Senaste kommentarerna i forumet

Världen är till synes full av de som faktiskt vet hur saker och ting är På Riktigt! Visst är det i så fall märkligt att det i alla fall fortfarande finns bekymmer? Det är så mycket lättare att vara till synes objektiv gentemot andra. Förstår att du blir matt. Jag har läst en del av det du skrivit och det är väl självklart att det är du som fattar beslut om ditt liv och vad du ställer upp på, vill ha för egen del och därmed väljer att göra. Man når förr eller senare en punkt där det inte längre går att komma vidare och då får livet ta en ny inriktning. Kan man inte komma vidare tillsammans så måste man gå själv, annars går båda under. Det skulle väl vara mycket märkligt om man ändå inte sen skulle sakna det goda man delat.
Det finns ingen enkel väg runt kärnan i den här sortens problem som alkoholen förorsakar, finns nog bara en väg, rätt in i det och ut på andra sidan som en annan person men mycket rikare på erfarenheter.
Lev och låt leva, en dag i taget heter det. Hälsar gör Mm (Mt:s gubbe) :-)

Du har absolut den fulla rätten till all tid du behöver, utan skuld och utan att bli övergiven eller dömd. Du ber så fint, så innerligt om precis det som betyder... din rätt att få sörja det du faktiskt förlorar i ditt liv.
Jag såg nu sent om natten att du var inne här, många tankar har gått till dig i dag och i kväll. Blev så väldigt glad över att du svarade och det du skrev som svar/reflexion till det jag skrev till dig tidigare. Jag skulle så innerligt önska även dig det jag och Mt har idag. Jag tycker om den "ton" du beskriver ditt liv tillsammans med honom. Det känns så fint och respektfullt trots det som är idag. Jag har under många år använt mig av följande omformulering av en fras "Det är så mycket lättare att tillrättavisa någon, än att visa någon tillrätta". Tänkvärt tycker jag. Människor som ger goda råd eller tycker din man bara är dålig gör det förmodligen som tröst och stöd. Men då borde man samtidigt inte sudda ut eller förminska sånt som, precis som du så fint beskriver, har varit just det... fint tillsammans. Ingen pekpinne från min sida detta, jag lever utifrån devisen om att det goda finns i grunden tills motsatsen eventuellt bevisats.
Nu vill jag bara sända dig styrka i ditt beslut. Jag tror du gör alldeles rätt.
Sänder dig en fin och innerlig kram och önskar dig en god natt och en ny dag med ny styrka. En vän, på mitt sätt/Mm.

Jag känner varje dag att jag är så bestämd på mitt beslut. Dock längtar jag också som Yogi beskriver efter någon (honom) som håller om mig och är ömsint och kärleksfull. Måste påminna mig varje dag om varför jag gjort valet att lämna honom. Oftast går det bra men vissa stunder är det TUNGT- så sorgligt. Men jag har fått ett lugn inom mig som jag inte känt på länge.
Jag kan sakna mitt hus- att kunna ha utrymme och att barnen får vara hemma även när de är med mig- det känns ibland som att jag "bara lämnat dem". Jag måste ta en dag i taget och ge allt tid.
Har pratat med min ex-sambo nu ikväll och han var så bekymrad över att det nu gick en massa rykten i hans lilla hemby- bla att han skulle ha slagit mig och att han bara söp och misskötte sitt jobb. Ja, sa jag, du får ta det med dem som sprider ryktena- jag har inte något med det att göra.
Han tar på sig en offerroll och tycker så synd om sig själv. Jag har också hört saker om mig- men jag försöker att inte bry mig. Först blir jag förbannad men sen tänker jag; det är mitt liv det handlar om, jag har facit och vet hur allt varit i min verklighet. I min verklighet är allt sant och jag står för mitt beslut och det jag känner och det är en sån skön känsla.
Tänk ändå att det alltid är folk som vet så himla mycket om människor som de inte umgås med till vardags. Jag blir så matt!!

