Senaste kommentarerna i forumet

Nu närmar sig slutet på exets behandling. Det är nu jag måste vara stark på riktigt. Det har varit ganska enkelt att tänka på vad jag vill med mitt liv och att leva efter det så länge jag vet att han är under behandling långt hemifrån. Det blir annat nu.

Kommer han att kontakta mig? Blir han sårad när jag inte vill ha honom tillbaka? Ska jag förklara hur jag resonerar eller ska jag bara meddela att jag inte vill mer? Med lite tur kanske han har kommit fram till att han inte heller vill fortsätta relationen. Men om inte så kommer jag att sättas på prov ordentligt.

Jag har kommit underfund med att ett av mina grundproblem är att jag hatar att göra människor besvikna. Jag kan se att jag genom livet har försakat mycket och nästan slagit knut på mig själv för att tillmötesgå andras förväntningar och önskningar och när jag inte lyckats har jag drabbats av ångest och självförakt.

Känslan av att jag sviker är stark trots att jag intellektuellt är klar över att jag har ansvar endast över mitt liv och att jag faktiskt inte har lovat något.

Han kan säkert hävda att jag har lovat eftersom jag ett halvår tidigare sagt att villkoret för att vi skulle försöka igen var att han omedelbart lade in sig för behandling. Han lovade med gjorde inget åt saken utan lät det bero. Att han tillslut, efter ett antal urspårningar på fyllan, i stort sett blev tvingad av sin familj att lägga in sig har inget med mitt ultimatum att göra.

Något hände inom mig den sista gången. Jag blev själv förvånad över att jag faktiskt inte kände annat än en enorm utmattning och att den annars så vanliga känslan av sorg och förtvivlan uteblev. Nu förstår jag uttrycket " droppen som fick bägaren att rinna över" i hela sin innebörd.

Märkligt att allt kan vara till synes exakt som det brukar och att det ,som alla andra gånger har resulterat i en krusning på ytan, helt plötsligt får allt att rinna över..

För mig har den här tiden med lugn och ro gett mig tid att reflektera, fundera och att verkligen öppna ögonen.

Jag ser plötsligt hur naiv och godtrogen jag har varit, hur jag har blivit lurad, bedragen och förd bakom ljuset i så många sammanhang, även där inte alkohol har varit inblandat.

Egentligen kan jag förstå att han vill ha mig tillbaka, det måste vara svårt att finna en så bekväm partner som jag. Någon man kan lova guld och gröna skogar hur många gånger som helst utan att få krav om att uppfylla sina löften, som man kan förnedra på olika sätt och sedan få tröst av när man är ledsen över sitt beteende, som aldrig ifrågasätter vad man gör eller varför och som alltid finns där när man behöver närhet och stöd.

Jag skriver här för att kunna komma tillbaka och påminna mig om hur det har varit tidigare om jag skulle drabbas av svaghet. ( Det kommer säkert att ske)

Idag kan jag inte förstå att jag accepterade eller inte blev misstänksam över

att han duschade, rakade och parfymerade sig när han skulle ut och fiska
att han aldrig kom hem med någon fisk
att han jobbade timvis i garaget men utan att någonsin visa något resultat
att han alltid var upptagen med mobilen, och "spelade wordfeud" men var tvungen att avlägsna sig från mig när han kollade mobilen
att han lovat på heder och samvete att han inte varit med någon annan men erkände när jag skulle till gynekologen och han trodde att hans skulle avslöjas
att han skrikit och knuffat mig inför min dotter och mina vänner
att han skickat hotfulla meddelanden till mina vänner och deras barn
att han har jagat ut mig och dottern ur huset och blockerat dörren så att vi har varit tvungna att sova hos grannen
att han skyller allt som har gått fel i hans liv på mig och på sin tidigare kvinna
att han säger en sak till mig och en annan till sin familj
att han aldrig har försökt att ställa tillrätta det kaos han orsakat sin omgivning
att han aldrig ha erkänt att han varit onykter
att han aldrig orkade lyssna när jag hade något jag behövde ventilera
att han alltid försvann när jag behövde stöd
att han alltid svek sina löften

Nu ska jag, stärkt av alla "klokskaper" jag fått ta del av här på detta forum och av Yogis handlingskraft, uppbåda all min styrka och viljekraft för att stå emot och inte finnas till hands utan istället stå upp för mig och mitt liv!

