Senaste kommentarerna i forumet

om du känner att vill, eller behöver/borde, åka dit. OM du gör det - och inte lämnar det till U eller väljer nån annan väg - gå inte dit ensam! Gå tillsammans med U om möjligt. Hans liv är inte ditt ansvar. Med all respekt, kram, kram / mt

Pratade nyss med U som är hans dotters mamma. Hon ringde för att höra om jag haft kontakt med honom senaste dygnet. Jag pratade med honom igår förmiddag och då var allt lugnt, som det varit de senaste dagarna. Hon berättade att han hade pratat med honom under eftermiddagen och att han då druckit sprit och tagit tabletter, vilken sort visste hon inte. Hade varit så nere och pratat om att han inte har några vänner, familj mm, att han inte orkade leva längre. Hon och hennes sambo hade åkt hem till honom lite senare men då hade han inte öppnat och sen har hon inte kunnat få tag på honom. Jag har lovat att hon ska få en av barnens nycklar under dagen så att de kan åka dit och gå in då de bor nära. Men nu blir jag jätteorolig! Tänk om något har hänt? Tänk om han inte bara ligger däckad och sover djupt, vilket var min första tanke? Usch jag vet inte om jag står ut med att inte veta... Hans telefon är avstängd. Får så dåligt samvete. Jag tror att jag måste åka dit. Fixar inte att inte veta...

Fick ett första SMS i morse kl.8 från min ex-sambo. Han undrade om jag ville träffa honom. Han är hemma själv då eftersom barnen sovit hos mormor med sina kusiner och jag har jobbat nätter. Jag fick genast en obehaglig känsla och frågade honom vad han hade för ambitioner med att träffa mig. Han ville kramas och kanske lite till,fick jag till svar......... Skrev att jag inte fixar det. Då svarade han; vi kan väl bara ha sex- jag lovar att vi inte ska prata- snälla kom!!
Det svaret fick mig absolut att välja att inte åka dit. Tänk om han hade sagt att han ville prata med mig- då kanske jag hade övervägt att åka dit. Tänk så nära det var att jag åkte dit bara för att behaga honom- men jag stod på mig och valde en annan väg.
Jag tänker inte vara han trasa. Hur tänkte han? Han vet ju att jag vill prata men det kunde han inte erbjuda...
Han är så ensam och jag har så dåligt samvete för att han är det medan jag har full stöttning av vänner och familj. Varför har jag dåligt samvete?

Tack gulletant för att du vidarebefordrade!
Och tack Dompa för hälsningen!!!
Jag har det bra! Vi har det bra!
Köpt en tomt för ett litet tag sen, vi ska bygga hus, skaffa hönor och en katta och leva livet på landet! Min älskling är fantastisk och en förbaskad retstövel och slarver, men han är mig så kär.. Och vi håller faktiskt på med en ivf, det kan jag ju berätta här, jag vet att mina vänner som känner mig inte sprider det i verkliga livet, och förhoppningsvis blir vi föräldrar någon gång i höst, om allt går som det ska... Jag håller tummarna stenhårt!!! =)
Fotar gör jag faktiskt inte så mycket just nu, trist nog... Fullt upp med vardagen...
Härligt att du hörde av dig!!! Jag hoppas att du trivs med livet och att du mår bra!!! Det är du värd!
Stora kramar till dig och alla andra som behöver!
Det finns en andra sidan kaoset och olyckan, det finns en andra chans!
<3

Blir alldeles varm och alldeles rörd av dina ord! Vad fint du skriver till mig... Jaa, det har varit en resa - tänk vid den här tiden förra året... Då var det inte muntert! Har nästan svårt att så här kring årsdagen släppa vissa saker: i januari förra året var jag hos banken och kollade upp lånemöjligheter och allt verkade totalt hopplöst, under vår och sommar var jag och kollade boenden, lägenheter och hus, hyresrätter, bostadsrätter och villor, och det kändes så omöjligt. Men så under sommaren hände något - jag blev säker på att jag ville ha ett hus, jag blev allt säkrare på att jag kunde fixa det och så plötsligt löste det sig bara... Och sedan har det varit massa jobb på vägen, men jag vet att jag läste på någons sida här för ca ett år sedan, någon som lämnat och ett år senare hade många saker löst sig, och jag tänkte att det blir nog svårt för mig, men nu står jag här - saker och ting har löst sig på många sätt. Om någon hade sagt för ett år sedan att jag skulle stå här idag, jaa, det hade jag aldrig trott...!

