när jag kommer hem. Är helt slut faktiskt. Orkar inte tänka. Orkar inte må såhär. Orkar inte göra något åt det heller. Försöker bara härda ut.

Har blivit tillsagt att skriva dagbok- detta är/får bli min dagbok. Hämtade barnen och körde de till skolan- det var faktiskt ok med dem, det kändes skönt. Skönt också att de ville till skolan. Jag sade att de fick höra av sig under dagen om det inte funkar och de vill bli hämtade. Just nu ligger jag under filten och tittar på tv och har en go känsla för en stund. Ska göra som du säger idag, Mulletant, ska bara vila lite och sen känna efter vad JAG vill göra just idag.
Kram

för mig helt ny sida om medberoende igår, på sanna Ehdins fb-sida http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Läs när du orkar. Försök att göra nånting som är bra för dig idag, promenera, simma, fika med en vän om det är möjligt, gå till biblioteket eller på en utställning. Vad som helst men gör något för dig. Ta ett bad om du har badkar i ditt tillfälliga boende. Hoppas du får ett eget hem snart - och barnen ska ju ta med sig en del saker hem till er nu. Så bra att du har flygcerts tråd att läsa - hon vet bättre än de flesta vad du går igenom här-och-nu. Allra varmaste hälsningar och kramar... Måndagskramar:) / mt

Jag är så glad för all respons jag får av er underbara forumvänner- allt ni skriver får mig att känna en gnista hopp och att ljuset finns någonstans.
Jag har i natt sovit själv, barnen är hemma med pappa. Jag var så orolig över att han skulle vara full i går när jag lämnade de där- men han var inte det och barnen var med kompisar igår på olika aktiviteter. Det är bra att de tar sig iväg. Kändes skönt att han var nykter och tog hand om barnen. Idag är det skoldag- får se om barnen orkar gå till skolan- jag är ledig så jag finns här för dem om de känner att de inte vill iväg.
Jag har sån ångest på mornarna- hatar mornarna när jag mår dåligt. Dock får jag påminna mig om att denna ångest är inget nytt, den har jag haft många gånger genom åren pga olika saker som rör mitt och sambons liv tillsammans.
Jag känner mig så dålig- för här jag bor har jag inget att erbjuda barnen- inga leksaker, tv-spel inget som påminner de om deras hem. Känns som att jag har svikit dem och det gör mig så ledsen.
Sambon är jättearg/besviken på mig, han sade inte Hej till mig när jag kom dit igår. Dock får jag ju inte glömma att detta beteende har han haft de senaste månaderna/året- inte sagt hejdå när han åkt på jobbet, knappt hejat när han kommit hem och vi har inte sagt godnatt. Han beter sig ju egentligen inge annorlunda. Det är bara så hårt att vi inte kan prata för barnens skull. Men jag får väl kanske inte förvänta mig det nu- jag måste ge även detta tid.
Det är så jobbig att inte ha kontroll över tillvaron, känns konstigt att jag inte har barnen trots att jag inte jobbar.
Jag måste nu ändå lita på mina vänner, terapeuter, er forumvänner och spå-tanter- att livet kommer att bli ljusare att allt med tiden kommer att gå lättare och lättare. Spåtanterna har sagt att de sett mitt liv som mycket ljust framöver.
Kram till er alla!
Flygcert- jag har sagt det förut och säger det igen. Du är min förebild och när jag ser på din resa idag så tänds ett hopp. Jag har börjat läsa dina inlägg efter din separation men ej kommit så långt. Jag ska läsa några igen när jag orkar.

the love you take is equal to the love you make." http://www.youtube.com/watch?v=oV8PSj-hQvw
och då kom jag också ihåg en av mina gamla, älskade tröstesånger http://www.youtube.com/watch?v=WcBnJw-H2wQ

Kram / mt

... var det svåraste beslut jag tagit i mitt liv.

När jag påminns om det så blir jag så oerhört ledsen - att jag utsatte barnen för det, att jag inte insåg tidigare, jag minns rädslan, sorgen och hur det kändes som jag skulle dö, eller att jag faktiskt tom önskade att jag skulle få dö.