Det är nu jag måste bevisa för mig själv att jag har kapacitet att ansvara för mitt eget liv och lycka!

i förbifarten. Allt gott till dig 2014! / mt

Ärligbesvärlig vill jag tipsa om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende och alldeles speciellt temat denna månad http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Läs! Fortsätt skriva här, håll taget om ditt liv! / mt

hoppas du har fått sova. Välkommen hit! Jag läser numera sporadiskt här och har inte bilden så klar - många berättelser här liknar ju varandra. Jag ser att du bor i Göteborgstrakten och att du varit i kontakt med Valet. Jag vill varmt instämma med Adde i att du ska söka hjälp för din egen skull, för ditt eget medberoende. En av de saker som återkommer här, och som också var min tanke när jag började skriva här för tre år sen, är att hitta hjälp för missbrukaren i "mitt" liv. Det är nu i backspegeln jag ser att det var jag som behövde hjälp att hitta en annan hållning i mitt liv. Och på det sättet är den avslutande meningen i ditt inlägg alldeles relevant... i och med att jag förändras kommer också de i min omgivning att förändras - de måste ju förhålla sig till en person som förhåller sig på ett annat sätt till det hen möter... hela mönstret påverkas av min/din förändring.

Men kärnan i det här är fortfarande att det inte handlar om att försöka förändra nån annan till det man önskar och vill. Det handlar istället om att ta ställning till hur vill jag leva mitt liv och börja leva så. Även små förändringar har betydelse. Jag måste än en gång hämta det inlägg ur Carina Bångs blogg som betytt så mycket för mig och som jag delat så många gånger här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Det handlar om att ta (återta) makten över sitt eget liv. Carinas blogg har varit till stort stöd för mig och igår klistrade jag länk till flera här då bloggen i januari kommer att handla om missbruk & våld mot närstående - ett återkommande tema här på forum http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Dina senaste inlägg om ölflaken och systemet och att du tjatar och har problem blir nästan tragikomiska efter att jag läst och skrivit här i tre år - fast det inte är komiskt alls:( ... det är bara så vanligt, så vanligt...

Jag var med min numera nyktra man på landsmöte i Göteborg i augusti - en härlig upplevelse! Jag vill tipsa dig om att gå på Al-anon möte! Gå och lyssna, säg vad som känns rätt att säga eller var tyst... Där kommer du att möta andra som vet vad du talar om - från insidan. Så som jag också vet.

Så fint att ni kan stöda varandra inom familjen och tala ärligt om det svåra.
Om du är intresserad av min resa hittar du del 2 här https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Jag tror länken till den första delen finns i texten där.

Allt gott, ta hand om dig / mt

Det blev en sån kväll igen.
Mannen sover, sen ringer han ett långt samtal med en gammal kompis, kommer så in till mig och talar om att jag tittar på ett värdelöst TV program.
Jag känner igen mönstret, den slöa blicken, de ostadiga stegen, irritationen på vad jag gör.
Jag tjatar för mycket, egentligen är det jag som har problem. Varför måste jag hålla på med mina sömnpiller, det kanske beror på min mor? Eller mina syskon?
MIn förklaring - att det är svårt att koppla av då man inte vet om man kommer att väckas av hasande steg i trappan och i värsta fall behöva ta hand om en redlöst berusad man som har ramlat på golvet - nej, det ska jag inte ta upp.

Och nu sitter jag här och nystar i andras trådar och försöker få ord på vad det är som händer. Jag vet att jag inte kan förändra någon annan än mig själv.
Eller? Jag har ju förändrats av andra på gott och på ont.

Och hoppas att du är ok.

Varma kramar!

Hej på er!

Jag vill skriva lite om vad som hänt sen sist, det var ju ca 6 mån jag skrev här.
Jag har eget boende, en liten stuga som jag hyr och som jag trivs jättebra i.
Erbjudandet dök upp precis i rätt ögonblick och det ångrar jag inte alls.