Ikväll har jag lite jobbiga tankar- blev arg å stora flickan idag- hon sparkade på lillasyster, och slet saker ifrån henne, då tog jag tag i henne och skällde på henne och sedan kom det vanliga dåliga samvetet, och den nu ständigt inneboende skräcken: "tänk om hon säger detta till socialtjänsten, då kommer det framstå som att inte heller jag är en bra förälder"... Och senare idag hade vi lite vänner på middag, mysigt- om det bara inte var för att en kvinna i ettpav paren ofta kommenterar saker jag gör- idag bad storflixkan om choklad som jag hade tagit fram till våra gäster. Jag sa att det är till de vuxna, men att hon kunde få smaka lite av mig senare. Senare fick hon smaka en bit, och då kommenterar kvinnan lite småironiskt "jaha, så mycket för att dett var till de vuxna"... Och det är små saker, men det är så många såna små saker, och oftast leder de till att jag mest känner mig dum och tänker att jag är inkonsekvent och inte bra som förälder, tänker att de är bättre, trots att jag alltid tycker att de blir för arga på sitt barn. När detta paret är på väg att gå så säger mamman helt allvarligt till sin flicka "kom nu, annars får du stanna här!" Och pappan fyller i "eller så får du gå hem" varpå flickans blir ledsen. Och sedan tänker jag på hur det varit när jag passat deras barn- flickan blir alltid arg, lyssnar inte på vad jag säger, och jag kopplar ihop det med att hon är inte van vid att få prata själv utan hon ska konsekvent lyda sina föräldrar för att de är just föräldrar och typ vet bäst, enligt dem självs... Åh, babbel-jag... Men jag är så himla stressad av utredningen just nu, och jag vänder allt till astt jag gör fel, jag är otillräcklig, jag är elak osv osv... Puh. Och ändå är jag lika oroad av vilket utfallet än blir av utredningen- om de anser att allt är normalt så känns det fruktansvärt eftersom jag så många gånger sett att allt är inte normalt och bra för barnen hos pappa, blir utfallet att de rekommenderar honom något föräldrastöd så anser jag att jag ska ha barnen mer, men det innebär strid - fixar jag det? ***djupt andetag - stanna i nuet, det blir som det blir*** ...
Kramar

att det förlöper lugnt och sakligt. Så skönt för er alla. Hoppas du hittar bra samtalskontakter för dig och barnen, det är viktigt att de får stöd i att göra sig fria från ansvar och skuld som inte hör till dem. Så klokt du tänker och handlar, du är en fin förebild för barnen. Önskar dig en lugn och fin helg mitt i allt det svåra. Kram / mt

Det har gått över förväntan i kontakten med min ex-sambo. En neutral, vänskaplig samtalston. Vi pratar om praktiska saker, vem ska ha vad ur bohaget etc. Vi har också berört hur rätt det här beslutet är, även om det är ledsamt och tråkigt på mer än ett sätt. Det känns skönt. Jag känner mig...lätt och fri. Han smsar och ringer flera ggr om dagen om allt möjligt som rör sig i honom, det handlar om frågor kring hans läkarkontakt, besvikelse över några vänner, något jobb han tänker söka, besöket på beroendecentrum på måndag mm. Jag har lovat att skjutsa honom dit eftersom han inte har någon bil och det råkar passa precis med ett möte jag har i samma stad vid samma tidpunkt. Jag tänkte först inte göra det, av rädsla för att något skulle väckas upp mellan oss, men det är absolut inte känslan nu och det känns därför ofarligt. Kanske det också handlar om mitt kontrollbehov, att se till att han faktiskt går dit, för att det är viktigt för hans skull. Möjligt att det är så, men jag är i alla fall medveten om att det kan vara så och jag har nu valt att göra det i alla fall. Ångrar han sig så är det inte mitt problem.

