Senaste kommentarerna i forumet

Missade att säga att det är endast de senaste åren han har tagit återfall, innan dess drack han ofta.

Tusen tusen tack för fint svar! Jag läser vad du skriver. Blev jätteglad!

Med all respekt.
Du lever med en man som (kanske) är alkoholist.
Den sjukdomen försvinner aldrig men så länge han väljer/klarar av att vara nykter så beter han sig friskt.
Att bli nykter inifrån och ut kräver mer än att han ställer bort flaskan.
Det brukar kräva ett hårt arbete med att rannsaka sig själv och det tar tid.

Om viljan från hans håll är genuin så är sannolikheten förstås mycket högre att det går vägen.
Allt detta är ju hans resa.

Men din resa är ju att acceptera att den här sjukdomen finns i din man.
Och kanske bereda dig på återfall.
Om då återfall fullständigt sänker dig och din man så blir det ju tuffare för er båda.

Om du däremot kan segla ut lite från din man och tänka att kanske det fungerar,kanske inte.
En sorts låt gå attityd som ger dig frid.
Då blir hans väg enklare och du kan kanske slå följe och gå på alanonmöte.

Jag for dit i flera år för att hitta ledtrådar till hur jag kunde hålla min sambo nykter.
Först när vi separerat förstod jag hur djupt min sjukdom,medberoendet tagit mig och påbörjade min resa.
Jag tror det är därför det är svårt för oss härinne att skicka lyckönskningar.

Vi har de flesta av oss varit där du är och blivit besvikna.
Men som jag började inlägget.
Kanske din man verkligen har bestämt sig denna gång.

Tack!
Jag är med.... såklart att stöttningen här har stor betydelse när det är riktigt tungt, vilket är givet och bra såklart för alla oss som ska stå ut med oror och tankar som far hit och dit (i olika utsträckning).
Jag ska omformulera mig lite. Om det då är någon som verkligen uttrycker att han vill sluta och har tagit hjälp från olika instanser för att en gång för alla bli kvitt det här och som ser värdet av sig själv från nya perspektiv. Då känns det helt fel att helt plötsligt säga tack och hej då. Dock finns oron över att återfall ska tas i bakhuvudet hela tiden, men detta sker en gång/år, så långt ifrån vad jag läser att vissa lever med dagligen dygnet runt, det hade jag inte klarat av.
Självklart är det upp till var och en vad lycka är, finns det någon som känner igen sig i mitt fall?
Jag har inte levt så många år med denne man och vi lever som särbos varannan vecka och sambos övriga veckor. Då rörs inte en droppe (samboveckorna).
/Lever på hoppet (kanske helt fel dock)

@@oro
Hade allt varit bra eller om nu allt skulle vara bra så hade nog inte behovet av forumet varit samma, tänker jag.
Det finns ju ett uppdämt behov av att dela med sig om den oerhörda smärta man känner som anhörig.
Det har funnits någon enstaka som berättat om att det faktiskt gått bra tillslut men att de är försvinnande få är ju givetvis för att statistiken ser ut som de gör.
Inget respektlöst alls i vad du frågar om tycker jag.
Jag är själaglad för att jag tillslut lyckades lämna, han hade inga planer på att sluta och jag hade krossats. Det är mitt lyckliga slut, min frihet. Det är väl upp till var och en vad ens lyckliga slut är men vi är ju här för att få stöd och stötta varandra.
Många här har nog blivit manipulerade till att tro att allt är bra i perioder för att sedan åter igen knäckas på all tro och hopp.
Skulle kännas jättekonstigt för mig att vara uppmuntrande till en anhörig som mår dåligt men får hopp över att partnern varit drogfri en vecka...
Det är väl upp till var och en, du är fri att göra det du känner är rätt för dig.
Allt gott!

@CassandraF
Det är inte alls ovanligt med den reaktionen. Jag tycker du ska hålla fast vid din plan och se över tid om motivationen finns eller inte, då kan du ta ett nytt beslut.
Två veckor är en väldigt kort tid.
Tänk att det är din tid att känna trygghet och stabilitet.

Håll fast vi det du gör. Min höll sig också nykter rätt länge i samma läge. Det hölll inte o kändes tyvärr (känslomässigt för mig) som ren manipulation 😞 @CassandraF

Han kommer att förstå längre fram o motsatsen - att han inte förstår varför du inte skyddade er är värre? ❤️@Prinsessan1

@ChangedMe Vad bra för honom att han får professionell hjälp och att han verkar mottaglig att ta emot den. Håller med Åsa att du måste fortsatt ta han om dig själv. Nu när han får hjälp kan du släppa fokuset och stressen åt det hållet och fokusera på ditt eget mående. Ofta har man glömt bort sig själv när man lever nära en beroende person. Klokt av dig att ni inte ska bo ihop, ni båda behöver läka på varsitt håll och kanske inte är de bästa att stötta varandra i detta, med det sagt så kan man såklart ha kontakt osv men inte vara där till 110 % då finns ingen ork kvar till sin egen återhämtning.