...att min kärlek inte räcker. Den här gången heller. Tyvärr. Tänk om jag kunde få uppleva detsamma som ni, Mm och Mt...jag skulle bli så glad och lycklig. Jag inser att det inte kommer att ske någon förändring. Han sjunker nu. Han kommer att fly. Jag vet inte vart, kanske han hittar någon ny tjej som blir hans prinsessa, hans livs kärlek... Jag tror att det är vad som kommer att hända. Jag tror inte att han kommer att kämpa för mig. Det smärtar att tänka sig det. Idag ville han att jag skulle komma. Jag skrev till honom att jag är ledsen men att jag inte kommer, att vi vet båda två att det här är rätt även om det gör ont, att vi bara hamnar i samma ekorrhjul igen annars. Fick inget svar på det. Jag vet att det är dumt att ha kontakt. Det väcker en massa känslor. Men jag har bestämt mig, och jag ska härda ut. Jag vet att om det bara får gå en tid så kommer jag att få distans. Jag vet det. Men just nu är det bara så tungt...

Jag var bortrest till min pappa och syster i en annan stad i helgen. Hälsade på hos dottern och "svärsonen" efter jobbet idag. Ska till min styvfar på middag imorgon med hela familjen. Torsdag ska jag träffa min syster. Till helgen som kommer har jag bokat in städning hos min vän som jag är inneboende hos. Mycket prat och mycket jobb, skingrar tankarna och håller mig ifrån honom. Tvingar mig till att umgås med mina syskon och barnen, även om jag egentligen inte orkar. För jag vet att det är bra för mig. Men de frågar hela tiden. Hur är det? Har han hört av sig? Och jag berättar litegrann. Berättar att jag är ledsen, att det är jobbigt just nu. Möts naturligtvis av oföstående. För hur ska de kunna förstå? Hur är jag funtad som saknar honom? När de säger negativa saker om honom vill jag inte höra, vill inte. Jag kan aldrig få dem att förstå att det fanns fina sidor också... Vill inte att de ska se honom som ett monster, vilket de gör. Jag kan inte förneka något som har hänt, för det har hänt. Och ja, det har varit skitjobbigt! Men det har funnits så många helt underbara stunder också, av den djupaste ömhet, omtänksamhet och omhuldande kärlek. Ja, det var så - också. Och ja, de negativa sidorna övervägde. Därför tvingades jag ta det här beslutet. Tvingades, för att jag måste. Till slut orkade jag lämna. För att jag måste. Och så ska det förbli. Jag kommer inte att gå tillbaka. Men låt mig sörja. Ge mig den rätten.

till Yogi, det är så gott att läsa dina rader som inte andas förnekelse eller skuldbeläggande. Bara ett konstaterande över att man faktiskt saknar och det är ju bara så självklart, vackert så länge det fick vara det. Inte förneka det fina man delat, viktigt att påminna sig om tror jag också. Det är ju den "riktiga XXX" man älskade och ville vara nära och dela sitt innersta med.
Det finns så mycket att skriva om, så det skulle fylla många volymer. Så fint att kunna vara delaktig här, läsa och ibland också skriva. För sin egen skull och säkert också för andras, sånt kan man inte själv veta vad som plötsligt är "rätt" för någon. Men för mig är det viktigt att sätta ord på sånt jag själv bär inom mig. Sen jag blev nykter har det blivit än viktigare efterhand att faktiskt stå för mitt beslut om nykterhet.
Jag har druckit klart för min del, det är allt.
Allt gott. /Mm.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Jag hade faktiskt glömt/förträngt det, men precis det som du skriver om var så jag kände: när jag hade flyttat så längtade jag ju så efter att få vara nära, att han skulle hålla om mig, att allt skulle vara bra...
Fast det var det ju inte. Tänk på det du skrivit, det du levt i och varför du lämnat. Allt det finns kvar.

Stor kram!

Han har sån ångest nu och mår dåligt. Vill att jag ska komma, att hålla om honom... Är så ledsen nu och hela min kropp skriker efter honom. Är på jobbet just nu så det KAN jag ju inte, vilket är tur. Hade funnits risk för det annars kan jag säga. Hoppas känslan hunnit lägga sig tills jag kommer "hem"...

förstår att det gör ont att se... för allas skull. Du kan inte rädda honom - fruktansvärt hur missbruk kan förstöra liv.
Kram / mt

Det gick bra. Han var jättefull...ignorerade mig så det gjorde att det gick smidigt. Blir så ledsen bara. Han sjunker nu. Han har ingenting kvar. Ingen kvar. Inget jobb, firman som kommer krascha rejält, ingen "fru" längre, inga bonusbarn, ingen hund som han verkligen älskade. Han kommer gå under. Men det här är rätt ändå. Men jag blir ändå så ledsen för hans skull, för min skull. För hundens skull... Bara så sorgligt alltihop. Känner mig bara så tom.