Jag har tänkt mycket på hur jag och barnen ska kunna gå vidare efter allt som har hänt. Jag tänker att även de har behov av att få prata om hur det har varit och hur de har upplevt allt. Vi behöver också hjälp att prata tillsammans och försöka hitta tillbaka till den tillit, närhet och kärlek vi hade till varandra. Jag har ju ett självklart ansvar gentemot dem och jag förstår att de många gånger har blivit besvikna på mig, svikna av mig... Vi kan prata om det, men jag tror att vi behöver hjälp för att hitta fram till den styrka vi hade tillsammans innan allt det här hände. Det känns övermäktigt för mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag känner ett behov av att sitta på "de anklagades bänk" och ge dem möjlighet att vara arga på mig, säga sanningen till mig, skuldbelägga mig. Jag tror att det måste komma ut först, innan vi kan gå vidare. Jag vet att de är glada för att jag lämnar, men osäkra på om de vågar lita på att det är definitivt den här gången.

Min 19-åriga dotter försöker hela tiden uppmuntra mig till att göra roliga saker, tänka på mig själv och allt det där som jag alltid gjort med henne, men rollerna har blivit lite ombytta. Jag vill att hon ska lita på att jag mår bra, att jag är stark och att jag klarar mig... Min 15-årige son har alltid varit omhändertagande och ansvarstagande, vilket självklart har förstärkts nu. Han vill försäkra sig om att jag har det bra, han har till och med köpt en bil (först tänkt till honom själv inför körkortsdags) som han nu berättat att han håller på att reparera så att jag kan ha den till jobbet, så att jag kan sälja min egen bil och betala skulder med... Min lille gubbe...började gråta när han berättade det och försäkrade honom om att jag inte kommer att behöva sälja min bil utan att han ska tänka på sig själv och ta hand om bilen i sin egen takt så som det var tänkt från början. Han vill så gärna ta hand om mig och jag vet att det känns bra för honom att hjälpa till och känna att han bidrar...men jag vill ju inte att de ska behöva känna så! JAG ska vara den som tar hand om DEM! Men hur kommer jag dit?
Yngsta dottern, 14-år, är ju den som kan bli arg och inte visar så mycket hänsyn, vilket är bra. Där kan vi mötas i ilska och besvikelse, sorg och oro. Där blir det både enklare och svårare. Enklare därför att hon kan agera ut och jag får möjlighet att hantera det. Svårare också eftersom jag inte vet riktigt hur jag kan förklara allt för henne utan att "skylla ifrån" mig på ex-sambon. Jag är inte ute efter att svära mig fri från ansvar, tvärtom. Det är inte han som har svikit dem. Det är jag.

Jag vill visa dem att jag är stark och kapabel, inte ett offer. Jag vill inte att de ska ta hänsyn till mig. Jag vill att de ska kunna ösa ur sig allt och se att jag står pall för det, att jag står kvar. Jag vill slå hål på bubblan. Och hur kan jag komma dit?

Jag har tittat runt lite på nätet efter någon som kan tänka sig att träffa oss tillsammans. Har mailat förfrågan till ett ställe, men jag letar vidare under tiden. Jag har läst att en del av er andra har haft olika typer av hjälp som har fungerat bra och tar tacksamt emot fler tips. Jag ska också ringa till Kvinnohuset idag och höra om de kan tänka sig ett par träffar av den typen som jag efterfrågar. Vet inte om de gör det, men förra hösten så gick jag och yngsta dottern på ett par samtidigt men var för sig på Kvinnohuset. Ska ställa frågan i alla fall. Annars verkar allt vara så dyrt att det kanske inte blir möjligt av den anledningen... Hur gör man då?