Jag har pratat med en kurator inom missbruksvården sen i somras och det har gett mej många
pusselbitar om hur jag fungerar och hur jag har kunnat gå på det han har sagt/gjort som jag tyvärr inte
genomskådade då. Jag har hittat mej själv och det känns underbart!

Har även gått en rehabiliteringskurs för att lära mej mer om min problematik och hur jag ska göra
för att inte gå tillbaka och bli den tysta, genomsnälla person som jag har lärt mej att vara.
Dags att bli lite tuffare och våga säga NEJ till det jag inte vill och även JA till det jag vill.
Jag bestämmer nu över mej och det ska INGEN få ändra på!

Vi träffas ibland och han vill nog ha mej tillbaka men jag har sagt till honom att jag kommer
INTE att flytta dit igen. Jag kan ibland komma till honom och han är inte nykter. Då åker jag hem till mej
och ringer han så svarar jag inte, det känns ovant men SKÖNT, han ska inte få mej att må dåligt för det.

När tiden är inne så läggs alla bitar på plats och lösningar visar sej.
Nu ska jag hitta ett jobb jag trivs med så känns allt underbart.

Sänder er STOR KRAM till alla som finns härinne och läser detta.
Ta en dag i taget och tänk på dig först, inte alla andra.
Det är något jag lärt mej förra året som jag inte trodde jag kunde göra, men JAG GÖR DET NU!

tekla hälsar så gott!

Nästa vecka ska han ta kontakt. Säger han.
Idag hittade jag ett nytt flak starköl i källaren trots att han har sagt att han ska sluta med starköl.
Den här gången var de guld, inte blå.
Jag fick höra att jag hade snokat och att anledningen till att han hade köpt starköl var att det inte fanns mellanöl på Systemet.
Sen blev mannen sur och gick och lade sig efter maten, jag hade varit tråkig och "tagit upp" ämnet igen. Jag kan väl försöka vara lite positiv.
Den sista månaden har jag sett glimtar av den människa jag en gång valde att bilda familj med.
Men denne tjurige, lynnige, tråkige man vet jag inte hur länge jag står ut med.

För tipset!! Det ska jag göra Mt:) Kramar till dig<3

blogg *** länk tagits bort av admin *** I januari kommer den att handla om missbruk och våld i nära relationer.
Styrkekramar / mt

*** Tack Mulletant för att du länkar till bloggen :-D Men tyvärr måsta jag ta bort länken eftersom det också leder till försäljning. Hoppas ordet sprids ändå. /Carina

Som Mulletant skriver så normaliseras gränsövertrampen under en lång period, vilket gör att den som utsätts för dem inte alltid är medveten om dess omfattning utan går och väntar på att nästa gräns ska överskridas för att göra något åt sin situation.

Det har redan gått för långt! Det du beskriver är sexuellt tvång som ingen ska behöva utstå.
Kolla http://www.kvinnojouren.se/fakta/lagochratt/sexuellt-tvang, där finns också en sökfunktion där du kan hitta en kvinnojour i din närhet, eller ring Kvinnofridslinjen som MT tipsade om, så hjälper de dig vidare.

Ta hand om dig!

Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Styrkekramar / mt

och gör det idag! Nu! Där kan du få svar på dina frågor. Telefonnumret är 020-50 50 50. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon som har öppet dygnet runt. Samtalet är gratis oavsett var du bor i Sverige och syns inte på telefonräkningen. I deras info står: Till Kvinnofridslinjen kan du ringa om du vill tala med någon om dina upplevelser eller om det är något du vill fråga om. Vår uppgift är att lyssna och ge dig professionellt stöd. Hos oss kan du få praktiska råd så att du kan förändra din nuvarande situation och ta dig vidare. Läs mer här http://www.kvinnofridslinjen.se/

Ni kan inte ändra på mannen däremot utsätter ni er själva för fara genom att försöka hindra honom att dricka eller tjata på honom.
Sök hjälp i er situation - det är faktiskt också den väg ni kan hjälpa honom.