Det kommer fortfarande påminnelser om hur mycket jag accepterade.
Å ena sidan styrde och ställde jag med allting: jag bokade in hantverkare om det behövdes, jag bestämde när det skulle städas/tvättas/handlas/lagas mat/ätas, bjudas in gäster osv osv - för exsambon var ju inte i tillstånd att ta beslut.
Å andra sidan vågade jag knappt andas utan att kika på exmannen för att se om det var ok med honom - jag försökte alltid parera föra tt hålla honom lugn, jag fick alltid höra att jag är klantig när jag pratar, att jag inte kan uttrycka mig på rätt sätt, och jag försökte alltid invänta honom innan jag sa eller gjorde saker... Om vi blev ovänner (eller snarare: när han blev arg för att jag gjort fel) så var han ju först galet arg, sedan ignorerade han mig, tills han hade bestämt sig för att förlåta mig och då skulle jag acceptera det. De dagarna när han var arg så kunde han väcka mig varje natt och kräva att jag skulle be om ursäkt, eller bara fortsätta att tala om att jag var sjuk, störd, äcklig osv, eller kasta saker på mig (även när barnen låg i samma säng)...
Jag ville så gärna att vi skulle kunna prata som två vuxna människor om varför jag inte ville leva med honom, vad jag inte tyckte fungerade osv, och det känns fortfarande lite konstigt att vi aldrig fick något avslut, men så är det ju bara.
Jag känner fortfarande OFTA att jag kanske överdrivit, att jag borde ha sagt ifrån så kanske han hade slutat osv, men jag blir allt starkare i att min exsambo inte behandlade mig som man ska behandla en annan människa och jag accepterade det länge, men till slut valde jag att gå. Det var sååå svårt, men det var det enda valet.

Jag var rädd för ilskan, rädd att förstöra för barnen, rädd att inte klara mig ekonomiskt, rädd att inte få mina saker, rädd att inte kunan ordna ett bra boende, rädd att bli ensam osv, men många saker har löst sig, och:
Everything will be okay in the end,
if it is not akoy, it is not the end

Jag kämpar och jag är tom nog nästan lite stolt över mig själv emellanåt - jag klarar mig och jag har tagit itu med saker som uppkommer och jag försöker!!! Men - att inse att jag levde som jag gjorde, det vet jag inte om jag någonsin kommer inse fullt ut?

Jag har skrivit det tidigare, men jag skriver det igen - jag förstår hur du har det (tankar, känslor, osäkerhet), och det kommer att bli bättre!
Jag har dagar som är bättre och dagar som är sämre, men framför allt så har jag lugn. Det blir så tydligt när jag läser i din tråd - jag har lugn på ett annat sätt idag! Jag behöver inte oroa mig för att bli väckt mitt i natten, jag behöver inte tänka på om han kommer bli full, hur han kommer bete sig, om han orkar med familjen idag, att jag ska säga rätt saker vid rätt tillfälle, jag behöver inte tänka på att bli beskylld för alla möjliga saker, jag behöver inte ta hand om ytterligare ett barn...
(Idag när jag gjorde iordning min frukost så kokade jag gröt och lade i lite äpplemos och då slog det mig: det är ett under att jag inte matade min exsambo, utöver allt annat jag gjorde: jag gillar att bara lägga en sked äpplemos vid sidan om gröten, men exsambon gillade att blanda gröt och mos - vilket han brukade säga till mig att göra OCH - jag gjorde det: jag blandade hans gröt och äpplemos - för att hålla honom lugn...)
Som mt skriver: läs lite tillbaka i din tråd! Jag hade väldigt svårt att göra det när jag var mitt i allting (och än idag) för jag hade alla tankar och känslor som du har: "jag kanske överdriver", "det var kanske inte riktigt så", "han är ju snäll ibland"