Så ledsen över allt. Saknar honom också, konstigt nog. Men när jag försöker tänka efter VAD det är jag saknar hos honom så hittar jag egentligen ingenting...saknar hans famn, att känna hans armar runt min kropp. Men det var längesen det hörde till vanligheterna. Ska åka dit sen och hämta lite saker. Tror det kommer gå bra, dock. Han kommer nog inte att försöka övertala mig till någonting, han har ju varit ganska överens med mig om att det här är det bästa. Och dessutom festade han nog igår och ligger däckad idag. Ska bara gå in snabbt och göra det jag måste. Stålsätta mig.

Ja jag tror nog att jag behöver titta på vad det kan finnas för hjälp till min dotter. Kanske även för sonen som är 15, han har också fått ta en del och framförallt oroat sig för mig. Ska kolla upp det. Vill ju att det ska bli rätt också, det måste vara någon som är kunnig inom området, och tyvärr saknas kunskaper hos alltför många professionella. Jag tror också att det finns ett sådant behov.

Är bara så nere idag, orkar ingenting. Orkar inte tänka på allt som behövs göras, allt som måste tas om hand, alla känslor och upplevelser som måste bearbetas, alla människor som vill ha mig tillbaka och så ska det bli, men just nu orkar jag inte, orkar inte vara social, orkar inte prata eller intressera mig för andra. Vill bara att det ska bli måndag så jag får åka till jobbet.

att det inte blev som du hade önskat, att han inte kunde ta emot din kärlek och värme och ge tillbaka på samma sätt. Klart att du älskade de goda sidorna, det var ju inte enbart dåligt. Och som mt säger, så är det fint att känna, att tillåta sig att känna. Du minns både det goda, men också allt det som gjorde er kärlek omöjlig. Acceptera att det fanns två sidor där den ena sidan drog dig till honom och den andra sidan...ja, du vet ju. Det är ok att sörja, att vara ledsen och känna smärtan. Du hade en dröm om er relation och er framtid, där de fina sidorna fanns, allt det fina han gjorde och fick dig att känna. Tillåt dig att sörja detta. Det är ok.
Kramar / Yogi

... så klart att det goda fanns också. Fast det gör ont ibland är det fint att ha förmågan att känna... hela registret.
Kram, kram / mt

Idag hittade jag en CD som jag fått av mitt ex.
Han har skrivit en lång text om hur mycket han älskar mig och vad jag betyder för honom... Och jag fastnade i känslan "åh, det var ju inte så här det skulle bli". Det gör så himla ont- jag trodde verkligen att om jag bara jobbade på det så skulle vi kunna leva lyckliga hela tiden, om han bara förstod att ja älskade honom och att jag visst stöttade honom och fanns där...
Det gör så jävla ont!

Visst är det så att en bra arbetsledare ska kunna hjälpa och stötta och lotsa vidare till rätt kompetens. Alkoholism och våld i nära relation är ju också en arbetsmiljöfråga så chefen har ett ansvar där. Tur du hade som har en chef som inte bara tar sitt ansvar som arbetsledare utan också visade sig vara kompetent och empatisk på dessa områden.

Men du, det där han skrev till din dotter... Inte ok! Spara smset och använd för en anmälan! Om inte för din skull så för hennes skull. Sådana hot ska ingen behöva acceptera. Genom att anmäla så visar du också för henne att det aldrig är ok att någon hotar henne med våld, superviktigt inför hennes egna framtida relationer.

Kanske också se till så att hon får komma iväg och prata med någon om detta? Jag vill inte måla upp några orosmoln men försök se till att hon får bearbeta detta för ingenting försvinner bara av sig självt. Jag önskar jag hade haft den möjligheten som barn, då hade mina trauman kanske inte behövt bli så stora och svåra. Jag fick gå till en barnpsykolog men jag blåljög, sa att allt var bra, för att skydda det jag trodde skulle skyddas. Ge inte upp!