Jag lyssnar på Matthew Perrys bok Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda.
Det här forumet har hjälpt mig oerhört att förstå mitt tidigare medberoende.
Matthews bok får mig att förstå alkoholistens beroende.
Så sorgligt att lyssna på den efter hans död, i sviterna av sitt mångårig alkoholmissbruk.
Jag känner igen allt. Och förstår numera genen som vissa har. Han beskriver hur hans missbruk började, redan som spädbarn. Då läkarna skrev ut barbiturater till hans mamma för att han skrek.
Fruktansvärda läkemedelsindustri.
Säger jag som är klar från alla mediciner jag fick under mina bipolära sjukdomsår.
Har för sjätte gången ifrågasatt om diagnosen verkligen stämmer då jag har varit frisk utan mediciner över 10 år.
Även om jag tagit medicin vid behov under dessa år
En vän tyckte att jag skulle stämma läkemedelsbolagen för 10 år sedan, då jag insåg efter en lång kartläggning att jag insjuknade pga antidepressiva.
Hon tänkte pengar, som den företagare hon är. Skövlar mossa i skogen och pryder blomsterarrangemang till en viss butiks entre på en viss gata, i en viss stad. Jag tyckte det var olämpligt och ville inte vara hennes vän mer. Fast det var mycket hon hade rätt i. Hon genomskådade mitt ex långt innan jag insåg hans missbruk.
Hon trampade på min ömma tå.
Jag skulle aldrig stämma ett läkemedelsbolag.
Det var ju inte de som tvingade mig att svälja cipramil.
Jag tog det alldes med egen hand. Varje morgon. Och i kombination med stress på arbetsplatsen blev jag hypomaniskt. Och jag är tacksam idag. För jag sa upp mig på det välbetalda arbetet då gubbarna till chefer inte hade vett att uppföra sig, på konferenser.
Jag fick nog. Och jag dansade ut i världen och var hög som en drottning. Fallet var brutalt. Depressionen höll på ta mitt liv Men min kära mamma räddade mig med ett spontant besök, då jag låg och tänkte på hur jag skulle sjunka i det kalla vattnet, utanför mitt hem. Hur jag skulle få ut på isen, tills det blev öppet och jag skulle sjunka.
Det är 20 år sedan, i feb detta år
Idag blir jag aldrig mer hypomanisk. Jag har lärt mig att bromsa, i tid. Långt innan jag ens behöver bromsa
Jag har lärt känna mig själv
Livet, mina forumvänner. Livet är underbart. Brutalt många gånger.
Men alldeles alldeles underbart.
Med arbete, pojkvän och framtidsdrömmar. Rutiner. Motion. Sömn. Säga nej. Säga stopp. Träffa bra människor. Sunda människor.
Men så har jag också haft att göra med snuskigt rika människor som är sjuka på riktigt. De som leker med människor. Och de som går över alla gränser.
Jag antar att det är därför att jag uppskattar det där enkla.
Eller så är det för att jag alltid uppskattat det där enkla.
Och för att min mormor visade mig livet.
Idag ska jag skriva om min mormor. Min älskade mormor.
Önskar alla hör en levande dag. Har du snö hos dig?
Det har jag. Jag kan leka en stund, på väg till jobbet. Som nör jag var barn. Och lekte, på väg till skolan.

@Åsa M Tack <3 Är så stolt över mina kids som orkade och ville göra detta. Det mynnade ut i att han varit hos läkaren idag och de satte igång stora trumman och han påbörjar behandling med antabus och B1-sprutor redan imorgon samt ytterligare prover som ska tas och kontakt med beroendeenheten sker imorgon. Han verkade ganska nöjd själv kändes det som, är nog dock inte helt införstådd med hur jobbigt det kommer bli. Men vi har pratat om att han kanske inte ska bo hemma de närmaste veckorna, just för att jag ju inte känner att jag varken orkar eller vill ta hand om honom just nu då jag har mitt eget mående att se efter. Och detta ändrar inte mitt beslut att vilja separera, men jag vill ju förstås att han ska kunna bli frisk och må bra, kanske vi i alla fall kan få en bättre relation ändå oavsett vad vi är för varandra i framtiden. Sen är det ju ett stort frågetecken kring om behandlingen kommer gå bra, det kan bara tiden utvisa.

@Tröttiz
😊🤗

@Snödroppen
Hej.
Haft kortare "dipp", men känns lite bättre nu tack.
🤗

@Snödroppen
Hej, hoppa på du. 🤗
Tack, så fina ord. Sant, att aldrig veta när man är klar ... Och tack detsamma för dina inlägg här på forumet. 🌹
Detta forum är så bra, vi hjälper alla varandra.
Kram.