Kommer barnen att bo hos dig och även lite hos honom? Se till att anteckna om/när det händer saker: om han hotar/är aggressiv mot dig likväl som mot barnen!! Jag minns känslan av att nästan gå under när barnen åkte till pappa: många gånger i början så bet jag ihop när de blev hämtade, men så fort dörren stängdes så bröt jag fullständigt ihop och bara föll ihop i en hög på golvet och hulkade, ibland i flera timmar... Sedan blev det bättre och jag har försökt att ta vara på tiden och göra saker jag gillar och lättare kan göra utan barnen (jag vet att det är viss skillnad eftersom dina barn är större än mina, men ändå!)
Vid ett tillfälle hade barnen glömt något och pappan kom in igen och där låg jag och på fullt allvar trodde att jag skulle dö, och då kom han och höll om mig, kramade och stök mig över håret och pussade mig lite faderligt och sa "säg till om jag kan göra något för dig" och jag tänkte bara "Jag har gjort fel, han är ju så snäll och omtänksam - tom när jag lämnat honom så tänker han på mig" - men sedan var det ju dags igen för allt det andra, det som en människa inte orkar och inte sk behöva leva i.
Nu för tiden blir jag ledsen när barnen är ledsna, när de inte vill åka osv, men jag tänker att det kommer lösa sig: för vår del så är socialtjänsten inkopplade och så här långt är jag mer positiv än jag varit tidigare - ofta hör man att de inte gör något osv, men de verkar vara på g (får dock se vart det leder, om det leder någonstans)
Men det kommer bli lättare för dig också. SÅ snart du känner att lugnet kan lägga sig lite. Men det kommer ta tid - härda ut!!
Och som du skriver - man vacklar, men läs igen det du skrivit innan!!!

Jag önskar jag kunde ge dig en kram, för jag vet hur mycket jag behövde det när jag lämnade. Tillåt dig att vara ledsen - som jag skrev så trodde jag att jag skulle dö när jag lämnade och jag var så ledsen och knäckt, men det blir bättre!
När jag lämnade kändes det nästan värre ett tag: jag trodde ju att jag hade fel, att jag gjort fel, jag blev ännu mer osäker på om jag gjort fel, det krävdes oerhört mycket att flytta, tänka på vad som var viktigt, stå på mig när han ena dagen var vansinnig, nästa var han oerhört snäll, allt som varit bra kändes ju som det var det som var det verkliga... och jag minns önskan om att bli påkörd så att jag skulle slippa leva - för jag kunde inte ta mitt eget liv och lämna barnen... Men så blev det bättre: solen kom och jag kände att jag kunde göra saker som jag inte kunnat under vårt liv tillsammans - jag blev inte bedömd hela tiden, jag kunde göra fel och ändå inte få skäll...!

Ät något gott, kanske gå och få en massage, fika med en vän, köp lite blommor som du gillar, gör något som du vill men som du vet att du inte hade gjort tillsammans med maken, se en film du tycker om, var rädd om dig - du har inte överdrivit, du är värd bättre!
Kramar dig!

att det hjälper ... Att se att en förälder gå mot avgrunden är plågsamt. Att inse sin egen maktlöshet... möta sina egna känslor av besvikelse, ilska, medlidande, sorg... och ansvar, inte minst ansvar... kärlek??? nånstans djupt där under alla besvikelser. Att försöka, satsa och misslyckas... En tjej har skrivit här ibland under nicket Sommarkyla - nu hittade jag hennes blogg. Läs den http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ Varmaste kramar / mt

att flygcert skriver i din tråd! Jag hoppades och var ganska säker på det. För mig som ser "från utsidan" går du nu igenom det helvete av tvivel som hon gick igenom för ett år sen - precis som hon beskriver. Så bra att du kan dela deras sorg, också över pappa. Det kan nog påminna lite om hur det var med min pappa för länge, länge sen. Läs din egen berättelse om och när du orkar - då ser du att du verkligen både gett tid och försökt. Tillåt er att vara ledsna - det är ju ledsamt... varmaste kramar! / mt

Har sovit nån timme- vaknade nu. Ångesten sliter i mig och hjärtat gör ont. Gud vad jag tvivlar! Tänk om jag bara överdrivit- inte sett/velat se hans försök till förändring. Hade vi det så dåligt att det är värt att utsätta mina älskade barn för detta? Det är så sorgligt att jag inte får bo under samma tak dom mina älskade dygnet runt.... Allt är så sorgligt och det är JAG som skapat denna tillvaro nu. Jag får ändå en bra känsla när barnen visar att de är ledsen och faktiskt kan sätta ord på saker som de undrar över och berätta om sin oro och rädsla över hur allt ska bli. De är inte bara tyst utan visar sina känslor och det är bra. Min äldsta tycker att det är jobbigt att se pappa gråta- hon har aldrig sett honom gråta. Försökte förklara att det är bra att pappa gråter- mycket som lagrats i själen kommer ut i och med tårarna och pappa har mycket som han stoppat undan genom åren. Jag hoppas att jag kan ge dem svar som för stunden lindrar smärtan en aning.
Denna smärta jag nu känner är något jag inte kunde föreställa mig- den är så tuff och hård. Svårt att se att det kommer en dag då allt känns bättre. Känner också empati för barnens pappa som känns så ensam- han har ingen- vet inte ens om han har berättat för sina närmaste.
Det är sorgligt och allt gör så ont!