Det är inte så att "inget egentligen hänt" - det är så att den som lever i en relation av hot och våld, även om det är "tyst" hot om våld, blir avtrubbad och van med det och tappar förmågan att bedöma sin egen situation. Det är en normal anpassning för att överleva i en onormal situation. Sök hjälp och gör det nu! Styrkekramar / mt

Jag ska försöka att ta till mig det du skrivit! Det är lättare att lägga skulden på sig själv. Jag har inte tänkt så mycket på om inte jag hade funnits, hur det hade varit då för tjejerna , då hade de inte haft någon trygghet. Vet inte om jag har varit till så stor hjälp för dem men jag har i alls fall försökt. Sen tänker jag att han kanske dricker för han är olycklig med mig. Men samtidigt vill han ha mig kvar även fast vi har det så dåligt som man kan ha det. Är så rädd för hur mycket det här har påverkat våra döttrar. De mår inte så bra. Våran äldsta dotter har mått väldigt dåligt i perioder och det har blivit värre när hon har varit hemma och det har varit bråk. Fick henne i alla fall till att ringa vårdcentralen och säga att hon ville prata med en psykolog. De skulle höra av sig men har inte gjort det än. Har sagt till henne att ringa igen men då tycker hon att det känns lite bättre nu. Jag tror verkligen att hon behöver bearbeta det hon varit med om. Våran andra dotter mår självklart inte bra heller. Det har varit så mycket för henne. Hon blev tvungen att byta skola på högstadiet på grund av mobbning/utfrysning. Hon har fått väldigt dåligt självförtroende efter det och svårt att lita på någon. Hon tycker att hon är ful och tjock fast hon är en jättesöt tjej. Försökte få henne att gå till BUP och hon gick med på det men när dagen kom som hon hade tid så ville hon inte gå dit. Hon känner att de kan inte hjälpa henne:( Man har så mycket tankar som bara snurrar. Vill ju att de ska må bra. Jag har läst din tråd Yogi och hoppas verkligen att du får styrkan att lämna din sambo. Styrkekramar till dig<3

Alla samtal du kan. Till polis, soc, allt! Varken du eller barnen, oavsett ålder, ska ha det så här. Den man är sjuk och situationen blir farligare om han har vapen hemma. Ni kan inte ta ansvar för eventuella handlingar han gör. Ni kan inte ändra på honom, det kan bara han själv om han vill inte för att ni har sex. Tänker på på er och skickar styrka till er.

Du har ingen skyldighet att ställa upp på sex, men han har en skyldighet/ ett ansvar att inte behandla dig illa.

Tänker på dig.

Det värsta är att jag inte får sova på nätterna, eftersom han sover lite här o där då sover han inte hela natten. Då efter att jag känner att jag typ äcklad av hans nersupna kropp, så ska vi ha sex o "ger"jag inte det så ska jag inte få sova. Och ikväll ett nytt hot. Han börjar inte med antabus förrän jag ser till att ge tillräckligt med sex. Jag vill nog lämna honom nu.

Har egentligen inget att säga, inga bra råd annat än att om han hotar så ska ni inte stanna. Jag förstår att hotet om självmord hänger över er, men det är hans eget ansvar. Det är ett straff/hot för att skrämma er dit han vill och det är inte ok!!!

Han måste välja vård - ni kan inte tvinga...

Ta hand om er - vad är viktigt för er?

Jag ringde socialen varje gång jag var orolig/rädd för hans våldsamheter och hot, och det har jag gott av idag när det blir en utredning: när jag pratar med dem så kan jag hänvisa till alla mina samtal; även om det inte var officiella anmälningar så finns det minnesanteckningar (ingen officiell journal) hos den handläggaren så att hon ändå vet att detta är inget jag plötsligt kommit på/blivit utsatt för...

Kramar!

Jag skulle vilja veta vad som händer om:
1 jag ringer o gör en orosanmälan till socialen
2 ringer polisen o säger att han är våldsam
3 skjutsar till akuten för att han är psykotisk
4 hur får jag honom till ett behandlingshem
Till saken hör att han är jägare o äger vapen,
o att han jobbar som militär. Än så länge har inget
egentligen hänt. Visst han är onykter/full varje dag.
Han är otrevlig o labil. Vi vet aldrig vem han är när
svarar på tilltal. Idag blev det värsta bråket. Den 23
åriga dottern tog återigen o gömde spriten. Han blev
jättearg o menade att ingen lite snorunge ska mästra
honom. Det slutade med att han typ "slängde" ut henne.
Skyllde allt bråk på henne. Nu är vi rädda att lämna honom
för hot om självmord finns. Han är inte vid sina sinnens fulla bruk

lite lättare att hitta din roll Cocco om du läser detta ?

http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Du är värd ett bra liv så sätt dig själv i första rummet !

