Senaste kommentarerna i forumet

att du är på rätt väg Särbo11! Starkt jobbat! Fortsätt gärna skriva och berätta hur det går, det är till hjälp för dig att reda i tankarna och för andra som får följa din resa.
Kram, kram / mt

Jag har inget generellt svar att kunna ge dig, men kan berätta lite om vår familjesituation.
Jag är pappa till min 20åriga dotter och jag har själv varit nykterist i lite mer än sex år.

Hennes alkoholsebut kanske började för 3 år sedan och har varit 2-3 tillfällen då hon har druckit för mycket, det är mer än ett år sedan hon kände att det blev för mycket senast.

Idag är hon ytterst måttfull och dricker inte längre större kvantiteter än att hon fortfarande håller kollen, hellre för lite än för mycket.
Hon drabbas av bakfylleångest precis som jag fick tidigare vilket sänker henne i kval i flera dagar efter, det blev tyvärr hennes arv från mig.

Om du läser runt bland trådarna så kommer du få ett genomgående mantra om att det är ytterst svårt att övertala någon om att de har ett riskbruk.
Den upptäckten kan nog enbart komma ifrån ifrån den drabbade själv.

Man kan hota, tjata, skrika domdera och föra ett jäkla liv som medberoende, men alkoholen är slug och ytterst manipulativ för den som har ett beroende,
Och ofta så är de medvetna om sitt beroende men är oförmögna att finna en utväg eftersom alkoholen även har slagit ut flyktbeteendet,
Jo att de tar till verklighetsflykten är vanligt, för de orkar inte med det andra livet när ruset dämpar den verkliga verkligheten,
Det är tröst, dämpning, avtrubbning, glädje ja allt möjligt blandat i en väldigt komplex dryck.

Att hacka på den som har sitt beronde kan göra att den skyddar och ljuger sig igenom sitt försvar, det spelar ingen roll om man så kör upp bevisen direkt under näsan på dem, det låser sig bara och de vill inte ta in informationen, de försvarar sig med att det inte är så farligt, de har kontrollen, sköter sitt jobb, ni andra överreagerar, klart att man är värd lite avkoppling osv osv..., jo de tror på det själva.

En person på forumet har berättat om giraffspråket (tror det var Mulletanten), vilket jag tror på som en möjlig lösning.
Och där går man inte på problemet i sin faktaform, utan man talar om för personen hur JAG upplever situationen.
Om man berättar att jag blir rädd när du är full, så kan den personen inte säga att det blir du inte, för den kan inte känna vad du känner.
Om du upplever situationen som obehaglig så kan hon eller han inte säga att det ska du inte, att du inte ska känna dig orolig,
För varje gång den personen utsätter dig för "din fara" så är det faktiskt hans eller hennes fel, de kan påverka situationen genom att inte dricka t.ex.
Men de gör det i alla fall, och har gjort ett aktivt val, de har valt att göra din situation obehaglig pga sitt beroende till trots.
Det kan nog trigga dem lite till att att sluta göra er anhöriga mindre ont, en form av psykiskt misshandel.

Du gör mig illa varje gång du dricker, jag blir orolig oavsett vad du tycker varje gång du dricker alkoholen.
Dina ursäkter för att ta alkoholen i försvar varje gång fungerar inte på mig, varje gång du luktar alkohol och beter dig konstigt så gör du mig illa.

Den som dricker vill göra frågan saklig i form av fysiska aspekter, du kan hävda att den inte rår på din psykiska påverkan.
Inga ursäkter kan få bort rädslan du känner varje gång din pappa luktar alkohol, oavsett vad han har gjort eller sagt tidigare.
Han sitter med makten att kunna påverka den, genom att inte göra dig rädd.

Han vet svaret, och han kan välja att fortfarande dricka när du inte finns inom synhåll, att smyga är vi världsbäst på,
Och även när man kör upp en upphittat flaska ut stövelskaftet i garaget direkt under näsan på honom så funkar inte hoten,
Man kan bara säga hur oerhört besviken man är på världens bästa pappa, att nu gjorde du mig ledsen igen, och igen, och igen...