Är så tacksam för era svar, det hjälper verkligen. Mulletant dina ord berörde mig mycket och hjälpte mig, ett sådant brev ska jag skriva!! Det underliga i det hela är att jag tror det var 5 eller 6 år sedan som jag gick till en alkoholteurapeut och pratade ut, det hjälpte mig och jag kunde arbeta mig en bit ur medberoendet och jag har tyckt att jag är stark, men så helt plötsligt så inser jag att jag lurat mig själv (på samma vis som missbrukarna) eller så har jag halkat tre steg bakåt..Men jag tror att den konstiga känslan jag har beror på att jag nu slutat hoppas, att jag accepterat att nu finns bara en väg ut för honom och det är jobbigt.. Jag ska försöka ta mig i kragen och hitta någon att prata med, under tiden hjälper den här sidan oerhört mycket!!

För snart ett år sedan satt jag där du är nu, Framtidsdrömmar - jag lämnade min sambo och det var sååå jobbigt, så sorgligt och jag kände sådan skuld mot barnen och hade inte ordning på varken mina tankar, mina känslor eller annat, och det har varit en pärs på många sätt, men jag ångrar inte att jag lämnade; det finns inget annat val.

Bästa du, så stark du är!!! Se till att ta hand om dig nu, så gott du kan!! Träffa vänner, gråt, ta hjälp utifrån, försök lev i nuet!!!

Jag märker nu hur gott jag har av olika saker: jag har ringt socialtjänsten många, många gånger under det senaste året, jag har gått på samtal under mer än ett år och nu när det gått en orosanmälan till socialtjänsten för barnen så märker jag hur gott jag har av det jag gjort - när de på socialen vet att detta pågått under lång tid, när utredarna undrar om de får kontakta min samtalskontakt så vet jag att jag har inget att dölja - tvärtom så kan hon ju styrka att jag under lång tid tagit upp saker som inte är ok...
Det enda som jag ångrar är att jag inte ringt polisen när exsambon varit hotfull, gått rakt in i mitt boende och skrikit, hotat och varit mycket aggressiv...
Stå på dig, du är stark och du är bra!

Jag förstår att du är ledsen och orolig, osäker och allmänt i kaos, men jag fick med mig härifrån forumet en gång: att vara ledsen är en känsla, det är helt ok att känna känslan och den varar inte för evigt - det går över! Det har stärkt mig många gånger. I början fick jag tänka det utan att förstå det, men nu för tiden lever jag mer så: jag kan vara ledsen och det är helt ok för några minuter/en timma/en dag/en vecka/ en månad senare så känns det bättre!

Barnen är ledsna: de önskar ju samma sak som du antagligen önskar: att ni skulle ha levt som en kärnfamilj där mamma och pappa älskar varandra och respekterar varandra och alla mår gott och är i harmoni. Men nu var det ju inte så och utsikterna för att det skulle bli så verkade ju vara borta. De kommer också må bättre när det lagt sig, när du börjar må bättre osv. Ge dem tid, krama dem och var där för dem som du verkar vara hela tiden!

Kramar till dig!!!

Du är fantastisk som har genomfört det här! Så modig! Klart att du känner tvivel och förtvivlan över separationen och situationen när du ser barnens sorg. Men du har under lång tid funderat på det här, vägt för och emot och du vet att det är ett välgrundat beslut du har tvingats fatta. Det är ingen tillfällig impuls. Barnen sörjer och det är naturligt och det måste de få göra, precis som du också måste få utrymme att känna sorg. Sorg över att det inte blev så som du hade önskat. Du har gjort helt rätt, med tanke på både dig och barnen. Den "skada" som drabbar barnen av separationen är mindre än den "skada" de utsätts för av att växa upp med en missbrukande förälder. Barn blir också medberoende. På det här sättet ger du dem möjlighet att få distans, växa upp till självständiga och trygga individer. Och de har ju sin pappa kvar. Han försvinner inte och du ger dem möjlighet till en trygg och förutsägbar vardag.