Ja visst är det så att man har fått många insikter om sig själv också genom att skriva här, läsa andras inlägg och svar, att gå tillbaka och läsa sina egna rader... Det blir tydligt för en själv på något sätt. För även om det är så att man inte ska ta ansvar för, eller lägga skulden på sig själv, hur motparten behandlat en så illa, så finns det saker i oss själva som gör att vi stått ut "för länge".

Jag tycker du visade klart och tydligt på ett vänligt sätt att du inte är intresserad av mannen på jobbet. Hans reaktion tycker jag däremot visar att han inte kunde hantera det lika bra, utan ville först skuldbelägga dig för att vara paranoid för att sedan bekräfta att han faktiskt fått starka känslor för dig och därför ville träffas. Jag vet inte, men MINA varningsklockor börjar ringa i alla fall. Kanske jag också är paranoid, vad vet jag?

Jag är imponerad av den resa du gjort och fortfarande gör. Jag är glad att du nu kan vila från ditt ex, att han verkar lämna dig i fred. Det är ju ett par veckor sedan du skrev här och mycket kan ju ha hänt sedan dess, men jag hoppas att det har fortsatt så och att du får vila från det.

Skriv gärna igen! Jag har tänkt mycket på dig och undrar hur det går. Tänker samtidigt att behovet av att skriva här minskar lite under lugna perioder och det är ju bra!

Kram!

till dej från mej! / mt

till dig vännen flygcert - jag som följt dig från ditt första inlägg här kan verkligen bekräfta innebörden i Framtidsdrömmars ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!" Vi som följt dig här har delat dina tveksamheter, farhågor, utbrytningsförsök (ja, det ordet kommer för mig - jag minns det så), din oro och din skräck - och att du en dag "bara" lämnade... Och sen alla tvivel och våndor vid sidan av den starka beslutsamhet och glädje som växt fram inom dig. En helt fantastisk resa som vi fått vara delaktiga i. Allt i ljuset av kärleken till barnen - att de inte ska fara illa. Ja, du är en av dem som förmedlar hopp när det behövs som bäst! Kram, kram! / mt

Jag vet, det gör så ont ibland... Att känna att man försökt så mycket, både försökt anpassa sig och förändra sig för att passa bättre, inte väcka ilska och inte förstöra fina stunder... Men ändå fungerade det inte... Det blev ändå inte bra.
Och det gör så ont ibland, jag ville så gärna ha kvar min familj, att barnen skulle få ha lyckan, att jag och sambon skulle ha kärlek, trygghet och stöd i varandra... Det gör ont, och det får göra ont!
Jag lever fortfarande i mantrat (som jag lärt mig här): "just nu känner jag så här, just nu är jag så här ledsen,men det är nu, och det kommer förändras!"

Everything will be okay in the end, if it is not okay, it is not the end!

Kramar!

Men av någon outgrundlig anledning så tänkte jag, snarare kände jag att jag måste se en gång till här i Forumet hur det är. Varför kände jag det? Spelar ingen roll men då vaknade jag till vid åsynen och framför allt dina ord och din sorgsenhet som du beskriver just nu Framtidsdrömmar. Jag känner med dig och om det bara vore möjligt så skulle jag dela lite med dig för att du inte behövde vara så där ensam, sorgsen och fylld av saknad och ensam i natten.
Du skulle bara få tala och ösa ur dig av det som snurrar runt och gnager denna stund. Känner med dig, det är i alla fall vad jag kan säga just nu. Du gör så stora saker, har så mycket ansvar och måste säkert vara så stark utåt att det blir så lite kvar till dig själv kanske. Kan det vara så?
Jag vet inte hur det i verkliga livet är för dig men en bild får jag fram inom mig av dina rader och jag berörs mycket av den. Hur än anledningarna utifrån ser ut så är känslan så lika, när allt kommer över en, alla tvivel och frågor utan svar. Varför, far för, tänk ändå om... kanske i stället att... listan min vän kan göras mycket lång. Det bara rullar in över en, ofta rätt oförberett står man försvarslös där då.
Det enda jag just nu kan ge dig är att jag läst och berörs, i just detta just nu är du inte ensam, hur märkligt det än kan låta. Tycker nästan det själv, men jag ville ändå säga nåt. Inte säga att det inte är så farligt, inte bara säga att det går över. Inte förklara så mycket just nu. Bara finnas som en röst, kanske en liten tröst om natten.
Jag har läst vad du skrivit och det vore mycket mera konstigt om du inte skulle få besök av sorgens tankar mellan varven, efter det stora steg och beslut du tagit beslut om och ansvar för.
Hoppas bara att du inte tar på dig sån skuld som inte är din. I en omöjlig situation måste något göras, det har du gjort och det är starkt. För dig och för dina barn. Du skriver också att det samtidigt känns gott. Det är precis så det är, du ser och säger det så fint själv.
Jag skriver nu detta antagligen rätt osammanhängande, men det är väl precis så det är när allt snurrar, så smittar det av sig.
Nu är natten här och jag skickar de finaste tankar och en stor stor Styrkekram från mig till dig. Önskar dig en bra dag i morgon, tag vara på allt gott och värdefullt du bara kan! En Forumvän om natten. Mm.