Jag övningskör med min dotter, och hon får inte göra mig besviken med att ändra bestämda körtider för att hon ska plötsligt ut med sina kompisar heller.
Ett ömsesidigt förtroende behöver vi båda två, hon ger sitt, jag ger mitt och vi kan lita på varandra i med och motvind.
Hon är bland det stoltaste av vad jag har, bara hennes bror och mor kan konkurrera med henne, det är min familj och det är det viktigaste i hela livet.
Aldrig mer ska jag göra dem besvikna med hjälp av alkoholen, det är mitt stora löfte till dem, och livet...

Berra

dig själv i den här processen ! Ta emot den hjälp för medberoende som Valet kan erbjuda !

Barnen var här och vi hade alla ett svårt men ärligt samtal om att det har gått för långt och att hela familjen drabbas av pappas missbruk. Vi är nära varandra och tillbringar mycket tid tillsammans, men ingen vill vara med om en sommar till med smygdrickande och urspårade middagar och aldrig mer en jul som denna!!! Det har pågått under lång tid men det har aldrig varit så illa som nu. Vi har försökt att inte låtsas om någonting många gånger, men det går inte i längden. Så på sätt och vis var det skönt att bubblan sprack.
Han var spänd och orolig för samtalet men känner nog nu en lättnad och viss insikt om allvaret i problemet. Han kan inte längre att skylla på att jag har ett extremt kontrollbehov och ställer till med bråk om småsaker.
Våra barn har sett precis samma sak som jag och det finns stor kärlek och omsorg bakom modet att ta upp det här tunga ämnet med sin far.
Nu hr han sagt att han ta kontakt med Valet själv och han vet att vi vill veta vad som händer. Nyår har gått bra, lugnt och sansat, trevligt umgänge. Vi får se om det håller. Att döma av andras berättelser på nätet är det svårt för en alkoholist att dricka måttligt i längden. Jag hoppas och tror att han ska få styrka av samtal med andra som vet vad han går igenom. Det kan nog bli tufft när han inser hur stor skada alkoholen har ställt till med.
Och vi kan också behöva hjälp att reparera tillit och förtroende till varandra.

Har spenderat många timmar till hos terapeuten å JA, det har gått framåt. Börjar få lite mer kläm om hur jag vill ha det, hur jag vill leva mitt liv, jag försöker hitta mig själv och faktiskt lovat mig själv att sätta upp mål för mig själv som jag vill uppnå på min väg framåt. Har aldrig tror jag riktigt formulerat ett mål jag ska uppnå så där tydligt och skrivit ner det. Har liksom lite planlöst drivit hit och dit men ändå klarat mig hyfsat bra egentligen utifrån de förutsättningar jag haft under mitt liv med alkoholisten. Har börjat förlåta mig själv för hur jag har agerat i vår relation och inte ta på mig skulden för hans drickande.

Jag har knappt någon kontakt alls med honom och det gör mig gott, jag tycker jag lever ett bättre liv nu än med honom. Jag saknar honom inte alls faktiskt. Har spenderat julen med min syster och hennes familj och med min son. Det har varit den bästa jul jag kan komma ihåg, så rofyllt och skönt utan att behöva sitta på spänn och undra hur mycket han ska häva i sig under julaftonen. Inte behövt kontrollera hela tiden att han har det bra så han inte ska dricka i "onödan". Så fantastiskt skönt. Nyårsafton har jag spenderat med vänner som agerar som vuxna människor och som inte dricker ohejdat mycket. Det var så lugnt och skönt.

Däremot misstänker jag att mitt ex köpt ut starksprit m m till sonen som är 18 år. Vi har tidigare kommit övrens om att inte köpa ut. Om han har gjort det då vet inte jag vad jag gör. Men då kommer jag bli heligt förbannad. Min son har tillbringat kvällen med vänner hemma hos oss. De sover nu, men skurhinken står inte på sin plats så jag fattar ju att någon mår dåligt.... Har själv varit nykter sedan oktober inte druckit mer än nåt glas glögg innan jul. Jag har pratat med sonen om hans arv och att det inte är ok att dricka sig berusad som hans pappa brukar göra. Jag blir så ledsen när han druckit, det är dock inte så ofta hittills vad jag känner till i alla fall.