Försök stanna upp ibland och fokusera på allt det goda som kommer ur det här. Låt det ta tid. Vägen kommer säkert inte bli spikrak och både du och barnen kommer säkert att reagera på flera sätt. Lättnad, oro, sorg och ilska. Och det är ok. Tillåt er att känna allt, acceptera att ni känner så just nu, inga känslor är fel. Jag önskar dig all lycka och styrka att orka kämpa vidare mot ditt mål som du vet är det nästa för alla parter.

Många varma lördagskramar!

vad det gör ont nu... samtidigt som du sett så länge att det finns ingen annan väg som ger dig och barnen ett tryggt liv. Starkt av dig att ha tagit steget. Det kommer inte att bli lätt alla dagar men det blir ett bättre liv än du haft. Fortsätt skriv och dela dina bördor och glädjeämnen. Glädjen finns, jag lovar. Varmaste kramen / mt

Du skriver att du önskar att du kunde befria dina barn från lidande. Tänk vad bra att det är just det du gör NU i och med ditt handlande! Vilken bra mamma du är och så fint du ordnar det för dina barns framtid!

Jag kan som medberoende förstå hur svårt detta är för dig och hur du tvivlar på dina instinkter och ditt omdöme.

Just nu kanske allt känns som kaos och dina barn kanske verkar förvirrade och osäkra men i längden är det du gör nu något fantastiskt bra och ger dina barn en bättre framtid.

Om du tycker att dina barn reagerar dåligt med sorg eller aggressivitet, depression eller annan "negativ reaktion" ska du ha i åtanke att det kan vara ett positivt tecken trots allt.

Barn skyddar ofta sina föräldrar och kan hålla inne många jobbiga känslor och upplevelser om de ser att föräldrarna har det jobbigt. De vill helt enkelt inte belasta mamma eller pappa känslomässigt.

När dina barn upplever att du och de själva är trygga och utom fara slappnar de antagligen av och då kan det komma en efter-reaktion. Ta det som ett tecken på att de nu vågar känna efter och visa sina känslor, istället för att som många av oss medberoende så självklart gör, drabbas av skuldkänslor och tvivel.

Ser att du är en fantastiskt omtänksam och bra mamma som hela tiden har barnens bästa i tankarna. Du gör det här jättebra !

Lycka till med allt och en stor kram!

Det är inte du som valt den här situationen. Du ar tagit ett stort steg mot att ge barnen en mycket lugnare och tryggare tillvaro på sikt. Kram till dig.

Hej Anna76, förstår dina tvivel och känsla av maktlöshet. Jag hade och har fortfarande perioder då jag mår väldigt dåligt över att jag valde att skilja mig och lämna min make som helt saknade insikt. Jag upptäckte sent att jag var s k medberoende och styrd av hans agerande. Jag skrev om alkoholism med frågan om det är en sjukdom eller inte, att man väl inte lämnar någon som är sjuk här på Forumet vid ett tillfälle. Ett svar som hjälpt mig var från Lelas där hon skrev "Man måste också betrakta medberoendet som en sjukdom. Och den riskerar att förgöra en totalt, om man inte gör som du och förändrar sin situation.". Jag lämnade alltså för att själv söka ett friskt liv och hjälp att förstå och bearbeta det medberoende som byggts upp. Det du gör genom att lämna är att värna dig själv som jag ser det. Samtidigt är det förstås fruktansvärt att inte kunna hjälpa, men du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, då måste ditt val vara ta hand om Dig. Kan du söka hjälp för egen del för att bearbeta det här? Sök någon form av anhörigstödjare som är inriktad på alkoholproblem och anhörigproblematik. "Vanliga" psykologer är enligt min erfarenhet oftast inte införstådda med den problematik man upplever som närstående utan det bästa är att träffa någon som kan ämnet.

Sitter nu i den tillfälliga lägenheten omgiven av alla mina tillhörigheter. Jag har flyttat hemifrån. Hjärtat blöder när jag ser hur ledsna mina barn är. Hur ska detta bli? Har jag verkligen gjort rätt? Hur skadade blir de av detta.
Allt är så sorgligt och jag önskade att jag kunde befria barnen från lidande.
Åh, vad jag känner mig dålig!