Kram på dig!

ansökte om semester sista veckan i februari och berättade att vi separerat och att jag ska flytta då. Tänkte bara berätta det, och självklart fick jag ledigt. När jag gick därifrån kom hon efter mig och gav mig en kram. Livsfarligt. Rör mig inte. Kunde inte hejda tårarna då och plötsligt hade praktiskt taget allt runnit ur mig. Berättade nästan allt. Hon har jobbat i många år med våld i nära relationer, haft grupper för utsatta kvinnor och barn. Hon bad att få tillåtelse att fundera på hur hon kan hjälpa mig, tycker att jag måste bearbeta det här. Tyckte att det var bra att hon fått veta, att det hjälper henne i hennes roll som arbetsledare. Känns så bra. Jag har en helt underbar arbetsplats. Är så tacksam för det.

Sambon har druckit med sina vänner, spelat bort gårdagens lön, ringt och smsat en del. Jag har bara svarat på sms som handlat om praktiska saker, inte svarat när han skriver att han saknar mig. Inte svarat när han ringt om jag vet att han har druckit. Pratade lite med honom i telefon idag, då tyckte han att det här var rätt och att vi nog kommer att kunna prata och vara vänner längre fram. Hoppas det håller i sig. Igår skrev han till min 14-åriga dotter att han skulle slå ut tänderna på dem om de kontaktade honom... I nästa minut messade han mig att han saknar mig... Han hade erbjudit henne att fixa lunch om hon inte ville ha skolmaten, och hon svarade att hon inte kunde komma för att hon var på badresa... Blev förbannad av nån som vanligt obegriplig anledning.

rätt Izzy när du skriver att tal om att flytta utan att veta om man kommer att göra det är att flytta gränserna - och det är bara dumt. Framförallt mot dig själv. Klokt också att avråda dottern att tala med honom när han är full. Dock har hon all rätt att säga vad hon vill åt sin pappa. Helst när han nyktrat till och innan han börjat om. Vad era barn säger till sin pappa är inte din sak och inte ditt ansvar. Det är också hans (absolut inte ditt) ansvar om han kör onykter. Visst vore det förfärligt om någon skulle bli skadad - det tycker säkert han också. (Har du tänkt tanken att ringa polisen om han ger sig iväg onykter?)

Vad ska du göra? Jag föreslår att du ska fundera över dig själv! Tänk konkret och skriv gärna vad du tänker. Viktigt att det handlar om dig och ditt liv. Öva dig på att börja meningarna med "jag". Jag ger dig några frågor och meningar att öva på. Om tanken rör sig mot att "han ska vara nykter" är du på fel spår. Öva dig på att utforska vad DU vill med DITT liv. Det är ett mycket stort arbete att ta reda på vem jag är och vad jag vill med mitt liv när man en lång tid haft sitt fokus på att anpassa sig och leva så att det ska vara lugnt runtomkring... och ständigt har man misslyckats.

Vad vill jag göra idag? Idag vill jag.... och jag ska...
Hur vill jag ha det till middagen ikväll? .... Ikväll vill jag äta.... och jag ska...
Vad vill jag göra ikväll? Ikväll vill jag.... och jag ska...
Hur vill jag ha det i mitt hem? I mitt hem vill jag...
Var vill jag leva och bo? Jag vill bo....
Hur ska jag ordna det så som jag vill ha det? Jag kan... och jag ska....
Vad vill jag med mitt liv - hur vill jag leva? Jag vill ...
Vad kan jag göra för att få det så? Jag kan...

Det duger bra med till synes små beslut och göranden för din egen skull. Ge dig den tid du behöver. Säg inget om att flytta så länge du inte vet exakt vart du ska ta vägen och exakt hur flyttandet ska gå till. Ägna den energi du har till allt som är gott för dig - och det behöver ju inte utesluta honom. Om du vill gå på promenad och ha honom med - fråga. Han väljer själv. Vill du äta med honom när han är nykter - säg det. Var och hur vill du äta om han druckit? Gör det. Sluta upp helt med att fundera på hur du ska kunna få mannen att sluta dricka - det har du ingen makt över. Det är hans och enbart hans ansvar och beslut. Visa gärna detta för dina vuxna döttrar, tipsa dem om Carina Bångs tråd http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Fortsätt skriv! Det hjälper långt mer än man kan tro. Önskar dig en skön helg där du ägnar dig åt något du mår bra av! Och - om du tänker att det är inte möjligt... att göra det jag skulle önska och må bra av... Vad hindrar dig? Kram/ mt