Det är bra att jag får lite hejarop här på sidan, har inte varit här på länge men det har varit en jobbig period ett tag då jag försökt bli människa igen. Kraften börjar komma tillbaka och jag jobbar 50% nu, det kommer jag att göra någon vecka till. Sömnen är det si och så med men den är i alla fall lite bättre nu, vissa kvällar somnar jag men vaknar ofta mitt i natten och kan inte somna om utan snurrar och snurrar, försöker läsa mig till sömns eller lyssna på musik etc.

Jag inser att jag har en bit kvar innan min självkänsla är på topp, men jag tycker själv att jag tagit stora kliv framåt har fått övningar av min terapeut som jag ska göra. Jag har börjat tänka goda tankar om mig själv och försöker känna efter vilka känslor jag har i olika situationer, lär mig lyssna till mitt inre. Har inte gjort det på så länge att jag rent av glömt hur känslorna känns och vad de eg vill säga mig.

Tack MT och Flygcert för era synpunkter de betyder mycket. Det är uppmuntrande att läsa att JAG är stark :)

Kram till alla som skriver och läser!!

Tack för ditt svar Mittendaliv.
Smart med dagbok, får man skriva ur sig där i så känns de kanske lite bättre. Jag vill ju egentligen inte heller bråka på han och tjata när han druckit, speciellt inte nu för tiden när han blir lättare arg. Jag skull vilja göra som du och tex ut och gå, åka och träna mm. Men vi har ju barnen som sover och jag vill inte lämna dom med han då ju.. :/ och sen vill han ju gärna umgås med mig, och jag med han. Bara att jag VILL inte vara med han när han dricker!! Får ont i magen varenda gång jag hör/ser/känner att han druckit. Jag hör på han bara efter ett glas/öl eller vad de är att han druckit. Känslorna för honom försvinner nästan direkt han druckit och det kam ta nån nykter dag innan dom kommer igen. Och nyktra dagar är inte så jättevanligt. Vet aldrig när han får för sig att dricka, men märker på honom på em när jag vet att han ska dricka, då blir han lite smått irriterad och stressad. Vi har dålig ekonomi också nu så han mår dåligare = mer sprit = mår dåligt för det osv.
Det känns som jag verkligen får tänka vad jag säger nu, för de mesta tolkas fel numera.. Och han blir arg. Likaså barnen.
Usch idag är de nyår och därför tyckte han de var ok att dra i sig en hel flaska whisky och nästan en hel champagne! Så nu ligger han och sover, och jag med snart. Inget fel med att sova nu i och för sig, vi har ju småbarn, men hade gärna kunnat va uppe till tolvslaget. Men med ett fyllo till sällskap blir det inte direkt trevligt.

Jag önskar så att han inser själv och söker hjälp! Har väntat på att något ska hända, inget allvarligt men nånting så han förstår! Men sånt hjälper tydligen inte heller.
Han har ju erkänt några gånger att han har alkoholproblem och att han dricker för att bli lugn och må bra. Hans farbror som han är uppvuxen med är också alkoholist och han hatar honom för det. Jag har även sagt att så som du känner för din farbror, vill du att dina döttrar ska känna så för dig? Nej de vill han ju absolut inte.

Håhåjaja, jag blir så matt och känner mig totalt maktlös. Vill bara ha min kära sambo nykter och som han är då.

in i ett nytt år Flygcert som en helt annan människa, en kvinna, en egen person med egen identitet, en förvandling som är helt underbar ! Markatta träffar så rätt med orden : "Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."

Att se en människa förändras så mycket är värt så oändligt mycket för oss andra som ser att det verkligen ÄR möjligt att förändra sitt liv !