Jag fattar att det är svårt. Ett steg har du ju tagit, att skriva här.

Det är på riktigt, oavsett du vill det eller inte. Att acceptera att situationen ser ut som de gör är inte samma sak som att tycka att det är bra men det är ett första steg till att göra något åt det. Åh, jag var precis som du, höll det inne och kände jag hellre skulle dö än att någon utifrån skulle få reda på hur vi egentligen hade det. Problemet är ju att man då ständigt återskapar lidandet. Typ att man återupptäcker det, vilket man alltid gör även om man försöker glömma det eller stoppa undan det i någon mörk vrå. Det kommer alltid fram så småningom, även om det ofta är ständigt närvarande kanske förklätt som huvudvärk, sömnsvårigheter eller en diffus oro i magen.

Jättebra att du skriver här! Hit kan du alltid komma med dina känslor och tankar. Det underlättar ju när man vet man är anonym. När jag började skriva här blev jag förvånad över saker jag vågade berätta och det var också bra för mig och faktiskt, tvärtemot vad jag tidigare trott, en lättnad att att ha allt i skrift så jag inte längre kunde låtsas om att det inte fanns.

Brevet kan du ju också skriva för din egen skull så du kan öva på hur du kan lägga fram det du vill säga utan att han förlöjligar dig. Du kan ju alltid bränna upp det efteråt om du är rädd någon ska hitta det. Att du skriver du är rädd att han ska reta dig efteråt är väldigt sorgligt. En förälder ska aldrig förlöjliga eller reta då barnet visar/uttrycker sina känslor, oavsett hur gammalt barnet är. Det visar snarare på hans känslomässiga omogenhet.

Jag har distans till mina erfarenheter och jag mår idag bra, ja faktiskt bättre än någonsin.

Ta hand om dig!

Det är otroligt vanligt att man känner skam och skuld för att man har en anhörig som inte kan hantera alkoholen på ett rimligt sätt. Det kan också kännas svårt att ta upp problematiken med den det gäller då det ofta är en tyst överenskommelse om att aldrig sätta ord på problemet.

Om det idag känns oöverstigligt att prata med någon utomstående så kan du börja med en liten övning som tar ca 3 minuter om dagen.

Fundera på hur många som har kunnat välja sina föräldrar och på vilket sätt skammen över din fars alkoholproblematik tillfaller dig. Hur skulle du reagera om en vän berättade om sin pappas alkoholproblem för dig?

Vad vill du förändra i ditt liv och hur skulle det kunna uppnås?

Detta är en enkel teknik för att återta makten över sina känslor. Vi får mycket tidigt lära oss att man inte rår över sina känslor och därför försöker vi aldrig ta kontrollen. Vi lär oss att dölja känslor, förtränga men sällan att styra dem.

Det kan ta lite tid och du behöver inte ens tro på att det hjälper dig men jag lovar att det gör det. Du kommer att kunna släppa känslan av skam.För det är precis som alla här skriver inte ditt ansvar att dina pappa dricker.

Och glöm inte att du är långt ifrån ensam. Att söka hos tex al-anon är inget svaghetstecken utan tvärtom ett tecken på styrka och mognad.

Fortsätt att skriva här, det hjälper enormt mycket både att få skriva av sig , att läsa vad andra skriver och att se hur många fina och kloka människor som lever nära missbrukare och så många fina och kloka människor som kämpar mot sitt eget missbruk.

Hej markatta!
Det här med brev lät bra, men jag är rädd för att det ska bli pinsamt efteråt, att han ska reta mig eller att det kommer hittas av någon.
Jag har aldrig berättat för någon om de problem vi har hemma, aldrig ens sagt det högt för mig själv för då blir det mer "riktigt" och det är jag faktiskt lite rädd för. Kalla mig mesig men att gå till något möte eller ens att bara ringa till såna stödlinjer, det vågar jag inte. Jag vill inte att någon ska se mig och jag vill inte att någon ens ska höra min röst. Jag vet att det låter oerhört dumt men jag har hellre ångesten i bröstet än att jag blottar mina känslor och vår lilla hemlighet för någon.
Jag beklagar hur det varit för dig, men samtidigt är det skönt att du kam tala om dina erfarenheter.
Tack!