Just nu sköljer sorgen över mig- tårarna rinner och hjärtat gör ont. Varför blev det så här?? Tycker så synd om mina älskade barn som ligger här hos mig i mitt lilla kyffe- tycker synd om de som inte får växa upp i en sammanhållen, lycklig familj. Varför blev allt så fel?
Kommer jag att räcka till- jag har släppt/tappat kontrollen över min vardag för tillfället och det är så jobbigt men samtidigt skönt. Jobbigt att inte veta och ta en dag i taget- dock är det nödvändigt just nu.
Nu är det tungt att leva.. Tänk vad det kan gå upp och ner.

Tack!
Jag får så mycket av att läsa andras inlägg, och så klart även av att läsa andra kommentarer till mina inlägg.

Min dröm har ju verkligen raserats - och inte blir det lättare av att socialtjänsten utreder... Eller - jo, det kanske blir lättare, men det är en oerhörd provning med anmälningar hit och dit, få hembesök, vara orolig att något blir fel osv. Jag har alltid tänkt att socialtjänsten blandas bara in i familjer med stora problem - och nu är de inblandade i min familj...?! Förstår liksom inte hur vi hamnade här? Men de är alltid väldigt noga med att påpeka att det är inte jag som är under lupp, det är barnens väl och ve, och hur det är ställt hos pappan!

Framtidsdrömmar - jag får gåshud av dina ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!". Det är fantastiska ord, från bästa du till lilla mig...! Din resa har betytt mycket för mig också! Att få bli påmind, att få se vart jag är idag istället för där jag kunde ha varit, och nu är du också på ditt livs resa!

Ja, Yogi, min tillfälliga sinnesförvirring är tydligen inte så tokig - jag mår i alla fall bättre än för ett år sedan! Och vilka erfarenheter jag fått!
Dina ord "Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har". Så kände jag för ett år sedan, och tänkte ibland att det var omöjligt, men nu sitter jag här! Och det kommer du också göra, med ett emr ordnat liv, och mår bättre!!

Yogi, jag har tagit emot mycket stöd:
har gått en del på AlAnon, och det hjälpte på många sätt, och jag har haft min bästa vän som jag kunnat ringa ofta och när som helst, och som ringt mig och funnits där. När jag tvekat så har hon när som helst på dygnet kunnat påminna mig om varför jag lämnat! Men framför allt: min samtalskontakt på Kvinnomottagningen i kommunen har varit en utomstående som hjälpt mig att sortera och kunnat vara mer objektiv! Där har jag gått ibland en och ibland två gånger per vecka, och jag går där fortfarande, och det sköna är att hon är en utomstående, hon står inte på min sida för att hon är min nära vän, hon hör det jag berättar och bekräftar vad som är ok och inte, vad jag kan tänka och hur jag kan tänka och hon hjälper mig att stärka mig själv!
Kramar!