Tack för att du vill dela ditt liv med oss !

Kram♥

Riktigt bra att du ringde efter hjälp och att du tar dig därifrån!

Ligger på soffan idag, febrig och förkyld :(
På en annan soffa ligger sambon och sover ruset av sig. Ett rus som inneburit en fyllekörning med min bil, dikesåkning och uppvaknande i fyllecell... Ja, vad ska man säga? Han kom hem, blev förbannad på mig för att min dotter ringde och bjöd mig på nyårsmiddag, vilken jag tackade nej till eftersom jag är sjuk och inte orkar. "Jag tycker du är lite äcklig faktiskt", var sambons besked till mig, kombinerat med att han gjorde slut. Kommer aldrig glömma denna nyårsafton. Jag svarade emot att jag tycker detsamma efter det han har gjort på sista tiden; fyllor, amfetaminet, vurpan med min bil och polisen. Visst kändes det bra att säga emot, men det är ändå inget angrepp på hans person...bara saker han har gjort. Inget som han ÄR. Men jag ÄR äcklig...

Så nu sitter jag här, äcklig och har ingen bil om jag skulle behöva den...

Eller, så proppar jag i mig alvedon, ber dottern komma och hämta mig. Det är INTE synd om mig! Jo lite, men bara för att jag är sjuk och inget annat!

Så var det klart! Hon hämtar mig om en timme!

Gott nytt år önskar jag er alla!
2014!! Det är då det händer!
Kramar

Håller med Mt: så bra att du inte kommenterade, det tjänar inget till.

Jag håller tummarna för dig - 2014 kan bli ditt år!!!!
För ett år sedan satt jag som du, och det gjorde sååå ont i hela kroppen, men sedan löste sig saker och ting, och det har varit jobbigt många gånger, men livet är oändligt mycket bättre numera!!!

Ta hand om dig, du är värd allt gott!
Kramar

Tack för ditt svar! Jag menar inte heller att jag har "planer" utan mer som du skriver "gränsdragningar": han har ju stövlat in hos mig och skrikit/hotat några gånger och numera har jag satt gränsen att kommer han in i mitt hus en gång till och är minsta hotfull så kommer jag ringa polisen DIREKT, mer sådana saker. För du har ju helt rätt: herre gud - jag har ju haft sååå många planer men det blir ju aldrig som man tänkt sig (absolut inte med en alkoholist, men knappast annars heller...).

Tack, ja, jag känner att jag får så mycket av att skriva här, så det är bra både när jag gör "rätt" och "fel"!

Jag förstår att du inte menade som en pik om när du var liten, men jag tycker att det är viktigt att rannsaka mig själv ibland: jag vet att exet gör och säger många saker som inte är ok för barnen att vara i, och då är det viktigt för mig att inte spela det smutsiga spelet och stå och gråta och smutskasta honom inför barnen så fort jag kan. Jag har självklart varit ledsen inför barnen, och när han har hotat osv så har ju både jag och barnen varit rädda - då har jag och barnen pratat om det efteråt och jag har berättat att det inte är ok att göra så som pappa gjorde, att jag blev rädd för honom och det gör mig ledsen osv. Men jag vill inte lägga skuld på dem, jag vill inte försöka få dem att tro/tycka på samma sätt som jag om pappa (eller värre saker), och jag vill itne att de ska se mig som den som mest gråter, men när han går över gränsen så försöker jag numera att säga ifrån, och framför allt så står jag upp för det inför barnen och talar om att "så är inte ok att göra".
När vi levde ihop och pappan blev sådär vansinnesarg som han blev och blir, så var ju både jag och barnen väldigt rädda. En gång (en enda gång) vet jag att stora flickan frågade pappan varför han blivit så arg och då svarade han "Jag var inte arg! SÅ säger inte du!" och när flickan sedan frågade mig så försökte jag släta över, för jag visste ju att om hon sa till pappan på något sätt att "mamma sa att du blev arg" så skulle det börja om igen... Men nu behöver jag inte leva så- när han blir arg eller säger saker som att monster kommer om de gråter så kan jag säga att det är dumheter: att bli ledsen betyder att man behöver tröst och då är det bra att visa att man är ledsen så att någon kan trösta, eller när han skriker och hotar så kan jag idag säga till barnen att det är inte ok att säga/göra så.
Och när barnen frågar varför mamma och pappa inte lever ihop så kan jag svara att "kärleken tog slut därför att mamma och pappa tyckte så olika om så många saker och när pappa blev så arg och kastade saker på oss eller kallade mamma fula ord så ville och kunde inte mamma leva så mer". Barnen har ju fått saker kastade på sig, pappa har sagt hejdå för att han ska åka och ta livet av sig (flera, flera gånger) och hört pappa kalla mamma alla möjliga fula ord, och när stora flickan frågar om det så känner jag att så ärlig kan och vill jag vara, utan att gå in mer på detaljer.