Kommer hem från jobbet på kvällen och märker att han har druckit som vanligt.han är lite sur och irriterad. Vi sätter oss och börjar äta tillsammans men han börjar mucka nästan på en gång och försöker få i gång något. Man vet inte vad man ska prata om eller våga säga så han inte får tillfälle att bråka. Så det bästa är att sitta tyst. Han slänger i sig maten och skyndar sig ner i källaren innan vi ens har hunnit äta klart.Våran dotter märker också att han är väldigt full. Jag kollar i hans jackficka och hittar en flaska som luktar vitt vin.jag ångrar det så men jag talade om för våran dotter vad jag hittat i hans ficka. Vet inte varför jag gjorde det för det får ju bara henne att må dåligt också.men det går ju inte att ta tillbaka. Hon ville gå och prata med honom på en gång men jag avrådde henne eftersom jag vet att det inte går att tala med honom när han är full. Då skulle hon göra det i morgon i stället men jag är så rädd att han ska bli dum och säga taskiga saker. Sa att jag skulle prata med honom i stället. Men hon säger att jag blir aldrig arg på honom och att det blir som vanligt igen. Vad ska jag säga till honom? Ska jag säga att han måste söka hjälp el att jag lämnar honom? Fast jag vet inte om jag kommer att göra det och då flyttas bara gränserna.Sen är jag så rädd att han kör onykter!!

Dubbelt

Hej Markatta! Ville bara titta in och tacka för info du postade hos Adde. Jag kan ärligt och skamligt erkänna att jag inte riktigt vetat vad det var. ADHD var för mig ett ord på jobbiga ungar (ja, jag är outbildad inom vissa områden) men du skickade med en fin länk som även jag kunde förstå. Och jag fick lära mig att ADHD inte är lika med galen. Dels vare länken och dels vare dig som jag uppfattar som en sund kvinna när det kommer till det själsliga. Skäms oerhört för min okunskap om bokstavskombinationer men jag lär mig. Tror jag. Din analys av Adde var i mina ögon knivskarp. Allt verkar bero på alkohol i den mannens ögon. Men han är ingen elak man som exempelvis andra här på forum. Bara salig på sin tro tänker jag.

Kram på dig Markatta som kommit så vidare i livet och orkar dela. Fia

att det får stå för honom om han inte står ut med att få ett svar på en gång ifrån dig. Kanske kommer du efter dina 24h fram till att du inte vill svara alls så är det också ok. För det är du som bestämmer vilka människor du vill ha i ditt liv.

Låter bra att tillåta dig vara ledsen. Just vatten är en sådan miljö jag ofta söker mig till när jag behöver tröst men också när jag behöver tillåta mig att känna. Havet tar tomheten ur mig.

Kram

Ja, jag vet att min äldsta lilla dotter vet vad jag behöver, vi har pratat en del om hur det är och hon vet ju en hel del om hur det har varit. Hon tycker inte att jag ska vara ensam med honom, dels för risken för utbrott men också för att det finns en risk att han lyckas övertala mig att komma tillbaka. Min kloka stora lilla tjej... Och du kanske har rätt, Adde, kanske skulle det vara bra för henne. Får fundera på det. Nu behöver jag inte hämta något förrän kanske nästa vecka, och det är ju bra då hinner jag få lite distans.

Imorgon åker jag till min sjuka pappa och är borta över helgen. Tror jag åker dit nästa helg också. Det känns bra att försöka boka upp mig så jag har något att göra hela tiden. Har varit och ätit middag hos min syster och hennes familj nu. Träffat mosters älsklingar och stannat flera timmar, utan att stressa! Så skönt. Det är ju nu det börjar... Känns läskigt och jobbigt och ledsamt och sorgligt och alla andra känslor också, men jag vet att det inte finns någon väg runt, bara rakt igenom. Håller andan och dyker nu...

En 24-timmarsregel är nog inte alls fel. För det är precis så; så fort jag får ett sms så klickar hela mitt inre system igång och jag vill svara på en gång. I en vänlig ton, försöka parera och inte trigga igång hans ilska, balanserande på en knivsegg som vanligt. Att låta det gå ett dygn innan jag svarar är nog bra. Om han triggas av at jag inte svarar så får ju det stå för honom och det behöver jag ju inte heller svara på...