Tack Flygcert för att du delar med dig. Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!
Visst finns sorgen där ibland- drömmen om en familj har ju raserats.. konstigt vore det väl om man inget kände.
Lycka till!
KRAM

för dina reflektioner. Kul att du finns på forumet!
Kram

Jag håller med dig i allt du skriver. Känner precis så som du beskriver att du känner. Jag befinner mig på samma stig som du just nu, den officiella flytten är inte klar. Dock är den STORA korsningen avklarad- flytten från den gemensamma boendet. För mig har alla farhågor hittils varit obefogade- det har gått över förväntan. Dock väntar jag bara på det stora bakslaget, kanske kommer det eller också så gör det inte det. Känner mig rustad för att kunna möta de i så fall. Jag är så stark i mitt beslut just nu- känner mig fri på nåt konstigt vis.
Att man genom forumet fått möjligheten att vara förtvivlad, ledsen, arg, tjatig, ältande och hoppfull har också stärkt mig. Här har ingen dömt mig.
Jag har ER här på forumet att tacka för att jag är där jag är idag.
Vi kämpar tillsammans Yogi! Flygcert har visat vägen! + alla ni andra som stöttar och skriver i trådarna. Alla kommentarer lyfter mig och gör att man känner sig sedd.

Jag har under en längre tid haft kontakt med en teraput på familjerådgivningen. Om du frågar mig så tycker jag att du ska söka professionell hjälp för det är skönt att prata med någon utomstående.
Kram!

har förändrats. Bara det att han är beredd att bortse från din tillfälliga sinneförvirring talar ju sitt tydliga språk, tänker jag. Återigen avsaknad av egen insikt om sin egen del, lättare att lägga ut ansvaret på dig.

Jag har läst allt i din tråd, sett hur du har kämpat och du har min djupaste respekt och beundran. Du har kämpat i motvind så länge och till slut lyckats skapa en fri, lugn och trygg vardag för dig och dina barn. Sorgen är en del av din resa, och en del av barnens resa. Men den är naturlig för er alla. Dina barn önskar säkert att mamma och pappa ska vara tillsammans, precis som de flesta barn med skilda föräldrar. Men de önskar säkert inte att det ska bli så som det var, precis som du inte önskar det. Du vet att en sådan familj som ni önskar inte är möjlig. Du kan se det och stå fast i ditt beslut utifrån det. De kommer att förstå det så småningom.

Så skönt att du är fri att ta en fika med en vän utan att känna stress! Det är stort! Fint att du nu har en trygg och förutsägbar ekonomi! Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har.

Jag skulle vilja fråga dig om du haft någon form av professionellt stöd under året? Själv letar jag litegrann, känner att jag nog skulle behöva det. Kanske inte så mycket för att bearbeta upplevelser, men för att forska lite djupare i mig själv... Hur har du gjort?

Varm onsdagskram från mig!
//Yogi

allt som har hänt. Och all hjälp jag har fått här. Det är här jag har fått det stöd som har hjälpt mig framåt i processen som har lett fram till det beslut som jag djupt inne i mig själv visste måste fattas. Det är här jag har mötts av förståelse, kunskap och respekt för mig själv, mina tankar och min ambivalens. För det känner jag den djupaste tacksamhet. Flygcert, Lilleskutt, framtidsdrömmar mfl som har och har haft upplevelser så lika mina, där alkohol och "psykisk misshandel" varit en del av vardagen. Mt med sin värme och förståelse, Mm, Adde, Berra med stöd och sanningar från "den andra sidan" och alla ni andra som delat med er av erfarenheter, tankar och reflektioner... Jag blir inte betraktad som ett offer här, blir heller inte dömd. Det är så skönt, så fritt. Jag kan skriva precis det jag känner här och nu och möts av förståelse, empati, sympati och tillit till att jag mitt i allt kaos är en person med egen kraft och förmåga att själv fatta rätt beslut men att jag måste få låta det mogna, ta tid och ta det i min egen takt. Jag har inte ord som räcker till för att beskriva den förundran och glädje jag känner. Det är verkligen helt fantastiskt... Jag kunde aldrig ana det när jag började skriva här. Ni alla har funnits med mig hela tiden, vandrat vid min sida och gett mig kraft som vuxit fram genom att acceptera alla känslor, lära mig om de mekanismer som finns i det här, lära mig och acceptera att jag bara kan hjälpa mig själv och barnen, acceptera att jag måste släppa taget. Ja listan kan göras lång. Vad kan jag säga? Tack.