Vad rörd jag blir av dina ord Markatta: "Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."
Det är väldigt fina ord, jag tar till mig och sträcker lite på mig! Tack!

Gott nytt år, hoppas du får ett fint år!

att du kunde låta bli att kommentera. Det tjänar ändå inget till. Hoppas du har sovit gott.
Önskar dig ett gott slut på detta året och ett riktigt Gott Nytt År! Du kan göra 2014 till det året då du tog (tillbaka) makten över ditt liv! Styrkekramar i massor / mt

Ingen kan ju värja sig inför alla tänkbara situationer Flygcert. Det vet nog de flesta av oss som levt med en alkoholist att det många gånger kommer situationer då som vi inte kunnat förutse, trots all tid vi lagt ner just på att försöka ligga steget före. Det var inte heller så jag menade utan mer kring gränsdragningar.

Nu vet du ju vad du önskar att du hade sagt/gjort. Säkert blir det då lättare för dig nästa gång om du skulle ställas inför liknande situation.
Du är så modig som skriver här även när du känner att du har agerat fel så du kan se att du inte är fel. På det sättet kommer du ju hela tiden framåt och jag ser att även om du ibland skuldbelägger dig för saker så kan du många gånger också se bra saker du gjort.

Det jag skrev om när jag var liten var heller inte menat som någon pik att du inte fick vara ledsen inför barnen. Hoppas du fattar det. Vet inte varför jag skrev det egentligen. Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma.

Det är ju helt sjuka saker exet säger till barnen, usch. Men det är ju jättebra att de kommer till dig och berättar det så att de inte behöver tro det är dem det är fel på.

Jag önskar dig ett lugnt och skönt 2014!

Ja, min framtid börjar alldeles snart....
Satt i soffan bredvid sambon som hade en öl och ett whiskeyglas på bordet- lukten gjorde mig illamående på riktigt. Jag var tvungen att gå och lägga mig. Orkade inte kommentera- det leder ändå ingen vart.
Det är dött...slut.
Gott nytt år på er alla!
Kram

jag över ditt beslut Yogi !!

Skickar styrkekramar och önskar dig lycka i ditt beslut !

har jag, som du skrev i ett tidigare inlägg, slutat kommunicera med. Jag noterar den, men lyssnar inte på vad den vill säga. Måste lära mig att försöka göra tvärtom - lyssna på magkänslan och sluta kommunicera med hjärtat, i alla fall i relation till honom.

"Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll.." Jag blir nästan rädd när jag läser det du skriver - det är exakt så det är!

Jag vet att de känslorna kommer att komma, när hela mitt jag bara vill krypa ihop i hans famn och känna mig trygg. Trots att jag vet att det är en falsk trygghet som inte ger någonting mer än för ett kort ögonblick. Jag vill inte ha några band till honom - jag skulle önska att jag bara kunde radera ut honom ur min hjärna. Samtidigt som jag...fan. Den här gången måste det gå. Jag har inget liv nu och jag kommer aldrig att få ett liv tillsammans med honom. Jag älskar honom inte. Det är något annat.