Har inte kunnat äta frukost eller lunch idag. Tog bilen på lunchen och åkte till sjön och satt i värmen i bilen och tittade på vattnet, lät tårarna rinna lite stilla. Sen tillbaks till jobbet och fortsätta. Det gick bra, känns som om jobbet är min oas just nu, jag slipper tänka och allt går i ett. Just nu funkar det. Men jag har ändå i åtanke att det kan komma en reaktion lite längre fram. Får ta det då. Har tänkt att jag ska be om en veckas semester i samband med flytten, kanske till och med några dagar efteråt så jag kan tillåta mig själv att vara ledsen. Behöver gråta men inte än. Än håller jag ihop.

Tack för att ni finns här. Verkligen.

Känner igen det där, att man vet att det kommer, följer samma mönster. Men det kan du göra till något bra för vet du vad som komma skall så kan du också förbereda dig för det. Tänk hur du agerat tidigare, felsök, de gånger du agerat på ett sätt du i efterhand ångrat så gör tvärtom, handla tvärtemot känslan ibland. Vet man hur ett mönster brukar se ut så går det också att bryta det. Min stora svaghet var att jag var impulsiv och agerade i affekt. Skickade han ett sms så svarade jag på en gång med långa skuldbeläggande och arga sms. En väldigt enkel sak gjorde att jag slutade upp med det beteendet. Jag införde för mig själv en 24timmarsregel.

Ett tips bara, har du bestämt dig för nollkontakt men ändå känner att du vill svara på något han skriver så bestäm dig för att vänta 24h med att svara. Då har du tid att lugna ner det som eventuellt triggats igång och också tid att känna efter vad som är bäst för dig själv i längden.

Ta hand om dig!

Bra att du själv tar reda på vad du kan.

Klart du har emotionella sår. Dessa rivs ju ständigt upp igen när man är mitt uppe i det. Nu har du tid och möjlighet att låta dem läka och när den processen väl börjat kommer allt det andra kunna falla på plats. Lever man i ständig stress som ett medberoende innebär så går det ju inte att planera för framtiden eller ens veta vad man vill. Jag minns att jag själv hade lätt för att säga vad jag inte ville, hur jag inte ville ha det men fick jag frågan hur jag ville ha mitt liv eller hur det skulle komma att se ut om ett år så kunde jag inte svara. Det var bara en kamp för att klara dagen.

Ditt nick är så fint på det sättet. Så mycket handlar om att våga ha framtidsdrömmar, våga skapa sig en vision av hur man vill att ens liv ska se ut och jobba mot det. När var dag inte är ett krig och när man inte behöver fokusera bara på det mest akuta så finns tiden.

Kram på dig!

Jag har börjat mitt nya jobb- det går bra och är jättekul. Dagarna går fort och jag kan släppa tankarna på mitt privata elände för några timmar.
Jag känner mig lugn- har inte pratat med min fd. sambo förrän igår. Genast sov jag sämre i natt och fick en dålig känsla i magen. Han ville ha förklaringar, svar på om det är slut/uppehåll eller paus.... och jag svarade på att jag inte vet i nuläget. Han beskrev hur mycket han älskade mig och saknade mig och hur dåligt han mår och att han inte kan jobba osv......
Vad ska jag svara- tjänade inget till att berätta om alla mina gånger då jag sovit dåligt, mått dåligt och inte orkat gå till jobbet under våra år tillsammans pga. våran dåliga relation.
Han skrämmer mig ang att barnen kommer att bryta ihop den dagen då vi/jag berättar att jag inte kommer att flytta hem igen. I nuläget verkar barnen faktiskt att må ganska ok- enl min bedömning.
Jag mår skapligt förutom en del sjunk och tårar när jag vill ha barnen hos mig då de är hos pappa- detta visar jag naturligtvis inte för dem. Gråter i min ensamhet...
Han skrämmer mig ang lånen på huset- hur ska det kunna fixas...jag ska maila min bankkontakt nu och få svar på en del saker som min sambo påstår- vilket jag inte tror på. Bäst att ta reda på fakta själv.
När jag tittar på min fd sambo så ser jag en fin/snygg man......dock blöder också alla sår inom mig- sår som han gett mig som inte fått läka. Jag har naturligtvis också givit honom sår, det vet jag. Men nu måste jag fokusera på mig själv och se till att läka.