Tack berra. Giraffspråket var något jag aldrig hört talas om innan men det lät faktiskt väldigt logiskt. Saken är dock den att min pappa blir oerhört elak och kallar en för ditten och datten så oavsett om jag säger att såhär är det eller om jag säger att såhär känner jag så skulle han bara komma med ett "du vet ju ingenting din lilla idiot". Mina päron bråkade nämligen igår igen och som vanligt när mamma säger att hon är trött på detta nu så ska pappa kontra henne och säger att han är trött på att hon ska handla kläder hela tiden. Han försöker ständigt göra sig själv till offert..

Vad jobbigt du har det! Jag var också äldsta barnet i en alkisfamilj.

De flesta alkisar är oerhört manipulerande, de liksom måste för att skydda sin rätt till att dricka som de upplever som okränkbar. De flesta som skriver här känner nog igen det att skrika, bråka på sin alkis, vädja, hälla ut alkohol o.s.v. Detta tar oerhört mycket energi av en och du har helt rätt i att det inte är sådant som ska uppta din tankeverksamhet. Du är 18 år och ska ju ha din prime of your life, göra dig redo för att flytta hemifrån och skapa dig ditt egna liv.

Kanske kan du försöka att skriva ett brev till din pappa? Använd dig av det som Berra skrev och försök skriva utifrån dig själv, hur du känner dig och hur hans drickande påverkar dig. Det kan vara lättare att formulera i brev då man kan pausa om man blir för arg eller ledsen och heller inte bli avbruten och manipulerad till att tvivla på om det man känner är "rätt".

Det är ju jättebra att du är nära din mamma, ingen klyscha. Råd din mamma att också ta kontakt med någon form av anhörigstöd, oavsett om din pappa slutar dricka eller inte. Det finns hos kommunens beroendeenheter, behandlingshem eller alanon som är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. För dig själv också, sök hjälp! Det påverkar så oerhört mycket, hela ens liv och personlighet av att växa upp som barn till en alkoholist men det går att få hjälp. Även om det är bra att du och din mamma kan prata öppet med varandra så kan det ju ibland bli lite slutet om du fattar vad jag menar. Det är bra att söka sig utåt för att släppa på det där med att detta är en hemlighet som hör till familjen och att hela familjen ska skämmas och skydda alkisen. Det ska heller inte ligga på dig att se till att hela familjen mår bra, ett alldeles för tungt lass.

Själv sa jag upp kontakten med min pappa då jag flyttade hemifrån. Jag var tvungen för att inte helt gå sönder själv. Jag sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls så länge som han fortsatte att dricka. Det kanske låter kallt men det var nödvändigt för att skulle kunna må bra. Det var också hans val helt och hållet då. Visst fick han träffa mig och ringa till mig om han ville men då var han tvungen att välja bort alkoholen och söka hjälp för det. Visst är alkoholism en sjukdom men det är upp till var och en som är drabbad av den sjukdomen att ta ansvar för den, jämför med någon som har diabetes som själv måste se till att ta sina sprutor eller någon med ADHD som kanske måste ta hjälp för att kunna strukturera upp sitt liv. Det är hans val.

Det gick några år sedan hörde min pappa av sig, nykter med hjälp av AA. Självklart var det det bästa som kunde hända men jag var också tvungen att helt lägga ifrån mig ansvaret för hans nykterhet.

Jag trodde då att det var slut men arbetet hade bara påbörjat. Som jag skrev så påverkar det ofta hela ens personlighet, även i vuxen ålder, med låg självkänsla och oförmåga att knyta an och ha sunda relationer. Så Cocco, det bästa rådet jag kan ge dig är att söka hjälp för din egen del. Du är den viktigaste personen i ditt liv och andra människors val ska inte få hindra din utveckling till din fulla potential.

Kram på dig!