2014 ska bli mitt år. Det året då jag kan kravla mig upp på fötter igen. Kanske inte sträcka på mig i en rask promenad, men i alla fall ta några stapplande steg...

Vad bra att du går vidare med dina planer och att du söker stöd utifrån! Vad glad jag blir! Har tänkt mycket på dig och läst dina och andras inlägg men har inte haft möjlighet att kommentera då huset har varit fullt hela julhelgen.
Precis som alkoholhjälpen skriver så har din situation så många fler dimensioner än" bara" alkohol. Det är det jag har försökt att förmedla när jag säger att det är så mycket lättare att lämna en "vanlig alkis". I ditt fall är alkoholen i bisak.

Jag upplevde i min första relation att han faktiskt använde sitt missbruk för att skrämmas ibland. Kanske din man gör samma sak.

Du är så insiktsfull,klok och stark! Du klarar att ta dig vidare och kommer att skapa ett tryggt och harmoniskt liv för dig och dina barn!

Förbered dig mentalt på de känslor du kommer att drabbas av så att du inte går i den fällan att du" följer ditt hjärta". Tänk på att du har levt länge under en kontrollerande och manipulerande persons makt och detta kan sätta sina spår.

Jag minns hur osäker jag kände mig på mig själv, vilsenheten och faktiskt saknaden av det kaos som hade blivit min trygghet efter att jag hade lämnat min första man.

Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll..

Det var mycket smärtsamt och svårt att inte gå tillbaka till honom när hela mitt jag hungrade efter hans bekräftelse och erkännande. Jag hade så länge levt för de korta perioder eller ibland stunder som han tillskrev mig något värde att jag inte upplevde någon mening med livet när jag inte längre hade tillgång till de ögonblicken.

Än idag kan jag, när jag hamnar i kris eller har det jobbigt av någon anledning, drabbas av en lust att söka stöd hos exmannen. Jag
vet ju att det är en fälla men så fungerar tyvärr en del av oss som levt med en misshandlare. Man får på något konstigt sätt starka band till den som plågat och det kan vara svårt att stå emot.

Med detta vill jag inte skrämma dig utan bara förklara vad som kan hända rent känslomässigt. Blanda inte ihop dessa känslor med kärlek. Försöka att om de känslorna kommer, tänka på att det är effekterna av den hjärntvätt han har utsatt dig för och att du har styrkan att stå emot. Med tiden blir du varse att du kontrollerar dina tankar och känslor och då blir allt så mycket lättare.

Jag inser att det är en skakig och kanske skrämmande resa du nu ger dig in på men den leder till så vackra platser att det är värt varenda strapats och vartenda skavsår som kommer upp under vägen.
Framtiden ser ljus ut och du är värd allt gott som kan ske en människa!

Du ger så mycket till andra och vi är många som blivit styrkta av din omtanke och värme. Hoppas att du kan se vilken stor och bra person och mamma du är!

Krammar Lilleskutt

till dig från mej på årets nästsista dag. Hoppas att du har det bra, så bra som det är möjligt. Ta väl vård om dig, barnen och om dina framtidsdrömmar. Framtiden börjar faktiskt här och nu... och i övermorgon börjar ett nytt år i kalendern. Kram, kram / mt

kära, kära du! Tänk så mycket vi delat, så fint det känns / mt

Heja dig - minns att du inte är ensam!
Styrkekramar, många - lägg några i fickan eller handväskan så att du har att ta fram i reserv när det blåser / mt

... att ni inte ville mig illa, men jag kände att jag behövde förklara mig mer eftersom det är så många saker runt omkring.

Ja, Markatta - jag har mycket mindre kontakt med exets familj - men då och då när det kör ihop sig och han blir arg på mig för olika saker (tex att jag PRATAT med barnen om simskola - "för det måste jag faktiskt få samtycke av honom innan jag anmäler", eller att han plötsligt bara blir förbannad som han kan bli) då kommer det ofta ett litet samtal, mail eller sms från någon i hans släkt - antingen med skäll eller med ord som att "förstår jag verkligen vad jag gjort och innerst inne har vi ju så mycket kärlek kvar, ska vi inte försöka igen" - och oftast kan jag hålla mig ifrån att svara eller ens kommentera, men när jag plötsligt stod där ansikte mot ansikte med någon så var det inte lika lätt att avskärma sig.