Det här är inte lätt. Det är verkligen inte det. Men mina känslor är inte stormiga. Inte turbulenta. Jag känner ett lugn och en trygghet i förvissningen om att det här är rätt. Jag känner en sorg, som är lugn och stilla. Ångest har jag, och den kan vara kraftig, men den är avledbar. Den går att hantera. Jag vet absolut ingenting om framtiden, men jag oroar mig inte. Det är skönt. Det är inte över förrän den officiella flytten om en månad. Vet att det finns en risk att det blir turbulent då, men jag tror faktiskt inte det. Jag pratade med honom i telefon två gånger igår. Han hade en helt vanlig kompisröst och vi pratade om vardagliga och praktiska saker. Det väcks ingenting. Det kanske är så att jag inte älskar honom? Det kan vara så. Det känns som om vi kommer att kunna göra det här på ett bra sätt. Jag tror att vi kan bli vänner, han kommer förmodligen att fortsätta att ringa och vilja prata om allt möjligt, ungefär som han gör med sin dotters mamma. Han har samma röst till henne och de har tät kontakt. Hon och jag också, hon är ungefär som jag. En bra tjej ;). Det kanske är så det kommer att bli. Det skulle kännas bra, för jag bryr mig ju om honom och skulle önska att vi kunde vara vänner. För det var vad vi var i början.

Nu ringde han igen! Ett bra och konstruktivt samtal om fördelning av möbler och praktiska frågor kring flytten och att han ville låna hunden ett tag. Helt ok. Vänskapligt. Det känns hoppfullt för framtiden. Känns konstigt när jag tänker på hur det har varit, hur destruktiv vår spiral har varit. Det finns ett lugn hos oss båda, känns naturligt att prata. Som om vi är gamla vänner som känner varandra utan och innan. Så vill jag att det ska fortsätta. Kanske kan det bli så? Hoppas.

Skulle nog vilja prata med någon om allt. Få hjälp att jobba med mig själv. Inser ju att det finns saker hos mig som gör att jag går in i relationer som inte ger mig det jag behöver, där jag blir förminskad och tagen för given. Att jag efter alldeles för mycket kämpande till slut måste avsluta för att jag far för illa. Att jag själv måste försöka stärka min självkänsla och börja respektera mig själv och försöka tro att jag också har ett värde.

för att du delar om ditt liv och visar att det går att förändra det destruktiva liv som många lever i.

Kram ♥

så viktig fråga Sorgsen44 när du skriver: Hur kan jag luras in i detta gång på gång jag förstår inte det?

Det gör riktigt ont att läsa om din nattsvarta förtvivlan. Det gör också ont att tänka på barnen. Jag tror att du behöver stöd i "levande livet", någon att tala med så att du kan få grepp om dig själv och förstå vad det är som gör att du vänder tillbaka - visst har det hänt så flera gånger nu? Gå gärna till Alanon om det finns en grupp i din närhet - där möter du människor som vet vad du går igenom. Fortsätt också att skriva här kontinuerligt, det hjälper att reda i de egna tankarna och det hjälper en att få syn på sig själv.