Nu har min ex varit hemma sedan nästan en vecka och det är fortfarande lugnt och stilla. Jag sände ett meddelande efter ett par dagar med innehåll om ungefär att allt är förlåtet men inget glömt.. Det var för min egen skull jag gjorde det trots att jag hade bestämt mig för att släppa lite på kontrollen.

Tanken var att vi som bor i en mindre stad inte ska behöva oroa oss för att springa på varandra. Nu känns det ok om jag skulle krocka med honom i stan. Vi kan säga hej och bara fortsätta vidare. Inget mer att reda ut eller att diskutera.

Han har uppenbarligen blivit hjälpt under behandlingstiden. Jag fick tre hjärtan till svar och sedan har det varit tyst. Det känns nästan overkligt, magiskt på något sätt.

Vågar jag hoppas på livet nu? Kommer det här att fungera? Ska jag ha möjlighet att lämna detta bakom mig och fortsätta framåt i harmoni eller i alla fall bortom misär?

Ja även i de tankarna finns det kontrollbehov. Vågar jag hoppas? Jag ser att jag till och med vill ha någon sorts garanti innan jag hoppas på något.

Det är verkligen utvecklande att skriva av sig. Så många avslöjanden/upptäckter om mig själv och mitt tankemönster jag har gjort medan jag skriver eller ibland efteråt när jag har gått tillbaka och läst vad jag tidigare har skrivit.

En annan sak jag har upptäckt om mig själv är att jag drar till mig gränslösa personer och jag inser att jag måste lära mig att vara tydlig och direkt i flera sammanhang. Kanske har jag ett lite för subtilt uttryckssätt, jag förväntar mig att andra ska vara lika lyhörda som jag?

Tex har jag i arbetssammanhang haft kontakt med en man i min ålder. Vi har inte haft särskilt mycket med varandra att göra men han skjutsade mig hem vid ett tillfälle.

Häromdagen sprang vi på varandra utanför banken och småpratade lite artigt när han ville bjuda på en fika. Jag tackade nej med " kanske en annan gång". Det borde jag inte ha gjort. Nu ringer och sms:ar han tre fyra gånger om dagen och har en sur ton i meddelandena.

Han undrar vad han har gjort mig eftersom jag inte vill ha med honom att göra etc etc. Jag förklarade att jag inte har något emot honom men att jag inte är intresserad av att träffa honom privat. Hans reaktion blev att jag var paranoid eftersom jag uppenbarligen trodde att han var ute efter något mer än bara en fika. Ett par timmar senare ringde han för att förklara att han hade fått starka känslor för mig och att han ville träffas...

Nu har jag mobilen avstängd för att få lite frid. Hur kan det bli så här? Är det en speciell doftsignal eller hur hittar just den här typen av personer mig annars? Varför gick han på mig och inte någon annan?

Tack och lov arbetar jag självständigt och i en typ av projektform så jag måste inte träffa honom varje dag men det skrämmer mig att jag blir drabbad eftersom jag tror att det finns något hos mig som gör att just jag blir utsatt för detta men jag är inte helt klar över vad jag måste förändra.

Men på det hela taget känns det hoppfullt. Jag och min alkis har inte längre med varandras liv att göra , vi är inte deklarerade ovänner och jag har börjat att se mig själv och mina handlingsmönster.

Mot framtiden och vidare!!!

Har själv alkoholproblem och tycker att anhöriga måste ha det svårt. Är inte själv i förhållande men har ju anhöriga. Mitt råd skulle nog vara att lämna en som super om man far för illa. Jag skulle inte lita på löften. Det är nog inte så att vi medvetet ljuger, utan vi tror faktiskt på våra ansatser då vi berättar om hur vi skall förändra livet. Men jag litar ju inte helt på mig själv, då jag ställer föresatsen att jag skall sluta helt för min egen skull. Är rädd att jag kommer att lura mig själv efter ett tag. Hur svårt då för andra att tro det. Att vända ryggen kan vara en lösning för den anhöriges skull. Man måste ju till syvende och sist rädda sig själv. Men det hjälper inte den med problemet. Få av oss vill ljuga, men skammen segrar över sanningen. Man vet att man skadar andra och vill inte det. Då blir det en lögn. Ungefär som då du kommer för sent till jobbet och skyller på trafiken. Vi ljuger ju alla, men en drinkare har bara så stor skam som bidrar.