Jag har så många planer för saker, planer som jag själv tänkt igenom men framför allt som jag fått hjälp med av min samtalskontakt för att vara beredd på saker som kan hända med exet och hans familj, men jag hade inte tänkt på detta - och nu känner jag ju att jag skulle ha sagt "Vill inte lilla flickan åka så behöver hon inte" och tagit med henne hem. Som du skriver Markatta: de är inte vårdnadshavare och väljer pappan att inte vara där så behöver jag inte lämna. Det är ju bara det där lilla att jag är rädd för att han ska använda det emot mig, sätta dit mig...

Känner med dig - förstår att det inte är lätt att ha en ledsen och en arg/manipulativ förälder... Ni vet ju hur ledsen jag är emellanåt - men jag är inte ledsen med barnen: jag försöker verkligen bara tänka på att de ska ha det så bra de kan (och dessutom uppskattar jag tiden jag får "själv"; att kunna gå och träna, gå promenad, åka hem till en kompis, gå på stan, pyssla "utan att tänka på barnen"osv):
- jag försöker uppmuntra dem att se att det är bra att träffa mamma OCH pappa
- jag försöker tala om för dem att jag har det bra när de är hos pappa; att jag tänker på dem men att jag gör saker som jag mår gott av (som de vanligtvis inte vill göra) så att de inte ska oroa sig för mig.
MEN: jag försöker också vara öppen för de saker de berättar "Pappa säger att jag inte får gråta för då kommer det monster som kan ta mig", "pappa blev så arg för att jag kissade på mig så att han vägrade prata med mig", så fort jag säger till barnen så svarar stortjejen med rädsla i rösten "Mamma, jag älskar dig" eftersom hon själv berättat att pappa brukar säga att si eller så "skulle du inte göra om du älskade mig" osv och bemöta det och säga att det är faktiskt inte ok att säga så (förut var jag så rädd att säga till barnen att exsambon sagt fel/dumma saker osv, rädd att han skulle använda det emot mig, men både barnpsykolog, socialtjänst och samtalskontakt styrker mig i att jag behöver visa barnen att det där är fel)

Men bara som att när barnen är hos mig: om de vill ta med en leksak till pappa så låter jag dem göra det, för jag resonerar som att det är deras saker, men de kommer då och då och säger att de vill ta med en leksak från pappa men det får de inte - det är ju som att visa att det är pappas saker?! En gång frågade jag exet och sa att det är ju barnens saker så de kanske kan ta med om de vill (och jag lovade verkligen att jag skulle se till att sakerna kom med tillbaka till honom!) - men då sa han att han "i samråd med sin familj bestämt att de saker som barnen får av honom, hans föräldrar, bror osv de ska stanna hos honom så att inte alla roliga saker minsann hamnar hos mig"... Jo, för jag har ju verkligen stor glädje i om barnens alla roliga saker är hos mig, och framför allt när inte barnen är här...

Ypgi, som jag skrev så förstår jag att du inte menade illa! Och jag förstår hur du tänkte med "normal separationsångest" - men det har vi klarat av för ganska många månader sedan.
Jag ska träffa socialtjänsten om en vecka igen och då kommer jag att ta upp detta (de har redan reagerat på att exsambon har barnen så lite själv - mer än halva tiden så är hans föräldrar eller bror med familj där och sover över när han har barnen?! De senaste två månaderna har någon varit där 6 av 8 tillfällen när han haft barnen?! Jag vet ju varför - de skulle aldrig erkänna det, men det är för att han inte ska tappa tålamodet med barnen, därför stöttar de upp, och det är ju bra på sitt sätt, men då anser jag att jag som vårdnadshavare skulel ha mer tid istället för att barnen fostras av mamma samt pappa-farmor-farfar-bror-svägerska där de dessutom får höra/blir tillsagda en hel del konstiga saker)

Du har rätt: jag ska tänka på att tala om att pappa bestämt - så det inte blir att jag ska vara ansvarig.