Hoppas du har en lugn kväll / mt

Jag kan säga att det är alldeles dött på FB också. Vi har nog fullt upp med LIVET nu när vi lever det fullt ut. Hoppas allt är bara bra med dej och hälsan och kärleken. Jag har det fortsatt bara bra. Kramar och så :)

Jaa, det är en sorg... Men jag är så nöjd att jag lämnat... Jag behövde inte leva så!
Han har gett mig många chanser att komma tillbaka under året, jag tror inte att jag skrivit alla gånger om det här, skrämts pga rädsla för igenkänning... Men det har varit många sms, mail och samtal där han erbjudit sig att förlåta mig för min tillfälliga sinneförvirring att jag lämnade honom, om jag bara kommer tillbaka... Och ibland har jag tänkt att han kanske förändrats, men samtidigt så har jag någonstans vetat att han har inte förändrats och om jag skulle ha gått tillbaka så hade jag fått leva i en livslång skuld där han hade tagit alla chanser att dra upp mitt svek, typ. Och jag har ju delvis haft rätt, för han blir ju fortfarande Arg, vänder på saker jag säger, trycker ned mig ned kommentarer och så emellanåt...
Men det är en sorg, för ibland hör jag stortjejen ber mig att jag ska flytta tillbaka till pappa och jag tänker att hon är ledsen för att jag förstörde vår familj... Och jag vill ju så gärna att de ska vara lyckliga, inte känna skuld, oro och inte heller känna besvikelse mot mig för att jag ryckte upp dem från deras trygghet.

Och nu när jag skriver detta, och läser vad jag skrivit, med tårarna återigen flödande, så vet jag att jag gjorde det jag behövde göra, för det var inte deras trygghet, vi var rädda och oroliga, de märkte på mig och pappa att allt inte var lugnt, tryggt och bra, det var inte som det skulle. De var, och är, för små för att fullt ut förstå, men jag kunde inte stanna- det var inte bra för dem och det var inte bra för mig - jag höll på att gå under. Jag tog mitt föräldraansvar och lämnade det som ingen ska behöva acceptera...

Idag gick jag från jobbet lite tidigare. För ett eller två år sedan hade jag stressat hem för att hinna göra så mycket hemma som möjligt, idag åkte jag förbi en vän och fikade en stund. Ingen skuld i att jag inte skyndade hem, ingen skuld i att jag gjorde något jag uppskattade.
Idag har jag en buffert. För ett eller två år sedan hade jag inga extra pengar, förutom de pengar som jag alltid tog ut i kontanter direkt efter löning för att ha pengar till nödvändiga eller akuta utgifter, eftersom exet hade shoppat upp alla våra pengar. Idag kunde jag gå och köpa en luftvärmepump och betala kontant, och ändå ha pengar över.
Idag kan jag göra vad jag vill, ingen som talar om för mig vad jag ska göra, som blir arg när jag inte gör som han vill eller förväntar sig.

Idag är det ett år sedan jag började på riktigt förstå att jag var tvungen att lämna om jag skulle överleva... Och det gör så ont - jag minns det som igår, vad som hände de kommande dagarna, för ett år sedan... Det är min stora lycka, och min fruktansvärt stora sorg.

Tack för att jag tagit mig igenom detta året; ett långt, fantastiskt, härligt, kämpigt, lugnt, stressigt, nervöst, lyckligt, rogivande, sorgligt, annorlunda, spännande, skrämmande och på många sätt bra år. Tack också för att ni finns här!

så roligt med ett livstecken! Vet inte om lilla blå spanar här så jag tog mig friheten att förmedla din hälsning som ett meddelande via fb. Hoppas allt är väl med dig där på andra sidan klotet. Kram... och så:) / mt

Hej min vän lillablå. Jag har läst omkring lite på forum idag och inser att nästan alla de gamla vännerna är borta. Lite sorgligt men jag vill gärna inbilla mig att vi har det bra nu. Mr and Mrs Piano, du med kärleken... Mt har det ju bra och Santorini men jag har förlorat kontakten med många delvis genom slarv eller ålderdom. Minns ej längre lösen till mitt Facebook konto, men detta lösen tycks sitta i ryggraden. Vad betyder det? Ja inte vad du skulle kunna tro. Det mer eller mindre nyktra livet har blivit en vana men jag tar det inte för givet. Hur har du det vännen, med kärlek och foto? Du kommer alltid att vara mig kär. Liksom Lelas och Mulletant. Ni fick mig att se en del obehagliga sanningar och det kan jag aldrig glömma. Kram och så...alltid./R