@Tröttiz

Jag hoppar in här igen 😊.
Ja, vi påverkas av allt vi varit med om, det är förståeligt.
Jag vet inte när man är färdig för det är så svårt att veta alltid om jag skulle reagerat på.samma sätt fast utan de erfarenheterna.
Du har gett mig många goda råd här och ett av de som hjälpt är att vara förstående mot sig själv, ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv.
Det är verkligen en nyckel tror jag. Vi kanske aldrig blir färdiga men kan förhålla oss annorlunda till allt som hänt och mig själv.
Stora kramen och tack för att du delar med så av dina tankar och framgångar och sorger. Jag lär mig så mycket av dig.
Kram

@Tröttiz
Ja 🙏😊. Hur har du det?

@högkänslig kan du inte be honom att låta bli att höra av sig på ett tag? Om det sårar dig så mycket att höra av honom måste du dra den gränsen för sig själv...

Så modigt att konfrontera. Och helt rätt beslut av dig att inte delta. Tänk på att du måste läka också. Det är inte bara han som har ett problem, du behöver också stöd och det tar tid att komma tillbaka även som medberoende. Det är så mycket tillit som är skadad, känslor som är sårade, familjedynamik som är påverkad. Man kan inte utgå från att allt kommer bli "normalt" om behandlingen fungerar. Vissa sker går att reparera, andra inte. Ge det tid och känn efter.

Du är inte usel, du är desperat att komma ur en situation som du vantrivs med. Även om han går åt rätt håll nu kan du inte veta om den utvecklingen fortsätter eller om hans situation med arbetslöshet osv gör att det kommer gå åt fel håll igen. Mitt råd är att ha is i magen, fullföljande din plan och se hur han hanterar sitt problem. Detta tar TID. Mitt ex är fortfarande i arbetsträning och behandling och han blev inplockad för beroendevård för tre år sedan. Han kan fortfarande inte fungera normalt.

@Prinsessan1
Du är allt annat än usel och du har all rätt i världen till att välja som du själv vill.
Ingen har rätt att kräva att du gör val för deras skull.
Även om din man har den inställningen att allt hänger på dig så är det inte ok.
Tycker du är stark, tycker du gör helt rätt om det är det du önskar för din egen skull.
Du är omtänksam och bryr dig, det är fint men det blir destruktivt om det är på bekostnad av ditt eget liv och mående.
Kramar, du är inte ensam.

@Kevlarsjäl62 Hittade din tråd och behöver din hjälp. Jag har precis tackat JA till en egen lägenhet, flyttar den 1/1-24. Jag känner mig så usel och vilsen! Är det rätt beslut? Hur klarade du det ekonomiskt?
Jag signerade kontraktet innan jag berättade för min man, för att jag visste att jag skulle ångra mig. Vilket jag gjorde efter bara några minuter av vårt samtal. När vi samtalar, så låter alltid han som den klokare personen.
Gör jag rätt?

Usch, känner mig usel! Det är 10 dagar sedan jag berättade att jag tackat JA till min egna lägenhet. Jag ställde under en lång tid ETT krav- att min man skulle vara nykter under 6 månader. Det hände inte till 100%, men han har gjort enorma framsteg. Från att dricka 50 cl ren sprit varje dag (7 dagar á 50cl= 350cl =5 flaskor), dricker han ca 20 cl/vecka. Han har tagit tag i sin hälsa och är en mer aktiv man idag! VARFÖR är detta inte nog för mig? Han är på väg till ett nyktert liv, eller?
Som OM vi inte hade det tufft, blev min man av med sitt arbete pga arbetsbrist i förra veckan.
OCH så har jag mage att säga att jag ska flytta tillfälligt, tills han är nykter, vilket kommer att betyda ytterligare utgifter för oss. Hur har jag tänkt där? Hur ska detta fungera?
Jag känner mig så usel!

@Snödroppen
Åh, så härligt att höra!
😃🌹

Idag gjorde jag det, jag tackade ja till promenaden och tre timmar senare var vi ute och gick.
Vi promenerade runt i en timme, det var ett lättsamt möte, han fick det att kännas helt naturligt 😅 sansat och trevligt.
Har ingen aning om hur det här fortsätter men känner mig glad att jag ändå gjorde det.
Ovant att träffa en man som är så lugn och sansad.
Jag är mest lättad över att det inte var så farligt som jag trodde 🙏

@Samsung50 Ja men precis, många aha-upplevelser blir det känner jag, och jag känner igen mig i så många trådar! Har också många gånger tänkt att det är mig det är fel på, han har ju också uttryckt det ganska många gånger (onykter) att det är jag som är problemet som inte kan acceptera att han tar 2-3 öl varje dag, han har minsann inga problem... Tänkt många gånger också att det är mitt fel för att jag inte kan förmå mig till att visa någon ömhet eller kärlek längre, men samtidigt är det ju han som har tagit sönder de känslorna hos mig, bit för bit. Ja vi är många på samma resa här inne märker jag och det är både så tragiskt samtidigt som det ger en tröst att man inte är ensam. Tack till dig och flera andra som kommit längre och som stannar här inne och kan stötta andra, så fantastiskt att finna stöd i andra som vet precis vad man går igenom <3