Tack mt: ja, detta har varit Förändringens År i mitt liv - jag var ute med en vän igår och vi pratade om Mitt År och jag känner mig lite stolt och glad: jag insåg att jag inte behövde leva som jag gjorde, jag kämpade och tog hjälp och jag har stunder då jag är svagare, stunder då jag -är mycket ledsen, men jag har lärt mig många saker (stora och små):
-att ta hjälp kan hjälpa mig att inse att jag har inte fel
-att ta hjälp kan hjälpa mig att lösa saker
-jag kan och jag gör!
-saker och ting löser sig, försök att gå på magkänsla (finns den inte så kommer den!)
att vara ledsen är inte dåligt: det är en känsla som går över!
-jag mår mycket bättre idag - jag är som sagt ledsen ibland, men så mycket mindre än vad jag varit förut

Önskar er alla ett gott slut på 2013 och ett bra 2014 - ta hand om er och gör det ni vill och behöver göra!
Kramar i mängd!

Alla möjliga känslor snurrar runt i kroppen nu. Jag kunde tyvärr inte få träffa samma samtalskontakt som jag hade förra hösten där, men det fanns anteckningar så att jag inte behöver dra allt från början, utan att vi kan börja där jag är idag. Det känns...bra. Skönt. Lättad. Och samtidigt vettskrämd. Jag är så rädd att han ska få reda på mina tankar och planer på något sätt. Och samtidigt så är det ju det jag vill, men att jag ska hålla i taktpinnen och inte bli överraskad. Jag vill ha kontroll på det som ska hända och när det ska hända. Kontroll så långt det går i alla fall. Jag är orolig för allt och ändå inte.

Gott Nytt År till dig också, Mulletant! Och till alla er andra också som har hjälpt och stöttat mig på min resa!
Kramar :)

det enda möjliga! Ta hand om dig. Allt gott / mt

och så trist att du lever kvar i skuggan av missbruket. Det gör ont att läsa om er situation och om julhelgen. Jag tittade tillbaka i din tråd och ser att du i höstas hade tydliga tankar om att lämna om han fortsatte dricka och att du varit på Al-anonmöte. Hoppas du fortsatt att gå på möten. Du och barnen tar på er ett övermäktigt ansvar, ni kan varken få honom att sluta dricka eller ta antabus - han kan behöva sjukhusvård för att trappa ner. Det ni kan göra är att ta hand om er själva och få hjälp att bli fria från medberoendet som ni är fångade i. Jag såg Katarinamässa på TV igår och googlade lite på prästen Olle Carlsson, hittade en artikel som beskriver den närmast ofattbara uppfinningsrikedom en alkoholist utvecklar för att kunna fortsätta dricka. Kanske den kan vara en liten hjälp för att förstå kraften hos er motståndare alkoholen/missbruket http://www.aftonbladet.se/wendela/article12063012.ab
Sök hjälp! Idag! Styrkekramar / mt

att du tänker söka hjälp! Håll stenhårt fast vid det! Så bra att du kan se och inse i tanken att du måste lämna för din egen och barnens skull. Och att hans problematik är så djup och omfattande att det inte ligger i din makt att hjälpa honom. Jag drar en egoistisk suck av lättnad.

Du ser också vad du behöver själv, vilka utmaningar du står inför och att du kommer att behöva hjälp. Fortsätt skriva här - forum finns ju alltid tillgängligt - och ta stöd av din samtalskontakt eller ev kontakter. Du kan behöva öva dig i tanken på allt det du vet att kommer så att du har dina strategier så klara som möjligt och kan handla mekaniskt i stunden.

Styrkekramar i massor, gott slut och Gott Nytt År ifall vi inte möts här innan / mt